Bildkonst och kulturarv i kretsen kring Moa Martinson

ANNE LIDÉN

I kretsen kring Moa och Harry Martinson på 1930-talet förekom livliga kontakter mellan arbetarförfattare och konstnärer, såsom Göteborgskoloristerna Inge Schiöler och Ragnar Sandberg samt konstnärerna kring Galleriet Färg och Form i Stockholm, Albin Amelin, Sven X-et Erixson, Bror Hjorth och Erik Hallström men också Vera Nilsson och Siri Derkert. Författare och konstnärer samarbetade när det gäller konstverk, illustrationer och omslag till romaner och diktsamlingar, bland dem Stig Åsberg och Torsten Billman. I denna kreativa och radikala miljö inspirerades Moa och Harry också till eget bildskapande. Ingvar Holm har i sin forskning om Harry Martinsons bildskapande visat hur bild och text stått i en ömsesidig relation i skapandeprocessen, men han har inte undersökt Moas bildskapande på samma sätt. I denna artikel presenteras därför ett urval av bildkonst och kulturarv i kretsen kring Moa Martinson och hennes verk. Konstnären Siri Derkert som hörde till Moas nära vänner gjorde flera porträtt av henne. När det gäller bokomslag och illustrationer till hennes böcker kan nämnas Birger Ljungqvist, Albin Amelin och Eric Palmquist. Fokus i artikeln ligger på bildernas relation till Moa Martinsons liv och författarskap.

När Helga/Moa och Harry Martinson träffades i Göteborg 1927 hörde Göteborgskoloristerna till de framträdande konstnärerna. Några blev sedan deras vänner i Stockholm, särskilt Inge Schiöler och Ragnar Sandberg. Inge Schiölers starka kolorit och kraftfulla penseldrag präglade hans landskapsbilder från Bohuslän, vilka senare efter sjukdomstiden fick mer lysande starka färger. [Bild 1] Ragnar Sandbergs färglyrik gav ett lekfullt och poetiskt mångbottnat uttryck åt vardagens poesi när kvinnor och män badar, cyklar eller matar måsar, eller en blå buss kör förbi i staden. Hamnområdet vid Göta älv hörde till motiven och Café Lilla Bommen var en populär mötesplats. [Bild 2.]

Göteborgskoloristerna hör till den konst jag mötte under min uppväxt i Uddevalla och min konstutbildning på Gerlesborgsskolan, deras bilder och livsglädje var en outsinlig inspiration. Det är midsommar vid Bottnafjorden under pandemin och jag bläddrar i Moas och Harry Martinsons böcker, illustrerade utgåvor, lyfter ned dem från mina föräldrars gamla bokhyllor. Här står också årgångar av Lyrikvännen, Folket i Bilds grafiktidning och kataloger från Konstfrämjandet, exempel på folkbildningens höga kulturella kvalitet. I en av sina böcker har Harry Martinson skrivit en dedikation till min far och signerat med en teckning av en enkel blomma, likt diktraden ”Giv doft i blomma”. Jag minns min ungdoms sträckläsning och nu inför Förr och Nu:s temanummer om Moa Martinson läser jag om debutromanen Kvinnor och äppelträd och Jag möter en diktare. Jag ställer mig frågan hur bildkonstnärer genom åren har inspirerats av hennes berättelser och vilka gestaltningar som framträder i hennes kulturarv.

I Stockholm stod Moa och Harry sedan i nära samband med de författare och konstnärer som manifesterade sin konst i Svensk-Franska konstgalleriet och i Galleriet Färg och Form 1932, ett dramatiskt och socialt engagerat måleri som präglades av stark berättarglädje och livliga färguttryck. Bland de tongivande i gruppen var Albin Amelin samt Sven X-et Erixson och Bror Hjorth som skapade konstnärskolonin vid Urvädersgränd på Söder, men nämnas bör även Vera Nilsson och Siri Derkert. Naturbilder, landskap och arbete, folkvisor, legender och folkliga berättelser gav kontrast åt stadsrum och höga trånga hus, rusningstrafik och maskiner. Den nya tidens ledighet med sol, bad och cykling skildrades med stor frihetsglädje, en optimism som också präglar de sociala motiven med möten och demonstrationer. Stockholmsutställningen 1930 hade angivit riktningen mot förändringar.

Som Peter Ekström beskriver i sin artikel Moa Martinson och bildkonsten i detta nummer av Förr och Nu inspirerades Moa och Harry till eget bildskapande på hennes torp i Johannesdal i Ösmo. Till denna kreativa miljö kom också arbetarförfattare och arbetets målare på besök, vilket har skildrats av Ivar Lo-Johansson i Tröskeln.  I Moa-rummet på Ösmo bibliotek hänger en oljemålning av Moa Martinson, ett dramatiskt landskap med höga svarta trädstammar och lövverk i brinnande höstliga färger, en drömskog snarare än en realistisk bild av torpets kulturlandskap. Harry Martinsons bildskapande i teckningar, akvareller och oljemålningar i relation till hans liv och diktverk har presenterats utförligt Ingvar Holms mångåriga forskning, bland annat i Harry Martinson i målarnas mitt. Penna-pensel-palett. Han låter Harry Martinsons självporträtt som Eldare 1934 pryda omslaget. Harry tecknade en romantiserad och mystifierande sago-kvinna och jordens modersgestalt, ”vitalismens madonna”, en villig, naken och yppig huldra (Holm 1974 s. 170). På målningen ”Huldran i fabriksskogen” 1934 framträder dock ryggbilden av en ganska skygg naken kvinna som tittar fram bakom den stora skorstenen och beskådar fabriksarbetarnas skaror. Dessa mansdrömmar och fantasikvinnor står dock i stark kontrast till Moas realistiska kvinnoperspektiv. 

Desto färre är dock studierna kring Moa Martinsons eget bildskapande och relation till samtidens bildkonst. Efter första makens död 1928 hade hon fått möjlighet att delta i den Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad vilket fick en stor betydelse för hennes skrivande och skapande. ”Här togs nya skikt i min hjärna i bruk”, skriver hon i slutet av självbiografin Jag möter en diktare 1950 (s. 333): ”Det jag läst och lärt på egen hand borta i torpet kom till nytta. Jag fick resonans för det jag talade om.” Det var nu som hon ersatte födelsenamnen Helga Maria med författarnamnet Moa. Hon gifte sig med Harry Martinson och under hela 1930-talet kom hennes torp i Johannesdal att bli ett kulturellt skapande centrum. Här kunde hon varva skrivande med att sköta trädgårdens grönska och alla prunkande blommor, och här levde hon till sin död 1964.    

Kvinnor och äppelträd. Omslag och bildkonst.

Moa Martinsons debutroman Kvinnor och äppelträd publicerades 1933 på Bonniers och berättelsen lästes även i radio. Den inleds med den franka raden ”I kväll badar mor”. Skildringen framhäver hur de trötta, slitna och smutsiga kvinnorna Fredrika och Mor Sofi njuter av få tvätta sig rena i bykstugan, men också hur deras oblyghet utmanade många i bygden. Att bada naken kallades nämligen för ”luderfasoner”. Kvinnokroppens utsatthet och styrka är ett centralt tema i boken, liksom vänskapen mellan kvinnorna Sally och Ellen. Det skulle dock dröja innan dessa motiv kom fram på omslagen. När en ny utgåva kom ut 1935 pryddes omslaget av en dovt blågrön bild med ryggbilden av en man och kvinna under ett träd. [Bild 3] Det är en mörk bild, mannen håller fast kvinnan med förklädet och hon böjer sig framåt, armen faller slappt rakt ner, som i en tröstlös sorg. På trädet hänger några få röda äpplen. Bildens dysterhet stämmer inte alls in på Moa Martinsons rika berättelse och sprakande text om de kämpande kvinnorna, kvinnokroppen och de dagliga vedermödorna, envisheten, stoltheten och det egna språket.  

Desto bättre har konstnären Birger Ljungqvist lyckats fånga vänskapen mellan kvinnorna i sin omslagsbild till Kvinnor och äppelträd, i en senare FIB-utgåva 1954. [Bild 4] Nu blev folkboken en stor succé och upplagan på 100 000 ex såldes slut på kort tid. Två kvinnor i enkla kläder avtecknar sig i stugans tapetserade rum mot fönstret, den inåtvända Ellen med mörkt långt hår och den utåtvända Sally med korta blonda lockar. Ellen stående i profil böjer tankfullt sitt huvud medan Sally sitter vid bordet och vänder blicken mot oss läsare och betraktare. Utanför i trädgården syns ett frodigt äppelträd tyngt av stora röda äpplen ovanför höstblommorna. Kvinnokroppen, badande och kvinnors vänskap är motiv som återkommer i Birger Ljungqvists övriga konst. [Bild 5-6] Liksom Ragnar Sandberg skildrar han nakenhet och badande kvinnor med en otvungen självklarhet.

När Kvinnor och äppelträd efter Moa Martinsons död 1964 gavs ut i pocketupplaga 1975 på förlaget Askild&Kärnekull fick den nakna kvinnokroppen en huvudplats på omslaget. Det skedde en stor satsning hos förlaget under åren 1975-1979 med nästan alla Moa Martinsons verk i nyutgåvor, samtliga med illustratören Eric Palmquists eleganta och kongeniala bilder på skyddsomslagen. Såsom torpträdgårdens vilda och odlade blommor inramat hela hennes liv fick varje bok i serien sin egen blomma och växt på omslaget, vilket ger serien ett starkt helhetsuttryck. I förgrunden på Kvinnor och äppelträd öppnar de ljusrosa äppelblommorna sina knoppar på kvisten, det är vår och trädet lovar en rik skörd av äpplen. [Bild 7] I bakgrunden råder vinter och här syns bystugans gråa träbyggnad och genom den öppna dörren lyser ljuset från brasan och värmen starkt gult. Framför dörren och elden har Fredrika klivit fram med öppna armar, kroppen är helt naken, varm och ångande i den kyliga luften. Bilden har nära samband med Moa Martinsons skildring i boken (s. 13). Bonden står utanför bykstugan och skriker att de är riktiga luder som badar så nära julen, ”men det är min bykstuga”:

”Då öppnar Fredrika bykstugedörren. Naken står hon i öppningen medan den kalla luften virvlar om henne som moln. Stor och ståtlig och vit skimrar hon spöklikt mot den mörka januarihimlen och bonden står stel av – ja, han vet inte vad. En naken kvinna har han aldrig skådat förr. Kallt, mitt i vintern, Fredrika och Sofi, det går runt i huvudet, han har blivit galen. Men Fredrika har en stor bykskopa full av rätt varm asklut och hon tömmer den rätt över honom och säger:  – Här ska du få för luder, dej måtte jag väl känna sen vi gick i skolan vilket kräk du va.”

Just denna skildring i Kvinnor och äppelträd valde Postens frimärksavdelning 1990 som utgångspunkt inför sin utgivning av ett dubbelt jubileumsfrimärke till 100-årsminnet av Moa Martinsons födelse 2 november 1890 [Bild 8]. Konstnären Eva Jern fick anvisning att ta fasta på badscenen i bykstugan (Sandberg 1990). Ett foto med närbild av Moa låg till grund för det grafiska porträttet, men för bilden av de nakna kvinnorna i badtunnan använde hon levande modell. På 1930-talet var Moas skildring av ett sådant kvinnotrots en utmaning mot överhetens rådande okunskap och vidskepelse, sexualskräck och maktkontroll, som reste stora hinder för kvinnors liv. Och det måste ha varit utmanande för många även på 1990-talet att klistra en bild av en nytvättad naken kvinna på sitt kuvert till utlandet.

Kvinnor och äppelträd gavs åter ut som pocket 1977, nu i serien En bok för alla. Folkbildningsambitionen var hög och arbetarlitteraturen hade fått ett uppsving genom 60- och 70-talets folkrörelser. Omslagsbilden återger mötet mellan Ellen och Sally då de sitter och läser i Liter-Olles bokskrubb med böcker och gamla tidningar i buntar och travar. [Bild 9] Sally bjuder på kaffe och rågkaka och lilla Edit med förklädet hjälper till. Här är det kvinnornas intellektuella bildningstörst som står i centrum, viljan att söka läsning och erövra ordet och lärandet. Illustratören har inte markerat deras märkta och slitna kroppar och kläder, utan klänningarna har färgglada mönster och hela scenen uttrycker optimism, kanske en tidspåverkan av 70-talets glada färger. Likt FiB-utgåvan 1954 ser man genom fönstret hur äppelträdet står i blom, men här består väggarnas tapeter av gamla tidningssidor. På bordet lyser vitsipporna i vasen. Detta tapetserade rum med utsikt över äppelträden återkommer som omslagsbild även på senare utgåvor av boken från 1936 Mor gifter sig, i serien om Mia, liksom trädgården med blommande fruktträd.

Möte med en modernistisk målarinna.

”Vad hade inte Sally läst allt i Liter-Olles lumppapper.” Moa Martinson diskuterar i Kvinnor och äppelträd tidens krigshets, maskinerna och vapenindustrin och låter Sally fundera kring kanoner och granater bruket tillverkade för kriget (s. 154). Moa markerar att Sally inte bara läser, tänker och följer med i debatten, hon skriver också. ”Hon brukade också ofta skriva ned vad hon tänkte, det var så roligt att läsa sedan när man glömt det.” I bokens avslutande del berättar sedan Moa om Sally som farit till Stockholm klädd i sin köpta dalkulledräkt för att sälja vantar, broderade med rosor (s. 198). Försäljningen går mycket bra och hon kan visa upp den stora förtjänsten för Ellen som väntat i deras enkla hyresrum. Sally har kunnat byta ut kulldräkten mot finare stadskläder, lite omoderna dock.

Det är här som Sally berättar om damen som givit henne sina avlagda stadskläder. ”Var damen målarinna?”, frågar Ellen. ”Kära Sally vad du råkar ut, sån tur du har. Hade hon det fint?”.

”Men Sally hade läst om dessa underliga människor i Liter-Olles gamla böcker. Damen var målarinna och målade underliga tavlor. Konstiga saker, kanter, kuber och en jättestor tavla av en naken man. ”Ingen kvinna mer än jag vågar måla så här”, hade hon sagt. ”Vet ni varför, mina herrar och damer? Jo, det är omöjligt att få modell. Männen är kyska, de vill inte stå modell för en kvinna. Inte nakna. Men jag har fått tag i en modell.”

Det visar sig att målarinnan varit i Paris och målat den nakna manliga modellen, en gigolo. Sally var inte pryd och lyssnade till frigjorda målarinnan ”utan att rodna”. Sedan hade hon fått bada i målarinnans badrum, klä om och vila sig i ett rum. Därefter hade Sally till och med beställt en bil och farit hem till Ellen med kulldräkten i paket under armen.

Det framgår inte av berättelsen vilken målarinna som det handlar om, men beskrivningen av en kvinnlig konstnär som målar tavlor i en kubistisk stil skulle kunna stämma in på såväl Vera Nilson (1888-1979) som Siri Derkert (1888-1973), vilka båda hade studerat i Paris och influerades av kubismen i sina tidiga verk. [Bild 10] De hade brutit mot naturalism och slaviskt avbildande och prövade expressionistiska formspråk. Ingvar Holm berättar hur Harry Martinson beundrade Siri Derkert, som 1932 hade haft stor utställning på Svensk-Franska konstgalleriet (Holm 2002). Moa lärde också tidigt känna skulptören Ninnan Santesson. Thomas Millroth berättar om Moa Martinsons möten med radikala konstnärer, arbetets konstnärer i olika utställningar i Stockholm, som Galleriet Färg och Form (Millroth 2002). I mitten av trettiotalet träffas Siri Derkert och Moa Martinson och blir goda vänner. De förenas i den kulturella och politiska kvinnosaken, i fredsrörelsen och i kampen mot nazismen och krigshetsen, bland annat i skriften Mänsklighet. Senare i kampen mot svenskt atomvapen på 1950-talet deltog båda aktivt i Stockholmsapellen och Svenska Fredskommittén.

Porträttet av Moa på Folket Hus i Stockholm 1945 – den enda kvinnan.

Efter 1930-talets stora framgångar tillhörde nu Moa Martinson de etablerade författarna inom arbetarlitteraturen och statarlitteraturen. Under 1940-talet gjorde hon många resor och höll föredrag runt om i landet. Författare och konstnärer organiserade sig och det skapades flera konstföreningar med bildningsmål som God Konst och Konsten åt folket. De många nya offentliga byggnaderna skulle prydas av konstverk med hög kvalitet. Arbetarrörelsen och Folkets Hus rörelsen byggde upp samlingslokaler där konsten kunde ställas ut. Det arbetande folket skulle göras synligt i konsten. Chefredaktören för Tidningen Vi, Seved Apelquist, tog 1944 initiativ till att ge en gåva till Folkets Hus-föreningarnas konstfond. Syftet var att skapa en porträttsamling i olja av ”nu levande författare som skildrat de svenska folkrörelsernas framväxt och genom människor och miljöer gestaltat industrialismens och demokratins genombrott” (Centerstam 2010). Uppdraget att porträttera de främsta arbetarförfattarna och proletärförfattarna gick till väletablerade konstnärer, såsom Arne Cassel, Albin Amelin, Reinhold Ljunggren, Kalle Hedberg, Kjell Löwenadler och Roland Svensson. Det resulterade i 13 porträtt i olja. Av dessa är Moa Martinson den enda kvinnan som valts ut. De två ”grindstolparna” Martin Koch och Gustav Hedenvind Eriksson samt flera andra har presenterats här i Förr och Nu:s serie om arbetarförfattare i Sverige, Josef Kjellgren och Rudolf Värnlund samt Maria Sandel. 

På Kjell Löwenadlers bild sitter Moa Martinson i halvprofil, i elegant blå dräkt med en ljusröd ros i knapphållet. [Bild 11] Ansiktet har ett allvarligt och samlat uttryck. Den vänstra armen vilar på armstödet. Båda händerna är fångade i gester som uttrycker författarinnans vilja för att understryka argument. Hon är framställd som en aktiv talare som lägger fram sin sak. Bakgrundens röda draperi betonar hennes tillhörighet till socialismen och arbetarklassen. Rosen har nu blivit hennes signum, och hon låter sig fotograferas i veckopressen med röda rosor i famnen. Dessa foton av fotografen Erik Conard har sedan använts som förlagor till flera bokomslag (Sjöbergs bildbyrå). Radiojournalisten Matts Rying besökte Moa Martinson 1959 en kulen vårdag ”i blåsippeblåsten” på Johannesdal-torpet inför utsändningen av hennes ”vårbrev” i Sveriges Radio (Rying 1959, s.11, 41). Det hade gått 50 år sedan Moa kom till torpet. ”Idag är Moa en institution i vårt land” skriver Rying, ”En stormfläkt av oförbrukat liv i vårt något dovna folkhem”. Hon riktar skarp kritik mot 50-talets samhällsutveckling, atombombshotet, och hennes ansiktsdrag har hårdnat, ”blicken är smal och vredgad”:

”Tro mej, unga vänner, det står inte bra till i vårt land. — ”Men under en täckmantel av demokrati, socialism, folkhem och andra fagra ord döljer sig inget annat än karriärism och penninghunger. Och vi har miljonärer i landet, tänk er, vi har över tusen miljonärer i vårt ”folkhem” där många, många fler lever på eller under existensminimum!”

Moa visar honom flera målningar på väggarna som hon fått av konstnärer som besökt henne, såsom Albin Amelin, Bror Hjorth, X-et och Erik Hallström samt Kjell Löwenadler som målat det främsta porträttet på Folket Hus. Om hennes eget måleri sägs dock inget.

I samband med att Stockholms nya Folkets hus invigdes 1960 så bestämdes det att Vi-donationens porträttsamling skulle hängas i övre foajén. Här har mängder av socialdemokrater i parti och fackföreningar mötts genom åren i samtal under blickarna från de 13 författarna. Albin Amelins målning av Ivar Lo hängde intill Moa Martinssons porträtt. [Bild 12] När läroverket Norra Latin vid Norra Bantorget skulle byggas om 1989 och bli ett annex till Stockholms Folkets hus, City Conference Center, överfördes hela samlingen dit för att den skulle bli mer tillgänglig. Vi-donationens samling placerades i övre ljusgården (Palmgren-Rosenqvist 1989). Vid mitt besök i augusti 2021 kunde jag se hur målningarna nu belyses av det fina takljuset och inramas av palatsets pelare. En längre vandringsutställning av de 13 porträtten genomfördes 2010 till många av landets Folkets husföreningar och bibliotek och blev en viktig påminnelse om den svenska arbetarlitteraturens unika och särpräglade kulturarv. Utställningsprogrammet Att erövra ordet – författarporträtt skrevs av Lars Centerstam, som under många år varit ansvarig för samlingen och som nu visar mig alla porträtten.

Jag möter en diktare. Omslag och konst

I mitten på trettiotalet hade Moa Martinson börjat på sin självbiografiska svit, i Mor gifter sig 1936 som följs av Kyrkbröllop 1938 och Kungens rosor 1939. Den självbiografiska serien har givits ut många gånger, nästan alltid som sammanhållen serie. Omslagen till dessa utgåvor följer ett liknande mönster som omslagen till Kvinnor och äppelträd som ovan beskrivits. Motiven har speglat allt från barnets och den ensamstående kvinnans roll i mer traditionell stil, till grafiskt dekorativa blommor i förgrunden av omslaget. Något som har återkommit är även interiörer och då med stugfönstret i bakgrunden. På 2000-talets ljud- och e-böcker används ofta färgfoton. Som Susanna Alakoski berättar i sin artikel Sikta mot text gav Moa Martinson även ut diktsamlingen Motsols 1937. Hon ägnade sig sedan åt att skildra Östergötlands landsbygd i en historisk serie, såsom Brandliljor 1941, vilket Ebba Witt-Brattström lyfter fram i sin artikel Moas nyskapande kvinnoperspektiv – den påträngande verkligheten tar plats i arbetarlitteraturen. De fyra böckerna om Betty som gavs ut under en längre period 1943-1959, är en serie som nu har jämförts med den italienska författarinnan Elena Ferrantes Neapel-svit.

Till den självbiografiska sviten hör också Bakom Svenskvallen 1944 och Kärlek mellan krigen 1947. Den avslutande och fjärde delen av den självbiografiska serien färdigställdes dock inte förrän 1950, Jag möter en diktare, och gavs nu ut av Tidens förlag. Den handlar även om hennes möte och giftermål med Harry Martinson. Omslaget till utgåvan 1950 pryds av en svartvit teckning från Folkets Hus porträttet av Kjell Löwenadler fem år tidigare. [Bild 13] När FiB folkböcker skulle ge ut boken igen 1961 så valde man att ha hela porträttet i färg på omslaget.

En av de främsta konstnärerna inom gruppen Färg och Form i början på 1930-talet var Albin Amelin och han är mest känd för sina manliga arbetarskildringar, bilder av demonstrationståg och porträtt. Men han har även skapat klassiska bilder av arbetarkvinnornas vardagsslit i fabriker, som ”Textilarbeterskan”, en bild som anknyter till Moa Martinsons mor och hennes arbete på Brücks textilfabrik i Norrköping. [Bild 17] Andra kvinnoporträtt är mer stillsamma och en del mindre kända skildrar vänskapen mellan kvinnor, likt Birger Ljungqvists bilder. När Albin Amelin fick uppdraget för FiBs folkböcker 1955 att utföra omslaget till Moa Martinssons Jag möter en diktare, valde han att utgå från sina mjukare kvinnoporträtt, en tankfull kvinna med nedböjt huvud. [Bild 14-15] Hans bild skiljer sig en hel del från alla foton som publicerats av Moa i pressen, tuff, argumenterande och gestikulerande med framskjuten haka eller med en cigarett i mungipan. I omslagets förgrund är åter blommorna i trädgården medan det röda torpet skymtar i bakgrunden mot skogens granar.

Siri Derkerts porträtt av Moa i Östermalms tunnelbanestation 1965

Efter att äktenskapet med Harry Martinson avslutats 1940 fördjupas Moa Martinsons nära vänskap med Siri Derkert. Hon gör ett antal porträttskisser av Moa, kolteckningar i närbilder och i helfigur. Det skulle dock dröja till 1943 då även Siri Derkert kom i kontakt med den Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad, och hon deltar sedan årligen i kurser till 1955 när skolan lades ned. Siri Derkert möter här de aktiva och modiga kvinnor som hon porträtterar i ett flertal kolskisser, individporträtt och grupper, såsom Fogelstadkören. [Bild 16 a] Dessa porträtt har förevigats i hennes väldiga monumentalverk i Östermalms T-banestation 1965, hennes politiska och kulturella credo om fredsbudskapet. Förarbetet består av ett stort antal skisser, teckningar och collage som sedan överförts till ristningar i de väldiga väggarna. Siri Derkert klättrade iklädd skyddsdräkt på stegar och blästrade själv ristningarna direkt i betongen, vilket väckte uppmärksamhet i massmedia.   

Står man på perrongen till den södergående linjen Ropsten- Fruängen i Östermalms tunnelbanestation och tittar på alla bilderna av berömda kämpande kvinnor som träder fram på den långa väggen, blir man dock undrande inför placeringen av Moas porträtt. [Bild 16 b] Det har fått en mer solitär placering lägre ner mot spåret, varför det inte alltid kommer med i fotodokumentationerna av Fogelstadgruppen och Tidevarvets kvinnor. När man jämför det slutliga verket med Siri Derkerts alla porträttskisser av Moa genom åren, ser man hur de avbildande första teckningarna utvecklats i rikare formspråk med kraftfullt uttryck. Invigningen av Siri Derkerts stora monumentalverk skedde ett år efter Moa Martinsons död 1964, och hon fick aldrig själv se sitt porträtt i rusningstrafikens miljö.

Kulturarvet kring Moa Martinson. Textilstaden Norrköping.

Moa Martinsons stora berättelser om starka kvinnor, om umbärande och slit, vänskap, mod och kvinnokamp, har inspirerat till många filmatiseringar, såsom filmer för TV, spelfilmer och dokumentärfilmer samt en rad pjäser genom åren. Hon har tillägnats offentlig konst och konstverk och på flera orter finns gator och torg uppkallade efter henne. På Kungsholmen i Stockholm invigdes i maj 2012 Moa Martinsons torg med ett konstverk av Lina Nordenström, ”Från bok till sten”, som är ett collage av Moas texter, liggande på torgstenen.

I Norrköping har man gjort satsningar på Moa Martinsons kulturarv och betydelse för staden, man kan vandra i ”Moas spår”, från hennes barndoms skola till mammans arbetsplats på textilfabriken. Albin Amelins målning ”Textilarbeterskan” 1946 skildrar detta stressiga arbete, och den gjordes senare till ett grafiskt blad i konstmappen ”Arbetets värld” 1958. [Bild 17] Vid Moas tidiga arbetsplats som 16-årig servitris kan man idag gå alla stegen i ”Moas trappa”. På Grytstorget i det gamla centrala fabriksområdet restes 1994 en hög bronsstaty av skulptören Peter Linde. På den internationella kvinnodagen 8 mars brukar kvinnor samlas vid Moa-statyn för att hylla henne. [Bild 18]. Vid 50-årsminnet av Moa Martinsons död 1964 skrevs artiklar om hennes liv och verk. Moa Martinsons konsekventa kvinnoperspektiv har varit viktigt för både den andra och den tredje vågens kvinnorörelser i Sverige. Alla dessa manifestationer i bildkonst och massmedia understryker Moa Martinsons betydelse som en av de mest folkkära svenska författarna.

Slutord

Det har blivit september och det klara skarpa ljuset över de bohuslänska skärgårdsklipporna här vid Bottnafjorden är nästan bländande. Jag samlar ihop Moas och Harrys böcker och ställer tillbaka dem i hyllan, artikeln kan avslutas. I mitt sökande efter Moa Martinsons kulturarv i bildkonsten har jag fått mer nyanserade perspektiv på hur illustratörer och konstnärer i sina bilder karaktäriserat henne och tolkat hennes berättelser. Det lockar till fördjupade studier inte bara om Moa Martinsons bildskapande och konstnärerna i hennes krets utan även om hur hon själv såg på bildkonstens relation till sina berättelser. Jag har också fått möjlighet komma närmare dessa modiga kvinnors vänskap och samarbete i kampen mot nazismen, krigshotet och atombomben. Deras pionjärinsatser i arbetarrörelsen och fredsarbetet bör vara en stor inspiration för många generationer framöver, att våga ta ställning mot överheten. Sällskapet Moas vänner vill samla alla dem som beundrar hennes liv och verk, och det nog många beundrar mest av allt är hennes stora mod och djärvhet och styrkan hos de kvinnor hon berättar om.  

Källor och länkar

Anne Lidén. Fotodokumentation av Vi-donationens porträttsamling i augusti 2021 i Folkets hus Stockholm, Annexet Norra Latin, Stockholm City Conference. Ett stort tack riktas till Lars Centerstam som varit till stor hjälp med information om Vi-donationens samling samt att få fotografera och dokumentera Kjell Löwenadlers porträtt av Moa Martinson.

Bergström, Peter (2020). När Moa mötte Harry. Kungliga Biblioteket Stockholm. (Bildkällor KB)

Harry Martinsons litterära sällskap ( http:// harrymartinson.se). Sällskapet som bildades 1984 har information om Harry Martinsons liv och verk samt ger ut årsboken Doris. En rad priser delas ut.

Helga Maria (Moa) Martinson, www.skbl.se/sv/artikel/MoaMartinson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Ebba Witt-Brattström), hämtad 2021-09-07.

Malmberg -Wallin, Maria (2021) ”Harry Martinson och Bror Hjorth”. Videovisningar av två föredrag om vänskapen mellan Harry Martinson och Bror Hjorth. Bror Hjorths hus, Uppsala. (www.brorhjorthshus.se)

Rying, Matts (1959). ”Moa i blåsippeblåsten”, Röster i Radio 1959:19.

Sandberg, Torsten, ”När jag gör frimärken vill jag fånga känslan”. PFA Svenska Frimärken. Intervju med konstnären Eva Jern om utgivningen av de dubbla jubileumsmärkena med Moa Martinsson 8 augusti-6 oktober 1990. (Pdf-fil, Postmuseum.se) 

Sjöbergs bildbyrå AB. (https://www.sjobergbild.se) Här finns foton av Moa Martinson från 1940-och 50-talet på torpet. Fotografen Karl-Gustaf Kristofferssons svartvita foton av Moa Martinson i prickig klänning i början av 1950-talet kan jämföras med det odaterade fotot av Moa med gevär (TT-bild). Här finns även fotografen Erik Conards färgbilder.

Sällskapet Moas vänner (https://moamartinson.se). Sällskapet bildades 1982. Information ges om Moas liv och verk, om torpet och om forskning, samt om Moa-pristagare genom åren. Länkar finns till olika projekt, som filmer och pjäser samt till Norrköpings stads vandring i Moas spår.

Litteratur 

Alakoski, Susanna (2021). ”Sikta mot text”. Förr och Nu 3:2021.

Centerstam, Lars (2010). Att erövra ordet-författarporträtt- med en handledning av Lars Centerstam. Utställningsprogram till Folkets husföreningarnas vandringsutställning. Folkets Hus Stockholm. (Stencil)

Ekström, Peter (2021) ”Moa Martinson och bildkonsten”. Förr och Nu 3:21.

Holm, Ingvar (1974). Harry Martinson. Myter, målningar, motiv. Aldus. Stockholm.

Holm, Ingvar (2004). Harry Martinson i målarnas mitt. Penna-pensel-palett. Carlsson Bokförlag i samarbete med Prins Eugens Waldemarsudde.

Martinson, Moa (1950). Jag möter en diktare. Självbiografiskt IV. Tidens förlag. Stockholm.

Martinson, Moa (1954). Kvinnor och äppelträd (1933). Folkboksutgåva Folket i Bilds förlag 1954. Stockholm.

Millroth, Thomas (2002). ”Måleriet och skulpturen”, Konsten 1915-1950. Signums svenska konsthistoria. Signum. Lund.

Palmgren- Rosenqvist, Christina (1989). ”Vi har hittat en skatt. Vi-gåvan från 1944 – vilken porträttsamling!” Tidningen Vi nr 40-1989.

Rying, Matts (1959). ”Moa i blåsippeblåsten”. Röster i Radio 1959:19. Sveriges Radio TV Stockholm.

Witt-Brattström, Ebba (2021) ”Moas nyskapande kvinnoperspektiv – den påträngande verkligheten tar plats i arbetarlitteraturen”. Förr och Nu 3-:21.