Konkylier, konst och konnässörer

Bilder ur snäckornas och musslornas kulturhistoria

”..men förr eller senare kommer till de flesta avgörandets stund då det gäller att göra som eremitkräftan: tillfälligt blottad lämna det skal som blivit oss trångt för något nytt och gå vidare.”

THOMAS MALM

Författaren – här med en sjöstjärna på stranden av Korotogo, Fiji – är professor i humanekologi vid Lunds universitet. Han har tidigare medverkat med flera artiklar i Förr och Nu om Oceanien samt förhållandet mellan människa och natur (Nr 3 2019, Nr 4 2019, Nr 4 2020, Nr 2 2021, Nr 4 2021 [i], Nr 4 2021 [ii], Nr 1 2022, Nr 4 2022, Nr 1 2023).

Foto: Titilia Raibe Malm.

”Med en bräda till bord och ett snäckskal som bläckhorn skrev jag här en redogörelse för vad jag gått igenom.” Så inledde James Oliver, en skeppsbruten sjöman på Fijiöarna, sin dramatiska berättelse från jordens största ocean. Två sekler senare har jag en ”laptop” till förfogande, och något bläckhorn har jag aldrig behövt. Men hyllan strax intill är full av konkylier – kalkskal av mollusker eller blötdjur. Vissa av deras användningsområden var kända långt före skrivkonsten, ja, kanske redan i vår evolutionära gryning vid en djungelflod eller tropikkust. Snäcksamlaren räknar anor till hedenhös.

      Samlar gör å andra sidan vi alla – åtminstone i minnets snäckskrin. En del av oss är öppna med vad som ryms däri, andra slutna som musslor, men förr eller senare kommer till de flesta avgörandets stund då det gäller att göra som eremitkräftan: tillfälligt blottad lämna det skal som blivit oss trångt för något nytt och gå vidare. Så gjorde Martha Sandwall-Bergström när hon med familjen bröt upp från Sverige för Spaniens gynnsammare klimat, vilket 1956 resulterade i ungdomsromanen Snäckans sång som handlar om en katolsk flickas väg till den traditionella kvinnorollen. Längre fram (1998) valde Anita Goldman samma titel för ”en bok om kvinnor och krig”. Emellanåt gnolar jag själv på en melodi av Yngve Stoor, vars text av Helge Roundquist säger att ”snäckans sång för dig bort från det trista och grå, till det land där jämt himmelen är blå”.  

      Många är vi som trott att det var havet som hördes, när vi höll skalet vid vår öronmussla (Bild 1). Den upplevelsen möjliggjordes av en struktur i innerörat som fått sin anatomiska benämning efter det grekiska ordet för snäcka: cochlea. Mycket kan snäckan och musslan fånga av det som ryms i tillvarons spiralarmar – från vårt innersta till Vintergatan – och deras kulturhistoriska betydelse kan inte överskattas.

Bild 1. ”Lyssnande till havet” – i detta fall via en vingsnäcka (Aliger gigas) från Karibien. Oljemålning av Karl Gussow, 1879. (Privat samling. Public domain.)

SNÄCKORNAS LOCKSÅNG

Jag minns bruset från ett fjärran korallrev i morbror Haralds praktfulla hjälmsnäcka (Bild 2). Denna art (Cypraecassis rufa) har en vid utbredning i Indo-Pacifiken – de tropiska delarna av Indiska och Stilla oceanen – men det visste jag inte då. Säker var jag bara på att den förunderliga tingestens ursprung var en miljö lik den jag sett i Villervalle i Söderhavet, en serie spelfilmer som visats i 60-talets enda svenska tevekanal. Precis som Villervalle ville jag få vara: dyka i lagunen, fånga bläckfisk, spana efter havssköldpaddor och skaffa ett hajgap.   

Bild 2. Morbrors hjälmsnäcka (Cypraecassis rufa) intar numera hedersplatsen i mitt naturaliekabinett. (Foto: Christer Lindberg.)

Jag var en fantasifull pys den gången som gärna bad mor läsa högt ur Eva Nyman-Mårtenssons sagobok Den lille pärlfiskaren (1961). Så småningom klinkade jag med pekfingret fram tonerna till ”lilla snigel, akta dig, annars tar jag dig” på finrummets piano. Den enkla stumpen syftade nog inte på en skallös skogssnigel, även om man i flydda tider tog den för att smörja vagnshjul och träaxlar samt talade om en ”snigelmil” som den sträcka man kunde tillryggalägga innan det åter var dags att mosa ett eller flera stackars exemplar. Snarare riktades varningsorden till en av de park- eller trädgårdssnäckor som, om de bara inte varit så allmänt förekommande, säkerligen skulle ha betraktats som mycket märkvärdiga och måleriska, vilket de ju också är – inte minst i barnaögon (Bild 3). Bättre lät det hur som helst när mor till gitarr sjöng en bitterljuv sedelärande folkvisa vars första strofer jag ännu kommer ihåg:

Lille Hans sprang ner till stranden

för att samla snäckor små.

I den djupa, heta sanden

måste han barfota gå.

Bild 3. Katarina Leilani Malm (6 år) visar sin teckning av en färgglad trädgårdssnäcka. (Foto: Tommie Yam.)

Att identifiera mig med de snäckplockande barfotagossarna var lätt. Varje sommar styrde vår familj kosan med bil och husvagn från Värends djupa skogar mot hav och vita stränder. Sandslotten jag dekorerade med fynd från det tångdoftande vattenbrynet, hur stimulerande de var för kreativitet och tankar (Bild 4)! Till och med vågorna som svepte bort mina fragila byggen lärde jag mig något av. Sandslott förgår men snäckornas och musslornas små ”hus” består – vad säger inte det om övertron till människan som skapare!

Bild 4. Stranden, snäckorna och sandslottet förknippar många med barnaårens sommarlov, som på detta vykort från anno dazumal. (Public domain.)

      Den äldsta stenbyggnad som kan beskådas – kultplatsen Göbekli Tepe i Turkiet – är bortåt 11 500 år, men det finns snäckfossil som är mer än en halv miljard år gamla. Att jag sökt den kunskapen har åtminstone delvis sin grund i upptäckarglädjen som väcktes i mig, där jag med håv, hink och spade i händerna tog mina första steg mot att bli forskare. Läsaren må le överseende åt påståendet, men jag är minsann i gott sällskap. Sir Isaac Newton, en minst sagt prominent själsfrände (varmed inga likheter i övrigt är att antyda), drog sig till minnes något liknande när han på ålderns höst konstaterade:

Jag var som en pojke på havsstranden, roande mig själv med att då och då finna en slätare småsten eller ett vackrare snäckskal än det ordinära, medan den stora oceanen av sanning låg fullkomligt outforskad framför mig.

En sanning som skulle uppenbaras för mig var att det som hördes i morbrors snäcka inte var havets instängda brus, utan ljud utifrån som gavs resonans i de vindlingar ett levande blötdjur bildat med sin mantel. Så kom dröm och verklighet att mötas i en alltjämt obruten förtrollning av tropiska världar långt bortom min småländska hembygd. Och ödet, eller vad vi vill kalla händelsernas spel, stod mig bi.

      Blicken sveper över konst och etnografika jag hemfört från mina öar i solen. Härliga minnen väcks till liv – och, jodå, gapet från en tigerhaj hänger på väggen. Ändå känner jag mig benägen att instämma med vad poeten och nobelpristagaren Pablo Neruda – innehavare av mer än 15 tusen konkylier – skrev i sin postuma självbiografi, Jag bekänner att jag levat (1975):

[D]et bästa som jag samlat i mitt liv var i alla fall mina snäckor. De tjusade mig ofantligt med sin underbara uppbyggnad: den månvita renheten hos ett sällsamt porslin förenad med den stora mångfalden av former, adekvata, gotiska, funktionella.

För Neruda var skalen ”orörliga arvegods som håller en stelnad våg fången”, en bild av livets mångfald inom rigida matematiska gränser och en aldrig sinande källa till hänförelse (Bild 5 & 6). Jag förstår honom och drar mig även till minnes ett citat av Robert Louis Stevenson: ”Det är kanske ett mer lyckosamt öde att ha en smak för snäcksamlande än att vara miljonär.”

Bild 5. Den karibiska kronsnäckan (Melongena melongena) får illustrera Pablo Nerudas poetiska formulering om ”orörliga arvegods som håller en stelnad våg fången”. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

Bild 6. Formen på stillahavssnäckan Tibia fusus är funktionell, även om den kanske inte ser så ut.  Nedgrävd i sand eller dy använder djuret sin rörformade skalstruktur som snorkel, men inte för att andas luft utan för att få syrerikt vatten. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

      Locksången och samlandets fröjder har dock fått en mörkare klangbotten i och med att världshav och urskogar utarmats i en takt som Stevenson knappast kunde föreställa sig, kanske inte heller Neruda – och definitivt inte jag själv som Villervalles andlige lillebror. Men än finns mycket kvar att lära och uppleva inom malakologin, studiet av molluskerna, och inget kan vara värdefullare att samla än kunskap och erfarenhet.

      Tänk bara om jag finge höra O’ahus endemiska och fridlysta trädsnäckor av släktet Achatinella sjunga! För det kan de enligt mina hawaiianska vänner. En gång var de talrika, men av de 42 arter som dokumenterats finns mindre än en tredjedel kvar i Ko’olaubergen (Bild 7). När skalöppningen befinner sig i samma förhållande till vinddraget som när man blåser över en flaska sägs ett drillande ljud uppstå. Sant eller ej, om dem sjunger både barn och vuxna. Där är det människan som ska akta sig för att ta ”snigeln”.

Bild 7. En trädsnäcka (Achatinella bulimoides) som länge troddes vara utrotad i Hawaii, men visade sig finnas kvar på ett par otillgängliga bergssluttningar. (U.S. Army Environmental Command. Public domain.)

SKAL MED SKANDAL

Malakologin är ingalunda någon snäv disciplin, och rimligtvis kan ingen memorera mer än en bråkdel av de omkring 85 tusen molluskarternas taxonomi. Väl medveten om det var en auktoritet på snäckor som blev notorisk för sin avoghet mot att stifta nya bekantskaper. Ifall han lade ännu en persons identitet på minnet, skulle konsekvensen bli att han glömde bort ett artnamn! Anekdoten förmedlades av entomologen Carl H. Lindroth i syfte att betona nödvändigheten av specialisering – själv hade han de talrika skalbaggarna av familjen jordlöpare som sitt särskilda gebit – men lyckligtvis ger skriftlig information stöd åt både minne och vetgirighet.

      Här finns en hel genre för bibliofiler. Mellan raderna på gulnade blad med krångliga latinska ord och granna illustrationer döljer sig oanad dramatik som gör malakologins historia överraskande mångfasetterad – såsom i fallet med Edgar Allan Poe. En bok vars titel syftade på en alternativ ämnesbeteckning, ”konkologi”, var nära att kosta honom ryktet som seriös litteratör. På begäran av en förläggare i Philadelphia skrev han inledningen till The Conchologist’s First Book. När den kom från tryckeriet 1839 stod Poe som upphovsman, trots att det rörde sig om en bearbetning av Manual of Conchology som utgivits i New York året innan. Författaren till det opuset, Thomas Wyatt, hade sneglat mer än lovligt mycket på The Conchologist’s Textbook, som en annan Thomas men med efternamnet Brown fått publicerad i Glasgow. Därmed blev Poe betraktad som plagiator, och att han gjort flera redaktionella tillägg och förbättringar ursäktade inte tilltaget. Ett tag skakade det ordentligt under honom på konkologins tiljor, men än händer det att han tittar fram bakom ridån. När jag nyligen fann den som äras bör presenterad på en internetsajt om ”Shellers From the Past and Present” visade det föregivna porträttet av Thomas Brown nämligen ingen annan än – Edgar Allan Poe.

      Den som i enlighet med nämnda böcker kallar sig konkolog eller konkyliolog är per definition specialiserad på molluskernas skal. Två halvor har musslor och ostron, vilka därför kallas bivalver. Ledsnäckorna har åtta ryggsköldar i rad på ett sätt som för tankarna till bältdjur. Tandsnäckornas hölje liknar en elefantbete i miniatyr och skålsnäckornas är kupigt. Övriga arter med skal, inklusive pärlbåtar och flertalet snäckor, har ett enda spiralvridet (Bild 8). Men benämningen mollusk, efter latinets mollis som betyder ”mjuk”, syftar på en mer eller mindre plastisk kropp, och den finns visst inte alltid i skal. I en del fall är det precis tvärtom, för de tioarmade bläckfiskarna har sina invärtes – burfågelvännerna känner dem som ”valfiskfjäll” – och de minst tre tusen arterna av nakensnäckor har inga skal alls.

Bild 8. De bläckfiskliknande pärlbåtarna håller sig svävande i vattnet genom att fylla sina spiralvridna skals kamrar med luft. Honan av denna art (Nautilus pompilius) från Fiji kan ha ända upp till 90 tentakler. (Förf:s saml. Foto: Christer Lindberg.)

     

Ändå är det förstås exoskeletten – de hårda ytterstrukturerna – och pärlorna de kan gömma som genom tiderna fascinerat mest. Redan Platon skrev i dialogen Faidros att människan är bunden till sin kropp likt ostronet i sitt hölje. Hans lärjunge Aristoteles studerade i sin tur med en biologs ögon blötdjuren, som han kallade Malakia, och lade grunden för ett hierarkiskt klassificeringssystem som stod sig väl under de mer än två tusen år som förlöpte fram till Linné.

Egendomligt nog, kan en nutida naturvetare tycka, räknade Linné snäckorna och musslorna till klassen Vermes, ”maskar” (Bild 9). Under den insorterades maskar, iglar och skallösa snäckor – ännu mer förvånande – i ordningen Reptilia, medan det vi numera avser med reptiler eller kräldjur tillsammans med groddjuren bildade klassen Amphibia. Liksom svenskans snok och engelskans snake kan snigel och snäcka härledas till det proto-indoeuropeiska ordet sneg-o med innebörden ”kräla eller krypa”, vilket onekligen är en egenskap som delas av maskar och iglar. Men den merpart av snäckorna som i likhet med musslorna är ”skalbärande”, testaceus på latin, fick bilda ordningen Testacea. Undantagen var de som bara återfanns såsom fossil och därför räknades till mineralriket.

Bild 9. Masksnäckorna sitter fastväxta med oregelbundet slingrande skal bland stenar eller koraller, där de fångar plankton med nät av slem. På bilden ser vi tre representanter för Dendropoma maximum från Tonga. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

      Bläckfiskarna passade inte in i någon av dessa kategoriseringar, utan hänfördes till den konstifika ordningen Zoophyta – ”djurväxter” – och det dröjde ett bra tag innan Linné lät dem ta plats bland molluskerna. Gamle Aristoteles hade också förbryllats över havsanemoner, sjöliljor och andra akvatiska organismer som tycktes höra hemma i ett gränsland mellan flora och fauna. Just bläckfiskarna – de enda mollusker som kan sägas vara intelligenta – räknade han däremot såsom stående överst på skapelsens stege av alla ”djur utan rött blod”.

      Men klokast blir inte nödvändigtvis äldst. Om den inte precis skulle ha haft mycket att berätta om sitt liv – det var nog i enformigaste laget – så var en mussla med oansenligt yttre i gengäld en verklig överlevnadskonstnär. När den i full vigör fiskades upp utanför Island 2006 framgick det av skalets mikroskopiska tillväxtband att den uppnått den aktningsvärda åldern av 507 år – den hittills högst dokumenterade i djurriket. Sin vetenskapliga identitet, Arctica islandica, fick dess art av Linné 1767, och vid det laget stod den nämnda individen mitt i livet med sina 268 år.

      Det kunde Linné inte ana när han i företalet till sin katalog över kung Adolf Fredriks naturaliekabinett (1754) kallade Testacea för ”skalkräk” och skrev att de ”leva särskilt, att befästa sig inom egna stenhus, som hopfogas med så oförlikneliga skapnader och former, att ingen människelig vishet eller konst det kan följa, och att, snart sagt, ingen ända därpå finnes”. Likväl tog han sig an att i ett överskådligt system ordna hela naturens mångfald, varav mer än 800 ”skalkräk”. Understundom gjorde han det med smått ekivoka ordval och jämförelser, vilka förskaffade honom ett rykte som snuskhummer eller ”sexualist”. En viss snäcka med ”puckel” och besynnerlig mynning fick till exempel ett namn som närmast klingar likt ett latinskt skällsord: Distortrix anus (Bild 10).

Bild 10. Distorsio (förr Distortrix) anus, namnet på denna snäcka från Tonga, låter fult men är just därför lätt att komma ihåg. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

      Oväntat förargelseväckande var hans avhandling Fundamenta testaceologiae, som den skotskättade lärjungen Adolf Murray 1771 i enlighet med dåtida praxis fick uppdraget att vara respondent på vid en offentlig disputation pro exercitio. Det innebar att han som en övning inför doktorsgradens senare vinnande inte bara skulle presentera de rön och idéer skriftens auktor låtit pränta, utan till på köpet försvara dem. Bland annat hade Linné tagit med en bild av den karibiska musslan Venus dione, som han uppkallat efter antikens kärleksgudinna. Gång på gång återkom hon i hans skrifter och föreläsningar, och några poetiska rader i en redogörelse för blomväxternas fortplantning ger en fingervisning om denna hans besatthet:

              O mäktiga Venus,

              hur stor makt haver du icke fått bland allt levande på jorden;

              de ädlaste människiorna äro ej för dig frikallade […];

              så att allt det liv har måste lyda ditt kommando.

Till och med ”de starkaste bestar, elefanter och hästar” gjorde hon ”yra och galna”. Törhända hade hon samma inverkan på den som skaldade, en prästson känd för sin gudstro men som verkade ha kommit snubblande nära att både göra ett undantag till första budet och rucka på det sjätte. Hon hade fått hans unga hjärta att klappa när han 1731 flanerat i Piperska trädgården i Stockholm och sett en staty gjuten i bly efter en äldre förlaga känd som ”Venus Medici”. Ömsom hyllade han sedan dess henne och Skaparen var för sig, ömsom tillsammans som ”Venus creatrix”, och närde en till snudd på fetischistisk dröm om att en gång få äga konstverket – ”en virgo nuda”.

      Mån om arkiaterns oförvitliga eftermäle försäkrade språkforskaren Jöran Sahlgren i Vetenskapssocietetens årsbok 1924 att Linné trots ”bevis på Veneris makt” aldrig ”dukat under för passionen”, utan ”byggde kärlekens altare vid den husliga härden och för dem som reste ärestoder åt Venus på torgen hade han ingen sympati”. Det kan hända, men med botanikens gröna friluftstempel var det tydligen annorlunda, för 1758 lyckades han ordna med inköp av statyn. Till pryda besökares misshag lät han placera den mytologiska ”toppsnäckan” – för att använda ett sentida begrepp – i Uppsalas Akademiträdgård. Utan en tråd på kroppen kunde hon, som en moralens väktare uttryckte det, ”icke annat än giva den studerande ungdomen anstötelig prospect”. Vid mitten av 1800-talet togs hon helt sonika bort, men tiderna har förändrats. Sedan 2009 är hon åter på plats och nu är det i förbigående sagt bildstoderna av den fullt påklädde Linné som väcker anstöt på grund av de tankespår han lämnat efter sig i rasbiologins idéhistoria.

      Nå, direkt överraskande var det hur som helst inte att Venus även dök upp i hans malakologiska utläggningar. Men en illustration som den av musslan med namn efter henne var det minst sagt djärvt att trycka, och få av författarna till de talrika levnadsteckningar som ägnats Linné har dristat sig till att reproducera eller ens nämna den. Vad han gjort var att med pedagogiskt placerade bokstäver framhäva likheter mellan utformningen – om än inte funktionen – av musslans delar och det kvinnliga venusbergets vulva, blygdläppar, slidkrans, pubesbehåring och intilliggande skinkor (Bild 11).

Bild 11. Musslan Venus dione, vars delar Linné jämförde med kvinnans könsorgan. Numera hänförs arten till släktet Hysteroconcha, vilket betyder ”livmoderskal”. (Fundamenta testaceologiae, Uppsala 1771).

Säkerligen fick detta ögonbrynen att höjas i auditoriet, och kritiska röster ekade i decennier efteråt både in- och utrikes. Respondenten Murray klarade i alla fall eldprovet och blev sedermera en så framstående professor i anatomi och kirurgi samt därtill livmedikus att Kungliga Vetenskapsakademien lät prägla en silvermedalj till hans ära.

Inalles författade Linné 186 dissertationer på mellan åtta och 50 sidor vardera, med ett snitt på 25. Med 43 sidor plus två planscher var genomgången av Testacea-kunskapens grunder en av de utförligare av vad han kallade sina amoenitates academicae – ”akademiska förlustelser” – men så hade han också intresserat sig länge för ämnet. Det framgår av att den jämngamle Johan Browallius nämnt hur den vid 20 års ålder ännu obemärkte Linnaeus från Stenbrohult upplåtit en av väggarna i sin uppsaliensiska studentlya åt ”större växter och en samling med musslor”. Växterna förvånar ingen – han har ju gått till historien som ”Blomsterkonungen” – men ett inte lika välkänt uppslag han fått beträffande musslor sysselsatte honom i tre decennier utan att han för den skull även blev den okrönte ”Pärlkonungen”.

      Under sin lappländska resa 1732 hade Linné fascinerats av pärlfisket i Purkijaur inom vad som nu är Jokkmokks kommun. Verksamheten hade vid det laget på grund av överexploatering helt upphört i trakten, men en man som varit med när det begav sig visste att berätta hur den gått till. Tusen om inte två eller tre gånger så många flodpärlmusslor (Margaritifera margaritifera) måste öppnas och därmed dödas för att finna en enda pärla av god kvalitet, vilket föreföll som ett väldigt slöseri med såväl tid som naturresurser. Linné läste på och blev bekant med det faktum att kineserna odlat sötvattenspärlor i århundraden.

      Att han gjorde sina landskapsresor hängde samman med att de styrande i Stockholm ville få reda på vilka naturrikedomar som fanns att tillgå inrikes. Ett gott sinne för hushållning hade han, antingen det gällde överheten och statskassan eller allmogens mer jordnära perspektiv. Den glest befolkade fjällvärlden borde gå att uppodla och älgar att födas upp där som dragare. Så varför inte också producera pärlor i stor skala – ”vad skulle kunna vara mer lönsamt?”  

      Kruxet var att det inte fanns några flodpärlmusslor att experimentera med i hans närmiljö. Alternativet, som han senast 1742 kom underfund med, blev Fyrisåns dammusslor (Anodontia anatina), vilket – bäst att klargöra med tanke på nämnda anatomiska associationer – ska utläsas ”damm-musslor” och icke ”dam-musslor”. Han borrade små hål i skalen och pillade in kulor av gips eller kalk som han förankrade med silvertråd. Efter fem, sex år i undervattensburar hade musslorna avsatt så mycket pärlemor kring implantaten att ärtstora blisterpärlor med fin lyster bildats, fastsittande på skalets insida och därmed lämpliga för infattningar om än inte för halsband (Bild 12). Konsulterade juvelerare gjorde tummen upp för smakproven.

Bild 12. Några av resultaten från Linnés pärlodlingsexperiment i Fyrisån. (Med tillstånd av Linnean Society, London.)

      Sedan följde en utdragen brevväxling med förtrogna, genomsyrad av ängslan över att någon annan skulle få nys om idén och slå mynt av den. ”Jag är rädd att ni kommer att gå förlorad som trädgårdsmästare, ty ni kommer att bli rik på odling av orientaliska pärlor”, löd de uppmuntrande orden från en av korrespondenterna, den engelske affärsmannen och amatörnaturalisten Peter Collinson. År 1748 gjorde Linné slag i saken och erbjöd sig att mot skälig ersättning avslöja för regeringen hur han skulle kunna bidra till att få fäderneslandets finanser att blomstra. Så värst mycket gehör fick han inte den gången, men han stod på sig. Efter några år föll förslaget i bättre jord och diskuterades ingående i riksdagens sekreta utskott, vilket resulterade i att Kommerskollegium 1762 köpte den väl förborgade hemligheten.

      För den klurige smålänningens del blev betalningen hälften av vad han bespetsat sig på. Fast tre tusen plåtar, eller sex tusen daler silvermynt, var ändå en högst ansenlig summa som gjorde det möjligt för honom att bli skuldfri som rusthållare på Hammarby gård. Enligt Ekonomiska museets prisomräknare motsvarade köpeskillingen noga räknat 429 350 kronor i 2023 års pengavärde. I överenskommelsen ingick också att han själv skulle få utse sin efterträdare på professorsstolen, och den platsen gick till hans enfödde son. Ryktena om att han dessutom skulle ha förärats sitt adelskap som en del av uppgörelsen och valt att ha en pärla i sin vapensköld vederläggs emellertid av att ”Linnaeus” blivit ”von Linné” fyra år tidigare och uttryckligen förklarat att symbolen var ett ägg, allt livs ursprung.  

      Till historien hör att metoden såldes vidare av Kommerskollegium till en av dess egna ledamöter, Ehregott Nicholaus Bagge – för exakt samma belopp som Linné erhållit! Från myndighetshåll var det tänkt som mer än ett nollsummespel, eftersom hälften av all framtida vinst skulle tillfalla staten. Men därav blev intet. Köparen hade nämligen sådan brist på både tid och hälsa att han aldrig kom till skott med produktionen, och de dokument och prover han förvärvat blev liggande i nära 25 år efter hans död. Sonsonen försökte utan framgång sälja rättigheterna vidare till någon förmögen britt, och så småningom donerades Fyrisåns pärlor till Linnean Society i London där de sedan dess är i säkert förvar.

      Lika trygga förblev dessvärre inte flodpärlmusslorna. Exploateringen av dem fortsatte att bedrivas enligt gammal modell och så ekologiskt ohållbart – som vi skulle säga idag – att de närapå utrotades i svenska vatten och måste fridlysas (Bild 13). En av dem som lyckades undgå fångstmännens händer allra längst togs i Görjeån sydost om Jokkmokk och blev med sina 280 år rekordhållare bland svenska djur i fråga om ålder. Det skulle Linné inte heller ha kunnat ana.

Bild 13. Fiskare i Lagan med oöppnade flodpärlmusslor i ekan och öppnade som flyter strax intill. (Källa: Hallands konstmuseum)

FÖR ÖGA OCH SJÄL

Säkerligen skulle en Homo collector som Linné, med hundratals olika konkylier i det egna kabinettet, ha förundrats över upptäckten att det faktiskt finns snäckor som samlar snäckor: arter av släktet Xenophora som på olika håll i världshaven klistrar fast småstenar, korallbitar och skal vid sina ytterhöljen (Bild 14). Gissningsvis handlar det om kamouflage, att ge extra styrka åt den skyddande stommen, hindra djuret från att sjunka ner i dyn, eller alltihop. Något skönhetssinne torde det inte vara tal om, men med människor är det som bekant på annat vis.

Bild 14. En skalsamlande snäcka (Xenophora pallidula) från Filippinerna. (Foto: James St. John. Public domain.)

Skal av både recenta och fossila mollusker påträffas i hav, sjöar, dammar, floder, regnskogar, högt uppe i Himalaya och till och med i skuggan av en och annan ökenkaktus, så snart sagt överallt har deras former kunnat stimulera tankegångar. Juvelerare, diktare, tonsättare, arkitekter, ingenjörer, keramiker, formgivare, ur- och instrumentmakare, souvenirtillverkare, konditorer, kockar och inte minst bildkonstnärer har inspirerats av konkyliers skapnad (Bild 15). Bland mycket annat åskådliggörs detta av vindeltrappor, dopfuntar, fontäner, stuckaturer, foto- och tavelramar, heraldiska sköldar, kaméer, boetter, bestick, sminkdosor, sockerskålar, kappslädar och fiolens spiralformade skruvlåda (som kallas ”snäckan”) – kanelsnäckorna, mandelmusslorna och conchigliepastan ej att förglömma. Till det allra senaste på designfronten hör något jag härförleden såg i en annons: ett alternativ till bitring åt bebisar i form av en snäcka, ”tillverkad i det klimatsmarta materialet naturgummi”.

Bild 15. Stilleben av Balthasar van der Ast, ca 1635. (Privat samling. Public domain.)

      I sina hågkomster nämner Pablo Neruda hur han i snäckan Thatcheria mirabilis tyckte sig ha sett något ”som havet en gång i tiden gav åt Kina som en bestående stilmodell för tempel och pagoder”, och även i annan byggnation kan liknande influenser anas (Bild 16). Kina slott i Drottningholms park, Guggenheimmuseet i New York, konsertbyggnaden Waikiki Shell i Honolulu och flera flygplatsterminaler är uttryck för detta (Bild 17).

Bild 16. Konsthantverkare och byggherrar i Fjärran Östern har genom tiderna hämtat inspiration i snäckskalens former. Här ser vi Rhinoclavis sinensis, vars artepitet anger att ursprunget är kinesiskt. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

Bild 17. Veer Savarkar International Airport i Port Blair, indiska unionsterritoriet Andamanerna och Nikobarerna, fick 2023 en terminal utformad som musselskal. (Ministry of Civil Aviation, India; Government Open Data License – India.)

      Ett otal förskolor, konferensgårdar, restauranger och diverse bolag appellerar med orden ”Snäckan” och ”Musslan” eller motsvarande till känslor för det gemytliga, ombonade, pålitliga och stilsäkra. Enligt reklamtexten är till exempel trähuset ”Snäckan” en härlig bostad ”som får mycket karaktär och charm genom sina många vinklar och vrår”. Ett konfektionsföretag har tagit namnet ”In a Seashell”, ett annat bara ”Seashell”. Uppenbar är förebilden till symbolen för ”Shell” – en kammussla (Bild 18). Men inte så många vet att den minner om hur den sedermera multinationella oljekoncernen grundades på 1830-talet av en antikhandlare i London som fått uppslaget att importera konkylier från Söderhavet och Fjärran Östern.

Bild 18. Oljebolaget Shells symbol är en kammussla, här en art från Indo-Pacifiken (Mimachlamys senatoria). Slutarmuskeln hos flera närbesläktade arter, inklusive Medelhavets pilgrimsmussla, är en uppskattad delikatess. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

      De formsköna kammusslorna lämpar sig också väl för konstnärlig stilisering i andra sammanhang (Bild 19). Rokokoperiodens möbelsnickare hade dem som ett av sina favoritmotiv, riktigt effektfulla kan de bli som lampetter, och musselvikta servetter har sin givna plats på väldukade bord. När anständigheten krävde att Ariel, den lilla sjöjungfrun, skulle få sin byst täckt i en animerad Disneyfilm (1989) blev det med hjälp av kammusslor. En annan ung dam med musselanknytning, men med betydligt större kupstorlek, åtminstone på den staty som rests över henne i Dublin, var Molly Malone som enligt visan drog sin vagn genom stadens gator ropande ”Cockles and mussels, alive alive oh!”. Rugbysportens irländska supportrar stämmer gärna upp allsång om henne. Ändå kan musslorna inte tävla med snäckorna i fråga om skepnadsvariation och stimulans för fantasterier.

Bild 19. Stiliserade kammusslor och pärlor på en av Tivolis åkattraktioner i Köpenhamn. (Foto: Titilia Raibe Malm.)

      Matematiker har ägnat stor tankemöda åt komplexiteten i snäckornas exteriör. Ett av dessa snillen, Stephen Wolfram, förklarar i sin bok A New Kind of Science (2002) att universum är digitalt till sin karaktär och byggs upp enligt ”cellulära automat”-principer. Med hjälp av formler går det att åskådliggöra snäckvindlingarna, men oregelbundna kombinationer av våglinjer, prickar, cirklar och andra geometriska former som många kägel- och kaurisnäckor har undandrar sig lagbundenheter genom sitt ”icke-periodiskt kaotiska beteende” (Bild 20).

Bild 20. Mauritia arabica, en kaurisnäcka vars mönster påminner om arabisk skrift men har oförutsägbar utformning. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

      Osökt leder det sistnämnda uttrycket mina tankar till de psykologer som rekommenderat konkyliesamlande såsom ett sätt att lugna nerverna. Så tidigt som år 1681 utgav en italiensk jesuitpräst, Philippo Buonanni, ett verk vars titel hade det välmenande budskapet att denna hobby gav Recreatione dell’ òcchio e della mente, ”avkoppling för ögat och själen”. Noteras kan att Sigmund Freud älskade att samla snäckor och att Carl Jung i en av sina föreläsningar sade att alla föremål för vår åstundan ”tenderar att dra egot ur dess bekväma snäckskal”. Psykologiskt insiktsfull är likaså Karin Boyes novell ”Snäckorna” (i den postuma antologin Bebådelse, 1948), där en pojkes gåva – en hög av skal – överbryggar den känsloklyfta som funnits mellan honom och hans styvmor.

      Från den fromme patern och själslivets uttydare är steget kort till temat religion, och trosföreställningar om mollusker finns det gott om. När Linné valde Cypraea, ”från Cypern”, som vetenskapligt namn på kaurisnäckorna, var det – nu är vi där igen! – med hänsyftning på den grekiska kärleksgudinnan Afrodite, alias romarnas (och hans) Venus. Enligt myten föddes hon ur ett skal vid Cyperns kust, en lycklig tilldragelse som beskrivs i följande homeriska hymn:

Om Afrodite med gulddiadem, den vördade, sköna

ämnar jag sjunga, hon vars domän är det kringflutna Cyperns

torn och murar. Dit blev hon förd av den blåsande Västans

fuktiga kraft över havets högljutt larmande vågor,

gömd i dess mjuka skum, och guldbandssmyckade horer

mottog där henne glatt.

Vanligtvis har konstnärer låtit ett musselskal ingå i framställningen, gärna tillsammans med en amorin eller någon av horerna, det vill säga (tro inget annat) årstidsgudinnorna (Bild 21). Annars var det kaurier snarare än musslor som förknippades med fruktbarhet och högre makter, särskilt som deras slitsformade öppning påminde om blygdläppar. För romarna var de Cochlea Venerea, ”Venus skal”, och deras kvinnor bar dem ofta som skydd mot sterilitet.

Bild 21.  En av de ovärderliga konstskatter som överlevt vulkanens förödelse i Pompeji år 79 är denna fresk som visar hur Venus föddes. (Museo Archeologico Nazionale, Neapel. Public domain.)

      Av helt andra skäl figurerar musslorna i kristen symbolik. När Ludvig XI av Frankrike år 1469 grundade l’Ordre de Saint-Michel, med ärkeängeln Mikael som skyddspatron, bestämde han att dess värdighetstecken skulle vara en kedja av gyllene pilgrimsmusslor till åminnelse av korsriddarnas bragder (Bild 22). Sankt Jakob, pilgrimernas skyddshelgon, avbildas ofta iförd hatt dekorerad med musslor vars radiärvågor symboliserar vägarna till hans grav i den nordvästspanska vallfartsorten Santiago de Compostela (Bild 23). Längs en av dessa vandringsleder låg vad som nu är en fransk kommun, La Coquille, i vars vapen en pilgrimsmussla ingår.

Bild 22. Mikaelsordens halskedja av gyllene musslor förevisas med kung Ludvig XI på tronen och längst bak ärkeängeln själv kämpande mot Satan i drakskepnad. (Statuts de l’ordre de Saint-Michel, ca 1469. Bibliothéque nationale de France, Paris. Public domain.)

Bild 23. Sankt Jakob brukar avbildas tillsammans med pilgrimsmusslor (Pecten jabobaeus), som här på en alabasterskulptur från 1490-talet av Gil de Siloé. (Metropolitan Museum of Art, New York. Public domain.)

William Shakespeare lät Ofelia hänvisa till helgonets gestalt i Hamlet innan hon drabbad av vansinne gick och dränkte sig. Så här löd sonetten i en översättning där snäckor blandats ihop med musslor:

Hur känner jag igen din vän

bland alla andra här?

Sandaler, hatt med snäckor på

och stav i hand han bär.

När vi ändå är inne på temat död och begravning, kan nämnas att fästena till likkistors bärhandtag inte sällan förses med musseldekorationer. Men under vår jordevandring kan det ju också gälla att försöka skjuta upp den sista resan med hjälp av läkekonsten, och den har nog så ofta haft både religiösa och konkologiska dimensioner.

      Jag tänker bland annat på de snäcklika fossil av en typ av bläckfiskar som paleontologerna kalla ammoniter efter de vädurshorn som den egyptiska guden Amun avbildades med. Enligt en vida spridd folktro var de ”ormstenar” som kunde skydda mot allehanda onda ting. I den engelska staden Whitby – mest omskriven för att det var där James Cook fick sin sjömansutbildning – säger legenden att en sedermera kanoniserad abbedissa vid namn Hilda på 600-talet tänkt etablera ett kloster men att en förbannelse fått trakten att hemsökas av ormar. Med Herrens hjälp lyckades hon förstena allihop efter vederbörlig halshuggning. Det förklarade det hoprullade fossilets utseende, men för att öka köpsuget karvade man fram ett huvud i vindlingarnas annars skarpt avslutade ände. Whitbys stadsvapen pryds än idag av ormar i denna restaurerade version (Bild 24).

Bild 24. Blasonerad version av Whitbys stadsvapen. ”Vi var och vi är”, säger mottot.”Ormstenarna” var i själva verket fossila skal av mollusker. (Public domain.)

      Sedan ännu längre tillbaka i tiden förknippar hinduerna den snäcka de kallar shankh (Turbinella pyrum) med guden Vishnu och hans gemål Lakshmi. Särskilt om den för ovanlighetens skull är snurrad i moturs riktning betraktad från spiran används den som ceremoniellt blåsinstrument (Bild 25). Vishnu sägs en gång ha dykt i havet för att återbörda en helig skrift som en demon gömt i ett sådant skal. Med en shankh i vänster hand deklamerar brahminen till åminnelse av detta högtidligt:

Vid snäckans mynning är Månguden.

I denna shankh finns brahminernas högste.

Därför tillber vi den gudomliga shankh.

Ärad vare du, heliga snäcka,

välsignad av gudarna,

i havet född,

och fordom hållen av Vishnu i hans hand.

Vi tillber den heliga shankh

och mediterar över den.

Må vi fyllas av fröjd!

Bild 25. Shankh med bronsattiraljer från 1800-talets Kerala i Indien. (The Metropolitan Museum of Art, New York. Public domain.)

Religiösa aspekter åsido är det likafullt något mystiskt med skalens form- och mönsterrikedom. Turister såväl som ivriga samlare och specialister på evolutionsbiologi fängslas av dem, och inte sällan har dessa kategorier i nu nämnd ordning varit steg i en och samma persons karriär. Medelhavets kägelsnäckor är så variabla att de gavs nära 200 vetenskapliga namn innan det stod klart att det räckte med ett enda (Conus mediterraneus). Familjen de tillhör omfattar minst nio hundra arter, och genom seklerna har deras elegans tilltalat många. På Marquesasöarna i Polynesien bestod till exempel det mest karaktäristiska smycket av spiran från en sådan snäcka, som höll fast en snidad bit ben eller kaskelottand i örsnibben (se min artikel ”Sir Joseph Banks och Söderhavets Kleopatra” i Förr och Nu, nr 4, 2019).

      I Pompeji har man funnit en nära tvåtusenårig naturhistorisk samling med inslag ända från Indiska oceanen. Däribland märks kägelsnäckan Conus textile, vilken liksom sina släktingar har giftiga små harpuner som den tar död på bytesdjur med. Denna art kan dessutom vara livsfarlig för människor som griper en individ oförsiktigt (Bild 26). Minst 30 dokumenterade dödsfall bekräftar detta. ”Cigarrettsnäckan” har den blivit känd som på grund av påståendet att den som blivit stungen bara hinner ta sig ett sista bloss. Giftet från en närstående art (Conus magus) används som bedövningsmedel och är tusen gånger starkare än morfin. Alla snäckor är inte att leka med!

Bild 26. Med sin giftiga harpun kan kägelsnäckan Conus textile ta död på en oförsiktig människa. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

URÅLDRIGA BÖJELSER

När vi ser oss reflekterade i en lugn havsyta medan vi böjer oss ner för att plocka något, är det då en återspegling av den aktivitet som gjorde oss till den säreget fingerfärdiga, påhittiga och skönhetsälskande primat som vi är? En del forskare tänker sig att det var genom födosökande i vatten som bortåt hundra av våra anatomiska och fysiologiska särdrag uppkom i ett evolutionärt avlägset förflutet (enligt temanumret 1–3 av tidskriften Human Evolution, 2014). Inte minst viktigt var i så fall att molluskköttet innehöll rikligt med omega-3-fettsyror som gav extra energi och näring för hjärntillväxten.

      Oomtvistligt är att studiet av förhistoria återkommande inbegriper fynd av konkylier. Det allra äldsta kända belägget för vad vi, låt vara med god vilja, kan kalla ”konstnärlighet” finns på ett musselskal (Pseudodon vondembuschianus) som en Homo erectus i behov av skärverktyg för omkring 500 tusen år sedan hittade vid Javas strand och försåg med sicksackmönster (Bild 27). I de franska d’Arcy-sur-Curegrottorna efterlämnade neandertalare långt senare – fram till idag har så där 42 000 år hunnit gå – en hel kollektion av fossila snäckor och koraller som vittnesbörd om ett naturintresse bortom det livsnödvändiga. De tidiga representanter för vår art som fått epitetet ”Cro-Magnon” bar också snäcksmycken (Bild 28).

Bild 27. Konsthistoriens äldsta kända objekt: ett musselskal (Pseudodon vandembuschianus) som en Homo erectus för omkring 500 tusen år sedan försåg med sicksackmönster. (Foto: Henk Caspers. Naturalis Biodiversity Center, Leiden. Public domain.)

Bild 28. Bortåt 35 000 år gammalt är detta Cro-Magnonhalsband från sydvästra Frankrike, bestående av strand- (Littorina littorea) och purpursnäckor (Nucella lapillus). (Muséum de Toulouse. Public domain.)

      Antropologen Marshall Sahlins lanserade i Stone Age Economics (1972) teorin om ”det ursprungliga överflödssamhället” som innebär att mängden hunger ökar med de nya behov som kultur- och samhällsutvecklingen resulterar i. Varken stenåldersmänniskorna eller sentida jägare och samlare var, enligt honom, i genomsnitt tillnärmelsevis så tyngda av försörjningens bördor som jordbrukare och moderna konsumenter. Till indicierna på detta kan vi räkna de skandinaviska och irländska kökkenmöddingarna, för de visar att den yngre stenålderns kustbefolkningar lagt sig till med vanor som vi numera förknippar med finsmakare och välstånd. Av det ska vi inte dra slutsatsen att kosten nästan uteslutande bestod av ostron. Men gratis och lätta att finna var de, och åtminstone i det avseendet skulle livsstilen ha passat livsnjutare som Giacomo Casanova och Jean Anthelme Brillat-Savarin. Den senares elegi i Physiologie du goût (1825) tål att begrundas:

Ack! Dessa ostronfrukostar, som förr var så vanliga och så muntra, då man svalde ostron i tusental, dem har jag sett nästan alldeles försvinna. De har gått samma väg som abbéerna, vilka aldrig förtärde mindre än tolv dussin, och kavaljererna, som aldrig kunde få nog. Jag begråter dem, men som filososf: tiden, som omstörtar troner, bör även ha rätt att rucka vid seder och bruk.

Ett envist rykte, som i någon mån kunde ursäkta sådan sybaritisk extravagans, gör gällande att ostronens rika zinkinnehåll gynnar bildandet av testosteron och därmed stärker potensen. Skeptisk är den medicinska expertisen, men rör det sig om en placeboeffekt så åstadkoms den sannerligen på välsmakande grund.

      Carl Jan Granqvist, professor i matkonst, uppger förresten att särskilt män finner ostronen lockande eftersom ”de erbjuder ett sköte som doftar hav, medan kvinnor föredrar tryffel”. Visserligen hör det inte direkt till det malakologiska temat, men tesen om den kvinnliga fäblessen bör väl ändå förtydligas: ”om man låter hyvelspån av färsk tryffel falla i handen och sveper den förbi näsborrarna, så bedövas man av en ljuvlig spermiansk parfym”. Det genusperspektivet är enligt Carl Jans klassiker (2013) känt sedan antiken. Fast riktigheten i det återstår nog att bevisa. Se där, ett uppslag för den som suktar efter ett IgNobelpris!

      Från vad som en gång var så simpelt som att öppna eller knacka sönder skal och slurpa i sig innanmätet har generationer av matlagare vidareutvecklat en konst som gläder varje sinne. Tänk bara på sådana lukulliska finesser som clam chowder, moules marinière, scallop Mornay och escargots de Bourgogne. Vinbergssnäckan (Helix pomatia), den sistnämnda anrättningens huvudingrediens, planterades på medeltiden ut kring svenska kloster, slott och herrgårdar, enär den ansågs vara en fisk (!) och sålunda kunde ätas under den katolska fastan utan att det blev någon prick i syndaregistret. Nyttig var den också, om vi får tro abbedissan Hildegard av Bingen som i sin hälsobefrämjande näringslära på 1100-talet delade med sig av flera recept på tillredandet av snäckor, vilka hon kallade – ”sköldpaddor”!

      Vid en flyktig blick liknar havsöronen, eller abalonerna, i långt högre grad än vinbergssnäckan sköldpaddsskal. De har i årtusenden spisats med välbehag från Engelska kanalen till Sydafrika, Östasien, Kalifornien, Hawaii och Nya Zeeland (Bild 29). Japan har sina abalonedykande ama-kvinnor – man minns Kissy Suzuki i James Bond-filmen You Only Live Twice (1967). På ön Jeju i Sydkorea har jag serverats en sorts gröt gjord på dessa snäckor plockade av haenyeo eller ”havsmödrar” som de mer än tre tusen kvinnliga dykarna kallas där. Spänstigare krutgummor – ett par över 80 – har jag aldrig sett. De kunde hålla andan i mer än tre minuter och ägnade flera timmar om dagen åt att fridyka tio meter eller mer. Traditionen upprätthålls av kooperativ och har fått UNESCO-status av immateriellt kulturarv som främjar hållbar utveckling, även om den höga genomsnittsåldern gör återväxten i värvet oviss.

Bild 29. Nya Zeelands abalone eller havsöra (Haliotis iris) kallas paua av maorierna. Skalet är grått och skrovligt på ovansidan, men skimrar inuti med regnbågens alla färger när det delikata köttet avlägsnats. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

      En som däremot inte haft några som helst bekymmer med beståndstillväxten är den afrikanska landsnäckan Lisachatina fulica som kan bli mer än 20 cm lång och väga ett halvt kilo. Dess glupande aptit har gått ut över grönsaksodlingar på platser med varmt och fuktigt klimat, dit den spritts oavsiktligt eller genom utplantering. Alternativt har det rört sig om frisläppning. Det händer nämligen att personer som hållit detta inte alltför underhållande djur i terrarium tröttnat på det eller inte vet vad de skulle ta sig till med avkomman. På grund av sin förmåga att lägga upp till tusen ägg vid ett enda tillfälle räknas denna snäcka nu till de hundra värsta invasiva arterna i världen, vilket i gengäld gör att den ur ekologisk synpunkt kan inmundigas med gott samvete. I bland annat Kina har den blivit en uppskattad delikatess.

      För den som tänker ”miljövänligt” är det också en lisa för själen att ostron och musslor – till skillnad från lax som det går att stora kvantiteter fiskmjöl för att föda upp – livnär sig helt genom att filtrera vattnet på näring och inte är till något som helst men för omgivningen. Odling av dem anses därför vara en ekologiskt bärkraftig metod att tillfredsställa skaldjursälskarnas begär. En bonus är att de tar upp näringsämnen som annars förorsakar övergödning, en nackdel att de även kan anrika tungmetaller, alggifter och andra skadliga ämnen.

      Det är för övrigt inte bara smak-, närings- och hållbarhetsaspekterna som motiverar den bivalviska akvakulturen. På senare år har en icke obetydlig andel av de grönläppade musslor (Perna canaliculus) som produceras i Nya Zeeland fått leverera extrakt innehållande lyprinol, en substans som enligt marknadsföringen ska ha antiinflammatorisk effekt och vara bra mot reumatism och artros, möjligtvis även verksamt mot vissa cancerformer. Deras nordiska släktingar blåmusslorna (Mytilus edulis) bildar ett slags vattenfast proteinlim med fantastisk förmåga att fästa på hala strandklippor och de mest skilda andra ytor. Bland annat har det visat sig användbart för ögonkirurgi, tandvård, organtransplantationer och fixering av frakturer. För att få fram några mg lim krävs tio kg musslor, men tillgången är god. Enbart i fjordarna kring Orust odlas ett par tusen ton av dem årligen.

      Fast alla sorters ”havsfrukter” går inte att erhålla på så sätt, och det finns de som riskerar livet för att få smörja kråset med de mer svåråtkomliga. Så gör inuiter som klättrar ner till havsbottnen för att plocka musslor när ebben fått isen att stå likt en utspänd men sprickfärdig tältduk ovanför. I en helt annorlunda naturtyp, klippstränderna på Hawaii, kan det vara lika riskfyllt att leta skålsnäckor kallade opihi. Bränningar kan med våldsam kraft krossa den ouppmärksamme. ”Opihi är en dödens fisk”, säger därför ett ordspråk.

       Apropå det måste medges att inte bara miljöförhållanden utan även vissa blötdjur i sig själva utgör faror, och då inte bara de giftiga kägelsnäckorna. Fordomdags var en verklig fasa för sjöfarare ”skeppsmaskar”, egentligen musslor (särskilt Teredo navalis) med diminutiva skal och långa andningsrör. Med hjälp av cellulosaupplösande bakterier bildade de gångar som fick virket att likna schweizerost, varför man på 1760-talet började skydda skroven med kopparplåt. Andra arter kan vara mellanvärdar för parasiter, bakterier och virus. Minst 200 miljoner människor i tropikerna är drabbade av snäckfeber eller bilharzios, och även på nordligare breddgrader kan skaldjur förorsaka ohälsa. Den allra första patient som fått en pacemaker inopererad, vilket skedde på Karolinska sjukhuset 1958, hade drabbats av hjärtbesvär till följd av hepatit A som han smittats med via ostron.

      Åter är alltså ostronen ett kapitel för sig. ”Nybrutna, på sin bädd av is, med de gula citronklyftorna som raffinerade färgaccenter i alla de benvita, grå, bruna och violetta tonerna är de i lika hög grad frestande för öga och gom” (Bild 30). Så lyriskt uttryckte munskänken Lennart Thölén sig i den aptitretande kåserisamlingen Väl bekomme (1965) och rekommenderade i stället för champagne som kompletterande njutning ”en ung, grönskimrande chablis, ostrondrycken par préference”.

Bild 30. Ostron kan tilltala både gom och öga. Målning av Édouard Manet, 1862. (National Gallery of Art, Washington, D.C. Public domain.)

      ”Är de ej fullt levande, har deras finaste behag gått förlorat”, heter det emellertid också om dessa omhuldade evertebrater i Charles Emil Hagdahls 1870-talsopus Kokkonsten som vetenskap och konst, och det får vi väl hålla med om. Genom den matglade doktorns efterföljare Carl Jan Granqvist har jag läst mig till att det under Karl X:s regeringsperiod inträffade en rad oförklarliga dödsfall i Stockholms adelskretsar. Ett och annat ostron hade blivit härsket, trots att transporten från västkusten till huvudstaden på uppdrag av kungen ombesörjts av stafettridande kurirer med den åtråvärda varan inslagen i våt tång. Riktigt illa gick det också för de 175 personer som i november 1904 frossat i ostron å ett av Stockholms förnämligaste etablissemang. Allihop blev svårt magsjuka, och två avled. Sådant förväntas ju inte ske under månader med R i, och det var inte heller något fel på själva ostronen. Skadan kom sig av att de serverats på en bädd av sallad, som sköljts i vatten från det ställe där stadens latrinrör mynnade!

      Sådana beklagliga parenteser i mathistorien till trots, kunde i långa loppet inget ta död på ostronaptiten. Intresset har spirat på senare år, och det anordnas välbesökta internationella tävlingar i förtäringen av denna gudagåva. Kostsamt torde det bli att lägga sig i träning, för världsrekordhållaren lär ha satt i sig 46 dussin på tio minuter. Skulle den bedriften vara slagen när detta läses, så gör det ju inte övningspassen billigare. Ett bra tillfälle att börja är annars ”Ostronets dag” som Svenska Ostronakademien brukat anordna i Grebbestad första lördagen efter längtans månader – alltså i september – även om det 2023 fick vänta ytterligare två veckor beroende på att klimatförändringar ansågs ha medfört ”förlängd lekperiod för våra ostron”. Vilket i förbigående sagt låter roligare än det är, eftersom lekkamraterna aldrig möts.  

      Devisen att avstå från ostron under månader utan R i namnet går att spåra till en kokbok från 1599, men erfarenheten den bygger på verkar ha gjorts långt tidigare. Forskare har undersökt ostronskal som en amerikansk urbefolkning för omkring 4 300 år sedan lämnade efter sig på Saint Catherine’s Island utanför Georgias kust. Vid dem hade snäckor av en parasiterande art (Boonea impressa) satt sig fast, och med ledning av deras storlek och korta livscykel gick det att sluta sig till när på året de dog, vilket självfallet skedde strax efter plockandet. Delikatessen visade sig enbart ha stått på menyn under höst, vinter och vår.

      Ostron måste också ha varit bland det första ätbara som aboriginernas anfäder fann när de för tiotusentals år sedan kom till Australiens nordkust från Sydostasien. Långt senare blev den rikliga förekomsten betydelsefull för brittiska kolonister som i trakterna kring vad som nu är Sydney upprätthöll livhanken med hjälp av denna marina undfägnad samt gjorde murbruk av släckt kalk framställd ur skalen. Om det erinrar bevarade smältugnar, hus samt platsnamn som Oyster Bay och Lime Kiln Bay. Inte för intet har ostronodlingen blivit en ansenlig industri i Australien, inte minst i delstaten New South Wales där det produceras mer än hundra miljoner stycken om året. Det kunde vara värt en fanfar – och varför inte på snäcktrumpet!

      Det allra äldsta kända blåsinstrumentet är en 18 tusen år gammal snäcka av arten Charonia lampas som i spelbart skick påträffats i en pyreneisk grotta. På andra sidan jorden – i Söderhavet – ljöd ännu för några generationer sedan tritonhornen överallt i samband med ceremonier (Bild 31). Alltfort är så fallet efter avslutad aftonbön i de samoanska byarna. Längs stranden i Waikiki säger hoandet alla badare och surfare att det gäller att hålla sig undan för en katamaran på ingående, och än söker en och annan oceanisk sjöfarare locka förlig vind genom att blåsa i en snäcka. Liknande signaler har gjorts med skal som förts från Karibien ända upp till Anderna.

Bild 31. Trumpet från Rarotonga av Charonia tritonis, vars artepitet Linné valde för att erinra om hur havsguden Poseidons son Triton enligt grekisk mytologi styrde vågorna genom att blåsa i en snäcka. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

     

Vi vet också att tritonhorn långt före vår tideräknings början användes kring Medelhavet för rituella ändamål av präster och prästinnor iförda dräkter färgade med purpur. Fenicierna seglade till Brittiska öarna och runt hela Afrika i jakt på de snäckor av släktena Nucilla och Murex som innehöll detta pigment. De av förstnämnda slaget togs av dykare, medan de senare fångades i ryssjor agnade med blåmusslor eller grodkött, varefter en omständlig process tog vid. När tillräckligt många krossats eller purpurkörtlarna tagits ut genom hål borrade i skalen fick substansen ligga tre dygn för urlakning i salt och ångades sedan i blykittel under ytterligare tio dagar. Luten som bildades skiftade i blått, gult och rött samt nedkoktes till mindre volym. Följaktligen var tyg och bläck som behandlats med detta färgmedel kostbara lyxartiklar. Enligt Bibeln (Apg. 16:14) var förresten nummer ett i listan på dem som aposteln Paulus förmått konvertera en ”purpurkrämerska” vid namn Lydia – sedermera alla färgares skyddshelgon.

      Vad som givit färg åt ”det gyllene skinnet”, som Jason och hans argonauter ville finna, är forskarna mera oense om. Till spekulationerna hör att det skulle ha varit ett tyg av så kallat havssilke, och sant är att de byssustrådar som solfjädermusslorna (Pinna nobilis) fäster sig med vid Medelhavets klippor och stenbottnar har använts för textilier (Bild 32). Skalen har vid spetsen en flera cm lång tofs vars fibrer går att spinna, och ytterligare guldglans kan de ges med hjälp av citronsaft.

Bild 32. Någon gång under andra hälften av 1700-talet tillverkades denna exklusiva knästrumpa av solfjädermusslans byssustrådar. (Foto: Daderot. Naturhistorisches Museum, Braunschweig. Public domain.)

      I Italien producerades exklusiva och förvånansvärt varma klädesplagg av havssilke fram till 1920-talet. Ett par damhandskar ska ha varit så tunna att de hopknycklade fick plats i ett halvt valnötsskal. Till sist var det bara några få äldre kvinnor på Sardinien som höll hantverket vid liv, och eftersom väven härrör från en art som är utrotningshotad genom angrepp av protozoer finns inte mycket för modeskaparna att hämta i den kunskap som till äventyrs finns kvar. Utstyrseln som bevarats är dock inte bara i samlares smak, för den delas även av – klädesmalar.

DILLE OCH SMAK

Var och en som hört talas om Atahualpa och Pizarro vet att conquistadorerna som kom till inkariket törstade efter guld. Mindre känt är att maktbasen för solgudens son i hög grad utgjordes av skalen från taggostron av släktet Spondylus. De representerade regn och fruktbarhet, varför de användes både som utsmyckning och rituella offergåvor (Bild 33). Ett marint handelssystem förband södra Peru med Ecuador, och inkaimperiet var starkt beroende av skal som rent bokstavligt var värda sin vikt i guld.

Bild 33. Krage av taggostronskal från chimufolket i Peru, vars kultur blomstrade från 1100- till 1400-talet men sedan kuvades av inkaimperiet som tog upp flera av dess seder. (American Museum of Natural History, New York. Public domain.)

      Det hände sig 1499, samma år som Atahualpa efter en skenrättegång gjorde sin hädanfärd, att Vasco da Gama återvände till Portugal med budskapet att sjövägen till Indien äntligen blivit funnen. Därmed föddes det moderna världssystemet, och snart fraktades inte bara ädelmetall och kryddor över världshaven utan även konkylier som väckte habegär. Vurmen var för all del inte ny – både egyptiska faraoner och romerska kejsare hade drabbats – men nu befruktades konst, vetenskap och kommers av en återuppstånden passion för skatterna från Neptuni undervattensträdgårdar (Bild 34).

Bild 34. Allegori över Amerika och de nya färdvägar över haven som gav samlandet av koraller och snäckor ett uppsving. Målning av Jacopo Zucchi, omkring 1585, (Galleria Borghese, Rom. Public domain.)

      På de ostindiska kompaniernas storhetstid hade hemvändande besättningar ofta med sig exotiska snäck- och musselskal i sjömanskistorna. Porträttmålare fick då inte sällan i uppdrag att med penseln föreviga välbärgade aristokrater, fältherrar, handelsidkare, apotekare, läkare och kammarlärda som framhävde sin status genom att posera med dylika kostbarheter. Linnés tidige mentor Kilian Stobaeus var en av dem, och till all lycka finns flera av hans konkylier bevarade i vad han efterlämnat som en grundplåt för de zoologiska samlingarna vid Lunds universitet (Bild 35).

Bild 35. Kilian Stobaeus (1690–1742), Linnés lärare under tiden i Lund, med konkylier och andra dyrgripar i sitt naturaliekabinett. Porträtt målat av Carl Peter Mörth, 1737. (Foto: Gunnar Menander. Med tillstånd av Lund universitets konstsamling.)

      Återigen blev många potentater ivriga samlare. Ludvig XIII av Frankrike, Peter den store av Ryssland, Christian VI av Danmark, Maria Teresia av Österrike och Albert I av Monaco är några i raden, och i den viktorianska eran betraktades konkologin som drottningen bland naturhistoriska inriktningar (Bild 36). ”Det är en mycket roande sysselsättning att examinera de otaliga varieteter som finns i naturen och som alla hava sin nytta”, menade den svenska drottningen Lovisa Ulrika. Det säger något om denna hennes förströelse att Linné behövde hela 257 sidor för att beskriva skalen i sin år 1764 utgivna katalog Museum S:ae R:ae M:tis Ludovicae Ulricae Reginae. ”Denna Naturalie-Samling är så mycket mera betydande, som den är den aldra största av Insecter och Conchilier jag någonsin sett”, skrev han och tillade att den ”samlats av de många hundrade Människor, under de äventyrligaste Resor, uti de längst avlägsna världenes ändar”. Hennes Majestät var föredömlig i sin upplysthet, även om hovmarskalken Hans Gustaf von Rålamb rynkade på näsan och syrligt anmärkte att hon hade ”mer kunskaper och insikt i vetenskaperna än en dam behöver”.

Bild 36. Havets egna konstformer, här omsorgsfullt arrangerade i ett kabinett, prydde i århundraden sin plats i välbärgade hem och är fortfarande populära souvenirer. Målning av Alexandre-Isidore Leroy De Barde från början av 1800-talet. (Louvren, Paris. Public domain.)

     Hertiginnan av Portland, änkenåden Margaret Cavendish Bentick, skulle säkerligen ha haft ett och annat att säga den sistnämnde karlsloken. Hon var vad som plägade kallas ”blåstrumpa”, en förkämpe för kvinnors utbildning och rättmätiga plats i de litterära salongerna. I egenskap av Englands rikaste dam kunde hon sätta sig över manschauvinistiska gliringar och ohämmat låta slantarna rulla för att bygga upp ett eget museum med ambitionen att ha minst ett specimen av varje känd art i djur-, växt- och mineralriket, och konkylierna låg henne varmast om hjärtat. När samlingen skulle avyttras 1786, året efter hennes frånfälle, trycktes en katalog med enbart namn på 194 sidor. Auktionen varade en hel månad!

      Så stark var vissa kapitalstarkas samlarmani att de stod beredda att erlägga en förmögenhet för verkliga rariteter. Bland de mest högst värderade var en vindeltrappssnäcka (Epitonium scalare) som klipska kineser sägs ha lurat på hugade spekulanter perfekta förfalskningar av under 1700- och 1800-talet. Sannolikt blev besvikelsen så stor när lurendrejeriet uppdagades att förvärvet slängdes i soptunnan. Om ett sådant falsifikat ändå skulle dyka upp ur gömmorna, vore det idag mycket mera värt än ett äkta exemplar!

      Men även uttalade antikapitalister kan så klart attraheras av konkylier. Fidel Castro, Kubas kommunistdiktator som gärna lade ifrån sig cigarren för att ägna sig åt sportdykning, var en av dem. Enligt obekräftade rykten smidde CIA på 1960-talet mordplaner mot honom, som gick ut på att placera en explosiv laddning i en snäcka med påmålat lockande mönster. Uppenbarligen blev det inget av med komplotten, eftersom han långt senare dog vid hög ålder.

      Annalerna saknar inte heller belägg för desperata sätt att finansiera inköpen. Om en fransk storsamlare berättas att han fann ett dyrbart taggostron så oemotståndligt att han lämnade sin hustrus ärvda silvertallrikar i mellanskillnad och ersatte dem med billiga kopior. När makan upptäckte rackartyget blev hon rasande. I blotta förskräckelsen glömde mannen bort att se sig för och satte sig så olyckligt att två av drömobjektets sköra utskott bröts av. Till saken hör att madames hjärta veknade vid åsynen av makens förtvivlan och att hon tog honom till nåder igen. Huruvida hon själv fick en ny uppsättning silvertallrikar förtäljer däremot inte historien.

      Den nutida prisbilden är i allmänhet mer beskedlig, och bra enfaldigt vore det att samla snäckor och musslor enkom för investeringsändamål. Patina må få en expert i ”Antikrundan” att gå i spinn när det gäller andra klenoder, men den som här uppvisas med åren förbättrar knappast apparitionen. De mest eftersökta arterna blir till råga på allt vanligare i utbudet och därmed billigare, såvida inte restriktioner gör dem svåra att komma över. Att de betecknas som ”sällsynta” innebär för det mesta bara att det är få som sett dem och att ingen upptäckt var de förekommer rikligast – vilket numera förstås är på internetsajter.

      Fram till 1960 var sålunda den vittandade kaurisnäckan (Cypraea leucodon) från Filippinerna blott känd genom tvenne exemplar som båda fanns i muséer (Bild 37). På 1980-talet hade antalet snäckor och fyndplatser utökats så att det gick att komma över ett specimen för 5 000 amerikanska dollar. Vid millennieskiftet fanns ännu fler till salu, och priset hade sjunkit till 1 500 dollar. Senast såg jag på internet startpriset 395 euro, vilket är mycket för en snäcka men knappast en svindlande summa. Dess kanske mest berömda släkting, guldkaurin (Callistocypraea aurantium), som turister i Fiji förespeglas att kunna tjäna storkovan på vid hemkomsten, har plockats i rätt stort antal på Filippinerna och går nu att komma över på nätet för under en svensk tusenlapp. 

Bild 37. Fram till för några decennier sedan var kaurisnäckan Cypraea leucodon en av de största konkylierariteterna. Detta är typexemplaret från 1828. (Foto: Fabio Moretzsohn. WoRMS – World Register of Marine Species, via Creative Commons.)  

      Skulle trots det samlandets frestelser riskera att gå ut över husfriden är det måhända bra att känna till att snäckor placerade i sovrummets sydvästra hörn, enligt den kinesiska harmoniläran feng shui, ger extra styrka åt ett parförhållande. Se bara till att ta bort prislappen!   

DEN FÖRSTA VÄRLDSBANKEN

Pengar och snäckor hör samman i flera traditionellt präglade ekonomier. Nybyggarna i området från Virginia till New England lärde sig till exempel av den inhemska befolkningen att vid köpslående använda wampum (Bild 38). Så kallades dekorativa bälten bestående av bitar från vita valthornssnäckor (Busycotypus canaliculatus) samt blå och violetta venusmusslor. Bältena hade en lång historia som bytes- och prestigevaror och producerades under en tid i fabriker av de vita – särskilt skottar – till dess förbud satte P för detta kuriösa myntverk. Medveten om detta gav Linné musslorna namnet Venus mercenaria. Senare fick även släktet heta Mercenaria, vilket är härlett till latinets merces som betyder ”lön” eller ”betalning” och har gett upphov till mercenary – engelskans ord för att vara sniken och profithungrig.

Bild 38. Mohawkhövdingen Tejonihokarawa (1660–ca 1735), alias Hendrick Peters, som år 1710 besökte engelska hovet för att be om stöd i kampen mot fransmännen. Hans roll som diplomat framhävs av wampumbältet han håller i handen. Samtida målning av John Verelst. (Public Archives of Canada. Public domain.)

Tro apropå det inte att sådant som sparande, lån, investering, avbetalning, ränta, skuldsanering eller inflation nödvändigtvis saknar motsvarigheter hos folk som västerlänningar av etnocentrism och okunnighet stämplat som ”primitiva”. Fortfarande finns byar i det inre av Nya Guinea där en man måste skrapa ihop en ansenlig fond av kaurisnäckor för att tillfredsställa sin gifteslystnad. Knipsluga stamfränder, kända som big men bland antropologer, är i det fallet fullt jämförbara med moderna ekonomiers pampar, bankirer och lånehajar.

      Forskningsresanden Sten Bergman berättade på 1950-talet för häpna läsare och åhörare att en brud och en fin modersugga betingade samma pris bland papuanerna. Kvinnans lott framstod på det hela taget som föga avundsvärd, och någon försörjningsbörda blev hon inte för gemålen – tvärtom. Ur den senares perspektiv innebar transaktionen en satsning på livskvalitet, eftersom han själv hädanefter kunde ägna mer av sin tid åt att språka med vänner medan frun eller fruarna skötte odlingar, svin och barn. I reseskildringen Min far är kannibal (1959) låter Bergman oss möta en hövding i Västpapuas högländer (nuvarande indonesiska halvan av Nya Guinea), som planerade att ”använda sitt snäckkapital till att efter hand köpa nya hustrur utöver de tre han för närvarande ägde” (Bild 39):

Bild 39. Bilden på affischen för ett evenemang i Örebro med forskningsresanden Sten Bergman (1875–1975) är väl vald. Iförd kravatt av kaurisnäckor speglar sig hövding Tibalak i locket till en burk från AB Örebro Kexfabrik. (Örebro stadsarkiv, via Digitalt museum.)

Tibalak hade en förmögenhet av sju flätade band med sextio kaurisnäckor på varje, som han visade oss en dag. Han var utan tvivel den rikaste i hela trakten, men han var inte desto mindre oerhört ivrig att skaffa sig flera snäckor. Han var visserligen inte hågad att uträtta något tyngre arbete, men han ville gärna förtjäna en snäcka om dagen genom att vara med och bygga en fågelbur eller bära min ryggsäck på en exkursion.

Eftersom det lätt går att fylla hela säckar med kaurier från sand- och dybankarna ute vid kusten, skulle männen där kunna tänkas ha varit frestade att bege sig till djungler och berg för att likt shejker leva livets glada dagar med eget harem. Då förbises att ön är nästan dubbelt så stor som Sverige. Få visste något om sederna i det inre, dit vägen var både lång och besvärlig samt till råga på allt slingrade genom territorier där det fanns gott om krigare som gärna ville ta både huvud och packning från utsocknes. Men genom handelskontakter och räder nådde ett och annat skal trots allt fram till de mest avsides liggande boplatserna, där värdet förstås stod i proportion till tillgång och efterfrågan.

      Så hade det varit innan de vita anlände och rubbade en uråldrig ekonomi. I dalen där Tibalak bodde hade standardpriset för en hustru varit 30 snäckor fram till dess att missionärer bosatte sig där och lät bekosta ett flygfält. Var och en av de karlar som ställde upp fick en snäcka om dagen för sitt knog, och vid Sten Bergmans ankomst per Cessnaplan åtta månader senare hade omkring 80 tusen betalats ut. Vid det laget gick det att skaffa sig snäckkontanter i tidigare oanad utsträckning och inflationen var ett faktum, noterade han – en finanskris i ”stenåldern”.

       Men historien om denna valuta rymmer aspekter av långt vidare signifikans än papuanska affärsuppgörelser. Hela världsekonomin påverkades av den, och som så mycket annat började det med att idéer från Fjärran Östern nådde västerlänningarna i antiken. Romarna talade om porcellus, vilket syftade på den kurande smågris som en kauri kan påminna om. Längre fram kom glaserat lergods från Kina på grund av sin likhet med dessa snäckor – italienskans porcellana – att kallas ”porslin”. Det är ingen långsökt förklaring att kaurier – eller porslinssnäckor som de också benämns på svenska – gav inspiration till att åstadkomma den glänsande ytan (Bild 40).

Bild 40. Kaurisnäckan Ovatipsa chinensis förekommer som namnet anger i de kinesiska farvattnen och kan ha varit en av de arter som inspirerat orientaliska porslinstillverkare. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

De kinesiska skrivtecknen för ”utväxling”, ”köpa/sälja” och ”handlare” innehåller alla en grundkomponent som symboliserar en snäcka. Så är också, vad vi vet, bronsimitationer av kaurier det tidigast tillverkade betalningsmedlet i Kina och har daterats till omkring år 1500 före vår tideräkning. Men både förr och senare tillmättes de naturliga förebilderna högt värde. Arkeologer har påvisat deras centrala roll i handelsförbindelser mellan Huang He (Gula floden) och de japanska Ryukyuöarna under mer än tre tusen års tid fram till 1300-talet. Än idag finns det i denna arkipelag kvinnor som håller hårt om tigerkaurier (Cypraea tigris) för att underlätta förlossningen.

      Från Indiska oceanen spreds kaurier längs sjö- och karavanvägar till Mellanöstern, Egypten och övriga Afrika, Kaukasus samt alla delar av Europa. Deras ekonomiska betydelse är anledningen till att den historiskt viktigaste arten fick namnet Cypraea moneta (numera Monetaria moneta). Folkligt var den känd som ”ormhuvud” och har i Nordnorge påträffats tillsammans med kvinnoskelett i vikingagravar. I Asien har seldon länge försetts med denna dekorationsdetalj, ett bruk som även är känt från Finland och Norrland (Bild 41).

Bild 41. Seldon från 1890-talets Jokkmokk, dekorerat med kaurisnäckor. (Foto: Mona-Lisa Djerf. Nordiska museet, N.M.007320).

Thor Heyerdahl ger i sin bok Gåtan Maldiverna (1986) intrycket att penningkaurin har en starkt begränsad utbredning, men den omfattar hela Indo-Pacifiken. Däremot var Maldiverna centrum för en tidig motsvarighet till Världsbanken och hade som sådan ett fördelaktigt läge mitt i farlederna mellan Fjärran Östern, Indien, Arabien och Afrika. På palmblad placerade i lagunerna odlades snäckorna där för att inledningsvis bytas mot ris och andra förnödenheter från Bengalen. En egyptisk munk uppgav på 500-talet att atollerna redan då var kända för sin snäckexport. Omkring 800 år senare berättade den arabiske resenären Ibn Battuta att han sett detta betalningsmedel på marknaderna i Mali och Benin, där växelkursen var 1 150 per dinar. Slavhandlare i Västafrika begärde ofta kaurisnäckor i likvid. Årligen kunde hundratals ton skeppas till en enda brittisk hamn för att till sist hamna i dessa samvetslösa krämares händer. I flera afrikanska länder används de alltjämt till utsmyckning (Bild 42). Här och var, däribland Senegal, bär kvinnor dem gärna också för att öka chansen att bli gravida.

Bild 42. Kvinna av det kenyanska kikuyufolket rikligt smyckad med kaurisnäckor. (Foto: Angela Sevin. Creative Commons Attribution 2.0 Generic license.)

      Värdet reglerades länge via Maldivernas sultanägda bank, och att ”mynten” saknade påskrift med nationella eller religiösa konnotationer som kunde förarga ökade acceptansen så att Ostindiska kompanierna regelmässigt kunde betala med denna valuta. Men efter hand som lasten upptogs mer och mer av snäckor, upp till 50 ton per fartyg, blev devalvering ofrånkomlig. År 1740 växlades en indisk rupie till 2 400 kaurier. Knappt hundra år senare var kursen 6 500 och de hade blivit småmynt i pengaväxlarnas kassa (Bild 43). Strängt taget är ”globalisering” bara ett nytt ord för snäckhandel.

Bild 43. Indisk växlare med kaurisnäckor som småmynt, ca 1875. (Public domain.)

SÖDERHAVETS SKATTER

En deltagare i James Cooks tredje expedition, skeppsläkaren William Anderson, blev 1778 en av de första västerlänningar att beskriva den skönhet som fanns under ytan av det största världshavet. Även utan cyklop och snorkel – en kombination okänd i ytterligare nära 150 år – förbluffades han över vad han såg i lagunen på den obebodda atollen Palmerston. ”Ögat kunde aldrig tröttna på att beskåda varje fläck med frisk hänförelse”, skrev han och frågade sig ”för vilket ändamål Naturen skulle vilja dölja ett så elegant arbete”. Sedan den tiden väcker ordet ”Söderhavet” mångas associationer till en undervattensfauna i en myriad former och kulörer.

      Med undantag av det inre av Australien och de största öarna, har huvuddelen av animaliskt protein i denna del av världen alltid härrört från den marina miljön. Molluskerna kom efter fisk i fråga om dietens sammansättning, men var ändå betydelsefulla inslag. Av arkeologiska studier på Tongaöarna framgår exempelvis att minst 30 arter stod på matsedeln för tre tusen år sedan.

      Det är emellertid långt ifrån bara i kosthänseende blötdjuren varit viktiga för de oceaniska folken. Enastående maritimkunskap låg bakom det faktum att melanesierna, mikronesierna och polynesierna lyckades färdas över de väldiga vattenvidderna och kolonisera praktiskt taget varenda beboelig ö. I Marshallgruppen tillverkades en sorts sjökort av palmnerver eller trästickor som visade strömförhållanden och hur vågor återkastas enligt karaktäristiska mönster från öar markerade med små snäckor (Bild 44). Med hjälp av dessa hjälpmedel undervisade mästarna blivande navigatörer som hade att memorera detaljerna inför sina seglatser.

Bild 44. Mikronesiskt sjökort från Marshallöarna (ca 1920). Den största av kaurisnäckorna (Lycina lynx) representerar atollen Kwajalein. De övriga (Monetaria caputserpentis) visar bland annat hur dyningar bryts till ett fiskbensmönster av reven kring Jaluit och andra öar. (Library of Congress Geography and Map Division, Washington, D.C. Public domain.)

      En annan viktig kulturell aspekt var att alla Oceaniens folk fram till 1700-talet levde under stenåldersförhållanden såtillvida att metaller var okända. På korallöarna var skal det enda tillgängliga råmaterialet för tillverkning av verktyg som knivar, yxor och hyvlar, men även på Tahiti och andra bergsöar med gott om basalt användes skalen på många sätt. Öbornas begeistring var därför stor över allt de såg på fartyg som korsade Stilla havet i sökandet efter kunskap och rikedomar. Varken guld, silver, juveler eller kryddor fanns att erbjuda i utbyte mot tyg, spik, speglar och annat lockande – varav eldvapen blev mest förödande – men sjömännen visste att många där hemma satte stort värde på konkylier. Hädanefter kom naturaliekabinett i hög grad att bedömas efter antalet ovanliga snäckor och musslor från Söderhavet.

      En av de finaste kollektionerna tillhörde Elizabeth Bligh, vars make William för evigt är förknippad med myteriet på Bounty. När samlingen under tre dagar 1822 gick på auktion i Covent Garden hade naturforskaren William Swainson för hugade budgivares räkning ställt samman en katalog, där han beskrivit flera nya arter. Häromåret gick ett exemplar av tryckalstret för 2 350 pund på Christie’s, en summa jämngod med nästan två och en halv gång vad det dyraste av objekten, en vecksnäcka av arten Ericusa papillosa, på sin tid klubbades för. Numera går det att komma över ett fint specimen till så där en halv procent motsvarande vad köparen (i omräknat pengavärde) fick punga ut med för 200 år sedan! 

      Att handla med konkylier var dock inte okänt i det föreuropeiska Söderhavet. Atollernas invånare bytte gärna till sig basaltstenar mot pärlmusselskal, vilka begagnades som utsmyckning och råmaterial, särskilt till fiskkrokar (Bild 45). Pärlor prydde en och annan örsnibb, men det var alltid själva skalen som var mest användbara, och när kommersiellt pärlfiske etablerades var det de som gav basinkomsten. Skimrande pärlemor blev till intarsia, kammar, knappar, knivskaft och annat. Själva pärlorna var en bonus i flera decennier efter det att japanen Kokichi Mikimoto år 1893 kommit på knepet att odla dem så att de bildades i en vävnadssäck och inte fastsittande i skalet (Bild 46). Om detta har jag berättat i min bok De svarta pärlornas ö (2003), vilken härmed rekommenderas varmt (om än icke vidare diskret).  

Bild 45. Fiskkrok från Tonga av pärlemor och sköldpaddskal. Redskapet dras efter kanoten och lockar fiskar med sin glans och rörelse. (Förf:s samling. Foto: Titilia Raibe Malm.)

Bild 46 En dykare på Palmerston bland Cooköarna fann detta musselskal (Pinctada maculata) med en fastväxt pärla, så kallad mabe. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

     

En särskild erkänsla till musslornas ekonomiska betydelse gavs i och med att Papua Nya Guinea blev självständigt 1975 och valde kina som benämning på sin valuta. Så kallades de pärlmusselskal som förts från småöar och kustområden till högländerna med ökande värde längs vägen och med stolthet burits som smycken. På Salomonöarna används slipade bitar av musslor och ostron uppträdda på tråd fortfarande som pengar i ceremoniella sammanhang.

      Ännu mera känt – speciellt bland dem som studerat antropologi – är utbytessystemet kula, vilket sammanlänkar folken på Trobrianderna och andra platser i Papua Nya Guineas Massim-region. Där står halsband och armringar av snäck- och musselskal i centrum för intresset. Skillnaden jämfört med hur det i ett modernt storsamhälle finns samlare som med sinne för proveniens är beredda att spendera stora summor för persedlar som tillhört någon Hollywood-ikon, utan att själv ha något praktiskt behov av dem, är att det för statussugna melanesier inte gäller att utöka innehavet med i grunden onödiga ting. I stället är drivkraften att bli ägare till föremål som varit i framstående personers händer, men att etablera en ny kontakt och byta bort det anskaffade mot något ännu märkvärdigare som stärker såväl ego som prestige.

      När det gäller söderhavsdestinationen nummer ett, Hawaii, är emellertid läget ett annat. Praktiskt taget alla de snäckhalsband som turisterna får sig påhängda med ett glatt ”Aloha” är nuförtiden massproducerade i Filippinerna och av ringa värde, medan sådana som tillverkats på Ni’ihau kan betinga flera tusen dollar och bli familjeklenoder (Bild 47). År 1864 såldes den ön av kung Kamehameha V för tio tusen dollar, och vad skulle väl familjen som äger en sådan plats utan någon som helst turistverksamhet heta om inte Robinson!  

Bild 47. Änkedrottning Emma av Hawaii (1836–85) med halsband av snäckor från ön Ni’ihau. (Foto: Menzies Dickson, ca 1880. Bernice P. Bishop Museum, Honolulu. Public domain.)

Numera finns det bara en ögrupp där varenda kvadratmeter mark enligt konstitutionen är kunglig egendom, nämligen Tonga. Där dokumenterade jag på 1990-talet omkring 230 olika lokala namn och mer än 50 användningsområden för marina alger och ryggradslösa djur, flertalet gällande mollusker. Många av dem jag behandlat i min monografi Shell Age Economics (1999) hade nästan helt fallit i glömska efter tre och ett halvt sekel av yttre påverkan.

      På Cooks tid rakade sig exempelvis öborna med hjälp av vassa musselskal. Enligt en expeditionsdeltagare var det ”tämligen smärtsamt och uttråkande, och när de såg hur snabbt och rent vi utförde det hela blev de ivriga att pröva det själva; och så vida överträffade det deras förväntningar att knappt en dag gick utan att vi fick flera kunder”. Inte att undra på då att musselskalen snart kom att ersättas av rakknivar.

      Ändå hålls ett och annat sällsamt bruk i hävd. Dit hör konsten att påvisa jungfrudom med hjälp av ett vitt, kauriliknande snäckskal (Ovula costellata) som kallas pule’oto (Bild 48). Kvinnliga dansare bär ofta ett sådant i ett band kring halsen så att mynningen vänds diskret inåt. Enligt sägnen hände det sig en gång att två systrar tog sig friheten att bada i en damm utan att dela med sig av mat till de ålar som levde där. Då blev ålarna rasande och skrämde bort flickorna som skrikande i högan sky sprang till öns ände, där de hoppade i havet och förvandlades till klippor. Det säregna med dessa klippor sägs vara att de inte ligger på havsbottnen utan flyter sida vid sida, och omöjligt är väl inte att pimpstensblock från vulkaner kommit guppande med snäckor på. För den som vill lägga beslag på någon av snäckorna gäller det att ta den i sin mun och behålla den där till hemkomsten, ty endast på så vis kan anden som har sin boning i skalet hållas fängslad. Under förutsättning att den anskaffats på detta sätt, ger snäckan ett rosa skimmer inifrån. Skulle den befinna sig på huden av en kvinna som mist sin oskuld före bröllopsnatten, vilket anses vanhedrande, påstås anden visa sitt missnöje genom att tippa runt skalet och skymfande exponera mynningen.

Bild 48. Pule’oto, här avbildad på en gren svart korall, är en snäcka (Ovula costellata) som av tonganerna tillskrivs märkliga egenskaper. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

Även på andra sätt är kvinnans ställning på dessa öar förknippad med blötdjur, särskilt när det gäller att plocka sådana i lagunen och på revet (Bild 49). Det betraktas faktiskt inte som ett arbete över huvud taget och är under en mans värdighet att befatta sig med. I stället ska han ägna sig åt jordbruk, snickeri eller att fiska med nät och krok samt dyka med harpungevär. Men marint samlande i sällskap med kvinnor och barn var en syssla som jag till allmänt åtlöje fann både intressant och trevlig, och mycket lärde jag mig via den om både natur och kultur.

Bild 49. En tonganska med några nyplockade venusmusslor av släktet Gafrarium som kallas to’o på hennes språk. Det finns gott om dem bland sjögräset på lagunens dybankar. (Foto: förf.)

      Samtidigt kom jag underfund med att det fanns en sorglig baksida till alltihop. Korallreven var utsatta för direkta hot i form av dynamitfiske, överexploatering, nedskräpning samt trampande med gummistövlar och sportskor. Det är därför på sin plats att här påpeka att jag bestämde mig för att bara ta skal som redan var tomma eller, om det fanns ett djur i dem, hade bärkraftiga bestånd. Med detta sagt, uppmanar jag läsaren att under sina resor hålla sig à jour med rådande regler för plockning samt in- och utförsel – eller nöja sig med att fotografera.

      Överexploateringen kom jag särskilt att intressera mig för i samband med jättemusslorna. Den största arten, Tridacna gigas, som kan bli mer än en meter från ena änden till den andra och bortåt 300 kg tung, påträffas inte i de tonganska vattnen. Men de som finns där kan bli stora nog – om de ges tillfälle att växa, vill säga. Alltför många tas innan de ens blivit fortplantningsdugliga. Till yttermera visso händer det att de stjäls från odlingar som fiskeridepartementet etablerat, varför man nödgats anställa särskilda ”musselpoliser” att övervaka det hela. Så har också jättemusslorna läckert kött, som kan ätas rått, och skalen används ofta som askfat samt grav- och trädgårdsdekorationer. Stoftet av greve Birger Mörner, som i början av förra seklet skrev flera böcker om Tonga och andra söderhavsöar, vilar förresten under ett jättemusselskal på Södra kyrkogården i Nora bergslagsförsamling (Bild 50).

Bild 50. Greven, diplomaten och författaren Birger Mörner (1867–1930) samlade både på konkylier och snäckböcker. Hans grav på Södra kyrkogården i Nora pryds av en jättemussla som grånat med åren. (Foto: Per Bauhn, 2010.)

Den kraftiga mekanism med vilken skalhalvorna slår ihop är anledningen till att det talats om ”mördarmusslan” som – för att citera Mörner ur Aráfis tropiska år (1914) – ”fastsittande i revets vägg halvöppen ligger på lur, och trampar en människofot däri, sluter den sig tillsammans med sådan styrka, att foten avklippes som med en sax”. I andra skräckskildringar heter det att den olycklige sitter fast som i ett skruvstäd och bara kan undgå drunkningsdöden genom att foten kapas. Något autentiskt fall lär inte finnas, och de stora musslorna sägs reagera så långsamt att det knappast föreligger någon risk att råka ut för deras gastkramning.

      Men jag vet inte jag. Med mindre individer förhåller det sig helt klart annorlunda, för de kan stänga sig med sådan kraft att de spottar en i ansiktet. Vid ett tillfälle fick jag för mig att testa detta på en knappt 20 cm lång individ av arten Tridacna squamosa och petade försiktigt på dess läppar (Bild 51). Kvickt som ögat ryckte den till och gav mig ett jack i fingret. Lyckligtvis var det inte så djupt att jag behövde uppsöka läkare och tvingas förklara hur jag som obotligt nyfiken på Söderhavets marina mysterier råkat ut för detta missöde. En sak är i alla fall klar: det finns fler än ett sätt att bli biten av mollusker.  

Bild 51. En verkligt elegant jättemussla är Tridacna squamosa. Den blir ungefär 40 cm mellan skalets ändar. (Förf:s samling. Foto: Christer Lindberg.)

NOT

Förutom de fotografer, museer och arkiv som tillhandahållit fritt illustrationsmaterial via internet, önskar jag varmt tacka: Alexandra Altmark, Lunds universitets konstsamling; Andrea Deneau, Linnean Society; Mona-Lisa Djerf, Kulturrådet; Andreas Manhag, Historiska museet i Lund; Per Bauhn, professor emeritus; Tommie Yam, Lund International School; min hustru Titilia och vår tecknande dotter Katarina Leilani; samt sist men inte minst Christer Lindberg, professor emeritus, vars foton av konkylier ur min samling ingår i vår gemensamma e-bok Sea of Shells (Transco-Script, Malmö 2015), som kan laddas ned här.