Besök hos Mentawaifolket
Staffan Guttman
Bildreportage från en resa till Mentawaiöarna 1992. Siberut är den största av ögruppen tillhörande Mentawaiöarna. Övärlden befinner sig strax söder om ekvatorn, cirka tolv timmars båtfärd från Padang på västra Sumatra. Ögruppen ligger tillsammans i ett pärlband öar, längs med Sumatras västkust. Sedan årtusenden har livet på öarna präglats av träskområdenas överlevnadsvillkor och kan liknas vid en neolitisk kultur, utan att grunda sig på jordbruk men ändå ha någon odling med fast bostad. I kulturen ingår animistiska drag. Allt i den fysiska världen besjälas, från palmerna i träsken till djurens och människornas värld. Befolkningen antas ha anlänt övärlden för åtminstone 2000 år sedan och motsvarar ett Austronesiskt samhälle. Bildreportaget är det tredje från mina resor i den Ostindiska övärlden som presenterats tidigare detta år i Förr och Nu. Se Förr och Nu nr 1 & 2 2022.
Äntligen ombord!
Fartyget var ett blåmålat träskepp av äldre modell och däcket luktade av fuktigt trä, gamla kläder, olja och bensin. Året var 1992 och jag hade tidigare sett många av liknande motordrivna träfartyg i kommersiellt syfte i den ostindiska arkipelagen. Fartyget följde dyningarnas rytmiska rörelser och maskinen höll jämn gång, bortsett från ett ökande propellerljud då en större vågkam lyfte aktern över vattenytan. Jag låg i den smala kojen och tänkte tillbaka på avgången från Padangs gamla hamn, perlabuhan lama, med sina träkajer och förslagna försäljare. Mitt Indonesien var alltid intensivt och arbetsamt, men aldrig utan spännande nya möten.
Innan båtresan hade jag tillbringat någon tid på Sumatras högland och där träffat guiden Un. Han tillhörde malajbefolkningen[1] och var delvis uppväxt i Siberut på Mentawaiöarna i Indiska Oceanen. Under en middag berättade han om sin övärld och jag fångades av entusiasmen i den lågmälda rösten som gav mig bilder och inspiration att veta mer. Siberut var en del av ett pärlband öar, från norr till söder längs med Sumatras västra kust och över en djuphavsgrav cirka 130 km från Padang på ekvatorn. Informationsmaterial han delade ut visade att övärlden geologiskt sett hade utvecklats länge innan själva Sumatra kom till och som konsekvens låg övärlden relativt avlägset placerad. Befolkningen hade därför levt relativt isolerad sedan ett par tusen år och utvecklat en kultur skild från Sumatras.[2], [3] Både endemiska primater och växter fanns på ön. År 1978 upprättades en officiell målsättning om ett samarbete mellan organisationer och länder att organisera några dagars naturskön guidad tur och samtidigt gagna mentawaifolket med någon ekonomisk resurs i den kulturella utvecklingen. [4] Lagen om regional autonomi i Indonesien[5] hade gjort det möjligt för Un att genom de lokala myndigheterna i Padang och Siberut resa med grupper till övärlden.[6] Han ville därigenom möjliggöra insyn i övärldens Austronesiska kulturer, med livet i träskmarkerna och de animistiska särdragen.[7] Detta tyckte jag låg i linje med Reimar Shefolds’ ord om att i samråd med mentawaifolket bistå samhällsutvecklingen genom att söka förståelse för traditioner som var meningsfulla för dem.[8] Vi skulle kort sagt få möta en liten del av dessa ö-människors kosmiska världsbild. Genom Un och hans kontakter med Padang beviljades vår ansökan om besöket.
Middagen, makan malam, serverades på däck och bestod av torkade ansjovis, ikan bilis, och ris. Enligt gängse bruk i denna del av Indonesien åt vi med händerna. Otaliga gånger har jag under vistelserna i Indonesien hört talesättet att maten smakar bättre när man får ta på den.
Sen låg jag i kojen och läste vidare om övärlden och människorna i den.[9] Enligt texten utgår mentawaifolket ifrån att det finns ett överliggande skikt med en andevärld som har kraft och makt att på olika sätt påverka människors tillvaro.[10] Ceremonier, punen, utförs av utvalda shamaner, sikerei, som skapar kontakter med andevärlden och kan bota exempelvis sjukdomar. Andevärlden finns i allt, exempelvis himmel, jord, vatten och är betydelsefull för allt möjligt. [11] Till exempel jakt och fiske, fällning av palmer och träd, födelse, sjukdom och död. När en människa har avlidit anländer de dödas andar och tar med dess själ till ”döda själars land”, som liknar de levandes värld förutom att de inte jagar. [12] Genom shamanernas ceremonier balanseras relationen mellan människornas värld och den överliggande andevärlden. Jag fascinerades av den beskrivna mentawaicivilisationen, som för mig liknade en kultur i meningen delade föreställningar med grundläggande karaktäristika av ”mänsklig samhällelig livsform”, med den amerikanske socialantropologen Clifford Geerz ord. [13] Detta snarare än en ”primitiv kultur” som den tidigare antropologin inte sällan använde för en benämning på lokalsamhällen utanför en civilisation. Jag var inbegripen med att endast en liten del av denna kultur skulle vara åtkomlig för mig under besöket. Jag förstod också att livet utanför Mentawaiöarna hade haft effekter på ö-människornas liv sedan lång tid tillbaka. Det syntes inte minst på bilder med kortklippta människor i bomullskläder och stora blänkande armbandsur.
Trots det harmoniska motorljudet och de sävligt böljande vågdyningarna sov jag ganska oroligt i min koj. En gång vaknade jag till av en dröm om en av mentawaifolkets skapelseberättelser, deras härstamning. Jag hade hört liknande historier berättas på andra håll i den ostindiska övärlden och då fascinerats av likheter i innehåll och dramatik, detta trots långa avstånd mellan platserna. Ofta hade det handlat om människor drivande på flottar med incestuösa inslag. Så även i följande berättelse.
En gravid men ogift kvinna, vilket anses som tabu, hade förskjutits genom att sättas på en flotte att driva över havet.[14] Efter att ha drivit både länge och väl ska hon ha landat på Mentawaiöarna Här födde hon en son som hon uppfostrade och i vuxen ålder uppmuntrade hon honom att söka sig en kvinna som kunde bli hans fru, varvid hon gav honom en ring från sitt finger. Sonen begav sig iväg för att söka. Han blev borta lång tid, men utan att finna någon kvinna. Slutligen mötte han igen sin mor. Han berättade om sitt uppdrag, men i tiden som förflutit hade han glömt hennes utseende. Eftersom han nu hade träffat en kvinna bad han henne prova ringen. Ringen passade och därmed blev han gift med sin mor. Modern gav sig aldrig till känna om släktskapet, men dessa två människor blev de första människorna på Mentawaiöarna.
Från Murat Siberut mot träsken
Mot morgonen dunkande båten in i Murat Siberuts hamn, huvudorten på Siberut. Efter en frukost på ris och stuvning gick resan vidare med en mindre båt längs den östra delen av ön, för att så småningom gå in i en av de många floderna till en närbelägen liten hamnplats. I ett par smala långbåtar gick resan vidare i flodsystemet mot träskmarkerna och mangrove och nipapalmer susade förbi. Efter vart smalnade floden av till ett trängre vattendrag och båtföraren krängde upp fören mot den leriga stranden. Här lastade vi ur packning och proviant och klafsade vidare på den leriga stigen och på utlagda timmerstockar som jag under de kommande dagarna skulle förstå vara färdsättet genom de sanka träskmarkerna. Vår första anhalt var ett familjehus, Lalep 1. Un hade tydligen växt upp där som barn, i alla fall delvis. Detta hus ingick med övriga familjehus som delar i ett distrikt inklusive en centralort med ett större hus, ett kommunalhus, Uma.[15] Uma med omgivning utgör mentawaifolkets sociala, politiska och religiösa enhet med en strikt patrilinjär härstamning. Vi skulle göra besök i två Lalep och två Uma. Vi var en heterogen grupp bestående av Un som guide tillsammans med ett holländskt yngre par, en yngre och en äldre fransman, en svensk man och jag själv.
Den tryckande värmen kändes påfallande hög och förstärktes av fukten genom bärandet av packningarna. Träsket surrade av insekter och här och var prasslade det från djungeldjur som vildsvin, olika gnagare och fåglar i färgglada fjäderdräkter. Då och då under vandringen ekade träsket av lågmälda tjoanden från olika håll som tycktes svara varandra. Jo, detta var människornas sätt att kommunicera i den täta djungeln och som varskodde om ankomster och andra meddelanden. Mot den sena eftermiddagen närmade vi oss boplatsen Lalep 1.
Lalep 1 och grisarna
Huset stod på träpålar och var byggt i trä med grästak och en uteplats för samvaron och möten. Un berättade att grisar ingick som ekonomisk och ceremoniell resurs på Mentawaiöarna. [16] Antalet grisar angav familjens betydelse inom distriktets Uma. Under huset och på området runt bökade ett femtontal grå grisar i en lervälling som brukligt är för grisar. Utanför området såg jag planteringar av tarot och fruktträd som exempelvis bananer samt grönsaker.
Efter dagens vandring erbjöds vi ett utrymme utanför huset för kroppstvagningen, Mandi mandi, det vill säga duscha på indonesiska. Detta betydde att vi öste vattnet över oss ur en hink och iklädda våra saronger.
När det blev mörkt kom ett par från ett Uma i närheten på besök. Bägge var dekorerade med kroppstatueringar. Tatuering är för övrigt en tradition på öarna. [17] Enligt Un blev tatueringarna fler med åldern och betydelse inom Uma. Vidare hade mannen ett pannband och halsband i olika färger. Både mannens och kvinnans handleder pryddes av klockor, som för mig verkade mer dekoration än någonting att hålla tiden med. Bägge sög på cherootliknande cigaretter, vilket jag fann vanligt bland mentaweiborna. Tobaken förvarades i en plastburk ur vilken man rullade sina cheroots. Bägge var barbröstade. Mannen hade höftbeklädnad av barken från brödfruktträdet, vilket jag senare skulle förstå. Kvinnan bar ett bomullstyg om höfterna som gick ner över knäna. De kom tillsammans med ytterligare en man, Aman Baran, som vi skulle återse ett par gånger till.
Middagen lagade med råvaror från vår proviant av Un och hans vän. Som jag förstod det kom vännen från ett Uma en dagsvandring bort och skulle dagen därpå följa oss just dit genom träsket, till huvudorten Saleppa. Under matlagningen samtalade Un och vännen lågt på vad jag förstod vara mentawaispråket. [18] Mentawai tillhör de Austronesiska språken som talas av omkring 386 millioner människor. Genom resorna i Indonesien hade jag en del kunskaper om indonesiska, Bahasa Indonesia, men kunde nu inte höra några sådana ord. Lägerelden fanns på en liten plattform intill huset, där röken gick upp genom ett hål i det svartsotiga grästaket. Denna form för enklare eldstad hade jag ofta sett över hela den ostindiska övärlden. Lågorna fladdrade i kvällningen och rökdoften från elden och anrättningen av nudlar och grönsaker blandades med lervällingen utanför. Kvällstemperaturen hade blivit svalare och nattens gräshoppskonserter hade börjat. Detta var den första riktiga måltiden sedan morgonens frukost i Murat Siberut. Curryn av grönsaker, lök, soja, koriander med kokt ägg och Sambal oelek smakade utsökt med nudlarna. Efter maten sträckte vi ut oss på verandan för utbyte av intryck och tankar om de kommande dagarna. Inför natten spändes myggnät upp och vi sov på utrullade mattor av torkat gräs som var något hårda för oss ovana med att sova på plankor. Jag somnade ändå direkt trots den påtagliga odören från de knorrande grisarna under huset.
På hala trädstammar
Jag vaknade i gryningen efter en knölig natt på det hårda underlaget. Det var fortfarande ganska svalt när jag banade min väg genom växtligheten mot ett vattendrag i närheten för morgontoaletten. Talande här och under resten av dagarna i träskmarkerna var följet av grisar som visste vad som kunde nalkas. Jag hade fullt sjå att hålla undan dem under förrättande av behoven i buskaget och morgontvagningen. Visst var jag ovan vid livet här, men bortsett från grisarnas aktiviteter kändes det ändå att jag skulle kunna vänja mig något med ö-livet.
Vi packade ihop våra saker och fortsatte vandringen i den svalare morgonen. När solen steg över trädtopparna ökade temperaturen snabbt. Visserligen gick en del av färden under vegetationen av träd och palmer, men luften var intill stillastående vilket bromsade avdunstningen från den fuktiga huden. Därav ökade transpirationen för att kyla av kroppen. Det rann om oss.
En stor del av färden gick över de utlagda trädstammarna som också var hala av fukt och mossa. Det var mycket lätt att halka och hamna i gyttjan upp till knäna och ibland upp till midjan. Un och hans vän använde sina machetes för att komma igenom delar av stigarna som var igenvuxna av vegetation. Flera av dessa växter hade vassa stjälkar och en del var försedda med taggar. Sår i det tropiska klimatet måste få omedelbar behandling genom den snabba bakterietillväxten. Jag hade min Povadine med mig, en röd antiseptisk vätska som bromsade infektioner. Regionen var även infekterad av malaria och jag tog dagligen profylax. Ljuden från morgonens insekter och prasslet från gnagare och fåglar avtog mot middagen. Temperaturen hade då stigit och den varma fuktiga luften kändes som en matta det inte gick att hålla sig undan från. För att kunna nå Saleppa innan mörkret balanserade vi vidare på våra hala stockar. Längre fram öppnade sig dock vegetationen och avtäckte trädkronorna över oss. Ett idogt ljud från cikador gav ett öronbedövande pipande eller gnisslande. Samtidigt kände jag av ett märkligt skvalpande i den högra skon, som verkade vara något annat än vatten från de många halkningarna ner i gyttjan. Vi pausade i en glänta och jag kunde undersöka skvalpande närmare. Jo, strumpan och skon var faktiskt fulla med blod, men jag kunde inte upptäcka något sår. Un sa att det kunde vara blodiglar, som det finns rikligt av i träsket. Mycket riktigt. En bit upp på skenbenet hade ett par iglar bitit sig fast och svällt upp av mitt blod. Som hos mygg innehåller deras bett en substans som hindrar koagulering av blodet och skenbenet var översköljt av mitt eget blod. Un hjälpte till att ta bort iglarna och förhindrade att käkarna satt kvar, vilket kunde leda till infektion. För att bromsa blodflödet kom min antiseptiska Povadine till hjälp.
Vi sköljde av oss i ett vattendrag. Efter en måltid på nasi goreng i bananblad och te ur en flaska fortsatte färden och nu på torrare stigar över slätare mark i öppen terräng. Det hade blivit eftermiddag och visserligen pustade vi i den heta värmen under solen, men ändå kändes det nästan som lyx att kunna röra sig utan att behöva parera för att inte halka och dråsa av de hala stockarna. Vi anlände Saleppa på eftermiddagen och jag kunde ta hand om mina ådragna igelåkommor. Därefter mandi mandi, det vill säga att skopa över sig vatten ur en hink. Middagen bestod av kokt ris med en currystuvning av vegetabilier som tarot och morötter tillsammans med kyckling och Sambal oelek. Alltid denna starka chilipasta. Varje hushåll jag besökt i den indonesiska arkipelagen hade sin egen delikata sambalblandning.
Tidigare bedrevs det bytesjakt på apor i stor omfattning i övärlden. Vid vårt besök 1992 hade deras antal minskat betydligt. Nu betraktades djuren med speciell vördnad. En dag bjöds vi in i en hydda i närheten. Strax ovanför ingången satt benpartier av käkar från gris samt lemmar och skallar från apor uppfästa på ett snöre. Enligt Un sågs dessa benrester som reliker, talismaner, med spirituell kraft från de djur de en gång varit. Vi fick veta att man inför jakt tillbad de döda djurens andar för att få ett samtycke till att jaga deras levande ”kusiner”.
Utanför hyddan igen träffade vi en man i trettioårsåldern i färd med förberedelserna inför jakten. Han log ett tandlöst leende i ett färgglatt höftskynke med hibiskusblomma i håret och cheroot i mungipan. Han spände bågen mot himlen, blinkade till oss och sköt iväg pilen [19]. Det var så man bedrev jakt på djur som fåglar, apor och annat berättade Un. Jakten bedrevs med förgiftade pilar.
Mangrove
En dag tog vi oss på stigar längs ett vattendrag till kusten och mangrovebuskagen. Tidvattnet hade sköljt över dess rotsystem så att vi kunde färdas med en närliggande kanot bland de slanka vridande stammarna med spretande luftrötter och täta lövverk. Mangroveskogen var enligt Un en av detta Umas’ fiskeplatser och barnkammare för småfisk, som kunde gömma sig i virrvarret samtidigt som de åt upp sig. Nästan ljudlöst flöt vi genom grönskan och det kristallklara vattnet och såg en mångfald av olikfärgade fiskar. Minnet gick till den ovannämnda myten som i människors tankevärld handlade om de första människorna i övärlden. Var det denna sorts skog som kvinnan då skulle ha mött när flotten träffade på land? En mer eller mindre ogenomtränglig värld av gyttja och grönska. Det är ju en myt, men berättelsen tyckte jag pekade på människors idé om sin värld i närheten till havet och träsken. Mangroven borde på så sett vara både utmark från träskmarkerna och skydd för inkräktare. I så fall var Mangroven nödvändig för människornas idé om sitt liv och sin upplevelsevärld. Un hade satt några nät och fick tillräckligt med fångst för kvällens middag.
Att fälla Sagopalm
En annan dag begav vi oss vi tillsammans med Un och några yngre mentaweimän från Saleppa ut i träsket för att fälla sagopalm. [20] Samtidigt skulle vi få se hur beredandet av det som skulle bli sagobröd går till. Sagopalmen är mycket förekommande i träsken och utgör en stapelföda på Mentawaiöarna. Utan att vara speciellt näringsrik tänkte jag att sagobröden ändå kunde utgöra fibrer i kosten. Efter att ha fått tillåtelse från andevärlden genom en shaman, en Sikerei, fälldes en passande palm.[21] Uns vän splittrade den gulgröna stammen i två delar varvid innanmätet gröptes ut till en våt fiberfibermassa. Massan tvättades sedan omsorgsfullt i vatten ett antal gånger för att skölja bort skadliga ämnen och packades ihop till en gröt. Tillbaka i Saleppa fick gröten torka något innan bröden formade till små stavar, som därefter bakades över den öppna elden vid eldstaden. En tunn och fin smak av nybakat gräs spreds i gommen. Brödet intogs tillsammans med tillredningar av självodlade vegetabilier och frukt som exempelvis banan tillsammans med ätbara rötter från skogen.
Proteintillskottet verkade komma från kött av fågel, fisk och även fläsk. Med begränsade kunskaper om kostens näringsinnehåll tycktes barnen i de mindre familjerna ändå uppvisa tecken på hudåkommor, med blåsor och blemmor. En del hade också uppsvällda magar.
Höftbeklädnad
En annan dag såg vi hur innanmätet av brödfruktträdet bearbetades, torkades och användes till den höftbeklädnad som flera av mentawaifolket bar dagligen, framför allt männen. När trädet fällts drogs barken av. På barkens undersida som låg mot stammen fanns en väv. Denna vävs drogs försiktigt av och torkades. Möjligtvis färgades de också. Flera av männens beklädnader hade jag sett djupt röda. Men inte heller här vet jag riktigt. Jag sparade en väv som minne och har den kvar idag 2022, fortfarande i den gulbruna färgen.
Sent om eftermiddagen anlände vi Lalep 2
Lalep 2 föreföll enklare än Lalep 1. Storleken på Lalep 2 var mindre och stod på kortare pålar och familjen verkade ha väsentligt färre svin. Av familjen erbjöds vi mandi, mandi, tvättning av kroppen. Därefter lagades te och biskvier från vår proviant. Tre shamaner, sikerei, anlände i kvällningen, varav vi redan träffat den ena, Aman Baran. De bar traditionell höftbeklädnad, rikligt med kroppstatueringar och blänkande armbandsur. Vid åsynen av oss skrattade de och verkade påtagligt intresserade av att samtala. Helt naturligt ville de veta vad vi gjorde där, var vi kom ifrån och var vi skulle, medan Un översatte. Un sa att Aman Baran bar ett huvudansvar för det Uma som familjehuset ingick i. Aman Baran studerade mig noga och yttrade några ord på Mentwai. Vid insikten att jag inte förstod gav han upp ett brett och tandlöst leende och sa orden jag redan hade hört och ofta skulle höra på Mentawaiöarna: ”kutnalae, masosotnan, tatahini”.[22] Un översatte detta till: Allt är bra, allt är lugnt, vi är tillsammans. Jag härmade orden och männen hickade av synbar förtjusning medan de försökte korrigera mitt uttal. Jag vet inte om detta lyckades. Kanske de försökte härma mig, men de fortsatte skrattande med sina distinkta blickar riktade mot oss besökare. Samtalet hankade sig fram en stund innan de försvann in i huset. De kommit på besök till en medelålders kvinna för att utföra en ceremoni, en punen, mot något Un trodde vara feber. Sjukdom sågs som en påföljd av trolldom, berättade han. En av shamanens alla uppgifter är att sia om trolldomens ursprung, vilket anses utgöras av en trollkarl med häxkonst.[23]
Kvällen var svart och idisslandet från insekterna hade börjat. Det doftade av väsande fotogenlampor och tända eldar, som anses ha kraft att hela sjukdom. [24] På den lilla altanen var en matta av torkat gräs utrullad åt kvinnan, medtagen av sjukdomen. En levande och bunden gris hade burits fram nedanför. Detta var ett offer i ceremonin för kvinnan berättade Un. Insekterna tystnade då de tre shamanerna kom uttågande till altanen från huset, som på en scen. Nu var de dekorerade i pannband med fjäderskrud, gröna blad[25] om överarmar och knän samt medaljonger hängande om halsarna. [26] Enligt Un ska dekorationerna efterlikna fåglar och andra djur för att behaga andarna. Männen satte sig att recitera lågmält och klangrent på ömsom olika oktaver. Därefter inledde tre yngre män taktfasta slag på handgjorda trummor och glasflaskor. Shamanerna ställdes sig upp och med svängande rörelser började gå runt i cirkel och sjunga med höga röster, medan fötterna stampade så att det brakade och gungade i altanens träplankor. Dansandet pågick runt, runt medan trummorna och männens höga röster ekade mot den täta skogen. Slutligen stelnade den äldre av shamanerna till och började röra sig som i trans. Mannen yttrade ord med knappt hörbar röst medan han vaggades fram och tillbaka mellan övriga shamaner. Un sa senare att detta var en av vanliga ceremonier då shamanerna åkallade krafter i andevärlden för att blidka deras makt att i detta fall göra kvinnan frisk. Efter ceremonin lades medicinmannen försiktigt på altanplankorna för att vila ut efter den ansträngande ritualen.
Under tiden hade husets kvinnor avlivat och slaktat grisen, lagt köttet i bambustavar och rostat dem över den öppna elden. De fyllda bambustavarna bars ut på altanen där shamaner och andra deltagare, inklusive oss besökare, bjöds att dela offret tillsammans med bakade bröd av sagopalmens innanmäte. En del av köttet var rått men jag åt ändå något för att bidra till helandeprocessen, men orolig för eventuella infektioner. Inga påhälsningar skedde dock, varken under kvällen eller dagarna därpå.
Hemma hos shamanen Aman Baran
Efter en lättare vandring från Lalep 2 anlände vi Aman Barans hus på eftermiddagen. Huset verkade snarare utgöra ett Uma än Lalep och var påfallande stort på höga pålar, strax invid en liten vik in från Indiska oceanen. Vi togs emot av Aman, hans hustru och två barn i tjugo till trettioårsåldern. Även hustrun hade vi träffat tidigare vid ceremonin. Då i ceremoniell dräkt med fjäderbeklädd huvudbonad, nu i bomullskläder efter inflytandet utifrån. Likaså var både son och dotter klädda i bomullskläder.
Aman Baran, hustrun och Un valde tillsammans ut en tupp att bli vår middag. Un fick uppdraget att ta den av daga. Han var muslim och enligt den muslimska seden halal ska djuret tömmas på blod innan slakt. Han rakade bort fjädrarna vid tuppens hals och gjorde ett snabbt snitt över halspulsådern, varvid blodet sakta pulserade ut tills fågeln blev livlös. Halal är ett arabiskt ord som betyder tillåtet inom islamisk rättslära, till skillnad från haram som betyder förbjudet. Tuppen plockades från fjädrar och efter att ha slaktats bereddes den i en kurry på tarot, morötter, grönsaker med ris och sambal oelek. Ett stilla vågskvalp hördes under den delikata måltiden, medan mörkret lägrade sig och nattkonserten från insekterna började. Fotogenlamporna tändes och efter måltiden bad Un Aman Baran att sjunga något ur mentawaifolkets rika sångtraditioner och jag frågade om jag kunde spela in sången.[27] Sedan sjöng Aman Baran på samma lågmälda vis i olika klangsäkra oktaver, som han gjort vid inledningen av den tidigare nämnda ceremonin. Enligt Un önskande han oss lycka till på vår vidare färd genom sången och en även en önskan om ett återseende. Sången rörde mina västerländska öron i sin melankoliska framtoning. Aman sjöng sång efter sång och jag spelade in allt. Ett lågmält dirrande utanför verkade som ett ackompanjemang, en klangbotten till de säkra tonerna i en harmonisk ström. Även Amans hustru sjöng in sånger och det blev högtidligt tyst när sista tonerna ekat ut och ett lågmält samtal togs vid. Den natten sov jag lugnt under myggnätet, trots mattorna av gräs på det hårda underlaget av golvplankor.
Aktersnurrorna ökade farten medan mangrovevegetationen långsamt blev mindre. För alltid kommer jag att minnas denna ö och dess ståtliga natur.
Tillbakablick
I skrivande stund 2022 ser jag tillbaka på de trettio åren som förflutit sedan 1992. Frågor reser sig om hur mentawaifolkets liv ter sig idag?[28] Hur sker ceremonierna? Hur upprätthålls jämvikten mellan människornas och andarnas värld? Är grisarnas värde lika högt som tidigare? Balanserar man fortfarande på hala timmerstockar genom träsken och den täta djungelvegetationen för att nå Lalep och Uma? Och språket! Tjoar man också idag till varandra i träsken för olika meddelanden? Och kutnalae, masosotnan, tatahini. Hur hörs dessa ord idag? Finns de vackra sångerna kvar ur den rika sångtraditionen, som lämnat mig så många tänkvärda minnen? Har det komplexa livet i övärlden förändrats? Har elden fortfarande kraft att hela?
Under mitt besök 1992 var klädkoden under förändring. Framför allt den yngre generationen verkade då föredra bomullskläder fram den traditionella höftbeklädnaden av barken från brödfruktträdet, vilket också är synligt i detta bildreportage. Hur man har håret är ett annat exempel, där den yngre generationen oftare än den äldre hade en kortare frisyr. Det fanns även tecken på att benrester och skallar i Murat Siberut börjat försäljas till turister som souvenirer. Genom sociala mediers utbud om övärlden har jag också förstått att inflytande utifrån haft ganska stora effekter på den traditionella livsföringen. Ett återbesök till träskmarkerna skulle möjligen kunna ge svar på frågor gällande förändringsaspekter i ett bredare perspektiv. Förhoppningsvis skulle detta innebära större kunskaper angående boendesituationen, om kommunikationen med andevärlden och de religiösa ceremonierna, om jakt och även grisars betydelse. Kort sagt kunde detta bidra med mer kunskaper om hur den varsamma utvecklingen av ö-livet förvaltats. Då tänker jag på intentioner som uttryckts av antropologen Reimar Shefold, den indonesiska regeringen, World Wildlife Fund och den nederländska regeringen: att i samråd med mentawaifolket bistå samhällsutvecklingen genom att söka förståelse för traditioner som är meningsfulla för dem.
”Kutnalae, masosotnan, tatahini!”
Referenser
Källor
Guttman, Staffan (1992). Inspelade autentiska ljud under ”Ett besök hos Mentawaifolket. Ljudkassett III.
Litteratur
Berggren, Håkan (1990), En okänd värld – malaykulturen och aseanländerna. Wahlström&Widstrand, Stockholm.
Danerek, Stefan (2018), Toys for the Souls: Life and Art on the Mentawai Islands, by Reimar Schefold (author), Anna van Blankenstein (ed.), David Rosenthal (transl.), Natascha Jansen, Brad Flowers, Reimar Schefold (photography), Bijdragen tot de taal-, land- en volkenkunde / Journal of the Humanities and Social Sciences of Southeast Asia, 174(4), 535-537. doi: https://doi.org/10.1163/22134379-17404017. 2018
Geerz, Clifford (2017). The Interpretation of Cultures (s. VIII). Basic Books. New York.
JURNAL BIOLOGI UNIVERSITAS ANDALAS. Vol. 9 No. 1 (2021) 25-29. Ethnomedicinal Study of the Use of Zingiberaceae by the Mentawai People in Siberut, West Sumatra, Indonesia.
Loeb, Edwin M (1990). Sumatra-it’s history and people (s 193). Singapore, Oxford University Press.
Shefold, Reimar (1990). Ed. Michael R. Drove, The Real and Imagined Role of Culture in Development. Case Studies form Indonesia, (s 211). University of Hawaii Press. USA.
Tulius, Juniator (2012). Stranded People. Mythical narratives about the first inhabitants of Mentawai Islands. Uppsats i doktorsavhandlingen , Faculty of Humanities, University of Indonesia.
Wikipedia (2022). https://en.wikipedia.org/wiki/Austronesian_languages. Mentawai, ett austronesiskt språk.
[1] Håkan Berggren, En okänd värld – malaykulturen och aseanländerna. 1990. Malajbefolkningen är en term om människor som genom århundradena vandrat söderut från södra Kina och norra Sydostasien och blandats med varandra. Den största delen av befolkningen i Sydostasien tillhör den malajiska folkgruppen och är till största del muslimer. (s 16)
[2] Stefan Danerek, Toys for the Souls: Life and Art on the Mentawai Islands, by Reimar Schefold (author), Anna van Blankenstein (ed.), David Rosenthal (transl.), Natascha Jansen, Brad Flowers, Reimar Schefold (photography), Bijdragen tot de taal-, land- en volkenkunde / Journal of the Humanities and Social Sciences of Southeast Asia, 174(4), 535-537. doi: https://doi.org/10.1163/22134379-17404017. 2018.
[3] Juniator Tulius, Family stories; Oral tradition, memories of the past and contemporary conflicts over land in Mentawai – Indonesia. PhD thesis, Leiden University 2012.; Infomaterial från lokala myndigheter i Padang och Siberut;
[4] Reimar Shefold. Ed. Michael R. Drove (s 213). The Real and Imagined Role of Culture in Development. Case Studies form Indonesia. University of Hawaii Press. USA 1990. International Union for the Conservation of Nature, the World Widelife Fund samt den Nederländska och Indonesisa regeringarna 1988
[5] Regional autonomi I Indonesien: https://smeru.or.id/sites/default/files/publication/regautofieldexpchall.pdf
[6] Stefan Danerek, Toys for the Souls: Life and Art on the Mentawai Islands, by Reimar Schefold (author), Anna van Blankenstein (ed.), David Rosenthal (transl.), Natascha Jansen, Brad Flowers, Reimar Schefold (photography). Bijdragen tot de Taal-, Land- en Volkenkunde. 174. 535-537. 10.1163/22134379-17404017. 2018.
[7] A.a. Stefan Danerek. 2018. Austonesisk kultur
[8] A.a. Reimar Shefold. Ed. Michael R. Drove (s 211). University of Hawaii Press. USA 1990.
[9] Stefan Danerek (2018). Mentawaiöarna blev 1864 en del av holländska Ostindien. Därmed inleddes en kristen mission som inte ska ha vunnit mentawaifolkets trovärdighet. Inte heller Indonesiens självständighet från först Nederländerna och sedan Japan från 1945 ska ha inneburit en förändring härvid, då den nya indonesiska administrationen ville tvinga folket att antingen följa det kristna eller muslimska trossystemet. Emellertid inleddes en förändringsprocess från 1980 och från 2000 beslöt den indonesiska regeringen att stödja mentawaifolkets kultur.
[10] [10] Edwin M. Loeb, Sumatra-it’s history and people (s 193). Singapore, Oxford University Press 1990; Stefan Danerek 2018. Allt har en själ.
[11] A.a. Reimar Shefold. Ed. Michael R. Drove (s 207). USA 1990; Aa. Juniator Tulius 2012.
[12] [12] A.a. Edwin M. Loeb, Sumatra-it’s history and people (s 179; s 192). 1990. Döda själars land
[13] NE. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/primitiva-samh%C3%A4llen; Clifford Geerz. The Interpretation of Cultures, Basic Books, 2017
[14] Stefan Danerek, Toys for the Souls: Life and Art on the Mentawai Islands, by Reimar Schefold 2018. Ursprungsberättelse
[15] A.a. Reimar Shefold. Ed. Michael R. Drove (s 209). USA 1990. “The focal unit of Mentawai life is the uma. This term refers both to the residential group and to the traditional residence of the Mentawaians, namely, five to ten families living in a group house constructed atop large wooden pilings”; A.a. Juniator Tulius. Stranded People. Mythical narratives about the first inhabitants of Mentawai Islands. 2012. Lalep
[16] A.a. Stefan Danerek, 2018. Grisar
[17] A.a. Stefan Danerek, 2018. Tatueringar; Edwin M. Loeb, Sumatra-it’s history and people (s 168). Singapore, Oxford University Press 1990
[18] https://en.wikipedia.org/wiki/Austronesian_languages. Mentawai, ett austronesiskt språk.
[19] Edwin M. Loeb, Sumatra-it’s history and people (s 170). Singapore, Oxford University Press 1990. Förgiftad pile med saven från trädet Omai (Antiaris toxicaria)
[20] https://en.wikipedia.org/wiki/Mentawai_people Sagopalmen
[21] Edwin M. Loeb, Sumatra-it’s history and people (s 174). Singapore, Oxford University Press 1990. All mänsklig verksamhet måste initieras av shamanen.
[22] Ljudband III, s A
[23] Edwin M. Loeb, Sumatra-it’s history and people (s 178). Riamata och trolldom
[24] Edwin M. Loeb, Sumatra-it’s history and people (s 167). Singapore, Oxford University Press 1990. Eldens kraft
[25] Hedychium flavescens G. Ethnomedicinal Study of the Use of Zingiberaceae by the Mentawai People in Siberut, West Sumatra, Indonesia. JURNAL BIOLOGI UNIVERSITAS ANDALAS
Vol. 9 No. 1 (2021) 25-29
[26] Edwin M. Loeb, Sumatra-it’s history and people (s 174).
[27] Juniator Tulius. 2012. Family stories; Oral tradition, memories of the past and contemporary conflicts over land in Mentawai – Indonesia. PhD thesis, Leiden University. These songs are distinguished into two main categories: ritual and ordinary. Ritual songs, called urai kerei (shamanic songs), are usually sung by shamans (tai kerei)
[28] Clifford Geerz, The Interpretation of Cultures (s. VIII). Basic Books. New York 2017. Culture, according to Geertz, is “a system of inherited conceptions expressed in symbolic forms by means of which men communicate, perpetuate, and develop their knowledge about and attitudes toward life.” The function of culture is to impose meaning on the world and make it understandable.