Att skriva en pjäs om al-Nakba – reflektioner under ett pågående arbete

 

Jan Käll, dramatiker och jurist, beskriver här sitt arbete med en pjäs med motiv hämtat från konflikten mellan palestinier och israeler. Han påpekar att det, som så ofta sker, inte räcker med att gå tillbaka till 1967 års Sexdagarskrig och Israels ockupation av bland annat Gazaremsan, Västbanken och Golanhöjderna för att förstå bakgrunden till dagens utdragna Palestinakonflikt. Det är nödvändigt att gå tillbaka till den uppdelning av Mellersta Österns territorier, som skedde efter Första världskriget och där den brittiska utrikesministern Arthur James Balfours uttalande den 2 november 1917, ”Balfourdeklarationen”, kom att spela en ödesdiger roll. Artikeln är den första av två.

Samtliga svartvita fotografier ur palestinsk miljö är hämtade ur G. Eric and Edith Matson Photograph Collection och ingår i Public Domain.

av jan käll

Impulsen

Förenta Nationernas generalförsamlings beslut den 29 november 1947 om delningen av Palestina i en judisk och en arabisk stat (resolution 181) och – som en följd av detta – utropandet av staten Israel den 14 maj 1948, skär som en kniv rakt in i vår egen samtid. Utan en förståelse för de händelser som ledde fram till FN:s beslut och utropandet av staten Israel blir konflikten mellan Israel och Palestina obegriplig, eftersom den – i avsaknad av en sådan förståelse – berövas sin kärna. Att som idag sker enbart tala om ockupationen leder fel. För ockupationen syftar endast på den annektering av palestinskt territorium, som Israel genomförde efter sexdagarskriget 1967. Ockupationen rymmer alltså inte hela bilden. Så när en allmän respekterad israelisk skribent som David Grossman i samband med firandet av staten Israels 70-årsjubileum synes kritisera den egna statens politik genom att säga att den nu i 51 år ockuperat och förtryckt en annan nation förtiger han ändå de grundläggande historiska samband som möjliggjort situationen. Man skulle kunna formulera det så att 1967 års skändligheter tjänar som en dimridå för det verkliga brottet.

Jag ska inte framställa mig själv som på något sätt annorlunda. Jag var fram till alldeles nyligen fångad framför denna historiska dimridå. Jag såg inte de bakomliggande orsakerna. Det var en slump att jag kom in på och började intressera mig för frågan. Det var genom en pjäs jag arbetade med för Stockholms stadsteaters räkning som jag kom att bli medveten om frågan. Pjäsen hette Fotboll i Jemen och upprinnelsen till den var några notiser i dagspressen om hur den svenska säkerhetspolisen, på uppmaning av amerikanska CIA, varit involverad i rekryteringen av en jemenitisk medborgare i Sverige. Den jemenitiske medborgaren i fråga slutade sina dagar skjuten och upphängd i ett fotbollsmål i Jemen. Hans uppdrag hade varit att infiltrera al-Qaida i syfte att öka träffsäkerheten hos det amerikanska drönarprogrammet. Men han blev avslöjad. Frågan jag ville ställa med pjäsen var vem som i detta terrorkrigens tidevarv egentligen är den verkliga terroristen.

Pjäsen krävde en hel del studier. Det var så jag kom in på konflikten mellan Israel och Palestina. Jag slogs av hur de som i vår del av världen brukar benämnas islamistiska terrorister gång på gång återkom till hur västvärlden och judarna stulit palestiniernas land, och hur de anförde denna stöld som motiv till sina terrorhand­lingar. Det var då jag fick den israeliske historikern Ilan Pappés bok The ethnic cleansing of Palestine i min hand [1]. Det var genom Pappés skildring av händelserna 1947 och 1948 jag fick syn på konfliktens egentliga orsaker. Och det var efter att ha läst den som jag bestämde mig för att skriva en pjäs om det palestinierna kallar Al-Nakba, katastrofen. Den skulle tillsammans med pjäsen Fotboll i Jemen bli en del av en större samtidsskildring.

Palestinsk familj i Ramallah, början av 1900-talet.

Al-Nakba

Al-Nakba är benämningen på den fördrivning av tre fjärdedelar av Palestinas arabiska befolkning som judarna genomförde mellan 1947 och 1948. Av en befolkning på en miljon araber fördrevs närmare 750 000 från sina hem och har alltsedan dess förnekats möjligheten att återvända. Men den avgörande impuls som fick mig att börja fantisera i form av en pjäs var en fråga Pappé ställde i förbigående. Den var av psykologisk natur. Hur kunde det komma sig att många av de judar, som bara några år tidigare räddat sig undan nazisternas förföljelser, kunde delta i fördrivningen av den palestinska befolkningen? Hur kunde de utsätta palestinierna för i princip samma sak de själva blivit utsatta för bara några få år tidigare?

Det var den frågan som inledningsvis styrde mitt arbete. Jag föreställde mig att det måste ha skapat en stark känsla av skuld hos judarna i Israel. En gnagande känsla av att ha fördrivit palestinierna och stulit deras land. Jag förställde mig att en sådan skuld måste sätta avtryck hos människorna som bar på den. Det var i syfte att få med det perspektivet jag lät pjäsens inledningsscen utspela sig i ett slavarbetsläger i Tyskland 1944: bland koncentrationslägerfångar som sätter ihop haubitsprojektiler till den tyska krigsmakten. En av arbetarna är en ung polsk judinna, Maria. Hon arbetar i lägret tillsammans med sina föräldrar. Hennes mor är försvagad av det hårda arbetet och bristen på näring. När hon sjunker ihop av utmattning intill sin dotters fötter låter lägrets kommendant skjuta henne. Samma öde drabbar hennes far, som försöker komma modern till undsättning. Den unga Maria överlever och kommer efter krig via ett av uppsamlingslägren i Tyskland som immigrant till Palestina.

Där placeras hon i ett jordbrukskooperativ, moshav, för att återhämta sig och för att få en lantbruksutbildning. Där träffar hon Eli, en ung judisk man som är född i och levt hela sitt liv i Palestina. De gifter sig. Redan när de träffas är Eli en veteran inom den judiska paramilitära organisationen Haganah och sedan tio år tillbaka djupt involverad i kampen mot araberna i Palestina [2]. Han har arbetat direkt under den brittiske militären, tillika kristne sionisten Orde Wingates befäl och har deltagit i dennes beryktade nattpatruller under den arabiska revolten mellan 1936–39. Eli kommer senare också att som befälhavare för ett kompani under 1947 och 1948 delta i fördrivningen av palestinierna.

Eli och Maria bosätter sig i ett hus de tagit över efter en fördriven palestinsk familj. Det är i det huset som pjäsens nutid utspelar sig. Då är Maria en gammal kvinna och Eli sedan länge död. I husets garage bor den arabiska kvinnan Leila, även hon en åldrad kvinna och en av döttrarna i den familj som Elis kompani fördrev från platsen. Men Leila blev kvar och kom att tillbringa sitt liv som Marias och Elis hushållerska.

Därmed hade jag upprättat pjäsens första tidsplan, en slags obestämd nutid där dramat mellan två åldrade kvinnorna utspelar sig. Därifrån kunde jag sedan dra ut trådar bakåt till bestämda historiska tidpunkter. Jag ville nämligen att pjäsen skulle utspela sig på olika tidsplan. Med förhoppningen att på så sätt öppna historien och synliggöra hur de enskilda händelserna hängde samman och inverkade på varandra. Det var viktigt att visa hur skapandet av staten Israel redan från första början runt förra sekelskiftet inte bara från de judiska sionisternas sida utan också från Storbritanniens var en del av en avsiktlig imperialistisk och kolonial strategi.

Balfourdeklarationen

Om man vill skildra den historiska process som leder fram till al-Nakba, måste man ställa sig frågan vid vilken tidpunkt man bör ta avstamp? Man måste söka finna och visa fram det frö ur vilket historiens rottrådar växer fram och spirar. Ska man börja med den politiska sionismens födelse vid den judiska världskongressen i Basel 1897, då Theodore Herzl la fram sin bok Judestaten, och där tanken på upprättandet av en judisk stat i Palestina väcktes? Eller bör man välja en senare tidpunkt?

Allt beror givetvis på perspektivet. En skildring av kampen för skapandet av en judisk stat borde rimligtvis ta sin utgångpunkt i Baselkongressen. Men om man vill skildra händelserna ur palestiniernas perspektiv är denna ingång knappast naturlig. Men oavsett vilket perspektiv man anlägger kan ingen skildring av al-Nakba, eller av Israel-Palestinakonflikten över huvud taget, förbigå Balfourdeklarationen eftersom den – tillsammans med Sykes-Picot-avtalet – på ett avgörande sätt format förutsättningarna för historien.

I nära 400 år hade den arabiska halvön varit en del av Osmanska riket och lytt under turkisk överhöghet. Men det osmanska riket – ”Europas sjuke man” – skulle knappast överleva första världskrigets stormar. Detta hade ententens makter, det vill säga England, Frankrike och Tsarryssland klart för sig och delade redan i krigets inledningsskede upp den framtida osmanska kvarlåten­skapen mellan sig. Genom Sykes-Picot-avtalet pekades Palestina ut som huvudsakligen en del av Storbritanniens intressesfär även om Jerusalem (på grund av de heliga platserna) skulle sättas under internationellt förvaltarskap. Avtalet ingicks i hemlighet 1916 men offentliggjordes av den ryska bolsjevikregeringen 1917, vilket onekligen var pinsamt för engelsmännen som lovat araberna i Palestina självständighet i utbyte mot att de deltog i kampen mot turkarna. Men vid tidpunkten för offentliggörandet av Sykes-Picot-avtalet hade engelsmännen redan begått ett än större svek mot araberna i Palestina: Balfourdeklarationen.

Balfourdeklarationen var i viss mån en följd av Sykes-Picot-avtalet. Eftersom Turkiet kapitulerade först 1918 var Palestina formellt alltjämt en del av Osmanska riket. Det var också därför deklarationen gjordes i form av ett brev som den 2 november 1917 skickades från den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour till de engelska sionisternas ordförande lord Walter Rothschild. Dokumentet publicerades inte officiellt av den engelska regeringen men offentliggjordes av den brittiska pressen åtta dagar efter att det skickats. Den deklaration brevet innehöll bestod av en enda mening och löd:

”Hans majestäts regering ser med välvilja på upprättandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina och ska på alla sätt anstränga sig för att underlätta uppnåendet av detta mål, varvid förutsätts att ingenting ska företas som kan vara till men för de i Palestina redan bosatta icke-judiska befolknings­gruppernas civila eller religiösa rättigheter eller på judarnas rättigheter och politiska ställning i något annat land.”

För sionisterna var deklarationen en stor triumf. Den innebar ett officiellt politiskt erkännande av deras målsättning att skapa en judisk stat i Palestina. Flera av dess företrädare ­– däribland Chaim Weizman, som senare skulle komma att bli staten Israels förste president – hade också varit delaktiga i utformandet av deklarationens text [3]. För palestinierna däremot var deklarationen det första steget mot katastrofen.

Som juridisk text är deklarationen ett mästerstycke i försåtlig formulerings­konst. Trots att det från vare sig den brittiska regeringens eller sionisternas sida rådde någon tvekan om att målet var en judisk stat talade deklarationen endast om ”upprättandet av ett nationellt hem för det judiska folket i Palestina”. Begreppet ”nationellt hem” var både nytt och folkrättsligt odefinierat, vilket gav utrymme för stora tolkningsmöjligheter. Visserligen sa deklarationen att upprättandet av det judiska nationella hemmet inte fick ske på bekostnad av

 

”de i Palestina redan bosatta icke-judiska befolkningsgruppernas civila eller religiösa rättigheter”.

Men även innebörden av begreppet ”civila rättigheter” var – avsiktligt – oklar. Det är den för övrigt fortfarande. EU-domstolen grubblar än idag över dess exakta innebörd. Men begreppet innefattade uppenbarligen inte palestiniernas politiska och medborgerliga rättigheter, det vill säga rätten till det land de sedan tusentals år bebodde. Dessutom antydde formuleringen om de i Palestina redan bosatta ”icke-judiska befolkningsgrupperna” att det närmast var fråga om en minoritets rättigheter, när dessa i själva verket utgjorde drygt 90 procent av landets befolkning. Det var lika missvisande som att beskriva öknens sand som de icke gräsbevuxna delarna av öknen.

Även detta var givetvis avsiktligt. Balfordeklarationens försåtliga vaghet och förvrängda beskrivning av Palestinas befolkningsmässiga realitet gick hand i hand med den fras som senare under den judiska massimmigrationens dagar skulle upprepas till leda: ett land utan folk till ett folk utan land.

Den brittiska regeringens motiv

Motiven för den engelska regeringens agerande har emellanåt förklarats med dess stora medkänsla inför de europeiska judarnas utsatta situation och engelsmännens känsla av kulturell gemenskap med det bibliska folket. Det är knappast riktigt. Inte ens de engelska puritaner, som under 1600-talet började propagera för Israels återupprättande och att världens judar borde återföras till Palestina, hade judarnas sak för ögonen. Då handlade det om Messias återkomst, som enligt puritanerna skulle inträffa när judarna – efter att först ha konverterat till kristendomen – återvände till Palestina [4]. Inte heller för Arthur Balfour, som var den inom den brittiska regeringen som hårdast drev på för att få den deklaration som bär hans namn till stånd, spelade judarnas sak som sådan någon större roll. Även om Balfour personligen var mycket intagen av Chaim Weizman hade han som premiär­minister cirka tjugo år tidigare varit med om att driva igenom en utlänningslag, som begränsade den omfattande judiska flyktingströmmen från Östeuropa till England. Balfour hade dessutom varit den ende som offentligt försvarat lagen genom att säga att det

”skulle knappast vara till fördel för landets [Englands; JK] kultur om det fanns en mycket stor samling personer som förblev ett folk som inte bara i religiöst avseende skilde sig från de allra flesta av sina landsmän utan enbart gifte sig med varandra, hur patriotiska, kunniga och flitiga de än må vara, hur mycket de än engagerar sig i nationens liv.” [5]

Både lagen och det sätt på vilket Balfour försvarade dess genomförande hade sionisterna då fördömt som

”öppen antisemitism mot hela det judiska folket”. [6]

Även när det gällde Balfourdeklarationen var ett av de bakomliggande skälen att försöka begränsa den judiska invandringen till Storbritannien. Men det fanns också andra krasst imperialistiska skäl till politiken. Liksom Indien var i behov av Afghanistan för sitt försvar ansåg den brittiska regeringen att Egypten och Suezkanalen behövde Palestina för sitt försvar. I likhet med Afghanistan skulle Palestina tjäna som en buffertstat och ett skyddsvärn för angrepp från öster. I den bemärkelsen betraktade den brittiska regeringen Palestina som nyckeln till både Egypten och Suezkanalen och i förlängningen även till Indien. Men Balfourdeklarationen syftade också till att få USA att gå med i kriget på ententens sida. De amerikanska sionistiska judarna var angelägna om att det judiska nationella hemmet skulle komma till stånd. Genom att understödja deras önskan hoppades den brittiska regeringen att de amerikanska sionistiska judarna i sin tur skulle övertala president Wilson och dennes administration att ingripa i det pågående kriget. Det fanns en liknande tanke vad det gällde de ryska judarna, av vilka många var socialister. Genom att uttala sitt stöd för det judiska nationella hemmets upprättande i Palestina hoppades den brittiska regeringen förmå dessa att fortsätta stödja Kerenskij, det vill säga att stödja fortsatta ryska krigsinsatser och inte – som bolsjevikerna – förorda att Ryssland drog sig ur kriget.

Att gestalta Balfourdeklarationen

Frågan är hur Balfourdeklarationen bör skildras sceniskt? Den innehåller onekligen tacksamma detaljer. Inte minst dess försåtliga formuleringar kan användas för en satirisk framställning av den engelska administrationens cynism.

I den scen jag först skrev, och som var placerad tidigt i pjäsen, berättades historien om Balfourdeklarationens tillkomst genom ett samtal mellan statssekreterarna för Indian Office respektive utrikesdepartementet. Genom att låta de två statssekreterarna debattera textens utformning inför ett stundande regeringsbeslut kunde jag lyfta fram och tydliggöra deklarationstextens (medvetet) vilseledande karaktär och dessutom lägga ut texten om de bakomliggande politiska motiven. På pappret framstod scenen som slagkraftig och effektiv. Men efter att vi på teatern genomfört den första läsningen av manuskriptet med skådespelare började jag överväga att helt stryka scenen, eller i varje fall grundligt revidera den. Av flera skäl.

Även om skådespelarna som medverkade vid läsningen mötte texten för första gången och inte riktigt hade möjlighet att göra den full rättvisa, framstod scenen som alltför lång och detaljerad. Inte heller tedde sig den ingående diskussionen kring deklarationens juridiska spetsfundigheter som särskilt relevant. Jag behövde alltså hitta en annan form för skildringen av Balfourdeklarationen.

Det viktigaste i en sådan skildring måste vara de bakomliggande motiven till att deklarationen över huvud taget tillkom. Med andra ord vad dess upphovsmän hoppades att uppnå. Att deklarationens utformning var föremål för ingående överväganden är av mer sekundärt intresse. Det viktigaste är det politiska syftet. Av den anledningen borde scenen begränsas till att innefatta en person, som ensam kan tala helt öppet. Både Shakespeare och Brecht har använt sig av metoden. Ett exempel hos Shakespeare är inledningsscenen till Richard III där hertig Glouster lägger fram sina planer för att ta makten. Brecht använde greppet i bland annat Heliga Johanna från slakthusen.

Jag började också fundera kring den cynism, som präglade den första versionen av scenen. Är det verkligen sannolikt att en högt uppsatt tjänsteman i imperiets tjänst skulle förhålla sig så öppet cynisk till den egna regeringens politik? Det är klart att det är möjligt, men erfarenheten säger att politiska tjänstemän normalt inte ifrågasätter den politik de är satta att effektuera. Jag beslöt att pröva den vägen.

Jag behöll bara en av den ursprungliga scenens två personer, statssekreteraren för utrikesdepartementet som i sin ensamhet granskar dokumentet med utrikesminister Balfours deklaration. Jag införde också två av de sionistiska förhandlarna, Chaim Weizman och lord Rothschild, som kallats till utrikesdepartementet för att läsa det sista utkastet av deklarationstexten. På så sätt kunde jag på ett enkelt sätt berätta om sionisternas syn på hur de föreställde sig etablerandet av en judisk stat i Palestina. Scenen fick nu följande utformning:

---

 

---

STATSSEKRETERAREN ensam:

Jag har här i min hand utkastet till en deklaration jag just fått av departementets tjänstemän och som det brittiska imperiets utrikesminister inom kort ska underteckna och som brev sända till Lord Walter Rothschild, ordföranden för det judiska samfundet här i landet. Brevet lär inte bli någon överraskning för judarna. Nej, det bekräftar endast vad de redan vet. De har ju själva varit med och utformat texten. De judiska sionisterna vill skapa sig en egen stat i det arabiska Palestina. De önskar återföra judarna till sitt historiska hem.

Vi i den brittiska regeringen stöder den judiska sionismen i denna sak. Men det kan vi inte säga högt. Detta för att inte skrämma araberna, som vi har lovat självständighet i utbyte mot att de hjälper oss att bekämpa turkarna.

Vi måste uttrycka oss försiktigt, linda in vårt budskap i harmlösa ord. Det är därför vi i deklarationen istället för ”judisk stat” skriver ”judiskt nationellt hem”. Vem kan förneka en människa rätten till ett hem? Istället för den ”arabiska majoriteten” skriver vi de ”icke-judiska befolkningsgrupperna”. Varför ska vi i onödan väcka en konflikt kring frågan om vilka som är flest?

Judarna tänker sig att vi tillsammans narrar araberna en smula. Det får de gärna tro. Men Hans Majestäts regering lurar ingen. Regeringen ser till Imperiets intressen. Man undrar vad det är som intresserar oss? Svaret är: i landet som sådant inte mycket. På olivolja och apelsiner bygger man inga imperier! Men liksom Indien för sitt försvar är beroende av Afghanistan är Egypten och Suezkanalen för sitt beroende av Palestina. Palestina är för oss en bastion, ett skyddsvärn mot angrepp från öster.

I Palestina finns nyckeln till både Suez och Egypten och därför – i förlängningen – till Indien, denna vår skönaste juvel i Imperiets krona. För oss är judarna ett pålitligt värdfolk. Och sanningen att säga har vi dem hellre där i Palestina än här på Londons gator, åtminstone i större skaror. Därför stödjer vi sionisternas ambitioner i Palestina.

Kommer då judarna och araberna att kunna leva tillsammans? Vi hoppas det! Än mer: jag är övertygad om det! De kommer, även om det skulle ta en tid, att upptäcka att de har nytta av varandra. De kommer, jag vågar säga av naturnödvändighet, att så småningom smälta samman till ett folk.

Men allt har sin tid, även klarspråket och uppriktigheten. Ty här kommer sionisternas delegation i form av lord Walter Rothschild, känd som en passionerad zoolog från den omätligt rika bankirfamiljen, och kemisten Chaim Weizmann, som påstås vara den industriella fermentationens upphovsman.

ROTHSCHILD och WEIZMANN kommer.

STATSSEKRETERAREN:

Välkomna, mina herrar. Jag fick just det senaste utkastet av texten i min hand. Varsågoda.

ROTHSCHILD och WEIZMANN läser.

STATSSEKRETERAREN:

Jag tänkte att även om ni själva varit med och utarbetat texten kanske ni ändå vill se den innan den beslutas. Till belåtenhet?

ROTHSCHILD rörd:

Tänk om Herzl fått uppleva detta! Vilken triumf det hade varit för honom!

STATSSEKRETERAREN:

Och Ni herr Weizmann?

WEIZMANN:

Mycket bra, mycket bra! Jag har egentligen inga synpunkter på textens utformning.

ROTHSCHILD:

Herzl skulle ha gråtit av lycka om han fått se detta. Han skulle ha jublat. Nästa år i Jerusalem, nästa år i Jerusalem! Nu är det äntligen dags.

WEIZMANN:

Man bör ha klart för sig att en ny stat inte kommer till stånd enbart genom politiska deklarationer. Den kommer att kräva av det judiska folket uthållighet, svett, tårar och – kanske – blod.

STATSSEKRETERAREN:

Förvisso. Men allt är upp till er.

ROTHSCHILD:

Deklarationen är den nyckel, som öppnar Palestinas port för oss och ger oss möjlighet att göra vårt yttersta för det nya landet.

WEIZMANN:

Låt mig säga så här. Deklarationen är en ram. Som vi måste fylla med vårt eget innehåll. Den betyder vad vi kan få den att betyda, varken mer eller mindre. Om och när vi uppnår ställningen som en egen stat…ja, det beror på vad vi kan få den här deklarationen att betyda.

STATSSEKRETERAREN:

Mina herrar, regeringen kommer att behandla deklarationen på sitt sammanträde imorgon. Därefter har ni officiellt Hans Majestäts regerings stöd för era ambitioner i Palestina.

STATSSEKRETERAREN visar ROTHSCHILD och WEIZMANN ut.

---

---

Det brittiska mandatet

I och med Turkiets kapitulation 1918 upprättade England och Frankrike en gemensam militär administration för de forna ottomanska provinserna Levanten och Mesopotamien under beteckningen Occupied Enemy Territory Administration (OETA). Territoriet delades i sin tur upp i tre mindre administrativa undergrupper. Palestina hamnade inom OETA-Syd. Den administrativa indelningen permanentades genom ratificeringen av Nationernas Förbund i juni 1922. OETA-Syd förvandlades därmed till det brittiska mandatet över Palestina. Det skulle komma att bestå fram till den 14 maj 1948, då den siste brittiske soldaten lämnade Palestina. Dagen därpå utropade David Ben Gurion staten Israel.

Det var det brittiska mandatet över Palestina, som gav Balfourdeklarationen dess verkliga politiska betydelse. Juridiskt stödde sig mandatet på artikel 22 i Nationernas Förbunds stadga, enligt vilken

”…de kolonier och territorier, vilka som en konsekvens av kriget [Första världskriget; JK] har upphört att lyda under de stater som tidigare styrde dem, och som bebos av folk som ännu inte är förmögna att styra sig själva under den moderna världens ansträngande krav, ska den principen tillämpas att dessa folks välbefinnande och utveckling ska utgöra ett civilisationens heliga kall, och garantierna för fullgörandet av detta kall ska förkroppsligas i denna stadga.”

Engelsmännen hade inga problem med artikelns första del. De var dock mindre förtjusta i den andra delen, den om de herrelösa folkens välbefinnande och utveckling. Mandatsystemet såsom det formulerades i NF-stadgan var i hög grad en produkt av amerikanska idéer. I och med USA:s inträde i Första världskriget hade president Wilson förklarat att enligt hans mening borde de territoriella förändringar som blev följden av ententens militära seger genomföras enligt andra principer än tidigare. Enligt Wilson borde det inte förekomma några annekteringar i strid med de berörda folkens vilja. Istället borde så långt som möjligt principen om nationellt självbestämmande tillämpas. Enligt Wilson skulle

”varken folk eller provinser bytas runt från härskare till härskare som vore de lösöre eller panter i ett spel” [7].

President Wilson menade uppenbarligen allvar med sina ord om de berörda folkens rätt till nationellt självbestämmande. Under fredsförhandlingarna i Versailles 1919 yrkade han på att det skulle tillsättas en kommission för att utreda hur araberna själva ställde sig till dels utländskt styre, dels till etablerandet av ett judiskt nationellt hem i Palestina. Kommissionens uppdrag formulerades brett: att så långt möjligt ta reda på ”uppfattningarna och önskningarna hos hela folket” [8]. Tanken var att kommissionen skulle vara internationell och utöver USA bestå av representanter för Storbritannien, Frankrike och Italien. Dessa länder förmådde dock inte enas om några delegater, vilket resulterade i att rapporten blev en rent amerikansk produkt genomförd av universitetspresidenten H.C. King och den demokratiske affärsmannen C.R. Crane. Den så kallade King-Crane-rapporten blev en nedslående läsning för både de blivande mandatärerna och sionisterna. En överväldigande majoritet av såväl de muslimska som kristna araberna ville styra sig själva. Inte heller önskade de att Palestina administrativt skulle skiljas från Syrien, eftersom de betraktade området som ett enda land. Vad gällde bildandet av ett judiskt nationellt hem fann King-Crane att araberna i Palestina starkt motsatte sig detta. I Palestina motsatte sig drygt 85 procent av befolkningen tanken, i det dåvarande Syrien som helhet 72 procent. Enligt King-Crane fanns det inget som araberna var så överens om som just detta. Mot bakgrund av sina fynd blev kommissionens slutliga rekommendation att det sionistiska programmet – om det alls skulle genomföras – kraftigt måste reduceras i omfattning och att tanken på att göra Palestina till en judisk stat borde överges. Då skulle det enligt rapporten inte heller finnas något hinder mot att Palestina, som araberna själva ville, förblev en del av Syrien.

Men USA hade vid denna tidpunkt ännu inte uppnått en ställning där det kunde påtvinga de gamla europeiska kolonialmakterna sin vilja. King-Crane-rapporten lades att samla damm i det amerikanska statsarkivet. Och vad det gäller Storbritanniens syn på NF-stadgans försvar för folkens rätt till självbestämmande i Syrien och Palestina klargjordes den av Balfour i ett hemligt memorandum till den brittiska regeringen:

”Ämnar vi i fråga om Syrien främst beakta invånarnas önskemål? Det ämnar vi inte alls… Motsägelsen mellan fördragets [NF-stadgans] bokstav och de allierades linje är ännu mer flagrant när det gäller den ’oberoende nationen’ Syrien. Ty i Palestina ämnar vi inte ens gå genom formaliteten att fråga vilka önskemål landets nuvarande invånare hyser… De fyra stormakterna har tagit ställning för sionismen. Och sionismen, den må vara bra eller dålig, ha rätt eller fel, är rotad i urgamla traditioner, i nuvarande behov, i framtida förhoppningar, av vida större betydelse än önskemålen och fördomarna hos de 700 000 araber som nu bebor detta urgamla land… Vad Palestina beträffar har stormakterna kort sagt inte gjort någon faktaframställning som bevisligen är riktig och ingen politisk deklaration som de åtminstone till bokstaven inte hela tiden tänkt kränka.” [9]

Således kom den styrande artikeln i det mandat som Nationernas förbund senare ratificerade att lyda

”Mandatären [Storbritannien] ska ansvara för att sätta landet under sådana politiska, administrativa och ekonomiska förhållanden som krävs för etablerandet av ett judiskt nationellt hem … och utvecklandet av självstyrande institutioner, och också för att skydda alla Palestinas invånares civila och religiösa rättigheter, oavsett ras och religion.”

Även formerna för uppnåendet av det nationella hemmet lades fast i mandatet. Den brittiska mandatregeringen skulle både erkänna och samarbeta med ett ”judiskt råd”, som i praktiken skulle komma att fungera som en skuggregering. Den brittiska administrationen skulle även understödja judisk immigration till Palestina och i samarbete med rådet hjälpa immigranterna med mark att bosätta sig på. Ordet arab förekom över huvud taget inte i någon av mandatets 28 artiklar. Ordet arabiska förekom en gång när det i artikel 22 sas att detta språk, tillsammans med hebreiska och engelska, skulle utgöra ett av Palestinas tre officiella språk.

Med andra ord fanns alla de konkreta förutsättningarna för skapandet av en judisk stat för handen redan i det mandatdokument, som beslutades av Nationernas Förbund den 23 september 1922. De varandra motstridande intressen som den styrande artikeln gav uttryck för – att det samtidigt som det judiska nationella hemmet upprättades också skulle utvecklas självstyrande institutioner för landet som helhet samt ett skydd för alla palestiniers civila och religiösa rättigheter – brydde man sig inte om. Offentligt förklarade sig segrarmakterna vara övertygade om att judar och araber skulle ha ömsesidig ekonomisk vinning av varandra och att de inom en inte alltför avlägsen framtid skulle smälta samman till ett gemensamt samhälle.

Så skulle det som bekant inte bli.

Att gestalta mandatet

En teaterpjäs är inte detsamma som en historisk redogörelse, även om den (som i detta fall) har en historisk händelse som föremål för berättelsen. Teatern lyder under egna lagar. Det innebär att man måste ställa sig frågan om man, efter att just ha gett publiken en skildring av Balfourdeklarationens tillkomst och bakomliggande syften, även kan ge den en skildring av det brittiska mandatet och dess bestämmelser? Det är tveksamt. Risken är att man skapar förvirring hos publiken, eller – ännu värre! – tråkar ut den. För den dramatiska fabelns del är det bättre att behandla mandatet som en förlängning av vad som redogjordes för i scenen om Balfourdeklarationen. Publiken har i och med den scenen fått tankarna bakom den brittiska politiken i Palestina klara för sig. Att ytterligare inveckla sig i de formella arrangemangen för denna politik gynnar varken handlingen eller publikens förståelse av den.

Immigration och landförvärv

Men – som Weizmann säger i den ovan återgivna scenen – mandatet var blott en ram, som det återstod för sionisterna att fylla. Frågan är då hur sionisterna gick till väga för att fylla ramen? Det historiska svaret är enkelt: massiv immigration. I detta var den brittiska regeringen sionisterna högst behjälpliga. Winston Churchill, vid tiden kolonialminister, uttalade att det enda kriteriet för den judiska immigrationen var ”den ekonomiska absorptions­förmågan” hos Palestina. Någon hänsyn till eventuella sociala, politiska eller samhälleliga konsekvenser av immigrationen togs inte. Portarna öppnades för en obegränsad invandring.

1919 utgjorde den arabiska befolkningen drygt 91 procent av Palestinas befolkning, men redan 1925 hade den till följd av den judiska immigrationen sjunkit till 83,2 procent. Med några få undantag (i slutet på 1920-talet och mellan 1942–43) fortsatte den judiska andelen av befolkningen stadigt att öka. Enbart mellan åren 1932 och 1935 kom det 144 000 judiska emigranter till Palestina. Det ska ställas i relation till att den totala befolkningsmängden som 1932 uppgick till 986 000 personer. Det var en immigrationstakt som hade karaktären av en regelrätt invasion. Som jämförelse kan nämnas att USA under samma tidsperiod tog emot drygt 14 000 judiska immigranter. 1946, året innan Förenta Nationernas generalförsamling fattade sitt beslut om att dela upp landet, uppgick den judiska andelen av befolkningen till 35 procent.

De judiska landförvärven var inte lika omfattande. Mellan 1919 och 1946 hade det judiska markinnehavet bara ökat med fem procent, från 2 till 7 procent. Å andra sidan skedde landförvärven i de rikaste och mest bördiga områdena av Palestina, såsom på kustslätten mellan Jaffa och Haifa, på slätten mellan Haifa och Tiberias och i den övre Jordandalen.

Araberna protesterade men saknade reella legala möjligheter att motsätta sig utvecklingen. Det saknades institutioner dit de kunde vända sig för att få gehör för sina protester. Några sådana institutioner kom heller aldrig att inrättas under det brittiska styret. Visserligen kunde araberna vända sig direkt till Nationernas Förbunds permanenta mandat­kommission för att uttrycka sitt missnöje med den massiva invandringen, men kommissionens legala ram utgjordes av själva mandatet, vars huvudsakliga syfte ju var att upprätta det judiska nationella hemmet i Palestina. Ett moment 22.

Denna tröstlösa situation fick det arabiska motståndet att successivt stegras från delegationer och upprop till demonstrationer och strejker och sedan – när effekten uteblev – till upplopp och våldsamma sammanstötningar med såväl brittiska säkerhetsstyrkor som sionistiska kolonisatörer. I april 1936 hade motståndet utvecklats till öppen revolt.

Det arabiska motståndet

Det arabiska samhället i Palestina var långt ifrån enhetligt. Det var ett klansamhälle där skillnaderna mellan stad och land var stora. Landsbygden befolkades huvudsakligen av fattiga arrende­bönder medan städerna kontrollerades av ett fåtal familjer, vilka utgjorde landets markägande, ekonomiska och politiska elit. Elitens inställning till såväl den brittiska mandatregeringen som till sionisterna var ambivalent. På grund av sina egna stora ekonomiska intressen tenderade de att betrakta mandatregeringen som en garant för dessa. Det var också dessa familjer som sålt mark till sionistiska organisationer som Judiska nationella fonden. Samtidigt var det inom denna ekonomiska och politiska elit som den arabiska nationalismen, som växt fram sedan slutet av 1800-talet, huvud­sakligen fått fäste. Men någon nationellt enande kraft blev aldrig den palestinska aristokratin. Tvärtom, de inbördes förbittrade politiska rivaliteterna kom att förhindra den nationella enighet som varit nödvändigt för att bjuda britterna och sionisterna motstånd. Någon förståelse för de känslor och uppfattningar, som präglade den småbondeklass som utgjorde den stora massan av den arabiska befolkningen, lyckades denna aristokrati aldrig uppbåda.

En av de mest prominenta och inflytelserika av dessa familjer var Jerusalemfamiljen al-Husseini. Familjen hade tillhört den palestinska eliten sedan tidigt 1700-tal och ägde stora markområden över hela Palestina. Vid tiden för britternas erövring av landet var en av familjens företrädare, Kamil al-Husseini, mufti över Jerusalem. Kamil intog en pragmatisk hållning till ockupationsmakten och ansträngde sig för att gå britterna till mötes och underlätta deras förhållande till den lokala befolkningen. Britterna, som i administrativa angelägenheter var intresserade av att bevara status quo, besvarade denna samarbetsvilja genom att göra Kamil al-Husseini till stormufti över Jerusalem, det vill säga till högste religiöse företrädare för alla muslimer i Palestina. Strax därefter utnämnde britterna honom även till ordförande för shariadomstolarnas högsta instans. Kamil avled dock redan 1921 vilket medförde att britterna istället iklädde hans yngre bror, den blott 26-årige Haj Mohammed Effendi Amin al-Husseini, dessa ämbeten. Antagligen hoppades britterna att det när släktskapet skulle borga för ett likartat förhållningssätt. Men även om Haj Amins hållning i grund och botten liknade broderns var han betydligt djupare indragen i den nationalistiska rörelsen än denne någonsin var. Detta förhållande skulle, tillsammans med den allmänna utvecklingen i landet, med tiden få stor betydelse. Haj Amin al-Husseini kom, om än i viss mån mot sin egen vilja, att dras allt djupare in i motståndet mot den sionistiska koloniseringen av Palestina och i förlängningen även mot den brittiska närvaron i landet.

Men jag ville i första hand skildra motståndet och revolten ur de palestinska böndernas perspektiv. För de protester och det motstånd som till slut kulminerade i revolten 1936 var inte styrda eller dirigerade uppifrån, även om britterna och sionisterna hävdade det. Tvärtom riktade sig protesterna inledningsvis i stor utsträckning mot de arabiska jordägare, som sålt mark till judiska uppköpare.

Bönderna agerade utifrån hur de upplevde situationen. De köpekontrakt som användes vid försäljningarna stipulerade regelmässigt att den försålda marken inte fick belastas av vare sig hyresgäster eller arrenden, vilket ledde till att bönderna så gott som undantagslöst vräktes från sin mark. Bönderna uppfattade därför i första hand de arabiska markägarna som sina fiender, eftersom det var på grund av deras försäljningar som de förlorade sin mark. Därför vände sig bönderna mot de araber som sålt mark och krävde att köpen skulle gå tillbaka, alternativt att marken skulle säljas till de bönder som i generationer brukat den. När markägarna vägrade ledde det i många fall till våldsamheter. Det faktum att vissa av markägarna beklädde inflytelserika poster i samhället gjorde dem bara än mer förhatliga i de jordlösa böndernas ögon och ledde till att de senares beredvillighet att lyssna till de förras synpunkter hela tiden minskade. De maningar till nationalistiskt grundat motstånd mot den sionistiska kolonisationen som emanerade från den arabiska politiska eliten framstod för landsbygdens småbönder enbart som ett hyckleri.

Apelsinbönderna

Jag tyckte att landköpen och de efterföljande vräkningarna var lämpliga exempel att använda i pjäsen. Jag lät dock familjen vara lite mer välbeställda än genomsnittet, även om de i grund och botten var vanliga arrendebönder. Jag gjorde dem till innehavare av en apelsinodling. Den största i byn där de bodde. Den tidigare nämnda äldre kvinnan Leila är en av döttrarna i familjen. Genom henne kunde jag öppna handlingen bakåt i tiden. Leila är i följande scen ännu ett barn. Hennes far är i egenskap av innehavare av byns största apelsinodling en betydelsefull person, en schejk. En som de andra byborna vänder sig till och rådfrågar. Han är halt till följd av en skottskada han ådrog sig under kriget, när han deltog i det av engelsmännen initierade arabiska upproret mot turkarna. Men han klagar inte. Han såg det vid tidpunkten som en nödvändighet att göra sig kvitt turkarna. Han säger sig lita på engelsmännen. Han anser att de är att föredra framför fransmännen, som han hört ställt till med mycket elände i Syrien. Han och hans familj har genom idogt arbete och ett sparsamt, för att inte säga snålt, leverne byggt upp sin apelsinodling. Det är tidigt 1920-tal. De lever på det hela taget ett bra liv. Men det har börjat gå rykten om att det åker runt judar och köper upp mark av de arabiska jordägarna.

Tillsammans med några av de andra byborna söker fadern upp den lokale jordägaren, Abdul Hassan. Det visar sig att ryktet talar sanning. Abdul Hassan har redan sålt deras mark till en judisk uppköpare.

Scenen jag skrev såg ut som följer:

 

---

---

FADERN, en enkel apelsinbonde, kommer. Han går haltande. LEILA är ett barn.

FADERN:

Leila! – Leila!

LEILA:

Vad är det pappa?

FADERN:

Var har du varit?

LEILA:

Jag var här borta bara. Vid apelsinträden. Såg du mig inte?

FADERN:

Jag undrade vart du tagit vägen. Jag såg dig inte. Jag fick för mig att du försvunnit.

LEILA:

Jag är här pappa.

FADERN:

Det är varmt idag.

LEILA:

Ja.

FADERN:

Vi sätter oss i skuggan.

LEILA:

Hur är det med foten pappa? Har du mycket ont?

FADERN:

Det är som det är. Kulan i benet var priset jag betalade för att vi skulle kunna kasta ut turkarna ur landet. Det tjänar ingenting till att klaga. Det var nödvändigt att göra det. Du vet, vi har alltid funnits här. Min far, och hans far, och innan dess hans far, och innan dess hans. Så långt tillbaka som ett minne kan sträcka sig har vi funnits här. Det är här vi har våra hus och våra liv. Det är här våra döda ligger begravda. Alla våra minnen är knutna till jorden. (Tar upp en näve jord) Till den här jorden. Borde den då inte vara vår?

LEILA:

Men marken är väl vår?

FADERN:

Det ryktas att Abdul Hassan tänker sälja den till judarna.

LEILA:

Varför då?

FADERN:

Jag vet inte.

LEILA:

Men vad kommer att hända?

FADERN:

Vi ska tala med Herr Hassan. Vi ska säga åt honom att han inte kan sälja marken. I vart fall inte till någon annan än oss bönder som i alla tider brukat den. Du ska inte vara orolig Leila, vi ska tala med honom. Men du måste hjälpa din mor att se efter dina syskon medan jag är borta. Du är äldst. Du måste ta ditt ansvar. Jag lovade mamma att jag skulle säga det åt dig.

LEILA:

Jag ska pappa. Jag ska se efter dom.

FADERN:

Det är bra Leila. Jag är snart tillbaka. Du behöver inte vara orolig. Allt kommer att ordna sig. Abdul Hassan kommer att lyssna till vad vi har att säga.

FADERN och de andra männen i byn söker upp ABDUL HASSAN.

BYBORNA:

Abdul Hassan. Vi vill tala med dig.

ABDUL HASSAN kommer ut ur sitt hus. Han har en påse dadlar i handen.

HASSAN:

Vad förskaffar mig den äran, mina bröder?

BYBORNA:

Vi vill tala med dig.

HASSAN:

Slå er ner, slå er ner. (Inåt huset) Gör kaffe. Vi har gäster. (Till BYBORNA) Vad var det ni ville tala om?

BYBORNA:

Abdul Hassan, det ryktas att du tänker sälja din mark.

HASSAN:

Det är riktigt. Jag börjar bli gammal och ser inte längre någon anledning att ha den kvar.

BYBORNA:

Varför har du inte sagt det till oss?

HASSAN skrattar till:

Jag tänkte faktiskt inte på det. Jag tänkte väl att ni inte var intresserade.

BYBORNA:

Det är vi. Om du ska sälja marken vill vi köpa den.

HASSAN:

Mina bröder, jag hade mer än gärna sålt marken till er. Men kan ni betala för den?

BYBORNA:

Det är klart vi kan betala. Har vi inte alltid betalat våra arrenden kanske?

HASSAN:

Men om ni köper marken måste ni betala priset jag begär.

BYBORNA:

Det förstår vi väl.

HASSAN:

Jag vill ha hela summan på en gång.

BYBORNA:

Det är klart att vi skulle behöva dela upp betalningen –

HASSAN:

Mina bröder, det är just det som är problemet. Ni har inga pengar. Ni har aldrig haft några pengar. Om jag säljer marken till er blir det som att fortsätta arrendera ut den. Det kommer att ta många år för er att betala, och varje gång det blir några problem med betalningen måste jag komma tillbaka hit för att reda upp det. Som sagt: jag börjar bli gammal och har ingen lust att hela tiden behöva åka tillbaka hit. Ni vet att jag tillbringar den mesta av min tid i Libanon. Alla mina söner studerar i Paris.

BYBORNA:

Så du säljer hellre din mark till judarna?

HASSAN:

Hur vet ni det?

BYBORNA:

Alla vet att judarna köper all mark dom kan komma över.

HASSAN:

Mina bröder, judarna kan betala allt på en gång. Ni förstår, jag vill bli fri från det ansvar som marken innebär.

BYBORNA:

Vad tror du händer med oss när du sålt marken?

HASSAN rycker på axlarna:

Vad jag vet kommer det inte att hända någonting. Ni kommer inte att märka någon skillnad…

BYBORNA:

Du ljuger! Vi vet hur dom där kontrakten ser ut. Det står klart och tydligt att marken inte får belastas av arrenden eller hyresgäster. Vi kommer att bli bortkörda från vår jord! Som vi brukat i alla tider. Vart ska vi ta vägen?

HASSAN:

Mina bröder…

BYBORNA:

Kalla oss inte dina bröder!

HASSAN:

Vad vill ni att jag ska göra?

BYBORNA:

Du ska inte sälja marken till judarna!

Du ska sälja den till oss istället!

HASSAN:

Är det inte min mark kanske? Jag har väl rätt att göra med den vad jag vill.

BYBORNA:

Vi har alltid brukat den. Så långt tillbaka någon kan minnas.

HASSAN:

Men det är min mark! Äganderätten! Friheten att disponera över sin egen egendom!

BYBORNA:

Det är inte så enkelt.

HASSAN:

Det är det visst det. Det är hur enkelt som helst. Det är bara det att ni inte förstår affärslivets principer. Dessutom är det redan för sent.

BYBORNA:

Har du redan sålt marken?

HASSAN:

Jag är affärsman. Jag måste gripa tillfället när det uppenbarar sig. Det måste ni förstå…

BYBORNA:

Du förråder ditt eget folk!

HASSAN:

Jag har alltid hjälpt er. Jag har alltid varit snäll…

BYBORNA:

Låt försäljningen gå tillbaka och sälj till oss istället!

HASSAN:

Alla papper är redan underskrivna.

BYBORNA:

Vad ska vi leva av om vår jord tas ifrån oss?

Du sliter brödet ur våra munnar.

Du berövar oss vår ära.

HASSAN:

Mina bröder…

BYBORNA:

Den som inte har någon jord har inte heller någon ära!

Flera av BYBORNA drar kniv och hugger HASSAN, som faller död ner.

FADERN:

Är ni galna? Vad gör ni?

Det hörs skrik inifrån huset.

BYBORNA:

Dom har sett allting.

Flera av BYBORNA rusar in i huset. Det hörs ytterligare skrik. Sedan kommer BYBORNA ut med blod på sina händer.

FADERN:

Vad har ni gjort? Har ni dödat oskyldiga människor? Har ni blivit galna?

BYBORNA:

Vi kunde inte lämna några vittnen.

FADERN:

Vad ska vi ta oss till?

BYBORNA:

Dom rycker brödet ur våra munnar.

Dom bryr sig inte om ifall vi lever eller dör.

Det kunde vi inte acceptera.

FADERN:

Vi kan inte stanna här. Vi måste ge oss av. Ni måste tvätta blodet från era händer.

---

---

Även om mordet på Abdul Hassan aldrig beivrades vräktes apelsinbönderna ändå från sin jord, då den nye judiske markägaren i sällskap med brittisk militär kom för att ta sina ägor i besittning.

De bönder som vräktes från sin jord drog in till städerna. Där konfronterades de med den ständigt ökande judiska immigrationen och sionisternas febrila ekonomiska aktivitet. Denna skapade förvisso arbetstillfällen för de jordlösa bönderna samtidigt som det blev smärtsamt uppenbart för dessa i vilken utsträckning mandatregeringen särbehandlade de judiska immigranterna, som bestods med attraktiva bostadsområden och infrastruktursatsningar medan de själva föstes samman i kåkstäder i städernas ytterkanter. De hade förvandlats till andra klassens medborgare i sitt eget land.

Detta ledde till motsättningar. Den första sammanstötningen mellan judar och palestinier skedde redan 1920 under det muslimska Nabi-Musa-firandet. Sju judar och fem araber dödades. Britterna tillsatte en parlamentarisk kommission, Palinkommissionen, för att utreda orsaken till oroligheterna. Kommissionen kom fram till att den judiska närvaron i landet provocerade araberna och att detta var orsaken till upploppen. Vilket naturligtvis stod klart för alla redan innan Palinkommissionen påpekade det. Trots det hemlighölls kommissionens slutsatser. Palinkommissionen uttryckte också en förhoppning om att det hat som exploderat mellan judar och araber skulle göra världen uppmärksam på vilken krutdurk Palestina förvandlats till. Den förhoppningen infriades inte.

Året därpå, den 1 maj 1921, uppstod oroligheter i Jaffa när ett sionistiskt demonstrationståg gick in i ett arabiskt kvarter. Araberna angrep både judar och brittiska soldater. Oroligheterna spred sig sedan snabbt vidare till andra delar av landet. Sammanlagt fick 48 araber och 47 judar sätta livet till. Även denna gång svarade britterna med att tillsätta en kommission, Hycraft­kommissionen, som kom fram till att upploppen inte varit organiserade utan uppstått spontant. Britterna, som hade viss vana av upplopp från andra delar av imperiets kolonier, tycks ha tagit det hela med ro.

Åren därefter, mellan 1922 och 1929, har ibland kallats de lugna åren. Men det var ett bedrägligt lugn. För även om perioden inledningsvis präglades av en viss allmän ekonomisk tillväxt, kombinerad med mandatregeringens ansatser att förse landet med en legal och politisk grund, anlände under dessa år 90 000 judar till Palestina. Under samma period köpte judarna en tredjedel av all den mark som de sammanlagt köpte under den tid det brittiska mandatet varade. Deras närvaro började bli ytterst påtaglig. Liksom det politiska självförtroendet. Om de tidigare agerat i skuggan av mandatregeringen blev de nu, i takt med att deras antal och ekonomiska makt ökade, allt mindre benägna att acceptera några arrangemang som eventuellt skulle kunna ha godtagits av palestinierna. Sionisterna motsatte sig således mandatregeringens försök att inrätta en för judar och araber gemensam lagstiftande församling. (Det gjorde för övrigt även den brittiska regeringen.) Den allt svagare palestinska nationella rörelsen hade ingenting att sätta emot. Det politiska ledarskapet präglades av djup splittring och en närmast total oförmåga att samla den breda massan av den arabiska befolkningen bakom sig. Spänningarna fortsatte att stiga. När de lugna åren till slut exploderade i nya våldsamheter fanns omkring hundra judiska bosättningar i landet.

De ledande kommersiella koncessionerna, som exempelvis saltutvinningen och elproduktionen, var i judiska händer och andelen judar i handel och industri fortsatte hela tiden att öka. Samtidigt drabbades den palestinska landsbygden av en ekonomisk nedgång, inte så mycket på grund av den judiska invandringen som på avsaknaden av jordbruksreformer. Till de bönder som genom landköpen vräkts från sin jord sällade sig nu även de som inte längre kunde leva av sin. Närmare sextio procent av den arabiska befolkningen levde nu antingen i städernas växande slumområden eller på landsbygden. Ett liv alltmer präglat av desperation, förtvivlan och djupaste fattigdom.

En mindre incident rörande bönearrangemangen vid klagomuren i Jerusalem blev den tändande gnistan till att en veckolång våldsvåg svepte över landet. 133 judar och 116 araber dödades. Bara i Hebron dödades 64 judar av en palestinsk mobb. De flesta araber som dog i samband med oroligheterna sköts av brittisk polis och militär eller av någon av de 500 judar som mandatregeringen under oroligheterna beslöt att beväpna.

Så fort oroligheterna upphört anklagade mandatregeringen Haj Amin al-Husseini för att ha initierat den situation som ledde fram till våldsutbrottet. Den vid det här laget traditionella undersöknings­kommission – denna gång Shawkommissionen – som tillsattes friade dock stormuftin från ansvar. Kommissionen pekade istället på böndernas försämrade levnadsvillkor och palestiniernas stigande frustration över britternas prosionistiska politik. Kommissionen gick till och med så långt att den rekommenderade att Balfourdeklarationen skulle strykas från mandatet och immigrationen och landköpen begränsas.

Shawkommissionens till synes proarabiska slutsatser var dock i första hand ett försök att förhindra att de starka antibrittiska stämningar, som vid samma tid präglade både Irak och Egypten, spred sig till den palestinska politiska eliten. Men även om kommissionens rapport ledde till att den brittiska regeringen fattade ett beslut som för en kort tid begränsade den judiska invandringen till Palestina, var allt egentligen redan för sent. Det palestinska ledarskiktet hade i och med händelserna 1929 slutgiltigt förlorat de sista skärvorna av sitt förtroende för den brittiska mandatregeringen. För britternas del betydde det att de inte längre förmådde styra eller kontrollera vare sig Palestinas judar eller araber.

Al-Qassam

Men jag ville som sagt skildra skeendet ur de palestinska småböndernas perspektiv. De som vräkts från sin jord i samband med jordförsäljningarna och därefter tog sin tillflykt till städerna, där de kom att befolka framväxande slumområden. Det var dessa människor jag ville skildra.

Syriern Izz ad-Din al-Qassam kom nu att spela en betydelsefull roll. Al-Qassam, som föddes 1882 i Jebla i provinsen Latakia, stammade från en släkt av prominenta shejker. Under turkarnas styre hade hans far innehaft ett ämbete vid shariadomstolen i Jebla. Men enligt vissa uppgifter var fadern även anhängare av den sufiska Naqshbandiya-orden, som spelade en påtagligt militant roll i motståndet mot den koloniala erövringen i 1800-talets Syrien, (liksom för övrigt även i Indien, Turkestan och Kaukasus). [10]

Efter studier i Kairo återvände al-Qassam till Jebla för att verka som lärare i sufisk mystik, korantolkning och sharia. Han var även verksam som imam. I syftet att komma till rätta med det utbredda alkoholmissbruket och spelandet bland stadens manliga befolkning initierade han en religiös väckelse. Han manade stadens invånare att be regelbundet och att iaktta fastan. Det sägs att hans arbete med detta var så framgångsrikt att kvinnorna till slut kunde gå till marknaden obeslöjade på fredagarna, eftersom varenda man befann sig i moskén. Till skillnad från vissa av sina kamrater från studietiden i Egypten var al-Qassam dock inte inblandad i den arabiska nationalistiska rörelsen och tycks inte heller ha deltagit i några anti-osmanska aktiviteter. Tvärtom åtnjöt han högt anseende hos de turkiska myndigheterna. Han manade till jihad (heligt krig) mot italienarna efter deras angrepp på Libyen. Han samlade in medel och begav sig tillsammans med en grupp mujahedin (uppgifterna om antalet varierar mellan 60 och 250) för att på plats i Libyen slåss mot italienarna. Expeditionen stoppades dock av de turkiska myndigheterna, vilka på grund av det annalkande kriget på Balkan såg ett behov av att ingå ett vapenstillestånd med Italien. När första världskriget bröt ut anmälde sig al-Qassam som frivillig i den osmanska armén och krävde att bli tilldelad ett militärt uppdrag.

När al-Qassam återvände till Jebla befann sig det Osmanska riket i Mellanöstern i upplösningstillstånd. Genom Sykes-Picot-avtalet hade Jebla hamnat inom den ”Blå zonen” eller, som den kom att benämnas efter krigsslutet, Occupied Enemy Territory North (OETN), som var bestämd för fransk ockupation.

För att underlätta sitt besittningstagande använde sig fransmännen inledningsvis av shiitiska alawiter i syfte att destabilisera Latakiaprovinsens sunnitiska områden. Al-Qassam såg dock till att med hjälp av de pengar han samlat in för Libyenexpeditionen (samt med vad han fick in genom försäljningen av sin egen fastighet och donationer från lokala markägare) beväpna Jeblas lokala milis, som lyckades driva iväg de alawitiska angriparna. Men följden av detta blev att fransmännen gick in med egna trupper i området. Al-Qassam flydde upp i bergen där han etablerade en gerillabas. Men i takt med att fransmännen övertog allt större delar av landet tvingades han till slut lämna Syrien.

Han kom till Palestina 1921. Liksom många andra flyktingar från det franskockuperade Syrien och Libanon slog han sig ner i Haifa, där han undervisade på Haifas islamska skola, Madrassa Islamiya. Även i Haifa kom al-Qassam att bli en inflytelserik imam och predikant. Han var vid det här laget övertygad om behovet att bekämpa den koloniala ockupationen av den muslimska världen. Till skillnad från många av hans meningsfränder bland lärarna på skolan, vilka koncentrerade sig på att skaffa anhängare inom medelklassen, drogs al-Qassam mot den outbildade arbetarklassen. Till det småfolk av illitterata arbetare och arrendebönder som drivits bort från sin jord av judiska markuppköpare eller av stigande jordräntor. För dessa människor predikade al-Qassam om plikten av att kämpa mot både de brittiska ockupanterna och sionisterna. I Haifas kåkstäder var jordmånen för detta budskap särskilt god, där invånarna med egna ögon kunde se de vackra hus och gator som byggdes i de judiska stadsdelarna. De fick även uppleva hur mandatregeringen betalade judiska arbetare dubbelt mot vad de betalade en arabisk.

Al-Qassam skiljde sig från de arabiska nationalisterna både vad gällde synen på vad som var själva problemet och vad som var nödvändigt att göra för dess avhjälpande. Al-Qassam talade inte om imperialismens skadeverkningar på det palestinska samhället. Inte heller såg han lösningen i en stark nationalistisk rörelse. Al-Qassam betraktade problemet ur religiös synvinkel. Den lösning han förespråkade var jihad, det vill säga en moralisk och politisk kamp för rättvisa i Guds namn. Till skillnad från nationalisterna hade han inget intresse av att organisera demonstrationer eller grunda politiska partier. Istället inordnade han sig i en islamisk tradition, som såg en andlig dimension i det ”heliga kriget”. Den kamp han förespråkade var på en gång både andlig, politisk och militär. Den fysiska kampen för att frambringa rättvisans rike förutsatte att individen först för egen del på ett moraliskt plan frigjorde sig från sin egen inneboende ondska. Enligt al-Qassam var en helig krigare en som hjälpte de fattiga och tröstade de sjuka och besökte sina släktingar. Och därtill givetvis ägnade sig åt ständiga böner.

Detta var det större jihad. Individens inre kamp mot onda tankar och begär. Den väpnade kampen benämnde al-Qassam som det mindre jihad. En god karaktär var alltså viktigare än fysiskt mod. För en man med god karaktär skulle aldrig acceptera att bli utsatt för förtryck eller förnedring utan att ta strid. Det första ledet i al-Qassams kamp mot britter och sionister bestod alltså i att bekämpa och komma tillrätta med det moraliska förfallet i Haifas arabiska fattigkvarter. Tanken går tillbaka till medeltida islamska idétraditioner. Den påminner också mycket om det arbete som en organisation som Hamas idag bedriver i Gaza. Att, som ofta sker i vår del av världen, uppfatta detta sociala arbete som enbart en försåtlig och propagandistisk välgörenhet med det bakomliggande syftet att knyta till sig anhängare är missvisande. Man bör även komma ihåg att al-Qassam är en person som varenda palestinier känner till och att Hamas väpnade gren kallar sig just ”Qassambrigaderna”.

Al-Qassams arbete var tidskrävande. Det var dessutom tvunget att ske i hemlighet. Det sysselsatte honom under större delen av 1920-talet och början av 30-talet. Långsamt och metodiskt samlade han omkring sig en stor skara lärjungar, som var och en var av honom själv personligen utvald. Han delade in lärjungarna i hemliga celler, där ingen av cellerna kände till de övrigas existens. Han lärde sina lärjungar läsa med hjälp av koranen och gav dem grundläggande militär träning. Han hade rekryterat åtminstone en pensionerad osmansk officer för att sköta den militära träningen. Han uppmuntrade också sina lärjungar att återvända till sina byar på landsbygden utanför Haifa, antingen på regelbundna besök eller för att åter bosätta sig där, för att försäkra sig om byns stöd för kampen och för att värva nya rekryter. Under de första åren av uppbyggnaden av sin rörelse bad al-Qassam sina lärjungar att odla skägg, som en symbol på deras hängivenhet för jihad, men också som en test på deras religiösa hängivenhet. På grund av dessa skägg kom gruppen att bli känd som al-mashayikh, det vill säga shejkerna. Det var under det namnet som gruppen först kom till den brittiska respektive den sionistiska underrättelsetjänstens kännedom.

Som tidigare nämnts var al-Qassam en välkänd och respekterad person i Haifa. Även den palestinska elitens främste politiske företrädare, stormuftin Haj Amin al-Husseini hade tagit intryck av honom, inte minst som en passionerad och vältalig predikare i al-Istiqlalmoskén i Haifa. Al-Qassam hade i sin tur medverkat till att al-Husseini blivit vald till stormufti. Och al-Husseini hade i sin egenskap av medlem av Högsta muslimska rådet varit med om att utnämna al-Qassam till vigselförrättare vid shariadomstolen i Haifa. Al-Husseini kände till att al-Qassam i hemlighet tränade unga män till mujahedin i syftet att kämpa mot britterna. Men även om al-Husseini inte försökte hindra al-Qassams militära verksamhet gav han den heller inte någon uppmuntran eller religiös sanktion. Det var nämligen just synen på, och förhållningssättet gentemot, britterna som utgjorde den stora skiljelinjen. Al-Qassam hade redan tidigt, kanske till följd av sina syriska erfarenheter, kommit till slutsatsen att det för att kunna bekämpa den sionistiska kolonisationen av Palestina också var nödvändigt att bekämpa den brittiska mandatregeringen.

Detta synsätt vägrade al-Husseini och den övriga palestinska eliten att acceptera. In i de sista hoppades de att en enig arabvärld skulle kunna tvinga britterna att ändra sin politik i Palestina. Men även om så varit fallet kom någon dylik arabisk enighet aldrig till stånd. Al-Qassam å sin sida förkastade möjligheten av en politisk lösning helt och hållet. Redan när han i början av 20-talet anlände till Palestina var han inriktad på den väpnade kampen som det enda medlet. Så som det utvecklade sig kom al-Qassam genom sin egen död att till slut tvinga al-Husseini att ta ledningen för den arabiska revolt som utbröt i Palestina 1936.

Revolten

I början av 1930-talet började palestinierna på allvar frukta att de skulle förvandlas till en minoritet i sitt eget land. Nazisternas frammarsch i Tyskland drev upp takten på den judiska immigrationen i Palestina. 1932 kom det 9000 judar, året därpå 30 000 och 1934 42 000.

Från och med sommaren 1933 slöt den palestinska pressen enhälligt upp bakom anti-immigrationslinjen. Tusentals människor tågade genom Jerusalems gator för att demonstrera. Protesterna spred sig över landet. I Jaffa försökte demonstranterna ta sig in på distriktsguvernörens kontor. I Jerusalem dödades 26 araber av polisen efter att de trängt in i ett judiskt kvarter. Situationen närmade sig kokpunkten.

Redan 1931 hade al-Qassams hemliga organisation med mujahedin genomfört sina första terroristattacker. I april dödades tre medlemmar av kibbutzen Yagur. Året därpå dödade de ytterligare tre judiska män och ett barn i olika byar. Men arabernas motstånd var splittrat. Det saknades en enande kraft mellan de av den politiska eliten initierade protestaktionerna och al-Qassams sporadiska våldsdåd. Samtidigt förberedde sig det Judiska rådet för en eventuell väpnad konflikt med palestinierna genom att i hemlighet bygga upp en egen militär infrastruktur. En del av denna förberedelse bestod i att i skydd av civil import smuggla in vapen i landet.

Den 18 oktober 1935 lossade de arabiska hamnarbetarna i Jaffa en sändning cement från det belgiska fartyget Leopold II. Cementen var destinerad till olika judiska bosättningar. Under lossningen föll en av lastens tunnor och krossades mot kajen. Hamnarbetarna skyndade fram för att inspektera tunnan. Den visade sig innehålla ammunition. Hamnarbetarnas högljudda raseri blev en av de gnistor som tände revolten. Den här gången tvekade inte al-Husseini. Så fort han fick höra nyheten lät han utlysa generalstrejk.

Vid samma tid befann sig al-Qassam i Jerusalem för att försöka övertyga al-Husseini att starta jihad mot britterna och sionisterna. Al-Qassam hade etablerat en bas norr om Nablus i syfte att genomföra en omfattande gerillakampanj i norra Palestina. Hans förslag var att al-Husseini samtidigt skulle iscensätta en motsvarande kampanj i den södra delen av landet. Men även om al-Husseini numera erkände betydelsen av militära handlingar, var han inte beredd att själv ge order om några sådana. Istället hävdade han att tiden ännu inte var mogen för våldshandlingar utan att lösningen på palestiniernas problem måste ske med politiska medel. Det var sista gången de två träffades.

I november samma år startade al-Qassam och hans mujahedin sitt jihad. De attackerade några polismän i närheten av kibbutzen Ein Harod. De dödade en polis och skadade en annan. Britterna satte in en stor styrka för att fånga in förövarna. Tio dagar senare omringade den brittiska styrkan al-Qassam och hans män vid en grotta i närheten av staden Ya´bad. Al-Qassam och tre av hans män dödades.

Al-Qassams död var den slutliga gnistan. När nyheten om hans död spreds över landet framkallade det en våg av sympati. Vid hans begravning i Haifa trängde sig tusentals människor förbi polisens avspärrningar för att komma närmare kistan, som var draperad i Jemens, Saudiarabiens och Iraks flaggor. Trots att det enligt den palestinske författaren och advokaten Ghassan Kanafani bara var de fattiga, det vill säga arbetare och bönder, som kom till begravningen förvandlades den till en jättelik politisk manifestation. Haj Amin al-Husseini förhöll sig dock avvaktande. Han bevistade varken begravningen eller minnesceremonin. Men när al-Qassams rykte fortsatte att växa och förvandlade honom till en nationell martyr kunde Haj Amin inte längre hålla emot. Till och med de sekulära arabiska nationalisterna hade tagit honom till symbol. Al-Husseini kallade till sig al-Qassams änka för att visa sin respekt för hennes döde make och tillsammans med fyra andra palestinska representanter sökte han upp den brittiske generalguvernören och förklarade att om inte den brittiska politiken förändrades kunde de inte längre garantera att situationen i landet inte skulle urarta. Mandatregeringen gjorde ett halvhjärtat försök att gå araberna till mötes, men sionisterna motsatte sig kategoriskt alla initiativ som innebar gemensam arabisk-judisk maktutövning.

Med andra ord hände ingenting. Men den arabiska vreden fortsatte att stegras. I april 1936 anföll en grupp av al-Qassams mujahedin i ett bakhåll några judar på resa i norra Palestina, och under de följande veckorna dök det upp gerillaband över hela landet. Det var bönder anförda av al-Qassams män, numera kallade Qassamiter. Den palestinska revolten hade börjat. Således hade en enkel muslimsk predikant lyckats med vad såväl de sekulära som islamska arabiska nationalisterna misslyckats med. Att ena palestinierna i sitt motstånd mot både britter och sionister.

Peelkommissionen och repressionens mörka väg

Britterna var senfärdiga. De hade föreställt sig att återförandet av judarna till Palestina främst skulle innebära att få två religiösa grupper att leva sida vid sida i samma land. Men nu visade det sig att de stod mittemellan två nationella befrielserörelser, som bara hade det gemensamt att bägge hatade britterna lika mycket som de hatade varandra.

För de brittiska administratörerna på plats i Palestina hade detta stått klart en längre tid. Men London dikterade den politiska inriktningen. I Europa tornade orosmolnen, främst i form av Adolf Hitler, upp sig. Det ryktades att det förekommit kontakter mellan den palestinska ledningen och nazityskland. Det gemensamma intresset var inte svårt att förstå. För britterna var det nödvändigt att förhindra att araberna lierade sig med Tyskland, (vilket till exempel Irland gjorde). För om araberna hjälpte tyskarna att få ett fotfäste i Palestina skulle vägen till Suez och Egypten stå vidöppen. Sedan var det också en fråga om oljan. Den som kontrollerade Mellanöstern kontrollerade oljan. Ett eventuellt krig skulle komma att kräva mycket olja. Så även om mandatregeringens företrädare helst hade velat det saknade britterna under de rådande omständigheterna möjlighet att dra sig ur Palestina. Ur brittisk synvinkel var det nödvändigt att slå ner den arabiska revolten.

Samma månad som revolten utbröt bildades på arabisk sida en Högre kommitté, bestående av elva medlemmar och utformad som en lokal palestinsk regering. Haj Amin al-Husseini utsågs till dess ordförande. En av hans första åtgärder var att organisera en landsomfattande strejk med syfte att stoppa den judiska immigrationen och landköpen samt att tvinga fram bildandet av en representativ nationella regering. För första gången sedan mandatets inrättande bröt också al-Husseini mot en av generalguvernörens uttryckliga order. Den order som förbjöd honom att resa runt i landet. Han bröt ordern genom att tillsammans med de övriga medlemmarna av den arabiska Högre kommittén företa en rundresa genom landet. Deras första anhalt var al-Qassams grav. Därmed gjorde sig al-Husseini officiellt till ledare för de arabiska böndernas och arbetarnas militära uppror, som ju i stor utsträckning anfördes och organiserades av al-Qassams mujahedin.

Men den arabiska enigheten skulle bli kortvarig. Inte minst på grund av den brutalitet med vilken britterna slog tillbaka. Men också därför att al-Husseini och det palestinska ledarskapet aldrig på allvar – förutom på ett symboliskt plan – förmådde utnyttja och kanalisera kraften i böndernas och arbetarnas uppror.

Britterna svarade med att spränga delar av det antika Jaffa i luften, däribland den gamla hamnen – för övrigt samma hamn där de arabiska hamnarbetarna ett år tidigare avslöjat den illegala judiska vapensmugglingen. Britterna hävdade att sprängningarna föranleddes av sanitära orsaker, men det egentliga syftet var att kollektivt bestraffa araberna för upproret och strejkerna. Så fort hamnen i Jaffa var förstörd ansökte sionisterna om, och beviljades, tillstånd att bygga en egen hamn. Eftersom sionisterna i princip exkluderade all arabisk arbetskraft från de egna verksamheterna innebar den nya hamnen att ett stort antal araber i Jaffa berövades sina utkomstmöjligheter.

Britterna tillgrep samma metod med kollektiva bestraffningar även på landsbygden. Byar som troddes hysa revoltörer genomsöktes. Hus som påstods tillhöra misstänkta eller deras anhöriga sprängdes i luften. Enligt de försiktiga uppskattningar den brittiska regeringen gjorde i sin årliga rapport till Nationernas Förbund dödades enbart 1936 runt 1000 araber. Antalet skadade uppgick troligtvis till det fyrdubbla.

Som framgått hade den brittiska regeringen alltsedan mandatets inrättande tagit för vana att, förutom med våld, bemöta oroligheter i Palestina genom att tillsätta parlamentariska kommissioner med uppdraget att utreda orsakerna till de ständigt återkommande oroligheterna. Revolten 1936 var inget undantag. Men den Royal Commission, som under lord Peels ordförandeskap anlände till Palestina i november samma år, skulle komma att skilja sig från tidigare kommissioner. Till att börja med skulle Peelkommissionens rapport bli den enskilt viktigaste av alla de rapporter den brittiska regeringen lät framställa under mandattiden. Den skulle i viss mån besegla de palestinska arabernas öde genom att peka ut delningen av landet i en arabisk och en judisk stat som den enda möjliga politiska lösningen.

Peelkommissionens rapport är både ovanligt uppriktig och djupt lögnaktig. Det är symptomatiskt att en devot sionist som Arthur Koestler beskrev den som det bästa som skrivits om Palestinakonflikten. Koestler hade måhända rätt såtillvida att rapporten rent litterärt är storslagen läsning. Rapporten är också en god, om än stundtals opålitlig, historisk introduktion till konflikten från biblisk tid fram till 1936.

Peel och hans medarbetare gav sin rapport ett drag av uppriktig självrannsakan. De medgav, även om det i rapporten framställdes mer som en upptäckt, att de två delarna av den berömda artikel II i mandatet – den som angav att mandatregeringen skulle ansvara för att det i landet etablerades ett judiskt nationellt hem och på samma gång se till att landet som helhet utvecklade självstyrande institutioner – var oförenliga. Ytterligare en av rapportens upptäckter var att det av Winston Churchill tidigare etablerade kriteriet – att den enda begränsande faktorn för den judiska immigrationen skulle vara landets ”ekonomiska absorberingsförmåga” – ignorerade fundamentala politiska och psykologiska faktorer. Den lösning Peelkommissionen föreslog för att komma till rätta med dessa problem var att dela Palestina i en judisk och en arabisk stat.

Även om araberna ända sedan 1917 varit på det klara med att det ”judiska nationella hemmet” bara var en omskrivning för en judisk stat, kom Peelkommissionens förslag som en chock. Den palestinske historikern Walid Kahlidi har redogjort för hur han för första gången som pojke med ofattbar häpnad tog del av kartan över den föreslagna indelningen som Peelkommissionen bifogat sin rapport [11]. Hans häpnad var begriplig. Den föreslagna judiska staten skulle tilldelas 40 procent av landet, trots att det sammanlagda judiska markinnehavet vid tidpunkten endast uppgick till 5,6 procent. Därtill skulle den utpekade staten komma att innefatta hundratals arabiska byar samt hela den arabiska delen av Galiléen norr om Nazareth. Kommissionen förordade dessutom att, om det skulle visa sig nödvändigt, tvångsförflyttning av de araber som levde inom de områden som tilldelats den judiska staten skulle kunna ske.

Givetvis tjänade sådana förslag enbart till att ytterligare elda på den arabiska revolten. Britterna blev rentav en smula tagna över häftigheten i den arabiska reaktionen. Men militärt tvekade de inte. De svarade än hårdare än tidigare. Utöver de 1000 som dödats under 1936 dödades under revoltens återstående år 1937–1939 uppskattningsvis ytterligare 4000 araber och 15 000 sårades. Över hundra araber avrättades också under samma tid.

Dock bidrog häftigheten i arabernas reaktion på Peelkommissionens förslag – tillsammans med den kompletterande tekniska kommission som, bland annat på grund av den totala bristen på arabiskt samtycke, dömde ut förslagen som praktiskt ogenomförbara – till att rapporten bordlades. Men bordläggningen av Peelkommissionens förslag var knappast någon framgång för Palestinas araber eftersom de samtidigt åsamkats svåra militära förluster. Dessutom hade de systematiskt avväpnats av britterna. Detta parallellt med att sionisterna kraftigt beväpnat sig. Det var för övrigt en obalans som senare skulle komma att få stor betydelse.

När den brittiske distriktsguvernören för norra Palestina Lewis Andrews i september 1937 mördades av okända män tog britterna detta till förevändning att en gång för alla göra sig av med Haj Amin al-Husseini, vars lojalitet de inte längre ansåg sig kunna lita på. Att al-Husseini inte hade något med mordet att göra spelade ingen roll. Troligtvis låg några av al-Qassams mujahedin och lokala upprorsmän bakom dådet. Men britterna lät upplösa såväl det högsta muslimska rådet som den högre arabiska kommitteen, det vill säga den samlade palestinska politiska representationen. Haj Amin al-Husseini själv tvingades strax därefter i exil och skulle aldrig mer återvända till Palestina. Därmed hade britterna även slagit sönder palestiniernas politiska organisation.

Det sionistiska ledarskapet med David Ben-Gurion och Chaim Weizmann i spetsen var givetvis nöjda med utvecklingen. Inte bara hade deras främsta motståndare lidit ett förödande militärt nederlag; genom Peelkommissionens rapport hade också för första gången deras judiska nationella hem officiellt förklarats vara detsamma som en judisk stat. Peelkommissionen hade skänkt idén om en judisk stat både respektabilitet och en sorts skenbar praktikalitet.

Kommissionen gav därtill den judiska staten moralisk legitimitet under skenet av att rättvist ge de tvistande parterna – palestinier och judar – varsin del av det ”omstridda” landet. Men kommissionen förteg det faktum att landet egentligen bara tillhörde den ena parten. Sett ur det lite längre perspektivet gjorde Peel strängt taget inget annat än att fullfölja den brittiska politik som initierats i och med Balfourdeklarationen. Med den viktiga skillnaden att huvudsyftet nu hade skiftat från immigration till territorium.

Att kommissionens rapport dels på grund av arabernas motstånd, dels på grund av det annalkande kriget i Europa, inte föranledde några omedelbara konkreta åtgärder spelade i sammanhanget mindre roll. Det stora genombrottet låg i kommissionens formuleringar av sina rekommendationer, vilka i ett slag förvandlade sionisternas vildaste drömmar till en reell möjlighet. Därigenom banade Peels rapport också väg för det än mer expansiva delningsförslag, som skulle föreläggas Förenta Nationernas generalförsamling 1947.

Att göra teater av Peelkommissionen

Ju mer jag arbetade med pjäsen desto tydligare blev behovet av att ta med Peelkommissionens arbete. Jag ville visa att den brittiska imperialismen arbetade lika mycket med pennan som med svärdet. Den parlamentariska rapportens tankar är lika viktiga som det fysiska förtryckets knölpåk.

Frågan är hur kommissionen och dess rapport bör skildras? Jag föreställer mig att det är lämpligt att använda mötet mellan Haj Amin al-Husseini och lord Peel på King David Hotel som utgångspunkt. Haj Amin al-Husseini tycks till en början ha varit inställd på att samarbeta med Peelkommissionen. I samband med att kommissionen anlände till Palestina hade han gått med på att blåsa av generalstrejken. Han inställde sig på King David Hotel för att avlägga sitt vittnesmål, men förargades över lord Peels attityd och dennes sätt att ifrågasätta de uppgifter han lämnade. De hamnade också snart i en dispyt huruvida general Allenby 1922 lovat Palestina självständighet eller inte. Inte heller visade Peel och hans kommission något intresse av att gå till botten med de skriftliga utfästelser Sir Henry McMahon 1915 gjort på uppdrag av den brittiska regeringen, och som stipulerade att Palestina skulle tillerkännas självständighet efter kriget i utbyte mot att man deltog i kampen mot turkarna. Peel avfärdade arabernas hänvisningar till McMahons utfästelser genom att helt frankt påstå att den brittiska regeringen aldrig accepterat den arabiska uppfattningen i frågan.

Enligt Haj Amin al-Husseini och den övriga arabiska politiska ledningen hade kommissionen redan på förhand bestämt sig för vilken ståndpunkt den skulle inta. Det fanns således ingen mening med att delta i dess arbete. I fortsättningen bojkottade därför araberna kommissionen.

Scenen måste naturligtvis modifieras och vridas till för att kunna rymma såväl kontroversen mellan lord Peel och al-Husseini såväl som Peels syn på sitt uppdrag samt den skenbart moraliska lösning han gav problemet Palestina. Det är viktigt att lyfta fram hur kommissionen förklär, kanske utan att själv vara helt medveten om det, imperiets maktspråk till logiska och rationella tankar och slutsatser. Viktigt även att lyfta fram hur de ”bara försöker lösa den uppkomna situationen på bästa sätt”.

 

 

NOTER

[1] Boken finns även tillgänglig i svensk översättning av Christer Lundgren, Den etniska rensningen av Palestina, Karneval förlag (2017).

[2] Haganah var den organisation som kom att utgöra grunden för vad som sedan blev den israeliska armén, Israel Defence Force (IDF).

[3] Se till exempel Frank E. Manuel, The Realities of American-Palestine Relations (Washington, D.C.: Public Affairs Press, 1949), s. 166.

[4] Barbara W. Tuchman har skrivit om denna engelska puritanska rörelse i sin bok Bibeln och svärdet, England och Palestina från bronsåldern till Balfour, övers. Jan Wahlén, Atlantis 1992.

[5] Citerat från David Hirst, Geväret och olivkvisten, övers. Ulla Ericson & Ingvar Rydberg, Alhambra 2011, s. 33.

[6] Se referens i [5]

[7] Citerat från Palestine Royal Comission, s. 40.

[8] Citerat från Harry N. Howard, The King-Crane Comission, s. 88.

[9] Doreen Ingrams, Palestine Papers 1917-1922, Seeds of conflict, John Murray, London, 1972, s. 73.

[10] Abdullah Schleifer, Izz al-Din al-Qassa: Preacher and Mujahid in struggle and survival in the modern Middle East, ed. Edmund Burke & David N. Yaghoubian, 2006, University of California press, s. 137. Den följande skildringen av al-Qassams liv bygger till stor del på Schleifers framställning.

[11] Walid Khalidi, ed., From Haven to Conquest, Readings in Zionism and the Palestine Problem Until 1948, Institute for Palestine Studies, 1971, s. xli (Introduction). Khalidis omfattande sammanställning av texter bildar tillsammans en mycket läsvärd skildring av Palestina och dess historia från biblisk tid fram till 1948. I sitt tillvägagångssätt påminner den inte så lite om Rewi Alleys och Hans Millers Västerlandets imperialism i Kina. Böckerna torde för övrigt ha publicerats första gången ungefär samtidigt. Det bör också sägas att mitt eget arbete med denna artikel och pjäsen om al-Nakba står i stor tacksamhetsskuld till Khalidis arbete.