Tidsbild

ANTECKNINGAR – sensommaren 2019

Av Anders Björnsson

Kista, i slutet av augusti 2019

Kära vänner, man blir äldre och klokare. Obestridligen. Ute i Giresta har vi börjat anlita trädgårdshjälp på tomten. Vi klarar ännu av att hålla örtagården i styr, att så och plantera på trädgårdslandet, att skörda bär och frukt och annat som växer på lagom höjd från marken, gå med trimmer och gräsklippare, jaga kirskål, glesa i hallonsnåren, sätta lökar och gräsplantor, ta bort sly. Men spireahäcken tenderar att bli oss övermäktig, till de större träden behöver vi skogshuggare, och fruktträden bör beskäras av en arborist, har vi insett. Varom inte hade vi måst vara där ute tre månader utan avbrott. Minst.

I början av juli tillbringade jag en vecka på Drakamöllan, norra kanten av Österlen [1]. Det var johannesörtens tid, och ramslökens. Jag umgicks med en liten grupp nordiska intellektuella och skrev av mig ett par artiklar. När hustrun drog till fjälls i slutet av månaden, satte jag ut på en bilodyssé till västra Mellansverige, eller vad man ska kalla det: Närke, Dalsland, Värmland, Västmanland, Dalarna. Jag kom till Dals Rostock, i Mellerud, och bekantade mig med den store örtagårdsmästaren, rektor Johannes Henriksson (död 1935) och hans verk [2]. Han försåg en stor del av den svenska apotekarkåren med råvaror på sin tid. Hans arv förvaltas nu av den mångsidiga konstnärinnan Kerstin Ljungqvist, som på det gamla brunnsområdet underhåller en trädgård i Henrikssons anda. Till sin underbara ateljé slog hon upp dörrarna. Hennes bok, Nyttans växter, om svensk medicinalväxtodling, blev sommarens läsupplevelse. Jag bodde på ett B&B i Kroppefjälls gamla sanatoriepark (fjäll betyder här inte berg utan utmark), tillsammans med tre tyska hantverkare som redan på kvällen åt upp all frukostmaten och drack upp all pilsner.

I Nössemark möttes jag av Gunnar Aronsson, psykologiprofessorn, hemma där. Han tog mig över norska gränsen. Kulturlandskapet skiftade på ett ögonblick. På svenska sidan djupa skogar, på norska (rika Østfold fylke) öppna fält och hagmark. Den norska distriktspolitiken har gått ut på att hålla landsbygden i skick, den svenska regionalpolitiken har sett till att avfolka den. Sedan besökte jag Torsby med poeten och förre riksdagsmannen Bengt Berg som värd. Han visade mig Fryksände kyrkogård, där storsäljande poeten Oscar Stjerne och hästälskaren Sigge Stark är begravda, den förre under en pampig, flera meter hög sten, den senare under en mycket oansenlig, blombevuxen. I en lokal i närheten pågick ett hallelujamöte för att fira att det gått femti år sedan Torsby i en avgörande match besegrade Kristinehamn och därmed tog sig upp i fotbollens division tre. Där luktade starkt av kaffe och kanelbullar. Man fick lyssna till ett ringlande matchreferat. Jag blev placerad bredvid Svennis Eriksson som spelade vänsterinner för Torsby i den matchen, men utan att särskilt utmärka sig, och det gjorde han inte på mötet heller.

På vägen därifrån for jag genom Hagfors, en ort som på någon generation har förlorat halva sin befolkning, fick stadsprivilegier så sent om 1950, samma år som Oxelösund, året före Säffle, den sista staden i landet. Genom Grängesberg, en spökstad, än mer urlakad på liv, till Kopparberg, 20 kilometer därifrån, som saknade alla tecken på förfall. I bägge bryggs det öl.

Ingenstans i den svenska provinsen gick det att få svensk mat, däremot grekisk, indisk, italiensk, kinesisk, thailändsk, mellanösternsk och så vidare.

Jag kände en stark saknad efter stadshotell, vita dukar, smör, ost och sill.

På Loka Brunn drack jag rinnande källvatten, gick i Brunnskyrkan och åt en dyr och illa tillredd röding.

I byn Hammarn, Grythyttans socken, intill en bildskön kraftverksdamm, fick jag en kopp rykande hett kaffe vid en vägstation. Där står ett svårt härjat minnesmärke över Erik Johan Ljungberg (1843-1915), som föddes på platsen och blev storpamp i svensk industri, ledare av Stora Kopparberg under en massa år. Han var i olika avseenden omåttlig (dock inte med alkohol). Dirigerade bygget av sitt eget gravmonument i Falun – till detta åtgick 23 ton granit, i gravkammaren skulle finnas elektriskt ljus och det lär lysa där ännu. Karl-Gustaf Hildebrand skrev en beundransvärd bok om honom och Bergslaget.

Det var en bildningsresa. På Stora torget i Västerås köpte jag kantareller, men Leanders antikvariat – där böcker låg i salig röra – hade tagit ner skylten, liksom delikatessbutiken vid ån. Dagen därpå kom min vän Martin Haag ut till Giresta; vi åt kräftor och rökte direktimporterade kubanska cigarrer. Kalas.

Man behöver inte färdas långt för att göra upptäckter. Att avstå från massturism upplever jag som rena förlustelsen. Staden Prag, som jag besökte flera gånger under åttitalet, har blivit offer för allehanda svinerier – ölrusiga utlänningar, bordeller i överflöd – läser jag i utländsk press; boende söker sig därifrån. Och det är gott att slippa fara dit. Klenoder, som jag skaffade under mina besök där, finns alltjämt i vårt hem, märkligt räddade undan branden för snart tjugo år sedan. Också så kallade frihetsrevolutioner har ett pris.

Höstens ankomst: den betyder död för mig. Jag driver ett projekt, ”Administration of Death”, tillsammans med Björn Rombach, på Förvaltningshögskolan i Göteborg. Vårt tredje gemensamma. Björn är en ledande akademiker som alltid får saker ur händerna. Mycket (klokt) prat och mycket (effektiv) verkstad. Gillar jag.

Under hösten kommer jag också att arbeta med en liten skrift om Heinrich Mann.

Pensionärstillvaro.

Er

Anders Björnsson

NOTER

[1] Läs gärna på https://drakamollan.com/nordiskt-forum/. Liksom även på alliansfriheten.se.

[2] 27/5, samma dag som jag inleder min biltur, nedtecknar jag en mardröm, den sista (?) i en räcka: ”Jag går in i ett stort varuhus, men varuhuset visar sig vara ett fängelse. Detta är utrustat med toaletter enbart för kvinnor. Män förs in i toaletterna med plastskynken som täcker hela kroppen. Jag motsätter mig ordningen och erbjuds överflyttning till ett privatdrivet fängelse. Där är förhållandena annorlunda, jag träffar på gamla elever, som det måste ha gått bra för, eftersom de har råd med sådan lyx. Bland internerna fanns Cecilia Bodström, syster till en före detta justitieminister. Jag oroade mig för att mina pensionsbesparingar nu skulle gå åt, men hon lugnade mig med att försäkra, att systemet bygger på statlig fängelsepeng. På det här privatfängelset fanns även spa samt galleria, den senare en företeelse som börjat avfolkas utanför fängelsemurarna, sa Cecilia till mig.”