Tidsbild

Anteckningar från en Volgaresa

Av Per-Olov Käll

Tisdag 11/9

Det är september 2018, i Moskva råder ett milt höstväder och regnet hänger i luften. Bussen från flygplatsen kryper fram i eftermiddagstrafiken. Både jättelika nybyggda hus i glada färger (en mindre svensk kommun verkar få plats i dem) och slitna kolosser i grå betong, som vi förmodar härrör från Sovjettiden. Fartyget, som ska ta oss längs Volga, heter Konstantin Fedin (Константи́н Фе́дин) efter en berömd rysk författare och är byggt i DDR på 1980-talet. Inredningen är nyligen helrenoverad och i tipp-topp skick, hytterna har luftkonditionering, dusch och TV (som vi aldrig tittar på) och de flesta i personalen talar engelska. Hamnterminalen är en bedagad skönhet som sett bättre dagar och nu kanske håller på att renoveras. Det vore den i så fall värd.

Onsdag 12/9

Rundturen med buss låter en ana vilken jättelik stad Moskva är. Med 12 miljoner invånare lär den vara Europas största. Det mesta här är på något sätt grandiost. Ett ord som inte kommer för en är intimitet, knappast heller charm. Två attribut som hör städer som Paris, Berlin och Amsterdam till. Däremot finns i Moskva en hel del som är storartat. Regnet hänger i alltjämt i luften när vi besöker Kreml. Vi tittar på vaktavlösningen på den gångbro, som leder in till den väldiga borggården. De magra bleka allvarliga soldaterna uppför sin strikta balett med långsamma preussiskt höga steg. Väl innanför muren i Kreml finns nya palats – i ett av dem sägs president Putin ha sitt kontor – samt ett antal grekisk-ortodoxa kyrkor med sina vackra lökkupoler. Dessa kyrkor är fulla av helgonmålningar, allesamman utförda mot en bakgrund av bladguld. Vi tittar på den jättelika kyrkklockan, tsarklockan, med sina 216 ton världens största. Mästaren Ivan Motorin lyckades dock aldrig gjuta den till ett helt stycke. Min personliga gissning är att temperaturen i en gjutugn på 1730-talet helt enkelt inte kunde kontrolleras tillräckligt noga för att åstadkomma en så stor pjäs.

Det gäller ju inte endast att komma upp i tillräckligt hög temperatur så att legeringen, i detta fallet brons, smälter; avsvalningen måste också ske på ett så jämnt och kontrollerat sätt att det inte uppstår spänningar i godset. På kvällen läser jag i den franska porträttmålaren Élisabeth Vigée-Lebruns (1755-1842) memoarer att hon vid sitt besök i Moskva år 1800 förevisades klockan om viken hon säger att den ”…var av kolossala dimensioner och halvt nedbäddad i marken” [1]. Vi blinkar åt varandra över ett tidsavstånd på 218 år.

Efter en trerättersmiddag ombord på båten (en biff Stroganoff med fin smak av dillkött serverad med pasta och rödbetssallad som tillbehör och till vilket vi dricker ett hyfsat Bordeauxvin), ger vi oss på nytt ut i staden. Nu för att ”i skydd av mörkret” nedstiga i Moskvas fantastiska tunnelbana. Detta underjordiska Louvren berättar för oss i väggmålningar och skulpturer om det forna Sovjetunionens heroiska historia. Jag besökte aldrig själv Sovjetunionen medan det ännu existerade men tvivlar numera på att västs enögda beskrivning av landets drygt sjuttioåriga, bitvis osannolikt dramatiska historia, som uteslutande ett fantasilöst grått byråkratiskt misslyckande, där varje spår av mänsklig lycka och all personlig och konstnärlig frihet undertrycktes. Som barn lärde jag mig i Herbert Tingstens Dagens Nyheter att Stalin och Hitler var lika goda kålsupare. Mellan den som gick till angrepp och den som försvarade sig fanns egentligen ingen moralisk skillnad. Inte desto mindre producerades under epoken en hel del konst, litteratur och film av bestående värde. Man bör kanske inte heller glömma att perioden även omfattade några av världshistoriens viktigaste militära segrar.

Torsdag 13/9

Det duggregnar när vi på morgonen samlas vid bussen för att ta oss in till Tretjakovgalleriet i Moskva. Under resans gång skingras molnen och en värmande höstsol lyser över stadens gator. Det berömda galleriet, byggt i en stil som kanske kan kallas för rysk nationalromantik, ligger i en stadsdel där husen förefaller lägre och gatorna smalare än vad som tycks normalt i Moskva, en stad som lider av ”kolossalism”. Här och var ser man grönområden och gator med trädalléer på ”europeiskt” vis. (Jag är medveten om att jag med mitt sätt att skriva avslöjar min djupa okunnighet om Ryssland i allmänhet och Moskva i synnerhet. Jag befinner mig i en för mig annorlunda – men ingalunda osympatisk – värld och någonstans måste man börja.)

Tretjakovgalleriet är sevärt med flera intressanta verk. Där finns bland annat ett antal målningar av den store mästaren Ilja Repin (1844-1930), t.ex. ”Alexander III tar emot landsbygdens byäldste i Petrovskijpalatset i Moskva”, en tavla som är drygt 14 kvadratmeter med ett myller av människor och detaljer (bild).

Jag ser det som en förtjänst hos dagens Ryssland att man inte av inställsamhet mot väst (som man ändå inte skulle ha något för) söker förneka sin historia, inte heller kommunisttidens. På Teatralnaya ploshchad (Teatertorget) ser vi en kraftfull torso av Karl Marx, uthuggen ur ett grått stenblock. På ett annat torg en hög och ganska ståtlig Leninstaty, möjligen av brons. Statyer av Stalin lyser dock i det stora hela med sin frånvaro.

Framåt eftermiddagen signaleras avgång för färjan, som börjar söka sig ut ur Moskva genom den 13 mil långa kanal, Moskvakanalen, som förbinder Moskvafloden med Volga. Det är en mycket vacker tur på den anmärkningsvärt breda grävda kanalen (grävarbetet lär ha utförts mellan 1932 och 1937 av 200 000 fångar från GULAG ) och medan vi glider fram genom landskapet sänker sig skymningen. Ryssland och dess björkar blir alltmer osynliga för oss och bara då och då skymtar vi en lykta eller ett upplyst fönster i mörkret. Här och var passerar fartyget ner genom en sluss.

Fredag 14/9

Volga är en vacker flod, som på ömse sidor är omgiven av ett fullkomligt flackt landskap. Landskapet består huvudsakligen av lövskog även om här och var ängar och kanske en eller annan åkerlapp breder ut sig. Där floden är smalare och färjan kommer närmare land kan vi tydligare urskilja bebyggelsen, inte minst många fina trähus som på ryskt sätt är målade i glada färger, blått, grönt, gult, ockra, vitt osv. Inte så få av dessa hus förefaller nybyggda eller nyrenoverade och ger ett präktigt intryck, som signalerar att ägaren är stadd vid kassa. I städerna ser man överallt de ryska kyrkorna med sina lökkupoler sticka upp. Dessa kupoler antingen glimmar som guld (överdragna som de är med ett tunt skikt av den ädla metallen) eller målade i någon grann färg som lyser fram över trädkronorna. Har och var ser vi folk som fiskar, antingen från en liten båt eller stående på stranden. Ingen tycks bada.

På kvällen arrangeras uppträdande ombord. Rysk folkmusik. En intagande vacker sångerska – ackompanjerad av en man med (tror jag) en domra, det runda stränginstrument vars ton i mina öron påminner om balalajkans, och en annan med en bajan (handklaver) – sjunger med en sådan glöd att vi i publiken, ett hundratal pensionärer från Skandinavien och ett antal kontinentaleuropeiska länder, omedelbart sträcker vapen. Lyssna på denna video! [2]

Lördag 15/9

En av de städer vi besöker denna lördag är Jaroslavl. Staden anses grundad i början på 1000-talet och den gamla stadskärnan åtnjuter skydd som UNESCO-arv. De omkring 600 000 invånarna försörjer sig bland annat på transporter, där staden utgör navet i ett nätverk av vägar, järnvägar och vattenvägar. Två stora floder möts i Jaroslavl, Kotorosl och Volga. Staden har som sig bör gott om ortodoxa kyrkor och en av de märkligare är den helt nybyggda Himmelsfärdskatedralen (Uspenskiy Kaferdal’nyy Sobor), som färdigställdes så sent som 2010. Kyrkan sägs ha finansierats av en rik ”oligark” [3] och här har verkligen inte sparats på utsmyckningar, ikonmålningar eller altare i guld. Man kan inte förneka att denna katedral, som byggts och inretts helt i traditionell stil, vittnar om estetiskt raffinemang. Hur de troende ställer sig till avsaknaden av en äkta traditions patina vet jag inte.

Efter att ha tittat på den nybyggda kyrkan (och knäppt de obligatoriska fotona) beger vi oss till ett palats med en fasad i gulröd ockra med vita fönsterinramningar, som en gång ska ha uppförts av tsar Alexander III. Denna märkliga tsar, som regerade Ryssland mellan 1883 och 1894, kombinerade i sin personlighet en önskan att verka för fred med en i övrigt ytterst reaktionär hållning. Endast en person var i stånd att skydda Rysslands sanna intressen, nämligen han själv. Det sägs att denna reaktionära inställning var ett uttryck för den chock han upplevde när hans far, den liberalt orienterade Alexander II, mördades år 1881 i S:t Petersburg. Hur det än förhåller sig med det behövde han ett palats att bo i, när han besökte Jaroslavl.

Palatset, som övertogs av bolsjevikerna efter oktoberrevolutionen och så småningom blev tjänstebostad för guvernören, är idag ett kulturhistoriskt museum. Vi guidas i palatset av unga vackra kvinnor iförda klänningar i vit spets i den stil som går under namnet empir – det eleganta mode som var rådande under direktoriets och förste konsuln Napoleon Bonapartes

regering. I en bankettsal lyssnar vi till ett potpurri av klassiska melodier framförda av en trio bestående av flygel, fiol och violoncell. Konserten avslutas med att de vackra guiderna bjuder upp några av männen i publiken, bland dem jag själv, att dansa vals. Det hela var trevligt och charmerande på ett sätt som är utmärkande för Ryssland, (låt vara att jag kände mig en aning ringrostig på parkettgolvet). Min förtjusande danspartner berättade att hon studerade språk på universitetet, engelska och tyska tror jag.

Dagens andra stad är Kostroma, ett par mil nedströms om Jaroslavl. Också det en sevärd stad med små ryska hus i olika färger och former. Husen ser nästan ut som om de vuxit upp ur de små trädgårdarna som omger dem. Vår guide är en humoristisk yngre kvinna, som talar flytande engelska. Hon har, visar det sig, besökt Stockholm flera gånger. Till sevärdheterna hör en hög Leninstaty, där ledaren pekar med utsträckt högerarm.

Frågan är mot vad? Mot en framtid som redan är förfluten tid?

Vi handlar ost i en stor butik och vår guide ger tips om några ryska läckerheter, bland dem en valnötsost som visar sig vara särskilt god.

-Hur står det till med den ryska osten? undrar vi. Ryssland befinner ju sig under EU:s ostblockad.

–Vår ryska ost har aldrig varit bättre!

Givetvis! Att blockera handelsutbytet av ostar måste vara något av det mest korkade, meningslösa, improduktiva och fantasilösa handelshinder en samling EU-byråkrater lyckats komma på.

Söndag 16/9

Vi besöker staden Nizjnij Novgorod, ”Nedre Nya staden” (till skillnad från Velikij Novgorod, ”Stora Nya staden”, som dock är betydligt mindre än den förra). Från början av 1930-talet fram till Sovjetunionens sammanbrott hette staden Gorkij, emedan författaren Maksim Gorkij (1868-1936) är stadens stora son. Denne donerade sin samling av rysk konst till stadens konstmuseum, som vi ägnar en dryg timme åt att besöka. Den kvinnliga guiden är mycket sympatisk men samtidigt stressad och brottas med sin engelska. Men att tala om konst innebär ju inte bara att namnge konstnärer och årtal utan framför allt att tala om färger, motiv, idéer, stilar, harmonier, kompositioner, känslor, stämningar osv, något de flesta av oss finner svårt redan på vårt eget språk. Den egendomliga form av undervisning som till nyligen (?) praktiserats i en del av våra skolor, där svenska lärare undervisar svenska elever om svensk historia på engelska kan knappast främja språk- eller kunskapsutveckling hos vare sig elever eller lärare. (Om läraren har engelska som modersmål är det en annan sak.)  Språket, tillsammans med vår förmåga att läsa och skriva det, är vår mest omistliga tillgång.

Konstsamlingen är intressant. Särskilt när man kan iaktta hur den ryska konsten, som hos en Ilja Repin, Boris Kustodiev,  Vladimir Makovskij och andra förmår lämna sitt beroende av det västeuropeiska måleriet (Paris!) och nå fram till ett tydligt ryskt uttryck. Boris Kustodievs ”På terrassen” är ett exempel. Kanske är Kustodiev – i likhet med vår egen Carl Larsson – påverkad av prerafaeliterna men förmår i sina bästa stunder ge ett ryskt nationellt uttryck åt en internationella konstriktning. På så sätt kom Larsson såväl som Kustodiev att bidra till att definiera vad som är typiskt ”ryskt” respektive ”svenskt”. (Finns det något svenskare än Carl Larssons kräftkalas!)

Tisdag 18/9

Efter ett kort besök i staden Kazan ändrar landskapet utmed Volgas stränder till synes karaktär. Det nära nog fullständigt flacka landskapet antar en lite mer kuperad profil. Klippor av sand- eller kalksten börjar skjuta upp. Fast inte särskilt högt. På universitetet i Kazan studerade den unge studenten Vladimir Uljanov – omsider känd som Lenin – juridik. Hans politiska aktivism föranledde dock hans avstängning från universitetet efter tre terminer. Idag är han tillbaka som ung student i formen av en staty framför sitt forna lärosäte.

Onsdag 19/9

Staden Samara är en spännande upplevelse. Här samsas traditionella ryska trähus i olika färger och vars fönsterbågar och dörrar långt ifrån alltid befinner sig på en rät linje med inslag av eleganta byggnader i funkis- eller jugendstil. Ett exempel på det senare är det hus som åren 1941-43 inrymde den svenska beskickningen i Sovjetunionen.

Hur kommer det sig att Sverige under Andra världskriget hade en beskickning i denna långsträckta stad på Volgas vänstra strand? Svaret är att när Moskva hotades under Hitlers Operation Barbarossa var Samara utsedd till reservhuvudstad i händelse av att Moskva föll. Regeringen med generalsekreterare Josef Stalin i spetsen skulle då flyttas till Samara. För det ändamålet byggdes – för övrigt på rekordtid – en bunker närmare fyrtio meter under marken, där generalsekreteraren och hans närmaste medarbetare skulle ta plats. Bunkern, som bevarats intakt, är idag ett museum. Att gå nedför den smala branta trappan med stöd av ledstången i ett fernissat ljust träslag ger en stark känsla av autenticitet. Så här kunde det ha blivit om kriget tagit en annan vändning.

Det är oklart om Stalin någonsin besökte bunkern. Guiden påpekar att berättelser om att han faktiskt gjorde det inte styrks av några kända dokument. Men hans tilltänkta arbetsrum med skrivbordet på vilket det står en lampa i grönt glas och en telefon i svart bakelit finns kvar. Liksom parkettgolvets långsmala röda matta med mönstrade kanter och den vita tygsoffan avsedd för besökare.

Här har tiden stannat.

Eller tycks det oss bara så?

Guiden avrundar vårt besök med att påpeka att han hoppas att denna bunker – och i synnerhet dess nutida kärnvapensäkra motsvarigheter – aldrig ska behöva komma till användning.

Samara är en dynamisk och tekniskt framstående stad med över en miljon invånare. Universitet och högskolor. Man är med rätta stolt över sina rymdraketer, satelliter, flygplan och annan avancerad industriproduktion. Därtill förfogar man över olja och kallas ibland för ”det andra Baku”.

Ett intressant konstmuseum ger ett tvärsnitt ur den ryska konstens historiska utveckling. Från ett rätt amatörmässigt porträttmåleri på 1600-talet fram till 1800-talets konstnärligt säkra och originella måleri. På 1600-talet inbjöd Rysslands elit konstnärer från Europa för att de skulle lära upp sina ryska kolleger. En läroprocess som tycks ha tagit ungefär ett århundrade i anspråk. Här bilder av några av de verk som särskilt tilltalar mig.

Torsdag 20/9

När vi anländer till Saratov lyser en varm septembersol över vårt fartyg. Staden med runt nio hundra tusen invånare är en tilltalande blandning av gammalt och nytt och många hus har en fin arkitektur. Man har ett flertal universitet, bland annat med inriktning mot olika sidor av jordbruket och dess utveckling. I denna stad föddes och verkade den stora radikala demokraten Nikolaj Tjernysjeviskij (1828-1889). Idag står hans staty framför en stor park mitt i staden och det hus i vilket han föddes är ett museum. Vår buss far förbi det gula huset med bruna fönsterluckor men tiden medger tyvärr inte ett besök.

Tjernysjevskijs roman Vad bör göras? påverkade sin tids radikala intellektuella. Och inte enbart i Ryssland. Lenin hyllade författaren genom att ge en av sina mest berömda politiska pamfletter samma titel. Man har visat att hos oss August Strindberg inte bara var påverkad av Tjernysjevskij utan även att vissa repliker i dramat Fröken Julie, liksom namnen på huvudpersonerna (Julie, Jean), är inspirerade av dennes roman. Strindbergs Ett drömspel anses också påverkat av den ryska romanen [4].

När vi besöker det stora krigsmonumentet i staden hör jag plötsligt ur en något skrällig högtalare Vysotskijs ”Vargjakten” med den för den ryske trubaduren utmärkande lite råa och hesa rösten… Jag skulle säkert inte ha känt igen sången, om det inte var för Fria Proteaterns storartade framförande av Vladimir Vysotskijs verk på Scalateatern i Stockholm för ett drygt decennium sedan. Innan dess var Vysotskij, som dog 1980, praktiskt taget okänd i vårt land. Inte heller det officiella Sovjetunionen tycks ha haft särskilt mycket till övers för honom. De föredrog baletten på Bolsjojteatern i Moskva och gör väl så än idag. Utan att kunna ryska uppfattar jag bröderna Carsten och Ola Palmaers tolkningar av Vysotskijs texter till svenska som en strålande bedrift.

Vi promenerar en timme i solskenet på den långa gågatan i centrum. Välklädda människor hastar fram med mobilerna i högsta hugg. Kvinnorna är påfallande vackra och glada. Suget efter kaffe leder oss dock obönhörligen in på ett kafé, vars färggranna bakverk vi bara inte kan låta bli att testa.

Fredag 21/9

På förmiddagen anländer vårt fartyg Konstantin Fedin (författaren är för övrigt ännu ett av Saratovs litterära namn) till Volgograd. Det är strålande solsken, kanske 25 ^oC. Staden ligger utsträckt på Volgas högra strand och sägs vara upp mot nio mil lång. Nästan alla hus i staden har byggts efter andra världskriget. Det är inte konstigt. I denna stad, som den gången hette Stalingrad, utkämpades ett av krigshistoriens största slag och praktiskt taget alla byggnader jämnades med marken.

Slaget i Stalingrad hör till de slag som ändrade historiens riktning. I det hänseendet torde det kunna jämföras med slaget vid Salamis år 480 f. Kr, då de grekiska stadsstaterna under Themistokles besegrade perserkonungen Xerxes.

Eller slaget i Tauterburgerskogen år 9 e. Kr., då germanerna under den skicklige Arminius utplånade tre romerska legioner och därmed satte punkt för Roms önskan att expandera öster om Rhen. Floden kom på så sätt att bli en skiljelinje mellan ett latinskt och ett germanskt Europa. Så småningom mellan ett protestantiskt Nordeuropa och ett katolskt Sydeuropa. (Alla sådana generaliseringar bör givetvis tas för vad de är – generaliseringar, ibland användbara.)

Vi svenskar har emellertid anledning att begrunda utgången av slaget vid Stalingrad i februari 1943. Liksom det ett halvår senare i juli utkämpade pansarslaget vid Kursk. Men vi gör det inte speciellt ofta. Om Sovjetunionen inte gått segrande ur dessa slag hade Skandinavien idag antagligen varit ett tyskt protektorat. Ungefär som Vichyfrankrike. Det är då också tveksamt om någon landstigning vid Normandie hade kommit till stånd i juni 1944. Mer troligt är att USA:s Londonambassadör Joseph Kennedy – far till den blivande presidenten – hade fått sin vilja igenom och president Roosevelt tvingats bita i det sura äpplet och fullfölja den i USA populära isolationistiska politiken och inleda fredsförhandlingar med Hitler.

Om historien tagit den vägen hade svenska män gärna iklätt sig lederhosen vid de årliga ölfestivalerna i Österlen i mitten av augusti. Svenska skolbarn hade på sina fem fingrar kunnat mellan vilka år Adolf Hitler levt och med vilken osjälvisk kärlek han tagit sig an sina ariska svenska undersåtar. Svenska kvinnor hade deltagit i de populära Hausfrauenreisen (HFR) till sina tyska medsystrar för att med dem utbyta husmorserfarenheter. På Rügens vackra stränder hade man badat och gymnastiserat med den spänstiga Eva Braun som förebild. Att flygarhjälten och svenskvännen Hermann Göring, liksom upptäcktsresanden Sven Hedin, hade varit stora förebilder för den uppväxande ungdomen är självklart. Liksom att Carl Milles framstått som en svensk nationalskulptör, vars sympatier för det nazistiska Tyskland förlänat ett omistligt nordiskt-germanskt skimmer åt hans konst.

Huruvida svenska folket hade varit nöjda med detta sakernas tillstånd är en annan fråga.

Men om Skandinavien som tyskt protektorat kanske hade erbjudit en uthärdlig existens för sina befolkningar på grund av dessas förmodade ariska påbrå, hade situationen varit helt annorlunda för ryssar och andra slaviska nationaliteter. De betraktades av nazisterna som undermänniskor, vilka skulle förslavas under det tyska herrefolket. Kriget mot Hitlers arméer var därför ur Sovjetunionens synvinkel inte bara ett i raden av ryska krig. (Jämförbart med ett av de historiskt frekventa krigen med till exempel Sverige före 1809.) Kriget mot Hitler var ett krig för de ryska folkens själva existens och människovärde.

Man kan inte resa längs Volga utan att slås av hur levande minnet av Det Stora Fosterländska Kriget är. Av naturliga skäl är krigsmonumentet i Volgograd särskilt iögonenfallande och ett givet utflyktsmål för ryssar såväl som turister. Monumentet kröns på en kulle av en 85 meter hög staty, ”Fosterlandet kallar”. (Jag gissar att formgivningen av monumentet inspirerats av Eugéne Delacroix berömda målning av franska Marianne, La liberté guidant le peuple, ”Friheten leder folket”.) På vägen upp till monumentet passerar man en vacker minneshall. Där finns också ett sevärt museum, som bland annat visar en 120 meter lång (om jag minns rätt) panoramamålning av slaget. Skolklasser undervisas av sina lärare om den närmast ofattbara heroism som utmärkte försvaret av Stalingrad.

Slaget om Stalingrad, som rasade från augusti 1942 fram till början av februari 1943, räknas som ett av världshistoriens blodigaste. Över 2 miljoner man var involverade i striderna och ungefär lika många beräknas ha gått åt (stupade, sårade, tillfångatagna). Striderna kom i stor utsträckning att utkämpas från gata till gata i den alltmer sönderskjutna staden.

Bakgrunden till slaget utgjordes av det faktum att Hitler – till sin egen och den övriga världens förvåning – misslyckats med att erövra Moskva hösten/vintern 1941. Just när den tyska hären bara tycktes behöva sträcka ut armen för att inta staden, just då inledde Sovjetunionen en motoffensiv som tvang de anfallande trupperna till en brådstörtad reträtt. Kilometern efter kilometer drev de sovjetiska generalerna Zjukov och Vasilevskij de tyska trupperna allt längre bort från Moskva tills det stod klart att den tyska blixtkrigstaktiken, som varit så framgångsrik i Frankrike sommaren 1940, lidit ett första bakslag.

Även om misslyckandet att erövra Moskva inte var krigsavgörande innebar det ett allvarligt avbräck för Hitler och hans generaler och tvingade fram en omdisponering av den tyska strategin. Hitler valde nu att istället rikta in sig mot oljefälten i söder. Men vägen till Bakus olja var lång och den gick – ansåg Hitler – över industristaden Stalingrad. Att erövra Stalingrad var  antagligen viktigt för Hitler inte enbart för stadens roll i den sovjetiska vapenindustrin, utan även för att han räknade med att Stalins prestige hos de sovjetiska massorna skulle minska om den stad som bar hans namn föll. På motsvarande sätt var det viktigt för Stalin att staden inte föll. Den 28 juli hade Stalin utfärdat order 227, där han deklarerade att stadens försvarare inte fick ta ”ett enda steg tillbaka”. Han förklarade dessutom att inga civila skulle evakueras. Skälet  till detta var att han ansåg att trupperna skulle slåss ännu hårdare i vetskapen om att de även stred för de vanliga obeväpnade medborgarna.

Initialt var de anfallande arméerna – vilka förutom Tysklands 6:e armé under general Friedrich Paulus och den 4:e pansararmén omfattade med Tyskland allierade arméer från Italien, Rumänien, Ungern och Kroatien – överlägsna de sovjetiska försvararna såväl i manskap som eldkraft. När anfallet mot Stalingrad inleddes i augusti 1942 räknade Tyskland och dess allierade 270 000 man, 500 stridsvagnar och 600 flygplan mot Sovjetunionens 187 000 man, 400 stridsvagnar och 300 flygplan [5].

Försvaret av Stalingrad hamnade omgående under stark press och Röda Arméns 62:a, 63:e och 64:e arméer (”Stalingradfronten”) tvingades dra sig tillbaka in mot staden. Där upprättade man en smal omkring 15 kilometer lång försvarslinje på Volgas högra strand. I mitten av september var de sovjetiska styrkorna instängda både i norr och i söder och deras enda försörjningsled gick över Volga, den halvannan kilometer breda floden. Kriget övergick nu i ett lika blodigt som skoningslöst krig hus för hus och man mot man där båda sidor led kraftiga förluster. Det hände att strategiska byggnader erövrades, förlorades och återerövrades upprepade gånger. Det tyska bombardemanget omvandlade staden till en grushög. I mitten av november såg det ut att endast vara en tidsfråga till dess Stalingrad skulle falla.

Den 19-23 november inledde dock de ryska generalerna Georgij Zjukov, Aleksandr Vasilevskij och Nikolaj Voronov en briljant motoffensiv (Operation Uranus). Offensiven bestod i att Röda Armén samtidigt slog mot fiendens norra och södra flanker, vilka befann sig på ett avstånd av omkring 8 mil från varandra. Den oväntade motattacken tog den tyska stridsledningen på sängen. De hade inte räknat med att de sovjetiska stridskrafterna, som föreföll sitta fast i en fälla, skulle var i stånd till ett sådant motdrag. Den norra och södra flanken utgjorde samtidigt fiendens svagaste punkter, då de skyddades av de rumänska, ungerska och italienska trupperna, vilka var betydligt mindre motiverade för den strid på liv och död i vilken de var inbegripna. Därtill sämre utrustade än de tyska huvudstyrkorna. Plötsligt var situationen omkastad. De attackerande sovjetiska styrkorna penetrerade djupt in i den terräng som hölls av eller omgav de tyska trupperna och när de två attackerande arméerna möttes i Kalach cirka 10 mil väster om Stalingrad var inringningen av Tysklands 6:e armé och 4:e pansararmé ett faktum. Den fälla ockupanterna tycktes ha gillrat för Röda Armén hade vänts ut och in och slagit igen kring dem själva [6].

Kanske beseglades de i Stalingrad instängda tyska styrkornas öde av Hitlers halsstarriga vägran att låta Paulus göra ett utbrytningsförsök. Kanske. Ty de tyska styrkorna befann sig nu ännu längre från Berlin än de hade gjort framför Moskva senhösten 1941. De alltmer orimligt utdragna försörjnings- och försvarslinjerna, tröttheten, kylan, den otillräckliga födan som ledde till att soldater svalt ihjäl – alltsammans pekade på att Tredje rikets Führer, när det kom till kritan, inte var någon stor fältherre. Den 2 februari 1943 trotsade fältmarskalk Paulus Hitlers order att kämpa till sista man och överlämnade sig, tillsammans med 22 generaler och de 91 000 man som återstod av den en gång mäktiga 6:e armén och 4:e pansararmén, till Röda Arméns stridsledning.

Fältmarskalkens kapitulation innebar att Hitlers variant av den gamla tyska drömmen om Drang nach Osten (”Längtan mot Öster”) hade slagits i spillror. Tyskland hade besegrats av just de slaver, som nazisterna förklarat utgjordes av Untermenschen.

Slutanmärkning:

Fältmarskalk Paulus klarade sig påfallande lindrigt ur kriget. Han blev inte avrättad och behövde till skillnad från det stora flertalet av sina överlevande underlydande inte avtjäna något straff i sibirisk krigsfångenskap. På grund av sin höga grad tilläts han leva ett tämligen gott liv i husarrest i Stalingrad. Under Nürnbergprocessen hördes han som vittne angående Operation Barbarossa. År 1953 tilläts han lämna Sovjetunionen för att bosätta sig i DDR. Där slog han sig ner i Dresden i en ståndsmässig villa [7]. Han avled 1957 66 år gammal.

Lördag 23/9

Staden Astrachan är sista anhalten på vår Volgaresa. Staden, som har en halv miljon invånare och är känd sedan 1200-talet, är belägen precis ovanför Volgas floddelta. Det delta som mynnar i Kaspiska havet, jordens största insjö. I likhet med Östersjön är vattnet i Kaspiska havet bräckt med en salthalt på runt 1 procent. Sjön är extrem i den meningen att den ligger ca. 28 meter under havsnivån och saknar utflöden.

En rundtur i staden för oss till Himmelsfärdskatedralen. Men denna gång bryr sig inte alla om att gå uppför trapporna och in i katedralen utan stannar utanför och äter glass i solskenet. Efter nästan två veckor av flitigt katedralbesökande tycker sig några av oss ha fått sin dos av ryska kyrkor för denna gång. Vi besöker också en fisk- och grönsaksmarknad. Det känns lockande att köpa med sig några burkar rysk kaviar men blir inte av.  Möjligen på grund av priset. På eftermiddagen en motorbåtsutflykt i Volgas floddelta. Båten tar oss in i en smal kanal där lotusväxten, Nelumbo, växer tätt. Bladen hos denna vattenväxt erinrar om näckrosornas, Nymphaeaceae, men de två växterna lär inte alls vara släkt. Tyvärr är blomningssäsongen passerad och istället visar man oss lotusblommans frökapslar, från vilken fröna sägs skjutas ut som skott ur en hagelbössa. På nätet läser jag på en Facebooksida att lotusblomman

”är en typ av vattenlilja vars rötter är begravda i leran och slammet i floder och dammar. Lotusblomman har fröet med längst livslängd och motståndskraft: det kan leva i upp till 30 sekel innan det blommar utan att förlora sin fertilitet.”

Trettio sekel är 3000 år. Omöjligt är det kanske inte, men å andra sidan är den vackra blomman sedan århundraden insvept i en myckenhet mystik och vidskepelse. Om blomman inte ger oss ett evigt liv låter den oss åtminstone bli lyckliga. Den svenska Genetiknämndens (The Swedish Gene Technology Advisory Board) uttalande i frågan förefaller mer solitt kunskapsbaserat:

”Man har hittat levande frön [av lotusblommor; POK] som är närmare 1300 år gamla.”

Även tretton sekel är en imponerande ålder för ett frö.

Efter båtutflykten bjuds vi i ett värdshus på en mustig fisksoppa plus ett glas vodka. Vi skålar med våra värdar:

–Na zdorovie!

NOTER

[1] Vigée-Lebrun Souvenirs

[2] Filmat av Kerstin Käll

[3] En oligark uppges vara en ”ledande person i ett fåmannavälde” vilken ”styr genom att ha tillgång till kapital eller ärvd titel”. Vilket inte låter som ett fenomen begränsat till enbart Ryssland.

[4] Mariusz Kalinowski, ”Indras Dotter – född ur en rysk dröm. Om Strindbergs skuld till Tjernysjevskij”

[5] https://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Stalingrad

[6] https://www.britannica.com/event/Battle-of-Stalingrad

[7]https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Villa_und_Wohnort_von_Generalfeldmarschall_Friedrich_Wilhelm_Ernst_Paulus_in_Dresden_Oberloschwitz.jpg