Antecknat – 10 februari 2018
anders björnsson
Kära vänner,
Nu till nånting helt annat, som dom säger på radion.
Vi har en liten hund som skäller, och därför brukar vi skälla på henne. Den tredje januari klockan 12.40, medan vi satt och åt långfilslunch med spisbröd, började hon skälla alldeles exceptionellt. Samtidigt hörde vi buller från trappuppgången. Vi försökte se ut genom titthålet, men det var bara svart. Vi försökte öppna dörren, men det gick inte. Efter tre minuter lyckades vi. Ytterdörren till grannbostaden var uppbruten. Två yngre herrar stod i spiraltrappan.
”Han är skyldig mig femtitusen”, sa den ene, urskuldande. Jag såg dem sedan stå och röka nedanför sovrumsfönstret.
Vi ringde polisen. De sa att det var för sent att ta fingeravtryck (efter tjugo minuter!). Polisen sysslar med annat; de jagar terrorister, sätter upp kameror. Grannen larmades och kom. Han konstaterade att ingenting hade stulits. De hade inte hunnit. Sedan kom en hantverkare och satte i en ny dörr.
”Det handlar bara om verktyg och tid”, sa hantverkaren. Vi bor högst upp i ett hus, vår andra granne är döv. Vi hade redan tagit hundpromenaden, den långa. Jag diskade ur tallrikarna och gick tillbaka till min översättning. Sedan tänkte jag att tänk om de kommer tillbaka till oss och hämnas, eftersom vi hindrat dem från att ta för sig. Hustrun tänkte samma tanke. Ja, vad ska man göra? ”Så dum är väl inte gubben att han gömmer datorn i slaskhinken”, tänker tjuvarna. Alltså gömmer jag datorn i slaskhinken? Men vad ska vi göra med allt det där andra?
Mycket litet är oersättligt. Det märkte vi när vi hade lägenhetsbrand. Jag saknar ingenting. Jag minns hur hustrun sydde överdrag till våra nya soffor – det var en modell som hette Hudson. Hon sydde på kvällarna efter arbetet. Det är det enda som gör mig ledsen, att hon sydde förgäves. Men vad skulle de vilja ta hos oss? Vackra band i bokhyllan, pinnsoffan i köket, väggkonsten (som inte är mycket värd), ett kvinnohuvud av Torsten Jurell, ett av Carl Eldh. Nej. Allt förgängligt. Och för mycket att kånka på. Smycken, men det har vi inte.
Jag tror nog inte att det skulle göra mig bedrövad. Om det inträffade. Men jag fängslas av konspirationsteorin som sådan. För tänk om den slår in. Att de förstör bohaget. Då får vi flytta ut på landet igen en stund. Där var ett jävla skitväder under långhelgerna. Och det var inte ens lönt att elda i bastun. Men man vet aldrig.
Så fort jag har sänt iväg en rundskrivelse, börjar jag fundera på om jag har något att säga i en ny rundskrivelse. Och då blir alltid svaret nej. Men efter en stund blir nejet ett ja. Också detta fängslar mig. Bland annat därför att det är förutsägbart.
Att lämna ifrån sig en översättning är som att lägga av sig vinterrocken. Man luftar den, man befriar fickorna från små ”fusklappar”. Eftersom jag är amatör på detta område, har jag ingenting att försvara och inget beröm att förtjäna. Men det finns knappast något bättre sätt att lära sig nya saker än att syna en text i sömmarna, som en översättare måste göra, i synnerhet när han själv ingenting begriper.
Jag hade länge problem med ordet ”Vorgarten”, bokstavligen ”förträdgård”, men eftersom jag inte ägde det ordet, tyckte jag inte att jag kunde använda det. Det fick bli ”förgård” istället (som i helvetets). Och så plötsligt, när böckerna är utgivna och tryckta, stöter jag på det där ordet igen. Då ser jag nämligen i en bebyggelsehistorisk uppsats att förgård visst går att använda men att förträdgård föredras av sakkunskapen. De fanns utanför många förnämare 1800-talshus: en liten plätt med planteringar, omgiven av ett lågt järnstaket. De flesta sådana plättar har försvunnit och ersatts av kaféer eller parkeringsplatser för bilar. I Göteborg ska de ha varit särskilt vanliga – och jag ser framför mig några stråk där de fortfarande finns – en bit av Karlbergsvägen i Stockholm också. Givetvis en nagel i ögat på dem som har försvurit sig åt täta stadsmiljöer – ädelurbanisterna.
Ett annat ord var ”Wandelung”. I mitt lexikon står det: ”promenoar”. Jag hade inte hört talas om det ordet förut, vare sig på tyska eller på svenska. Men jag tyckte att det lät vackert, på bägge språken – ett sådant som man borde lära sig och bära med sig – så jag tog det. Det finns ett annat skäl också. Den omedelbara förståelsen av en företeelse blir ofta ytlig. Men om man för med sig beteckningen av denna företeelse, som en osynlig ”fusklapp”, så börjar man leta efter promenoarer, ungefär som efter förgårdar eller förträdgårdar, litet här och var i de inre och yttre rum som man beträder. Det är riktigt givande. Okunskap är lärandets moder.
Att använda ord som spjärnar emot har faktiskt ingenting med snobbism att göra, enligt min enkla mening. Jag har förstått att unga människor inte vet vad en fältväbel är, och de har aldrig varit med om att ösa en stek. Men är det inte en väldigt bra anledning att använda de orden, så att de får reda ut sakerna för sig? För det har ju aldrig varit lättare än nu att leta fram innebörder och spåra sammanhang genom de möjligheter som nätet ger. Och just därför är det litet självmålsmässigt korkat att rensa ut ord och uttryck som inte används så ofta ur tillgängliga ordböcker. Och inte minst därför är det så njutningsfullt att slå i Maria Sjödins O som i ordbok. 2 563 ovanliga, oborstade, omistliga ord (Morfem, 2017) – fastän varken förträdgård eller promenoar eller fältväbel platsar där (i denna första upplaga).
Förra året gav jag ut ett par antologier om tjänstemän, som redaktör respektive medredaktör. Och för några veckor sedan köpte jag ett Erik Satie-häfte hos Gotthard Johanssons på Hötorget i Stockholm. Tror ni inte att där finns en Sonatine bureaucratique, i tre korta satser! Över varje rad av noter står det små verbala utrop eller motton eller beskrivningar (på franska) som:
”Han promenerar glatt till sitt kontor”, ”Han älskar en vacker, mycket elegant dam”, ”Hon älskar också hans reservoarpenna, hans glänsande gröna skjortärmar och hans kinesiska kalott ”, ”Han tänker på sin befordran”, ”Han måste flytta nästa kvartal – han har en våning i sikte”, ”Nya drömmar om befordran”, ”Han sjunger en peruansk sång, som en dövstum i nedre Bretagne har upptecknat”, ”I grannskapet spelar någon Clementi på piano – så tråkigt detta är”, ”Den kalla peruanska sången återkommer i hans huvud”, ”Nu måste han lämna sitt fina kontor – synd!”
Och så vidare.
Skulle vara rätt kul, tänker jag, att låta någon framsäga de här nonsensfraserna (kan man hitta på egna?), medan jag själv sitter vid flygeln (och försöker härma Clementi) – kanske min vän Anders Ahlbom Rosendahl, som har turnerat med cellisten Petja Svensson (och nu ska göra ny monologteater, om spionen Stig Wennerström, i fängelsemiljö – på Långholmen).
Det är dags att inte tänka på döden.
Och: det är bättre att förse sina böcker med ett exlibris, innan man gör sig av med dem. (Än att inte förse dem.)
En motståndshandling, i bägge fallen.
Er Anders
I. Jag köpte en påse kastanjer. Och det slog mig att man i vår rika matkultur, med inflöden från så gott som alla delar av världen, inte ser några människor som står och rostar kastanjer i gathörnen, som i Sydeuropa och på andra ställen. Förr hade vi i alla fall varmakorvgubbar. Medan godisbutikernas antal där jag bor är oöverskådligt. Jag vägrar än så länge att tro att det (senare) är ett välfärdsmått.
II. Försöker följa, främst genom brittisk press, hur Brexit-förhandlingarna fortskrider. Så mycket krångligare ett utträde ur en ”demokratisk union” är än ett utträde ur låt oss säga sovjetimperiet! Och förenat med bestraffningar. Också inom EU förbereds straffaktioner, för olydnad. Unioner som konfliktskapare; man tänker på amerikanska inbördeskriget. Och frivillighetens gränser.
III. I oktober befann jag mig under några dagar i Borås. Jag samtalade med min vän Peter Luthersson om Werner Bergengruen, som jag översatt (”Döden i Reval”), på Svenska Historiedagarna. Och jag köpte nya skor. Därpå skrev jag ett kåseri av det slag som huvudstadspressen ogillar, eftersom den lider av storhetsvansinne. Det går härmed som samizdat. (Bilaga.)