Tidsbild

ANTECKNAT 2017 – i dagboksform

Foto: Knut Lindelöf

Av Anders Björnsson

 

8.11. – Nya numret av Presens i brevlådan, tredje på rad som jag medverkar i. För ett år sedan kände jag inte till att den publikationen existerade. Den utges av Finlands svenska litteraturföreningar, redaktören Anders E. Larsson finns i Lund. För mig ett andningshål. Jag vet ingenting om läsekretsen. Hur skönt att slippa tänka på målgrupper! Jag umgås med dem jag tycker om, skriver för dem som tycker om det jag skriver. Varför skulle jag lägga mig ut för resten?

 

11/11. – Flera frågor. Varför börjar så många ord i vårt språk på bokstaven s? Eller ljudet s (som Sven Öhman, fonetikern, skulle ha sagt). Och varför har (nästan) alla konjunktiven försvunnit? Många tankar får man under översättandet. Nå, och varför håller jag sedan på med detta? Andra hade (sic) gjort det bättre. Snabbare, smidigare. Kanske därför att jag nu hoppar av. Då behöver man något att hoppa på. Man kan ju inte laga mat hela tiden.

 

12/11. – Ursviksskogarna. (Uschvik, sa vår modersmålslärare i åttan och förlorade kampen.) Där jag orienterade, som scout, för femtiofem år sedan. Nu ser jag under hundpromenaderna raserade skyttevärn, betongbro och övergiven banvall, grafitterade mobbförråd, färgprakt. Det är skönhetsupplevelser av ett sällsamt slag. Här finns rastplatser med eldstäder, i skuggan av frenetisk nybyggnation, icke-stansplanelagd. Sent stängslade ängsmarker. Ett par brukshundsklubbar. Det brusar av genomfartstrafik. Jag tar inga fotografier, försöker memorera allt.

 

15/11. – Carl Forsstrands bok om Sophie Hagman (1758–1826), hertig Fredrik Adolfs mätress, och gustaviansk lösaktighet (1921), anskaffad antikvariskt; redan i femtonårsåldern älskarinna åt en Stockholmsbryggare, sedan åt teaterfolk. Vid sidan av Gustaf Hallenstiernas (1741–1813) pornografiska memoarer (utgivna av Gardar Sahlberg; mitt exemplar från Rönnells innehåller Magnus von Platens marginalanteckningar) säger detta något om tidevarvet, ingalunda fritt från pedofili i de högre kretsarna. Mot sådana sedvänjor var viktorianismen, den småborgerliga Biedermeierkulturen, den svenska folkrörelsemoralismen sunda reaktioner. (1960-talets ”sexuella frigörelse” var en retrograd rörelse.) Nu behövs en liknande reaktion. Och en uppröjning i nöjes- och underhållningsjournalistiken, som har höjt sedeslösheten till skyarna.

 

16/11. – En arbetsanteckning: All sanden, stränderna och alla fågelarterna, hos Johannes Bobrowski! Trana, uggla, gultrast, kråka, svala, lärka, lövfågel, hök, duva, div (??), häger, skata. Till detta kommer utter, syrsa, delfin, gädda, fladdermöss. Och öppningsfanfaren: ”Var välkomna främlingar./Du ska vara en främling. Snart.” (Tolkning: Göran Hägg.) Vi där ska resa där: som allt mindre främlingar.

 

18/11. – ”Mannen vars namn jag inte nämner” (Anna S.) var en mästare på att skaffa egna förmåner och beskära sin personals autonomi, dess stolthet. Han väste då han skrattade men bara åt sina egna skämt (också i sändning); ville verka folklig men var ogin och bestraffande. Tiggde om ynnestbevis och fick en svart hatt av samma sort som den där statsministern. Hans kunskapsbas var minimal och inskränkte sig till de egna krämporna. Om han har dött? För mig var han alltid död. Utan innanmäte.

 

20/11. – Bachs italienska konsert. Reviderar min fyrtio år gamla fingersättning. Det låser upp vissa blockeringar. Inte för stora kast med handen! Man befinner sig här i en gråzon mellan harmoni och kromatik. De klara dur-klangerna drar iväg med en, berusande nästan. Lilla hunden tjuter i mellansatsen. Jag bryter mitt i en fras. Det är lätt att komma tillbaka. Sätter mig ned med Alexander Lernet-Holenias Der 22. Juli. Erzählung (1947) och tänker att den skulle vara rolig att översätta.

 

21/11. TV-hägern, täljd och brunbetsad, står i skamvrån, skymd av kaffekvarnen, elektrisk, glänsande. Två tidsåldrar.

 

23/11. – Utlandsbetalning. Faktura från antikvariat i Glostrup, Danmark, för Der 22 juni. Boken på 80 sidor, svårt skadad, den saknar rygg, väger 50 gram. För den skulle jag, enligt katalogen, betala 80 danska kronor. Tillkom fraktkostnader, 120 DKK, och bankavgifter såväl i Sverige som i Danmark. Slutsumman blev 525 SEK, fem gånger godsets värde.

 

25/11. – Hur många rundbrev eller ”masscirkulär” har jag sänt ut? De började som meddelanden om min fortsatta existens efter ett par rejäla professionella nederlag; sedan följde ytterligare några. När jag konsulterar mitt digitala arkiv, ser jag att det finns 55 sparade – men jag är en usel arkivarie, så det har nog avgått fler. Tar man 2004 som startår, blir det lågt räknat mellan tre och fyra per år. Med tiden har jag försökt att variera formen, men jag har inte lockats att gå utöver en utvald krets, bli populär. Några mottagare har fallit ifrån, andra har tillkommit. (En del cirkulär inarbetade jag i Den krypande kontrarevolutionen, 2012. Den av mina böcker som jag är mest nöjd med. Den fick ett enda omnämnande.)

 

26/11. – I min handstil går jag nu tillbaka till den normal som var gällande när jag gick i småskolan, lågstadiet. Jag binder ihop bokstäverna och försöker börja varje på baslinjen. Borde jag också återgå till de gamla kommateringsreglerna (som tyskar och danskar alltjämt praktiserar)? Det känns så, men blir omöjligt i publika sammanhang. Det ligger ingen nostalgi i detta, dock en strävan efter tydlighet. Avföra utan att tillföra betyder i mina ögon minskad seriositet. Endast den allvarsamme skrattar på rätt ställe.

 

28/11. – Internationellt symposium på Vitterhetsakademien, om ”universitetens uppdrag”, organiserat av Lars Engwall. Antecknar som särskilt anmärkningsvärt de amerikanska universitetens ”juridifiering” och överhuvudtaget tillväxten av specialiserade stabsfunktioner som inte direkt (eller alls) har med forskning och undervisning att göra. Tunnelbaneläser samtidigt en biografi över Karl Polanyi. Han kom på våren 1940 till USA, inbjuden som gästprofessor till Bennington College, Vermont – ett kvinnligt elitlärosäte, utan egen förmögenhet, höga terminsavgifter! Där var kvoten lärare-student 1:5 (idag, några skandaler senare, är den 1:8). Måste nu inte elevantalet på moderna universitet krympa, som skedde på 1600- och 1700-talet i Europa? Behovet av väsentligheter (”kärnverksamhet”) framträder mycket starkt. Högre utbildning har något cancerogent över sig: Lars visar bild på det nya skandalhuset i Uppsala, universitetets administrationsbyggnad; kallas allmänt Finlandsfärjan, folk som jobbar där trivs inte med lokalerna.

 

30/11. – Självtvivlet – den främsta drivkraften. Och detta inte för att kokettera. Den urlakar mig. (Anteckning i den ”riktiga” dagboken, förd för hand.)

 

1/12. – ”Viljen I sedan läsa om andra länders öden eller höra berättas om dem, skolen I finna, att stor stater blivit förda till undergångens brant av de unge, men bevarade och räddade av gubbar. ’Säg mig, hur kom det sig, att I så snart upphörden att vara en stormakt?’ En sådan fråga har stundom blivit framställd, och I kunnen läsa den i ett skådespel av skalden Nevius. Svaret blir, jämte åtskilligt annat, dessa beaktansvärda ord: ’Vi fingo nya statsmän, som voro ovisa och unga.’ Brist på förutseende är ett lätt förklarligt fel hos den i utveckling stadda åldern, men klokhet är ålderdomens dygd.” (Cicero, Tankar om ålderdomen. Till svenska 1919. Cicero ikläder sig Catos roll.)

 

4/12. – PH: mellanstor hund, beter sig som en liten; skäller, i ledband, på stor hund, vilken inte bryr sig om honom.

 

7/12. – Resandet: det har för mig alltid varit förknippat med något som uteblir, en rest eller ett frågetecken. En plats som uppsöks bör man därför alltid återvända till, och finns det liten chans att detta blir av, är det lika gott att avstå också första och enda gången. För hur ska man kunna vara tillfreds med en avglans, ett fladder av vyer? När jag gjorde uppehåll i Hamburg i våras, kände jag mig hemma, trots att jag inte hade varit där på närmare tjugosju år. Behövde ingen Stadtplan. Brahms hade en bostad här. Jag såg ut över Binnenalster, blank yta. I Rådhuskällaren serverades krabbsoppa.

 

8/12. – Och nu är det dags för Vorschmack, Mannerheims favoriträtt. Han hade importerat receptet från sin tid i Polen. Lammfärs och saltsill, plus en del andra smaksättare, kokas samman under ett kvarts till ett halvt dygn. Vattnas försiktigt med oxbuljong, då och då. Smetana och gurka, rödbetor, bakpotatis. Mannerheim yttrade: ”Jag kan äta får var dag. Som en turk.” Och den avkoppling detta innebär, jämfört med allt datortrassel!

 

11/12. – Josef Stalin hade en hobby, uppger Stephen Kotkin i andra delen av sin stora Stalin-biografi (Waiting för Hitler, 1929–1941. Penguin Books 2017. 1154 s.), nämligen att samla på klockor. Också Joseph Roth, som jag har ägnat mig en del åt, samlade klockor. I sin yrvakna ungdom kallad ”Der rote Joseph”. Det gick utför för dem bägge.