Recension

Maksim Gorkijs Natthärbärget på Dramaten

Jan Käll

Vi gick på Dramaten och såg Maksim Gorkijs Natthärbärget. Jag har tidigare läst men aldrig sett den framförd. Ordagrant översatt är pjäsens egentliga titel ”På botten”, (den engelska titeln är The Lower Depths, på tyska Nachtasyl – Szenen aus der Tiefe, på franska Les Bas-fonds). Den svenska titeln speglar alltså den titel pjäsen fick i sin tyska översättning, Nachtasyl. Urpremiären skedde 1902 på Konstnärliga teatern i Moskva, i regi av Konstantin Stanislavskij. Föreställningen blev en stor succé. Inom loppet av två år var Gorkij en berömd dramatiker i stora delar av Europa.

Som pjäsförfattare hade Gorkij tagit djupa intryck av den åtta år äldre kollegan och nära vännen Anton Tjechov. Det gäller inte minst Natthärbärget. Till formen liknar Natthärbärget påtagligt de numera klassiska pjäser som Tjechovs skrev vid samma tid (Måsen, Tre systrar och Onkel Vanja). Tjechov läste också på ett tidigt stadium Gorkijs manuskript och kom med en del synpunkter som Gorkij tog fasta på. Att Natthärbärget ändå framstår som väsensskild från Tjechovs pjäser beror helt och hållet på valet av motiv. Tjechov skriver om samhällets övre skikt medan Gorkij skildrar dess bottenskikt. Men granskar man pjäsens form är likheterna uppenbara. Det är en närmast programmatisk naturalism, utan eftergifter för det traditionella dramats regler. Det handlar om att på scenen ställa upp livet ”såsom det verkligen är”.

Pjäsen utspelar sig under några vårmånader på det härbärge som drivs av den grymme och snikne Kastiljoff och dennes hustru Vasilissa. Gästerna består uteslutande av utslagna, alkoholister och förbrytare vilka samtliga tycks ha gett upp allt hopp om en annan och bättre tillvaro. Bland dessa förtappade dyker pilgrimen Luka upp. Genom medlidande och förståelse lyckas Luka ingjuta en smula hopp bland härbärgets gäster, bland annat genom att för den alkoholförgiftade skådespelaren berätta att de numera finns en klinik där man gratis kan få vård för sitt missbruk. (Dessvärre har Luka glömt i vilken stad kliniken ligger.) Lukas beteende bidrar också till att skärpa motsättningarna mellan härbärgets gäster och värdparet, vilket leder till att yrkestjuven Vasjka, om än mer eller mindre av misstag, dödar Kastiljoff. Efter en tid ger sig Luka av igen och tillvaron på härbärget återgår till hur det var innan. Den alkoholförgiftade skådespelaren återfaller i missbruk och hänger sig på härbärgets gård.

Kan en pjäs som Natthärbärget hundratjugo år senare fortfarande säga oss något? Vid urpremiären 1902 var ämnesvalet något nytt. Inte minst i dåtidens Tsarryssland. Naturligtvis var ämnesvalet betingat av såväl Gorkijs personliga erfarenheter som av de radikala socialistiska idéer han omfattade. Numera är det allmängods att på teaterscenerna skildra utslagna och missbrukare. Det säger något om Natthärbärgets stilbildande drag. Utan den hade de pjäser som senare exempelvis Eugene O´Neill och Lars Norén skrev varit otänkbara. Särskilt Eugene O´Neills The Iceman Cometh är uppenbart inspirerad av Natthärbärget. Men där Gorkijs kristuslika Luka ingjuter en smula, om än kortvarigt och illusoriskt, hopp hos de utslagna individerna på Natthärbärget så krossar O´Neills Hickey alla drömmar om en bättre tillvaro. Givet att Gorkij skrev sin pjäs kring sekelskiftet år 1900 och O´Neill, som också bekände sig till socialismen, skrev sin 1939 är det kanske en historiskt rimlig skillnad. Hos Natthärbärgets gäster finns fortfarande, all misär till trots, någon form av hopp om en bättre, eller i vart fall drägligare tillvaro. Hos O´Neill är det hoppet definitivt släckt. Hos Lars Norén har det i stället utvecklats till en närmast religiös föreställning om utslagna och narkomaner som bärare av mänskligt lidande.

I Dramatens uppsättning är, enligt programbladet, handlingen förlagd till en obestämd krigsskådeplats i en nära framtid. Scenografin är spektakulär. Den utgör en spegelbild av salongen, men demolerad och nedgången. Själva föreställningen är dock ganska slätstruken och personregin småslarvig.

Men återigen: varför spela Natthärbärget? Några skäl, utöver att ge även de utslagna människorna på botten en röst, är svåra att se. Men det kanske är vackert nog.

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten Regi: János Szasz Bearbetning: Irena Kraus och János Szasz, Scenografi: Márton Ágh, Kostym: Kajsa Larsson Kompositör: Anna von Hausswolff, Peruk och mask: Melaine Åberg och Frida Ottosson, Dramaturg: Irena Kraus, Medverkande: Kicki Bramberg Kvasjnja, Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Duncan Green, Thomas Hanzon, Rita Hjelm, Johan Holmberg, Ellen Jelinek, Hamadi Khemiri, Ingela Olsson, Torkel Petersson, Shanti Roney, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, Pierre Wilkner