Ledare XXI

Ledare XXI

1. Historia i ett nutidsperspektiv

Hans B Johansson, som presenterades i Förr och Nu nr 4/2021, ställer frågan om studiet av historien underlättar för oss att tolka vad de nuvarande kriserna, såsom kriget i Ukraina, kommer att föra med sig? Hans svar på frågan är ”nej”, men att det likväl är nödvändigt att känna historien.

Hans B Johansson

När jag började skriva den här texten, som skall handla om spänningen mellan Ryssland och NATO i det historiska perspektivet av de två världskrigen, hade jag nyss läst en debattartikel i Aftonbladet från torsdagen den 27 januari. Inlägget handlar om skolans roll när den förintelse som kallas Förintelsen skall lyftas fram som det mest avskyvärda brottet någonsin mot demokratiska värderingar och människors lika värde.

Det är bra att Lärarnas Riksförbunds, Lärarförbundets och Sveriges Skolledarförbunds respektive ordförande skriver på den dag som har utsetts till Förintelsens minnesdag, men det är inte bra att det de skriver i ett historiskt perspektiv är utomordentligt dåligt skrivet. Ge lärarna kompetens att bemöta extrema åsikter, skriver de utan den minsta anvisning om vad den kunskapskompetensen borde bestå av.

Jag har i många år undrat över hur barn (och vuxna) i vår nutid skall kunna förstå vad det var, som ledde fram till det vidrigaste brottet i Europas historia med hjälp av resor till Auschwitz. Eller genom att lyssna till vad representanter för kyrkan, elevhälsan, socialtjänsten och polisen har att säga om moraliska ställningstaganden. Folkmord har begåtts före Förintelsen och kommer att begås igen – om vi inte rustar oss med kunskap.

Om vi verkligen vill försvara demokratiska värderingar och människors lika värde med Förintelsen som exempel, då gäller det att beskriva och diskutera hur nazisterna kom till makten och hur rasbiologin blev deras ledande ideologiska teori.

Det är, som artikelförfattarna medger, svårt att ersätta personliga berättelser från koncentrationslägrens överlevare.

Men varför är det svårt?

Det personliga mötet är inte hela svaret. Styrkan i den berättelse som nyss bortgångne Emerich Roth kunde förmedla ligger i hans roll som ögonvittne. Han var där. Han hade den direkta kunskapen. Det uppfattas av barn och av andra som en av de viktigaste faktorerna, när bitar skall identifieras för att placeras in i verklighetens pussel. Vi lyssnade till… och läste… hans berättelse, därför att vi vet att han visste!

Ty det är vad historieforskning i grunden handlar om: att lägga pussel med berättelser. Rättare sagt, ett pussel av ett pussel av ett pussel tills vi når fram till en bild av vår världs historia. Men bilderna på kartongernas framsidor är allt som oftast inte helt överensstämmande med pusselbitarna och bitarna har kanske inte riktigt rätt form. En korrupt historiker tar då fram pensel och färg eller fil och hammare. Ibland fattas det flera bitar därför att de som ramlade ner på golvet sopades upp av pedantiska tjänstemän och förpassades till historiens soptipp. Det skall också sägas att alla dessa historiens pussel alltid är ofullständiga, föränderliga och saknar raka och jämna ytterkanter. Det kommer alltid att finnas nya frågor och nya bitar att försöka passa in.

Källkritik talas det mycket om.

Källkritik är de kritiska test historikern använder för att avgöra om historiska påståenden är vetenskapligt användbara för ett bestämt syfte eller ej”,

skrev Rolf Torstendahl i min första lärobok i historieämnets metodik. Jag nöjer mig med historiska påståenden – berättelser, narrativhär. Det vi kallar kvarlevor är en annan fråga där äktheten ofta prövas med hjälp av naturvetenskapliga metoder, om det finns anledning att tvivla. Jag skall försöka sammanfatta historikernas tre källkritiska grundelement. Men – och det förtjänar att sägas – att vara källkritisk är inte detsamma som att alltid vara skeptisk.

För det första skall berättelsen helst vara så samtida som möjligt med själva händelsen. Emerich Roth höll tyst om sina erfarenheter i trettio år innan han började berätta, därför att de var fruktansvärt obehagliga. Då är det ju inte samtida, säger kanske en del. Men eftersom hans berättelse stöds av andra berättelser om liknande erfarenheter måste vi i ett historiskt perspektiv tro på den, ty vi vet att också han var där.

För det andra skall berättelsen bedömas för sin tendens. Finns det personliga intressen som påverkar berättaren och i så fall hur? Det kan vara värderingar, avsikter och ekonomiska intressen eller att man rycker ut i och för sig sanna påståenden ur sina egentliga sammanhang och blandar dem till en osalig röra med demagogiskt syfte.

För det tredje måste en historiker kräva att berättelsen är oberoende. Om ett påstående är uppenbart hämtat från en annan berättelse, kan man inte använda det som en oberoende källa, även om det skulle vara sant. Verbala överensstämmelser, upprepade sakfel, samma urval av fakta och stilideal kan vara tecken på beroende.

Rolf Torstendahl sammanfattar:

På de historiska påståenden, som ej sållats bort med hjälp av källkritik och på material som används som kvarlevor skall historikerns resultat grundas.”

Historien upprepar sig aldrig även om makthavare ständigt försöker upprepa historien. Det är inte möjligt att med hjälp av kunskaper i ämnet historia förutsäga framtiden. Så vad skall vi då med historieforskning och historieskrivning till? Jo, det är alltid bra att veta var man kommer från, är väl det enklaste svaret.

Så här tror jag att det är. När historia är ett populärt ämne skrivs fler historiska berättelser än vad det finns forskning till. I krig och kris framförs ett överflöd av historiska påståenden med en mer eller mindre uttalad tanke att återknyta det som händer just nu till historien. Men, man skulle kunna säga att historiska berättelser, som används till att motivera krigshandlingar eller andra politiska manövrer i ett senare skede, kan förlora sin status av oberoende källa till historisk information, även om de i sig är sanna.

Det är, som sagt, bra att veta var vi kommer från men den kunskapen säger i sig inget om vart vi är på väg. Inte desto mindre är det bra att veta var vi kommer från, ty då kan vi förstå vilka vi är och medvetet välja vilken väg vi skall ta i fortsättningen. ”Man skall kunna vad man vet och hur man vet det”, lär uppsalahistorikern Harald Hjärne ha sagt till sina studenter. Inte vet jag om det är sant, ty jag har läst det i en bok som är skriven av en som inte heller var med. Men det låter riktigt, i synnerhet för förmedlare och mottagare av kunskap.

Så var det det här med de två världskrigen och situationen i Ukraina. När det gäller det andra världskriget har jag egentligen bara en synpunkt eller snarare en fråga: vem motsvarar Hitler och vilken politisk grupp skulle kunna motsvara NSDAP i vår samtid? En sådan fråga kan lätt uppfattas som felställd eller skruvad.

Och ändå.; ur perspektivet att Putins och oligarkernas Ryssland överföll Ukraina med samma gamla svepskäl om skydd för minoriteter i det angripna landet (som både Hitler och Clinton har använt liksom många andra stormaktsledare), då inställer sig antagligen ännu en fråga. Men inte om Ryssland och Putin utan om det andra världskriget. Strängt taget är det en grupp av frågor.

Hur kom det sig att tyska storföretag, banker, godsägare och militärer inte satte stopp för Hitler innan det hade gått så långt att händelseförloppet inte längre kunde hejdas?

Alla initierade beslutsfattare i Tyskland förefaller ju ha varit medvetna om att man aldrig skulle kunna vinna ett storkrig – det man kallade för det totala kriget – trots Hitlers och Göbbels demagogi. Den som enbart hänvisar till tysk revanschism och/eller antikommunism gör det alltför enkelt för sig, tror jag.

Jag påstår alltså att nazisternas relationer till olika maktgrupper i mellankrigstidens Tyskland, trots allt som är skrivet, ännu inte är fullständigt utredda och sammanfattade på ett sätt som kan förstås av vem som helst som så önskar. Det gäller, menar jag, oavsett om man anser att det andra världskriget var en direkt fortsättning på det första eller ett helt nytt krig.

Hjalmar Schacht var under flera perioder allt ifrån hyperinflationen i början av 1920-talet och fram till 1937 den som hade störst inflytande över alla aspekter som gällde tysk ekonomi. Hans på ytan så framgångsrika ekonomiska politik var en grundförutsättning för nazisternas krigsförberedelser. Han var aldrig verklig medlem i NSDAP – endast ”hedersmedlem” – men det var han som band samman nazisterna med banker och näringsliv. ”Jag är inte nationalsocialist,” sade han i början av 1930-talet, ”men nationalsocialismens grundläggande idéer är till sitt innehåll i huvudsak riktiga.” Han talade också varmt för Hitlers utnämning till rikskansler. Auschwitz är en del av nazismens historia. Människor som Hjalmar Schacht är en annan del, minst lika väsentlig. För vår förståelse om vad som egentligen hände är det nödvändigt att se båda delarna.

Hitler och Hjalmar Schacht i Berlin, maj 1934. Deutsches Historisches Museum, Berlin.

Om vi å andra sidan tar det första världskriget, tycker jag att det finns mer att studera för oss här och nu. För den som inte känner till de grundläggande fakta som historikerna är överens om rekapitulerar jag dem här i korthet. Sarajevo var sommaren 1914 en stad i det självständiga kungariket Serbien. Serbien hade delvis tillhört det kejserliga habsburgska väldet eller Österrike-Ungern, som man kallade denna mångnationella stat. Den habsburgska dynastins tronföljare var den 28 juni på besök i Sarajevo. Han och hans hustru sköts i sin bil av den nittonårige revolutionäre panslavisten Gavril Princip. Så vitt jag vet är man numera också ganska överens om att tronföljarens – ärkehertig Frans Ferdinand – syn på de områden, som tillhörde eller hade tillhört kejsardömet och som dominerades av en slavisktalande befolkning, var att de skulle ingå som delvis autonoma provinser. Princip tillhörde – eller i vart fall agerade på uppdrag av – en panslavistisk revolutionär organisation, som kunde tänka sig att utföra enskilda mord och terroraktioner för att främja sin politiska agenda. Första frågan: är orsaken till det första världskriget att en nittonårig vildhjärna skjuter habsburgarnas tronföljare?

Ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike (1863-1914), hans hustru Sophie von Chotek, hertiginna av Hohenberg (1868-1914), f.v. sonen prins Ernst av Hohenberg (1904-1954), prinsessan Sophie av Hohenberg (1901-1990), och Maximilian, hertig av Hohenberg (1902-1962). Foto omkr. 1910. (Public domain)
Bilen som ärkehertigparet färdades i vid mordtillfället var en öppen Gräf & Stift av 1911 års modell. Militärhistoriska Museet i Wien. Foto User:Alexf – Wikimedia Commons. (Creative Commons Attribution)

Det som följde var att Österrike-Ungern ställde mycket omfattande krav på inflytande över den politiska och legislativa processen i Serbien. Serbien accepterade det mesta av kraven men inte alla. Kejsar Wilhelm II:s regering i Berlin uppmuntrade (direkt eller indirekt?) den mycket gamle kejsar Frans Josef I och hans regering i Wien att fullfölja kraven till sista bokstaven. Ett slutligt ultimatum utgick den 23 juli och när serberna fortfarande var avvisande, i sin tur uppmuntrade av den ryske tsaren, förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien den 28 juli.

Nästa fråga: är det habsburgarna i Wien som startar världskriget med sina härsklystna krav på Serbien? Tredje frågan: är det Wilhelm II av Tyskland och/eller tsar Nikolaj II av Ryssland som bär skuld till världskriget, då de kunde ha förhindrat kriget mellan habsburgarna och serberna? Det är numera för de flesta också helt klart att Wilhelm II:s minister Bethmann-Hollweg med flera planerade för en tysk expansion mot öster och en annektering av bl.a. Ukraina. (Den som vill kan t.ex. söka under rubriken Ober Ost för att läsa om hur den tyska militärledningen under perioden 1915-18 skapade ett nära 110 000 kvadratkilometer stort ”mönsterområde” – en europeisk koloni – i vad som numera är delar av Polen, Lettland, Litauen och Belarus!)

Så kan man fortsätta, som det verkar, i ”all oändlighet”. Fransmännen var förbundna med ryssarna i en försvarsallians och skräckslagna inför hotet av en ny tysk invasion drygt 40 år efter den senaste (1870). Engelsmännen var förbundna med fransmännen och uppskakade av den tyska flottans upprustning, de tyska kolonierna i Afrika och kunde av säkerhetsskäl absolut inte tolerera att Tyskland ockuperade det neutrala Belgien. Kort sagt: bär alla deltagande kejsardömen, konstitutionella monarkier och republiker skuld till världskriget genom sin krigsplanering och sina komplicerade försvarsallianser?

Sedan finns det ju också de som skriver att stormakternas imperialistiska strävan och/eller industrialismens kollision med de gamla kejsardömenas feodala överbyggnader orsakade kriget. Ja, någon gång har jag tänkt att det var feodalismen och inte människovärdet som dog i skyttegravarna i norra Frankrike.

”Men mänskliga misstag betyder vanligen mera för historiens gestaltning än mänsklig ondska”, skriver Taylor i The Origins of the Second World War från 1961. Har de ledande frågorna ovan någon egentlig betydelse för själva skuldfrågan? Kan skuldfrågor ens leda till relevanta historiska påståenden?

”Jag var motståndare till avspänningspolitiken från den dag Hitler kom till makten och jag skulle utan tvivel bli det igen under liknande omständigheter”, skriver Taylor också. ”Men den saken har ingen relevans när man skriver historia. Vid en tillbakablick ser man att även om många är skyldiga så var ingen oskyldig. Det politiska handlandets mål är att skapa fred och välstånd, och i det avseendet misslyckades alla de ledande statsmännen av olika anledningar” (övers. Olle Moberg). Den som vill kan ju fundera över Per-Albin Hanssons strategiska och taktiska manövrer under kriget; Alf Johanssons Per-Albin och kriget är fortfarande en introduktion till ämnet så god som någon.

I moraliskt avseende har Taylor rätt. Politikens mål är att skapa fred och välstånd. Historieforskning kring fredligare sammanhang än krig mellan stater bekräftar oftast denna målsättning – oavsett om vi undersöker demokratier, kungadömen eller diktaturer, var och en på sitt eget sätt.

Hur ser det ut idag? Är det en historiskt relevant fråga? Nej, det är en politisk och moralisk fråga för nutiden. När man i en diskussion om kriget i Ukraina letar efter gamla gränser och historiska oförrätter sedan flera hundra år, skall man finna miljoner människor som varit utsatta för etnisk rensning. I samtiden oförlåtliga oförrätter har begåtts av stater och folk. Hur lång skall preskriptionstiden vara? Tio år eller tjugo? Hundra år eller två hundra? Kristian Tyrann ställde till med Stockholms blodbad för drygt fem hundra år sedan. I Danmark kallas Kristian II för ”den gode”.

Ryssland är och har i århundraden varit ett imperium. Från Alexander Nevskij och storfurstarna av Moskva via tsarerna till Stalin och Putin. Arvet från Alexander Nevskij bar på en direkt koppling till arvet efter Kublai Khan. Arvet fördes vidare genom århundraden därför att Ryssland – det ryska folket – är en emulsion av många folk med gemensamma intressen (läs Fjodor Resjetnikovs Pråmdragarna). Det handlar alltså inte bara om härskarnas makt.

Ju mer vi lär oss om Rysslands historia, desto mer kan vi förstå vad som skrämde dess härskare. Men skall Putin liknas vid den siste habsburgske kejsaren i Wien? Är Ukraina hans Serbien? Vem blev ärkehertig och vem blev Princip? Det är ju i verkligheten helt orimliga frågor.

Karlstad våren 2022

2. DET HISTORISKA MISSTAGET

Den svenska regeringens beslut att ansöka om medlemskap i den västliga militäralliansen Nato kommer att visa sig vara – för att använda en formulering av den amerikanske historikern och diplomaten George F. Kennan – ett misstag av episk betydelse. Man säger, att Sverige som Nato-land kommer att stärka sin säkerhet, eftersom ingen av alliansens medlemsstater har blivit angripen. Men Nato har gått till angrepp mot andra länder: Jugoslavien, Afghanistan, Libyen. Och vad är USA med lydstater berett att göra i Ukraina?

Ett Sverige i Nato är inte ett steg mot fred utan ett steg mot krig. Krigare av olika slag (om de gjort sin obligatoriska krigstjänst spelar i detta sammanhang mindre roll) har varit pådrivande. De har drivit den traditionella svenska neutralitetspolitikens företrädare tillbaka, förhånat dem. Detta har i dagsläget krävt en demonisering av allt ryskt, av rysk kultur, musik, konst, litteratur. Det är ett dramatiskt skifte: inte ville någon förbjuda import av amerikansk kultur och vetenskap under USA:s långa och blodiga krig i Vietnam och Sydostasien.

Det russofobiska Sverige kommer förr eller senare att ångra sig. Och eftervärldens historiker kommer att upptäcka, att den orkestrerade svenska officiella Rysslandsfientligheten har utgjort en spegelbild av det rysk-sovjetiska tvångskonsensustänkandet. Den svenska studiecirkeldemokratin (Olof Palme) har inte spelat någon som helst roll inför det av det politico-militära etablissemanget genomdrivna Nato-inträdet. Man har manipulerat, dirigerat och stämplat. Man värjer sig mot desinformation men sprider desinformation.

Skadeverkningarna av regeringens grava misstag måste nu minimeras. Rimligen kommer många medborgarinitiativ att uppstå för att se till att Sverige genom servilitet och krigsyra inte dras in i onödiga och livsfarliga Nato-operationer. Sorgen får inte skymma klarsynen.

Redaktionen