Iakttagelser inför det kommande franska valet
Julien Hach
Artikelförfattaren är en i Sverige bosatt fransman som regelbundet medarbetar i Förr och Nu.
Kommer Emmanuel Macron att bli omvald till Frankrikes president den 24 april 2022? Just nu är det mycket som pekar mot det. Med stöd av cirka en fjärdedel av de tillfrågade fransmännen toppar den sittande presidenten i opinionsmätningarna, en popularitet som förefaller överraskande hög för en avgående fransk statschef – i synnerhet för en så pass kontroversiell och udda figur som Macron.
Detta oväntade stöd är dock enkelt att förklara: den brutala hanteringen av de gula västarnas (les gilets jaunes) uppror samt de stenhårda restriktionerna under coronapandemin bidrog till att Frankrikes presidenten erhöll en solid populäritet bland den äldre och välbärgade delen av befolkningen, den som mest av allt längtar efter ordning och trygghet. Vald av ”les bobos” (ung. ”hipsters”) 2017, kan Macron idag räkna med Frankrikes ”boomers” stöd för att nå valets andra omgång.
Vem som kommer att bli Macrons motståndare i valfinalen är dock fortfarande oklart.
Med sin otippade kandidatur lyckades den kontroversielle högerdebattören Éric Zemmour att röra om i grytan ordentligt och såg till att reprisen på duellen mellan Macron och Marine Le Pen inte längre ter sig som ett oundvikligt faktum.
Zemmour är ett praktexempel på gammaldags fransk meritokrati och assimilering: född 1958 i förorten Montreuil i en arbetarfamilj med algeriskt-judiskt ursprung, klarade han inträdesprovet till det prestigefyllda Institut d’Etudes Politiques i Paris och arbetade sedan i 20 år som kolumnist i tidningen Le Figaro. Under senare år blev han en sensation som politisk debattör i en rad TV-shower och författare till flera essäer och romaner. Brexit och Trumps valframgång inspirerar honom och han hoppas samla röster både från den konservativa borgarklassen och den av globaliseringen desillusionerade arbetarklassen kring löftet om ett åter stort och självständigt Frankrike. För detta ändamål vill Zemmour liksom Le Pen slopa i princip all invandring och ”rädda” Frankrike från islamisering (”det stora folkutbytet”, ”le grand remplacement”). Han är också starkt EU-skeptisk, vill lämna NATO och förebrår USA för att trissa upp spänningarna mellan Europa och Ryssland. Bildad, välartikulerad och samtidigt ännu mer provokativ än Le Pen, utmanar Zemmour den sistnämndas position som extremhögerns naturliga ledare dock utan någon verklig chans att själv gå vidare i valet, (han ligger runt 12% i opinionsmätningarna). Och med enda kännbara resultat att söndersplittra extremhögern.
En sådan splittring ökar rent teoretiskt högerkandidatens chanser att kvalificera sig till valfinalen. För ovanlighetens skull blev det en kvinna som partiet Republikanerna (les Républicains) utsåg till presidentkandidat: Valérie Pécresse, en 55-årig politiker som i mångt och mycket framstår som en ärketyp av den traditionella franska borgerligheten. Född och uppvuxen i en konservativ miljö i Frankrikes rikaste stad Neuilly-sur-Seine är ”Bulldozern i kjolar”, liksom Macron och många franska toppolitiker, en produkt av Frankrikes elitskolor HEC och ENA (”Les Grandes Ecoles”) och en framgångsrik karriär som yrkespolitiker. Pécresse rekryterades 1997 av den dåvarande presidenten Chirac och har erfarenhet som minister i tidigare regeringar samt som ordförande för regionen Ile-de-France (där Paris ligger). Hon gillar att beskriva sig själv som ”en tredjedel Thatcher och två tredjedelar Merkel”, lovar att rätta till landets ekonomi genom att spara 76 miljarder euro i offentliga utgifter och ta itu med gängkriminaliteten genom att ”högtryckstvätta” förorterna. Men ännu så länge ser det dock inte riktigt bäddat ut för den borgerliga karriärpolitikern, som får ungefär samma väljarstöd som nationella frontens ledare (16%).
Intressant är att påpeka att dessa fyra högerkandidaters sammanlagda opinionsstöd representerar så mycket som 70%, där Zemmour och Le Pen svarar för inte mindre än en tredjedel av hela valmanskåren.
Tittar man vänsterut får man beskåda ett trist spektakel: en svärm av uttjänta proffspolitiker som ser ut att kandidera enbart för att hålla skenet uppe och som knappast förmår att dölja för väljarna en samfälld defaitism bakom rökridåer av lika delar skrikiga påhopp och överdriven demagogi.
Klimatfrågans tyngd till trots driver Miljöpartisten Yannick Jadot en tämligen oinspirerad och fantasilös kampanj. Han har nyligen hamnat under 5% i väljarstöd.
Den färgstarke Jean-Luc Mélenchon, som 2017 gjorde en utmärkt valkampanj genom att bejaka den franska vänsterns klassiska värderingar, har vänt de vanliga franska knegarna ryggen och anammar den så kallade ”woke-ideologins” fåniga nycker. Han som igår åberopade sig på arvet av Robespierre bytte ut den röda fanan mot regnbågsflaggan och föreslår nu att genusfrihet ska skrivas in i grundlagen och hyllar Frankrikes kulturella ”créolisation” (sammansmältning). En till synes olönsam vändning eftersom Mélenchon knappast får hoppas på mer än 10%.
Men den som allra mest förkroppsligar vänsterns misslyckande är utan tvekan Anne Hidalgo, Paris bleka och trötta borgmästare som utsågs till socialistiska partiets (Parti socialiste) kandidat. Med sina 3% verkar hon på god väg att skriva slutkapitlet i Frankrikes forna största vänsterpartis historia.
I ett försök att ge hela vänstern en samlad figur inför valet hölls i slutet av januari ett folkligt primärval. Vinnaren blev Hollandes tidigare justitieminister, den 70 åriga socialisten från Franska Guyana Christiane Taubira (*), känd framför allt för att ha drivit igenom lagen om samkönade äktenskap. Veteranpolitikern verkade tro på att hennes blotta närvaro förmår att skapa enighet och väcka nytt liv hos vänstern, men miraklet har inte skett: ingen annan vänsterkandidat ser henne som vänsterns naturliga ledare. Taubiras kandidatur vegeterar nu runt 5% opinionsstöd, och bidrar till att fullständiga vänsterns haveri.
Det är alltså med största sannolikhet en valfinal mellan två högerkandidater vi får se den 24 april. Antingen en duell mellan Macron och Le Pen med förutsägbar utgång, eller en mellan Macron och Pécresse, det vill säga en match där den avgående Presidenten skulle få möta sin kvinnliga kopia. Med andra ord en valfinal som bäddar för satus quo i den förda politiken i Frankrike.
(*) Sedan detta skrevs har Christiane Taubira dragit tillbaka sin kandidatur.