Tre texter

Anders Björnssson

I.

ETT DIGITALT DAGBOKSBLAD UNDER JULI 2021

Thomas Nydahl skriver på sin värdefulla litterära blogg Inre exil om vandrandet. Vandrandet som ger tankar. Britterna utvecklade detta till en ädel konst. Inte bara poeter fick sina idéer på gående fot, också ämbetsmännen lärde sig att sammanträda och besluta gående, på tu man hand. De kunde då inte bli avlyssnade. Och detta var ju ändå långt före det organiserade avlyssnandets normalitet. Stasifolket framstår numera som småpojkar och amatörer i jämförelse med vår tids statliga och kommersiellt bedrivna massövervakning, särdeles i demokratiska stater. Visst finns det också ett samband mellan gången, spatserturen i naturen, och läsandet på kammaren, retoriken i det offentliga. William Gladstone – han var 1800-talets store parlamentariker, där Bismarck var århundradets store statsman – rekommenderade raska promenader, trädfällning och sortering av det egna biblioteket som återkommande sysselsättningar. Han kunde stå 6–8 timmar i underhuset, utan manus och avbrott, och hålla sina anföranden. (Och här kan de sovjetiska partikongresserna gå hem och lägga sig.)

Det är skillnad på djur och djur. Också på döda djur och döda djur. Margareta avlivar varje dag mördarsniglar på löpande band, men blir förstämd när hon ser en död hackspett, vuxen, under en stor fläderbuske. Således finns det hierarkier i den levande världen. En del behöver utrotas, som fästingar, vilka sprider borrelia och TBE-smitta. Vilka organismer skulle då ta skada? Artutrotning pågår hela tiden. Träd dör: almar, askar, också granar. Sly breder ut sig. Varför är jag inte sentimental inför detta? Vår lilla hund Sissi är nu åtta år gammal. Kanske får hon åtta år till – möjligt, inte troligt. Då sticker det i bröstet. Förmodligen är mitt eget slut vid det laget. Allt har en ände. Margaretas receptblanketter upphörde att gälla. Hon är fortfarande legitimerad, men har ingen praktik och är inte ansluten till någon vårdgivare, får inte förskriva online. Ringde och beställde nya blanketter. Hos en privat monopolist. Kostnad: 3000 SEK. Men det var fel i godset, hon reklamerade. Reklamationen godtogs ej, eftersom företaget inte tar emot beställningar på telefon. Men detta hade det gjort! Nytt måste införskaffas, till samma kostnad. Man varken gråter eller grämer sig. Någon tjänar pengar på detta (multiplicera med 100!). Systemet bör gå under.

Kantarellerna har inte kommit (och inte de asiatiska plockarna heller), kräftorna låter vänta på sig, gott så. Det är litet limbo just nu. Kålfjärilarna fladdrar. Åkeröträdet har ännu inte burit frukt. Ju äldre jag blir, desto mer normativ, normerande, normsättande känner jag mig. Städer ska inte få se ut som marknadskrafterna vill. Språket får inte vika undan, skogar måste vårdas, inte skövlas. Studentkårsobligatoriets avskaffande var en katastrof, ingen frihetsreform. Sjukgymnastiken har varit min räddning under den gångna våren. Skaffat en så vacker ny skrivbok – klarblått klotband, handgjort papper – av Barbara Bunke på Köpmangatan 10 i Stockholm. Och snart är det dags för ögonoperation.

Skrev till några vänner: ”Igår [7/7] gick jag till Zinkens IP för min andra vaccination [AZ]. Första gången jag varit där. På Kristinebergs IP var jag flera gånger med min fader. Han var ju friidrottare i sin ungdom, ganska framstående [första junioren i Sverige över sju meter, 7,14, i längdhopp 1937, sjutton år gammal, en meter efter Jesse Owens], och Krillan är mer av en arena för friidrottare. Ceremonin på Zinken var nästan religiös. Man gick enskilt och med stora avstånd runt drygt halva stadion, tills man nådde fram till vaccinationstälten. En viskande grindvakt visade till rätt ställe. Efter vaccination 15 minuters vila på den läktare som vetter åt Ringvägen. Tyst lämnar man genom utgången i läktarens mittparti. Därute ett lätt sommarregn. Margareta och lilla hunden möter med bil.” Vad väntar nu? Tegnell förutskickar en tredje vaccinationsomgång, för ”riskgrupperna”. Om cirka tolv månader. Förstår inte krypskyttet mot myndigheterna, överhuvudtaget inte. Studera Hobbes!

Det lokala, eller om man så vill: det diminutiva, måste också få finnas i det storskaliga (ungefär som storskogen rymmer gläntor, havet kobbar). Minns att jag en gång chockades av downtown i Calgary: hur allting där var artificiellt och enahanda, genomexploaterat. En centralt belägen liten parklunga var som ett Disneylandskap. Drömde i natt om Sundbybergs Norra, där mina farföräldrar bodde. Där fanns en järnvägshållplats (som försåg Marabou med arbetskraft, och Marabou försåg dem med konst och natur och en småbåtshamn). Runt ett torg, med annonspelare, låg en ölhall med bakficka, som bordsserverade gäster på vita dukar, en livsmedelsbutik som expedierade kunderna över disk, en herrfrisör, en bensinstation, en däckverkstad, en tobaksaffär (där det nu har blivit bordell), en stor industribyggnad (där det tillverkades paraplyer), en butik som sålde tyger och textilier, en mjölkaffär, en offentlig trädgård (där människor läste sin kvällstidning), inte långt därifrån ett bageri, ett bryggeri som gjorde Coca cola, ett hembygdsarkiv. Stora ansträngningar gjordes för att ödelägga allt detta, och de lyckades.

Arbetar med ”Tid &Tanke”, som ska ut till födelsedagen. Magnus Ljungdahl formger. Adam och hans familj bygger hus på Gräskö. Karins barnbok ska nu illustreras. Min syster ringer varje dag för att se, eller rättare sagt: höra, om jag lever. Jag hatar Susanne Ljung.

11/7 2021

II.

MELLAN VEMOD OCH ÖVERMOD

Sommaren kom sent till oss; kommer hösten nu tidigt? De första tranorna hörde vi den andre augusti. Nu är säden – kornet, vetet, havren – nästan brun. Årstidsväxlingarna har blivit oförutsebara. Någon kväll äter vi färsk pasta med pestosås. Nästa är det grillat, med libbsticka och oregano från örtagården. Egna hallon, utan överflöd.

Jag läser en underbar fransk berättelse, Marie-Hélène Lafons De sista indianerna (Elisabet Grate Bokförlag), långsamt, för att den ska räcka länge. Känner mig nöjd, utan att veta, vad jag har att vara nöjd över. Förnöjsam är inte ordet, alltjämt oppositionell. Mina brev når inte längre så många. Också det är jag tillfreds med, utan att veta varför. Människor dör, jag blir kvar på min plats.

Mod och vemod, inte är de motsatser? Vemodet härdar. Min bästa sömn infaller strax före uppvaknandet. Då går jag ut på bron och känner mig – motståndslös. ”Beredd”, kan man kanske också säga. Morgonbrisen smyger sig om knuten. Först om en timme är det dags att bilda sig uppfattningar. Det är inte alltid angenämt.

Vi uppskattar så: tystnaden. Tekniktystnaden. Skördetröskornas rassel får gå. Vad jag vill är: att reducera. Profilen av ett träd är för mig viktigare, än vad stammen innehåller. Det är naturligtvis övermod! Vi behöver ved att värma oss med, när den tiden kommer. Inte om den kommer. Också det stationära har jag lärt mig att uppskatta. Inte för att jag tar lätt på människor, som är flykt.

Överallt främling, skrev Petrarca. Människans kallelse består i att vara egoistisk, skrev Camus, det vill säga förtvivlad. Men också: jag kallar den dumbom, som inte förmår att njuta.

För det pratsjuke är tystnad förkastligt. Plutarchos visste en del om detta. Han berättar (i Levnadsråd. Moralia II. Atlantis) om den vise Aristoteles som besvärades av ”en pratsjuk man som utsatte honom för en rad banala berättelser och efter varje historia frågade han: ’Är inte detta förunderligt?’ Aristoteles svarade: ’Det är inte detta som är förunderligt utan att någon som har fötter står ut med att höra på ditt prat.’” En annan man kom till Aristoteles med svammel: ”Nu har jag nog tröttat ut dig, bäste filosof, med allt mitt prat.”  Aristoteles svarade: ”Inte alls! Jag har inte lyssnat.”

Denna förmåga, att inte lyssna, borde fler tillägna sig. Den är vital i tider av informationsöverflöd, dataträngsel, opinionskaos. Det är mycket enkelt. Vill man inte bli drinkare, ska man inte gå berusad hela tiden. Fötter behöver man, för att kunna fly och gå i exil. Också där kan man finna njutning. Pandemin var inte enbart förvisning, den gav mening åt mycket.

Gav? Vi rustar oss nu för en ny säsong.

6/8 2021

[För Clas Kjellins förlagsblogg ”Ditt eget rum”.]

III.

OKTOBERJOURNAL 2021

4/10. – Vi är tillbaka, men är vi verkligen det? Vi är hemma, men var är vårt hem? Min enda fasta punkt är språket. Den vill jag inte rubba. Jag tycker illa om den nya tidens språkpoliser, de som hela tiden dekreterar, hur fel jag har i min ihärdighet. Så jag ägnade mig under alla dessa år åt något, som språkvården nu håller på att rasera! Det påminner mig om gravskändning.

6/10. – Min farfars födelsedag. Det hände, att han misshandlade min farmor. Till sin yngste son sade han: ”Jag önskar, att du aldrig hade blivit född.” Fick Vasatrissan. Min morfar kunde jag inte umgås med. Han hamnade på Kvastkyrkan i Högalid med utslagna gubbar. (Drakenbergsområdet. Där bor idag Karin, dottern.) Mina föräldrar motarbetade varandra.  Sexåringen undrade: ”Mor, tycker du om far?”  Snart önskade jag välta all hård idyll över ända.

8/10 – Nu är liljornas tid. De vitas och de brandgulas. De får stå under spiraltrappan, i vasen Mantello, som min före detta elev Pia Törnell, så begåvad, har formgivit (hon gör nu tunnelbanestation Hagalund). Grå och svart. De vita doftar starkt av mandel, how come? Går bra ihop till morgonkaffet. Henrik Celander tog hem Nobelpriset igår. Liljorna är för honom också. Så tunga när jag släpade hem dem från torget.

10/10. – Vad är värst: att ha rummet fyllt av epigoner, som försöker härma dig och söker din välvilja för att förbättra sina positioner, eller att beskjutas av belackare, som anstränger sig för att göra andra till lags? Ett löjets skimmer över bägge dessa kategorier. Du satt på skolgården, och man retade dig för dina ordvändningar: du fann det övermåttan löjligt. Du motarbetades av män med makt: de krympte och förtorkades i dina ögon.

12/10. – Höstkyla. Kampen för måttfullhet, den pågår hela tiden. Vara oresonabelt resonabel. Försöker varje dag värja mig mot ordfasoner, billiga trix. Läser Anders Cullheds Dantebok, jag läser den långsamt, för att njutningen ska vara länge. Skjuter upp en stipendieansökan: är jag värd pengarna, är den värd min ansträngning? Böcker, som jag vill bli av med, sträckläser jag. Man sänder mig allt färre.

14/10. – Sajten måste få sitt – sitt dagliga bröd. Kopplar av med korrekturläsning: jag ser andras fel, inte egna. Hos mig kan det saknas ett ord, hos en annan skribent förekommer upprepningar (till exempel av ett och samma subjektställda pronomen på olika ställen i satsen, mest troligt en följd av utebliven konsekvensändring). Möjligen hade jag blivit en ganska bra modersmålslärare. Men det tåget gick.

15/10. – Celanders går kanske miste om möjligheten till fortsatt utgivning av Nobelpristagaren. Rövarkapitalismen träder in på scenen. Den gamla vanliga skamligheten. Skamligheten den gamla skändliga.

18/10. – Långhelg i Västerbergslagen. Utfärder från Malingsbo herrgård. Upp till Björbo i norr, med det vackra stationshuset signerat Erik Lallerstedt d. ä., i lätt förfall. Utomhusinspektion av Brunnsviks folkhögskola, åter i drift på platsen. Skallberget norr om Nyhammar. Sedan Luossastugan i riktiga finnmarkerna. På lördagskvällen sjöng jag ”Jugman Jansson”, som min far gjort för mig, i Dan Anderssons egen tonsättning, a capella. (Föredrar ett p., latinskt.) Obs: censurerade versionen.

19/10. – Ögonsjukdomen. Försöker sakta leta mig in i Schuberts pianosonater igen. Gissa mig fram. Långt ifrån alltid lyckas det. När jag gråter över missgrepp, går det ännu sämre. Hunden gläfser, av missnöje med spelet? Planerar en färd till Wien, kafélivet där, med Karin. Eiles, Landtmann, Prückel, Sperl, i valfri ordning. Samarbetsavtal slutet mellan Bonniers och Celanders. Kallblodigt agerat av HC. Har gett ut både Karin och mig.

21/10. – Som försenad sjuttioårspresent anländer 100-årsboken om Kyrkslätts hembygdsförening, det trettioåttonde numret i dess skriftserie. Hur orkar människor, trots organiserade sabotage från det moderna storsamhället? Bo Lundell, hembygdsrådet, föreningens mångåriga före detta ordförande: en outsläcklig fackla. Bjöd in Alf Hambe, Arvid Fredborg, Peter Luthersson till sina alltid tvåspråkiga världsbildsseminarier.

22/10. – Vi har talats vid i över femtio år. Inte ändrat ståndpunkt. Återkommit till samma frågor. Problemen olösta. Efter 70 händer någonting. Mognad. Då tar man nederlagen på ett annat sätt. Trafikverket privatiserar underhållet av allmänna vägar, med vilken rätt? Vi tvingas in i en vägsamfällighet med betalningsansvar. Föreningsprotokollen skrivs av en statstjänsteman, är han gratis? De är uselt utformade. Man viftar bort dem som spyflugor.

23/10. – Allt som är muntert måste belönas. Krabba är muntert. Muntert är att promenera utan värk i korsryggen. Muntert är minnet av döda kamrater. Muntert är att läsa en biografi över Dashiell Hammett (som inte alltid hade det så muntert). Svallvågor är muntrare än stormvind. Danskt rågbröd är muntert. Jag tror, att munterhet är ett absolut tillstånd, icke varaktigt.

24/10. – Annat minne. VT–79.  Ralf, låt mig kalla honom så, hotade mig med spänd stilett i korridoren. Han var mån om sitt avgångsbetyg, jag gav honom ett slätstruket, han var skön och slö. Son till en överstelöjtnant på Livgardet, tillhörde noblessen vid guldkusten. Tre andra elever förfalskade min signatur för att kunna stencilera ett nazistiskt propagandablad. De var alla i femtonårsåldern. En av de tre hängde sig strax efter nian. En annan blev reservofficer på mitt regemente.

27/10. – Går från ett partitur till ett annat. Som en spårhund. En spårhund som inte gläfser men myser. När det är något som inte stämmer, blir han bara glad. Får någon ett nytt jobb, kan det heta: en utmaning! Vet ingenting om det. Förr sa man: intressant! Då visste man, att den personen räckte till.

29/10. – Dialektik: därför att verkligheten är motsägelsefull. Och därför: ingen lagiskhet! Mitt uppror: mot duktigheten, en kulturrevolution i det tysta, undanglidande. En sorts självlobotomering. Detta förpliktar – mig. Höstdimmor. Framför notbladet – Schuberts H-dur-sonat– lägrar sig också en dimma. Ändå tycker jag mig vara mer klarsynt än någonsin. Dialektik? Schizofrent.

Anmärkning 1. – Periodvis gör jag digitala dagboksanteckningar, parallellt med de dagliga, handskrivna, på papper av Barbara Bunke. De ska inte dubblera varandra, de ska kontrastera mot varandra. Inre dialog. Eller: den bättre sorten och den sämre sorten?

Anmärkning 2. – Under november 2021 utger jag privattrycket Tid & Tanke. Impressioner, distraktioner (formgivning: Magnus Ljungdahl). Det kan beställas direkt från mig, via e-mailen, och levereras till en totalkostnad av 125 kronor, inklusive frakt. Uppge i kontakt med mig intresse samt postutdelningsadress. Då meddelar jag betalningsförfarande. Intäkterna kommer oavkortat att gå till finansieringen av en antologi, utgiven av Skönlitterära Författarsällskapet Stockholm Nord, Sällsamma Sollentuna (redaktör: Gunnar Sahlin). Där bidrar jag med en liten essä om Malla Silfverstolpe och Edsbergs slott.

Er

Anders Björnsson