TRAPPUPPGÅNGSFOLKET

Anders Björnsson

 

Frun på souterrängplanet vägrar ta emot kommunal hemtjänst. Grannar samlas i farstun. Det luktar urin i hela trappuppgången. De ringer på, men ingen öppnar dörren. Mannen smiter via uteplatsen för att göra dagens uppköp. Någon föreslår en orosanmälan. Det lönar sig inte, säger en annan, Soc vet redan. Vi har ju hört av oss till polisen om knarklangaren, iraniern, däruppe flera gånger. Ingenting händer.

Inget händer annat än att frun på souterrängplanet läcker och vägrar hemtjänst. Hon måste för fan ha råd, hon har en Baertling för tre miljoner på väggen. Ingen vet vem Baertling är, men familjen hade en gång varit fin, så tre miljoner låter troligt. Nu fanns det inte längre en familj, bara ett par som klagade på höga skatter i alla år och hamnade i ett miljonprogramsområde. Det har ritats av Jon Höijer, rekordårsarkitekt. Ingen vet heller vem Jon Höijer var.

Frun på nedre botten är obstinat. Man kan höra henne rya och ryta. Ibland ser man henne lägga ut fågelfrö från uteplatsen. Dem smaskar råttorna i sig. Paret hade en gång haft en kennel, men hundarna blev övergödda och de måste lägga ned verksamheten. Mannen fortsatte att vara sekreterare i Nedre östsvenska springer spaniel-sällskapet, men detta var en oarvoderad syssla och till slut kunde han inte betala tandläkarräkningarna. Han blev hemhjälp åt sin hustru.

Han tar sig sävligt fram och är spasmodisk i vänster axel.

Hustrun, hon på souterrängplanet, har gått på Franska skolan men kan ingen franska. Herrn har gått folkskolan, han började som skogsarbetardräng och kom tidigt in i ADB-branschen, innan den blev it. Hans chef kom från Chile och gav honom ett snålt avgångsvederlag. Varför skulle vi ha hemtjänst? säger frun. Hon anser att hon har det hon behöver. Mannen handlar, lagar mat och diskar, städar, skottar snön från uteplatsen, lukar där. De går aldrig på krogen. De har aldrig främmande.

Men grannarna är inte roade. En säger att stanken tränger in i hans lägenhet. En annan menar att det är värre med cigarettröken som kommer från en etta där det tidigare bodde en kvinna som fick sparken från kronofogden som under ett par års tid hade allt färre utmätningar att verkställa – folk fick det litet bättre, hon förlorade jobbet och fick det sämre. Då flyttade där in en pensionerad tullare, storrökare. Föreningsansvarig vågar inte ta itu med honom. En manlig narkossjuksköterska anser att han är en brandfara.

Frun är egentligen ingen fru, även om hon svarar i telefon ”Fru Scharpin”. Hon tillhörde på tvivelaktiga grunder Sällskapet Nya Idun under några ungdomsår, men när det visade sig att hon hade ljugit om sin sysselsättning – var inte bibliotekarie på ett av landets största slottsbibliotek utan kanslist på en statlig myndighet – blev hon anmodan att utträda. Man ville undvika skandal. Hon halkade genast på en isfläck och blev förtidspensionär.

Britt-Louise, gravt överviktig före detta FNL-aktivist, bankar flera gånger på ytterdörren. Inget svar. Hon är närmaste granne i trappuppgången och menar att frun är upphovet till en råttinvasion i kvarteret. Ung vig ståuppkomiker från Finland – hon har flyttat in efter mormor, en fabriksarbeterska – utför en råttpantomim. Hörselskadad flerfaldig Vasaloppsdeltagare missförstår problemet och säger att han har motionerat till stämman om klottret.

Dessa möten i trapphuset är återkommande. Knarklangaren deltar aldrig, mera sällan indiern eller någon från den eritreanska familjen. Frun själv håller sig undan, ändå stinker det från henne. En docent i humanekologi från huset näst intill adjungeras ibland; han misslyckas totalt med att mildra retoriken. En översättare av etiopiskt ursprung som bor i etagevåningen finner kacklet surrealistiskt, säger han, nästan europeiskt.

Området har drygt fyrtio år på nacken. Från ett fönster, som ofta står öppet, kan man höra att någon spelar Clementi på mandolin. Förmodligen Alvar, en jaktpilot som har undervisat på Ackis i Stockholm; också han är döv. Hur kan man veta, att det är Clementi? Det är så mycket man inte vet, suckar en av grannarna, det mesta vet man inte, men man måste ändå begripa sig på. Du är filosof, muttrar den viga ståuppkomikern.

En man följer spektaklet från huset mittemot porten på souterrängplanet. Han har kikare, är därför ytterst välunderrättad. Ståtar med doktorsgrad från Zürich, skriver då och då i det lokala annonsbladet. Flottare än att vara på Facebook. En av hans insändare har handlat om råttmänniskan. ”Inte nog med att det går rådjur på dagisgården”, skrev han, ”nu kommer väl varg också. Råttinvasion pågår för fullt. Vi vet vad den beror på. Hälsovårdsnämnden blundar.”

Efter halvannan vecka av dagliga möten begär ett butiksbiträde, nybliven änka, ordet för ett förberett anförande. Vi kan inte ha det på det här viset, säger hon. Vi träffas och ingenting sker. Men någonting måste ske. Sker ingenting sker någonting annat. (Också en filosof, viskar komikern.) Mitt förslag är att vi bildar en förening. Bara en förening kan sätta hårt mot hårt. Bara en förening kan få henne att acceptera hemtjänst.

Men vi har ju redan en förening, invänder någon.

Det är bostadsrättsföreningen, och där är den där råttmänniskan medlem, svarar butiksbiträdet. Vi borde ha en förening för oss själva. Där hon inte är med.

Nästan alla finner förslaget gott. Det segrar, med acklamation. Jaktpiloten reserverar sig. Därefter förestår stadgearbete och styrelsenomineringar. Man bildar två kommittéer. Efter en dryg timme framläggs utkast till stadgar och namn på ordförande, sekreterare och kassaförvaltare.

Det finns ingen kassa! hostar tullaren.

Det kommer att behövas, pustar den före detta FNL-aktivisten.

Så nu finns det två föreningar i huset. Det vill säga huset tillhör en större förening, och en majoritet i huset ingår i den just bildade, mindre föreningen. I stadgarnas ändamålsparagraf står det, tämligen neutralt, att föreningen ska ”verka för att boende som behöver hemtjänst tar emot sådan”. Det där är ljuv musik i mina öron, säger översättaren som tittar förbi. Genom porten, som står på vädring, hörs åter Clementi. Översättaren är föreslagen som ordförande utan att ha blivit tillfrågad. Man vet att han äger en ordförandeklubba efter åren i studentkåren. Han tövar.

Vem ska vi utse? frågar en högrest officersson som brukar går i kjol och äta mumsmums. Det borde vara en kvinna.

Vi väljer dig, tjuter en tonåring. Och så får det bli.

Detta inträffar strax innan coronan slår till. Det blir småsnålt i trappuppgången, särskilt när porten står på vid gavel. Sedan restriktionerna införts, får man hålla zoom-sammanträden. Varmare så, men stanken upphör ej. Medlemsmöten utomhus en gång i veckan, styrelsen ses varannan dag på skärmen. Dubbelt undantagstillstånd råder. Trappen lever upp, hissen går i ett, med alla mat- och spritleveranserna. Men den obstinata fru Scharpin sänder ut mannen var dag på uppköp, och nu behöver han inte gå via uteplatsen. Farstun på souterrängvåningen är tom på mötesdeltagare.

Första årsmötet skjuts upp, det finns ändå ingenting att revidera. En reporter från annonsbladet ringer på hos officerssonen, lätt marinerad. Denne ursäktar sig och ber att få svara på mail. Förhandlingskontakter försöker man etablera via brevbärarflickan, säger han. Den stora föreningen är ställd åt sidan. Vi har gett oss in på något oprövat, mailar han, ordföranden och officerssonen. Det är nästan som en vild strejk. Reportern missförstår saken.

”Vilda utbrytare”, står det sedan i annonsbladet. I grannskapet sprids ett rykte om att det har skjutits skarpt upp mot uteplatsen. Knarklangaren förlorar kunder. Rastande hundägare bildar små folksamlingar på innergården, aldrig fler än fyra; de ser ut att fraktionera. Mannen med schweizisk kikare får nytt ämne för en insändare. ”När myndigheterna inte inskrider”, skrev han, ”etableras nävrätt. Vem skyddar människor som är föremål för denna kollektiva vrede?”

En dag kommer skräddar Joseph från Armenien över till ordföranden. Har ni normalstadgar? frågar han. Skräddar Joseph bor i ett annat hus i grannskapet och är nästan färdigutbildad ortoped. Han syr om kostymer, vänder rockar ut och in och tvättar mattor, stärker skjortor, säljer malätna tröjor som han har lappat och desinficerat. Joseph är inte glad. De bråkar med mig för att mina symaskiner stör dem, säger han. Man urinerar utanför min butik. Jag skulle också behöva bilda förening. Han säger att en av hans kunder, direktör i Svensk Handel, har lovat att ge ett grundarbidrag.

Nästa dag får ordföranden och officerssonen besök av ett norskt par. De bär båda visir. Även de vill bilda förening. Vad är ni rädda för? frågar ordföranden. Rädda? svarar mannen. Vi är rädda för att stå utanför, så att värdet på vår bostad sjunker. I Sverige bör man vara med i många föreningar, tillägger han. De medför en vit porslinstallrik. ”Gud signe Sverige Norge” står det i glasyren. Båda ländernas nationsflaggor finns med, de rena, så den måste har gjorts efter unionsupplösningen – eller kanske som en protest före.

Har ni råttor? säger ordföranden strängt. Nej, men vi fryser. Och det luktar också i vår trapp, tillägger hustrun. Av matos. Men matos ska det ju lukta i garaget, eller hur? Ordföranden skakar på huvudet och ser inte åt porslinstallriken.

Även stadsdelsnämnden kommer på besök. Den följer utvecklingen med största allvar. Den känner sig rentav förbigången. Hemtjänstfrågan har blivit en tickande bomb. Nämnden har upp över öronen med gängkriminalitet och lägenhetsbombningar, och nu ligger det ett betänkande om föreningsöveretablering på bordet. Snart kommer de att begära aktivitetsbidrag också, säger stadsdelsdirektören till en medföljande reporter. Civilsamhället är ett jävla skit, mumlar han.

”Civilsamhället är ett jävla skit”, står det i annonsbladet samma vecka. En riksdagsman interpellerar inrikesministern i kammaren och frågar om yttrandet kan anses grundlagsenligt. Stadsdelsdirektören, som kommer från Somalia, avgår med omedelbar verkan och utses till chef för en tankesmedja. Mannen med kikare fattar pennan: ”Är det så här det ska vara i pluralismens samhälle?” undrar han.

Butiksbiträdet gråter. Jaktpiloten menar att miljöstugan är ett värre ont än damen som inte vill ha hemtjänst. Råttorna där är större än de på altanen, försäkrar han. ”Är inte knarklangaren till mera besvär än råttmänniskan?” twittrar den storrökande tullaren ungefär samtidigt. ”Även knarket luktar, det stinker när langaren tvingas röka upp allt själv. Stadgerevision!”

Det har utbildat sig en opposition.

Narkossjuksköterskan fnittrar för sig själv och ger sig ut på sin dagliga cykeltur. Frun på souterrängen är fortfarande omedgörlig. Nu får alla i huset hemleveranser utom hon. Översättaren har inte deltagit i verksamheten, bortsett från att han utsetts till revisorssuppleant.

Ordföranden kallar till urtima årsmöte på dagisgården – föreningslokalen har blockerats. Decemberdagens tidiga kväll är sval. Titta råttan! ropar den före detta aktivisten. Men det är ingen råtta utan en ekorre. Man hör Clementi, men det kan också vara Donizetti. En polispiket har parkerats i skogsbrynet. Lokal-tv är på platsen, liksom prästen i koptiska församlingen.

Vi har ett stort arbete bakom oss, säger ordföranden medan han smaskar på en mumsmums.  Och vi har skapat något nytt som har väckt stor beundran. Till och med statsministern har förklarat att det är så här det ska gå till. Han har myntat ett ord för det vi gör: new public government. Regeringen har tillsatt en utredning som ska undersöka om vårt initiativ kan tillämpas på andra samhällsområden.

Men det var ju mitt initiativ, invänder butiksbiträdet som blivit utan styrelseplats.

Och man har bett mig ingå som expert i den utredningen.

Nej, nu jävlar, säger tullaren.

Hur blir det med vår förening då? hojtar Joseph, skräddaren från Armenien. Får vi något stöd?

Är det här verkligen en svensk tillställning? frågar den närvarande norrmannen.

Vi har ju inte löst vår huvuduppgift, menar Britt-Louise, den extremt överviktiga. Hon där nere har ännu inte öppnat dörren. Och det stinker, men det stinker kallt, och det är värre än när det stinker på sommarn, när det är så många andra odörer i luften, de liksom tar ut varandra då. Men nu är det för jäkligt.

Många filosofer i vår förening, skrattar den kvinnliga ståuppkomikern med finska rötter.

Vasaloppsåkaren blir rösträknare.

Vem skriver protokoll? inflikar översättaren.

Det här är rena Schweiz, tycker kikargubben som står bakom en trädstam. Jag föreslår folkomröstning.

Om vad då?

Vem skriver protokollet? framhärdar översättaren.

Ingen föreslår honom.

Humanekologen begär ordet för att medla. Han avisas. Han tillhör inte föreningen. En polisman närmar sig.

Jag kan skriva, säger piloten.

Det kan du väl inte, säger tullaren. Du hör ju inget.

Nej, det gör ju inget, säger piloten.

Ordföranden tar en mumsmums till. Han börjar misströsta.

Vad säger stadgarna om föreningens upplösning? frågar han retoriskt. Det undrar jag också, säger indiern.

Stadgarna visar sig vara tysta på den punkten. Så här har man en förening som inte kan upplösas, skrockar norrmannen, den måste kanske alltid finnas. Men unionen mellan Norge och Sverige kunde upplösas den, utan några stadgar alls.

För bort den där utlänningen, vad gör han här, vad har vi polisen till? skriker en okänd kvinna. Prästen från främmande land försöker lugna henne.

Och sedan:

Polismannen går in i piketen. Norrmannen röker en hemrullad cigarrett, sittande på en sten. Också tullaren blossar, hostar. ”Allt det som pågick var olagligt”, skrev mannen med kikaren sedermera i bladet. ”Man rökte på dagisgården. Man störde grannarna. Man uttryckte sig rasistiskt. Man försökte rubba den ordning som alla kommit överens om. Och det fick inte röstas om saken!”

Föreningen, säger ordföranden diplomatiskt för att avrunda urtiman, kanske inte har åstadkommit så mycket, som vi först hoppades, under sin hittillsvarande korta existens. Men genom att den har funnits har den förhindrat …

Vad har den förhindrat? tjuter den eritreanske familjefadern. Varför är ni alla så vältaliga, när ni hellre borde tiga och tygla er?

Då sade översättaren av etiopiskt ursprung något som han omedelbart ångrade: Vi befinner oss inte i djungeln nu, träskalle!

Ordning, ordning! klämtar ordföranden. Det gäller även revisorssuppleanten.

Suppleanten ser ner på sina skor. Kanske är djungeln ett säkrare ställe, tänker han.

Ordföranden och officerssonen fortsätter: Vänner. Vi har visat att det går att samlas kring ett gemensamt projekt och vi har organiserat oss underifrån. Men kom ihåg en sak, säger han. Utan frun på souterrängplanet hade vi inte haft någon förening, och statsmakterna hade inte fått upp ögonen för problemet. Vi ska egentligen vara tacksamma mot henne.

Säger du – som har fått ett utredningsuppdrag, snäser den manliga narkossjuksköterskan. Ska vi vara tacksamma mot råttorna också?

Alla fryser och stampar mot marken nu. Ordförandens kjol förs med av den kyliga decemberbrisen, han måste hålla fast den med ena handen, i den andra håller han klubban. Framför honom ligger ett paket mumsmums. De elektriska gatlyktorna fladdrar. Ingen vill förlänga sammankomsten; någon upplösning av föreningen blir det inte. Tidigt avfyrade julsmällare hörs från uteplatsen. Polispiketen kör i den riktningen. Knarklangaren från Iran tror att polisen har spanat på honom och snor sig in i garaget när han inte finner sig bevakad. Smällarna smäller allt högre. Tv-teamet fångar det som händer i ord, ljud och bild. Reportaget skulle sedermera få pris som årets bästa skildring från ett särskilt utsatt område.

Insändarskribenten, mannen med kikaren, sammanfattade:

”Det var som en saga, en ond saga. Alla visade upp sina sämsta sidor. När mötet var över sågs två rådjur i skogsbrynet. De såg alldeles förskräckta ut. Tänk efter”, skrev han i bladet, ”allt som har kommit ut av detta är att en stadsdelsdirektör har avgått. Ingen begriper någonting, ingen ingriper.”

Nästa dags morgon hängde ordförandeklubban på översättarens ytterdörrshandtag. Han slängde den i sopnedkastet så fort han kunde. Sedan drack han en kopp etiopiskt kaffe till och undrade vad Joseph Roth, som han just översatt, hade haft att säga om detta trappuppgångarnas folk.