Ledare XVII

Yttrandefriheten kan inte inskränkas till att bara gälla ”goda” yttranden

Det nu aktuella lagförslaget att det i vårt land – liksom tidigare i Tyskland och Frankrike – ska bli straffbart att förneka förintelsen av ”judar och andra grupper under andra världskriget”  bör inte passera riksdagen utan en grundlig offentlig debatt om huruvida ett sådant förslag verkligen gagnar sina förment goda syften. Alla inskränkningar i den grundlagsskyddade yttrandefriheten bör övervägas med yttersta omsorg och den vägledande principen bör, enligt vår mening, vara att vid minsta tvekan avstå från förändringar.

Anders Björnsson, journalist, historiker och regelbunden medarbetare i Förr och Nu, publicerade nyligen ett tänkvärt inlägg i frågan på Motståndsrörelse! – BEVARA ALLIANSFRIHETEN. Med författarens medgivande återger vi här Björnssons inlägg in extenso:

 

Regeringen vill göra det olagligt att förneka folkmordet på ”judar och andra grupper under andra världskriget”, uppgav Sveriges Radios ekoredaktion på onsdagen. ”Förintelsen är världshistoriens största brott mot mänskligheten, och det får inte glömmas. De som försöker få världen att glömma och blanda bort korten, de måste stå till svars för det”, förklarar justitieminister Morgan Johansson.

Johansson hänvisar till flera andra europeiska länder, där sådant förnekande är straffbart. En parlamentarisk kommitté ska tillsättas ”för att se över hur en sådan lagstiftning ska se ut”. Till denna kommer alla riksdagspartier att inbjudas att delta, enligt statsrådet.

Den föreslagna inskränkningen i yttrandefriheten är ytterst betänklig. Politiska diktat om vad som är historisk sanning förekommer verkligen även i andra länder i Europa, men bör Sverige följa efter? I Turkiet är det förbjudet att påstå, att första världskrigets folkmord på armenier har ägt rum. Aftonbladets journalist Peter Kadhammar rapporterade i februari 2018 om den polska så kallade förintelselagen:

”Den som säger att polska nationen har skuld i förintelsen av landets judar kan få tre års fängelse. Det stipulerar en ny lag som träder i kraft denna månad. Lagen ska säkra polska nationens värdighet, säger president Andrzej Duda. Det är ett brott att använda det felaktiga uttrycket ’polska dödsläger’, ty det var tyska läger på polsk mark.”

Sådan förbudsiver visar, hur svag den demokratiska rättsordningen gör sig – också i Sverige. Här laborerar den med tankar om organisationsförbud. Den inrättar en statlig myndighet som ska ”främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna i Sverige”. Det räcker alltså inte med att den fria opinionsbildningen – hur länge är den fri? – granskar meningsyttringar och värnar medborgerliga fri- och rättigheter. Statsmakten måste ingripa och ställa missuppfattningar till rätta, när sanningen kommer till korta.

Historisk sanning är alltid omtvistad. Det gäller både konkreta detaljer och generella förlopp. Och detta är ett hälsotecken. Vem bar ansvaret för första världskrigets utbrott? Vilka blev de sociala och ekonomiska konsekvenserna av den industriella revolutionen? Vilken roll spelade gamla pilkorsare i Ungernrevolten 1956? Hur många människor dog i den japanska Nankingmassakern 1937 – 400 000 eller 700 000? Hur många folkslag utrotade Julius Caesar under sina fälttåg? Akademisk forskning ger sina svar som ofta nog revideras, upp eller ned, efter hand. Inom skönlitteraturen görs tolkningar som kan vara helt uppåt väggarna. Men vem ska döma – om inte just historien, den kritiska betraktaren?

Med statsrådet Johanssons och andras regeringsförslag kommer Sverige, paradoxalt nog, att kunna räknas till den grupp av länder, som av den svenska regeringen kritiseras för att vilja avveckla den liberala rättsordningen och tillskapa en statsdirigerad opinionsbildning. Här krävs bestämt en motståndsrörelse – inte bara för att försvara akademisk och annan frihet utan för att försvara det Sverige vi älskar.

 

Vi kan inte annat än instämma i Anders Björnssons resonemang. Det borde vara självklart att frågan om rätt eller fel i en historisk diskussion – eller en vetenskaplig diskussion vilken som helst – bör avgöras genom en öppen och fri debatt; inte genom att man a priori på juridisk väg fastslår hur sanningen ser ut (eller inte får se ut). Hur ”gott” syftet med en sådan lagstiftning än må vara, kan den i praktiken lika gärna motverka sitt goda syfte. De som till äventyrs inte tror på att Hitler-Tyskland begick folkmord på judar eller ryssar under 2:a världskriget, eller att det Osmanska riket gjorde det på armenier under 1:a världskriget – och sådana okunniga människor finns, oklart hur många – kan i värsta fall få vatten på sin kvarn av en sådan lagstiftning:

–Titta, kultureliten vågar inte debattera med oss! De vill förbjuda sanningen!

Vi tror inte att det finns någon annan väg att gå än att de som tror sig känna sanningen är redo att stå upp för den. Att laborera med ”brottsliga åsikter” – i motsats till brottsliga handlingar och/eller stämplingar – kan i slutänden visa sig få andra resultat än man från början tänkt sig.

Redaktionen