Om Agnes von Krusenstjerna
Per-Olov Käll
Namnet von Krusenstjerna är adligt. Om jag bläddrar i 1902 års utgåva av Svensk Adelskalender, en vacker volym som jag köpte någon gång i en boklåda, finner jag att släktens rötter går tillbaka till en tysk pastor Johannes Crusius i Rothenburg i Tyskland i mitten av 1500-talet. De svenska grenarna av ätten tycks ha uppstått genom adoption av två bröder med namnet Gramén i början av 1800-talet. Som nr 37 i släktens stamtavla finner jag Agnes Julie Fredrika von Krusenstjerna, född den 9 oktober 1894.
Båda hennes föräldrar var adliga. Hennes far Ernst von Krusenstjerna var överste och modern, som hette Eva Hamilton, var dotterdotter till Erik Gustaf Geijer (1783-1847). Agnes föddes i Växjö men familjen flyttade 1902 till Gävle, där hon en tid var elev vid Högre flickskolan i Gefle för att 1909 flytta vidare till Stockholm, där hon åren 1909-11 studerade vid Anna Sandströms privatskola på Östermalm. Anna Sandströms skola omfattade både en flickskola och ett Högre lärarinneseminarium och enligt Wikipedia ska Agnes ha studerat vid det senare. Själv var Anna Sandström (1854-1931) en nytänkande reformpedagog, som spelade en viktig roll i den svenska skolans modernisering.
Agnes von Krusenstjerna debuterade som författare 1917 med romanen Ninas dagbok, en ”flickroman i lättsamt kåserande stil” [1]. Romanen inleds med orden:
”Skogsbo, den 11 aug. 19…
Jaha.
Livet är ett paradis med förbjudna frukter, som måtte vara bra goda att äta av.
Jag önskar — nej — jo — vad önskar jag egentligen? Att någonting skulle hända — någonting underbart — någonting, som skulle vända upp och ner på gamla Lova på Ulla och på Karl, mest på Karl.
Kan man nu tänka sig något så kolugnt som Karl! Han retar gallan på mig.
En storväxt man, bred över axlarna och stark som en björn, som bara sitter på brukskontoret hela dagarna och skriver och räknar, räknar och skriver. Inte alls min stil av bruksägare.”
En bok som börjar på det sättet känner man inte att man måste läsa till slutet. Men kanske att författaren, som tycks ha påfallande lätt för att skriva, kan åstadkomma något intressantare längre fram? Den som är tjugotre år och fortfarande bor hemma hos mamma och pappa brukar inte ha så värst mycket att berätta, (men kan behöva lite uppmuntran).
1921, när hon är tjugosju år gammal, gifter sig Agnes von Krusenstjerna med översättaren och den lärde kulturskribenten David Sprengel (1880-1941). Fjorton år äldre än sin hustru har det omvittnats vilken betydelse han hade för att få fason på hustruns författarskap. Det är med säkerhet inte, som ibland påståtts, David Sprengel som skrivit hennes romaner. Snarare är deras äktenskap ett vackert exempel på där den ena kontrahenten inser den andras unika begåvning och därför tar som sin huvuduppgift att understödja utvecklingen av denna. (Den amerikanske affärsmannen och miljardären Warren Buffet har förresten påpekat att det inte finns några äkta self-made-personligheter här i världen. Alla som kommer fram – om det så är en Honoré Balzac eller Bill Gates – får hjälp på vägen. Något som inte förringar deras insatser.)
Oavsett om läsarna blev ”chockerade” eller inte över den frispråkiga framställningen av unga kvinnors erotik, skildrar dessa romaner den unga adelsflickan Tonys liv med en helt annan realism och smärta än vi brukar möta i veckotidningarnas reportage. Agnes von Krusenstjerna bevisar i Tony-trilogin att hon är en riktig författare för vilken sanningen om livet är det centrala. Detta märks redan i det inledande anslaget, som nu är helt annorlunda än i den ovan citerade debutboken:
”Jag minns ej mer, vid vilken tidpunkt av mitt liv som jag först blev medveten om min mors ögon. När jag söker tillbaka in i det töckenhöljda, men färgskiftande land, som är min barndom, möter jag strax dessa ögon, som äro bleka och skimrande likt underbara smycken och som se på mig utan att se mig. Det förefaller mig nu, som vore det mina egna tankar och fantasier, som drömde bakom deras blick, och visste jag ej, att min mors namn sedan länge står inristat på en vit sten över en gravkulle, skulle jag mest vara böjd för att tro, att även hon blott varit en av alla dessa fantasigestalter, som omgåvo mig från den stund jag började uppfatta tingen omkring mig och som stundom omärkligt gledo samman med dem.”
Denna prosa är märkligt elegant och samtidigt helt befriad från det litterärt högtravande. Vi känner omedelbart att vi står inför en författare som har något angeläget att berätta. Egentligen är det inte en fråga om stil; snarare om en återberättad upplevelse som blir till en stil.
Efter Tony-trilogin skrev Agnes von Krusenstjerna flera novellsamlingar samtidigt som hon parallellt arbetade med den s.k. Pahlen-sviten. Denna svit om ”Fröknarna von Pahlen” omfattar hela sju romaner: Den blå rullgardinen (1930), Kvinnogatan (1930), Höstens skuggor (1931), Porten vid Johannes (1933), Älskande par (1933), Bröllop på Ekered (1935) och Av samma blod (1935). Även romanerna i denna svit kan fritt laddas ned från Göteborgs universitetsbibliotek [3].
Mai Zetterlings film ”Älskande par” från 1964 sägs bygga på hela Pahlen-serien. Den mångsidiga Mai Zetterling (1925-94) regisserade även filmen ”Amorosa” (1986) som handlar om Agnes von Krusenstjerna själv och där författaren gestaltas av Stina Ekblad.
Krusenstjernas omfattande produktion är anmärkningsvärd med tanke på att hon långa perioder led av psykiska problem, som har identifierats som manodepressivitet (bipolär sjukdom). Ett drag som tycks ha funnits i släkten på åtminstone moderns sida. Agnes von Krusenstjerna lär ha varit en ofta förekommande patient på bl.a. Solna sjukhem.
Romanen har starkt självbiografiska inslag:
”Nu är min far sedan många år död. Han var en god protestant, och varje afton läste mamma för honom Fader Vår, Välsignelsen och en psalmvers. Det där kan låta förtjusande, men när man vet att min far var en man som ända från sin ungdom varit jäktad av ständigt arbete och fullt upptagen: först med sin familj, som inte kostade så litet tack vare min mor, som utan att ärva något i pengar ärvt så mycket mer av den grevliga familjen Macdougalls förmåga att slösa i smått, och så därefter med plikterna mot sitt regemente, vilka han uppfyllde med en nästan överdriven samvetsgrannhet, då kan det inte hjälpas att en dotter som icke är ”troende” tillåter sig tvivla på att det var riktigt nyttigt för samme fader att ständigt höra dessa böner och denna lilla psalmvers, helst som min mor mitt i alltsammans kunde få ett epileptiskt anfall eller, då hon var galen efter sötsaker, fastän hon hade klen mage, genast efter psalmversen blev tvungen att springa på toaletten, varpå hon kom tillbaka doftande av den kraftiga klunk konjak hon tagit.” [6]
Det här är inte platsen för en utförlig genomgång av Agnes von Krusenstjernas verk. Ett utdrag ur den inledande romanen i Pahlen-sviten, Den blå rullgardinen, följer efter denna artikel. En som skrivit om Agnes von Krusenstjerna – och dessutom kände henne personligen och umgicks med henne och maken David Sprengel – är författaren Ivar Lo-Johansson. I memoarboken Tröskeln (1982) ägnar han drygt tjugo sidor åt sina möten med makarna. Det som gör dessa sidor särskilt intressanta är att de inte endast handlar om mötet mellan två litterära kollegor, utan att deras respektive sociala utgångspunkter är så olika: Agnes ur gammal adlig överklass (”fattigadel”) medan Ivar Lo föds i en statarfamilj i Ösmo socken under godset Hammersta i Södermanland. Ivar Los föräldrar lyckades så småningom ta sig ur sitt statberoende och flytta till ett egnahemsbygge.
Ivar Lo försöker inte dölja sina blandade klasskänslor inför sitt umgänge:
”I min ungdoms Sörmland hade det klirrat av grevar och baroner. Det frasade av friherrinnor. I andra änden av allén kutade statare och torpare med sina käringar.” [7]
Om upprinnelsen till deras umgänge säger han:
”Jag hade kommit i kontakt med det Krusenstjernska-Sprengelska hemmet någon gång hösten 1933. Det var min roman God natt, jord som förmedlat bekantskapen. Agnes von Krusenstjerna och jag hade bägge på något håll nämnts som herrgårdsförfattare. Vi hade skildrat miljön från olika håll, jag nerifrån statarkåkarna, där människorna arbetade som djur, medan hennes romanpersoner på sitt håll i sin långsamhet försökte förströ sig med vad som kallades sedeslöshet.”
Av Agnes von Krusenstjerna själv ger han en positiv bild och säger att hon:
”[…] var minst av allt någon anspråksfull och skrikig megära som de adliga godsägarnas kvinnor på landet ibland varit. Hon var alltjämt ung, bara omkring förti.”
Och:
”Det var omöjligt att inte tycka om henne. Jag fann det till en början besynnerligt att en så stillsam liten kvinna kunnat skriva så omfångsrika och ibland en smula lätt demoniska romaner.”
Att makarna von Krusenstjerna-Sprengel höll sig med tjänstefolk är givet tiden självklart:
”Paret hade ett vackert hembiträde. Ibland fick flickorna figurera i värdinnans romaner och noveller och var så gott som de enda friska och sunda av kvinnokön som förekom i hennes böcker. De kunde vara skildrade med medkänsla.”
30-talet var ibland en besvärlig tid för en radikal författare, även i vårt land. Om nu Agnes von Krusenstjerna – vilket Ivar Lo starkt ifrågasätter – kunde betraktas som radikal i annat avseende än när det gäller hennes uppriktighet om kvinnors sexualitet:
”Hösten 1932 hade Agnes von Krusenstjerna till förlaget [Bonniers] lämnat in manuskripten till ytterligare två delar i serien med von Pahlen med titlarna Porten vid Johannes och Älskande par. Förlaget hade satt upp hennes manuskript på tryckeriet utan att man tycktes ha läst dem så noga. Man hade hunnit till korrekturet då man på förlaget vägrat ge ut böckerna utan vittgående strykningar. Tiden ansågs politiskt så pass illavarslande att man inte vågade utmana de alltmer växande nazistiska kretsarna. Den svenska kyrkan, med den frambesvurna sedliga opinionen, hade också allt högre börjat ropa på litterär censur. Under 1932 och 1933 hade pågått segslitna förhandlingar och till slut hade författarinnan erbjudits att något mindre utsatt förlag kunde få överta den färdiga trycksatsen för att publicera böckerna. En räddare i nödens stund blev [förlaget] Spektrum.”
När böckerna omsider kom ut på det nya förlaget fick de överlag positiva recensioner. Många skribenter, konservativa såväl som socialister, ställde upp på Agnes von Krusenstjerna just för att hon tycktes utmana tidens reaktionära och fascistiska strömningar.
Om David Sprengel säger Ivar Lo att han
”[…] offrade sig för hennes skull. De bägge kompletterade varann till den grad som jag sällan sett ett par makar i ett borgerligt äktenskap göra. Jag var en gäst i periferin. Jag förstod aldrig varför jag ens blev bjuden. Jag kom aldrig att delta i några av de beryktade orgierna.”
Det finns en hel del skrivet om Agnes von Krusenstjerna. En lista över böcker om henne hittar man här [8].
NOTER
[1] Birgitta Svanberg (1930-2013), “Slaget om driften”, The History of Nordic Women’s Literature, 4 januari 2011 (Slaget om driften – Nordic Women’s Literature)
[2] Tony växer upp (GUPEA: Fröknarna von Pahlen :roman.1,Den blå rullgardinen /Agnes von Krusenstjerna), Tonys läroår (GUPEA: Tonys läroår :episoder ur en ungdom /Agnes von Krusenstjerna) och Tonys sista läroår (GUPEA: Tonys sista läroår :resa till kejsarens hotell /Agnes von Krusenstjerna).
[3] Den blå rullgardinen (GUPEA: Fröknarna von Pahlen :roman.1,Den blå rullgardinen /Agnes von Krusenstjerna), Kvinnogatan (GUPEA: Fröknarna von Pahlen :roman.2,Kvinnogatan /Agnes von Krusenstjerna), Höstens skuggor (GUPEA: Fröknarna von Pahlen :roman.3,Höstens skuggor /Agnes von Krusenstjerna), Porten vid Johannes (GUPEA: Fröknarna von Pahlen :roman.4,Porten vid Johannes /Agnes von Krusenstjerna), Älskande par (GUPEA: Fröknarna von Pahlen :roman.5,Älskande par /Agnes von Krusenstjerna), Bröllop på Ekered (GUPEA: Fröknarna von Pahlen :roman.6,Bröllop på Ekered /Agnes von Krusenstjerna) och Av samma blod (GUPEA: Fröknarna von Pahlen :roman.7,Av samma blod /Agnes von Krusenstjerna).
[4] Johannes Edfeldt (1904-97) var en svensk författare och översättare. Ledamot av Svenska Akademien.
[5] Sara Griberg har skrivit om Agnes von Krusenstjerna i Populär Historia med anledning av nyutgåvan 2010 av Fattigadel: Agnes von Krusenstjerna | Popularhistoria.se
[6] Fattigadel, del I (Albert Bonniers Förlag, 1946), sid 20.
[7] Samtliga citat är hämtade ur Ivar Lo-Johansson Tröskeln (Bonniers, 1982), sid 329-350.
[8] Agnes von Krusenstjerna – Wikipedia