Om drottningen av Navarra och hennes berömda bok. Vidare om hennes bror kungen av Frankrike och deras dugliga mor.

”-Och vad betyder det?, sade Oisille, jo, att vi har större lust att skratta åt tokerier än att höra om kloka människors handlingar.

-Helt visst, sade Hircan, det är trevligare för oss emedan det mera överensstämmer med vår natur, ty av naturen är vi inte visa och förståndiga; var och en rosar sin vattvälling, narren tycker om narraktigheter, den vise om visdom, men jag tror att det inte skall finnas någon narr eller vis som inte skulle skratta åt denna historia.”

Margareta av Navarra, Heptameron, XXXIV:e historien

Per-Olov Käll

Det var en gång en drottning som hette Margareta och som växte upp i ett slott, vilket drottningar inte sällan gör. Ska vi vara noga var hon inte döpt till det svenskklingande Margareta (ett namn som lär härröra från det persiska ordet för ”pärla”) utan till namnets franska variant Marguerite, mer precist Marguerite d’Angoulême eller – ännu mer precist – Marguerite de Valois-Angoulême, vilket anger att hon inte bara var född i den gamla sydvästfranska staden Angoulême med rötter i Romartiden och kanske ännu längre tillbaka utan därtill tillhörde den kungliga ätten Valois. Ätten hade år 1328 bestigit den franska tronen genom Filip VI av Valois och därefter behållit den i rakt nedstigande led ända fram till 1498, ett år då en annan gren av ätten, Valois-Orléans, tog över tronen genom Ludvig XII. Men då var Margareta, som föddes den 11 april 1492 på slottet Château d’Angoulême, redan 6 år gammal. Av det en gång så imposanta slottet återstår idag endast en mindre byggnad samt ett eller två torn, som numera ingår i kommunen Angoulêmes stadshus (Hôtel de Ville, bild).

Men grenen Valois-Angoulême skulle snart vara tillbaka på den franska tronen. Ty när Ludvig XII avled på nyårsdagen 1515 saknade denne tronarvingar (endast män kunde ärva den franska tronen) och Margaretas två år yngre bror blev då Frankrikes nye kung med namnet Frans I (François I^er). Någon usurpator var han inte, eftersom han personligen hade utnämnts av den just avlidne monarken. Kröningen ägde rum i katedralen i Reims den 25 januari 1515. Syskonparet Margareta och Frans I skulle snart framträda som något av ett radarpar i franskt kulturliv och fransk politik. De tycks ha hyst ett stort förtroende för varandra, också när de roller de av politiska och kulturella skäl kom att spela utvecklades i olika riktningar.

Louise av Savojen

Men alla syskon har föräldrar och är man av kunglig börd blir föräldrarna särskilt viktiga, vad än man må tycka om dem. Ett par ord om Margaretas och Frans föräldrar, i synnerhet deras mor, är därför på sin plats. Hon hette Louise av Savojen (1476-1531), var suo jure (i egen rätt) hertiginna av Auvergne och Borboun samt av Nemours. Elva år gammal hade hon gifts bort med Charles d’Orléance, greve av Angoulême (1459-1496). Makarna började dock – vilket låter lämpligt – inte leva tillsammans förrän Louise fyllt femton. Hennes make Charles, som alltså dog när hans dotter endast var fyra år och sonen två, fick till skillnad från sin hustru måhända ingen större direkt betydelse för sina barns intellektuella fostran men lämnade inte desto mindre efter sig en mycket praktfull så kallad tidebok, Heures de Charles d’Angoulême (ung. ”Charles av Angoulêmes timmar”). En tidebok kan beskrivas som en personlig bönbok, där tiden motsvaras av den katolska kyrkans kanoniska timmar [1]. I Charles fall rör det sig om en påkostad och utsökt illustrerad skrift, som numera förvaras i det franska nationalbiblioteket i Paris (bilder). En av Charles älskarinnor, Antoinette de Polignac med vilken han hade två illegitima döttrar, kom att arbeta som hustrun Louises hovdam och förtrogna.

Efter Margaretas födelse flyttade familjen till Cognac och det var på slottet Château de Cognac (bild) som brodern Frans föddes. Familjen kom att bo på detta slott i två år och där blev Louise änka endast arton år gammal. En vinterdag i slutet av 1495 hade hennes make Charles (Karl på svenska) berättas det begett sig ut på en ridtur under vilken han insjuknade och senare avled. Louise flyttade då till slottet Château de Romorantin, beläget i vad som idag är kommunen Romorantin-Lathenay (bild) och som väl nära nog kan beskrivas som Frankrikes geografiska mittpunkt. Där ska hon ha bestämt sig för att viga sitt liv åt sina barns skolning, en uppgift hon var påtagligt väl skickad för.

År 1499, då Ludvig XII intagit tronen, inbjöds hon att tillsammans med sina barn bosätta sig vid hovet i slottet Château d’Amboise i Loiredalen (bild), nuvarande departementet Indre-et-Loire. Detta slott har genom historien varit ett av de franska monarkernas favoritslott och spelade en särskilt framträdande roll under den franska renässansen, då det kom att präglas av Louise av Savojen och hennes barn. Efter hugenottstriderna i mitten av 1500-talet gick slottets status som kungligt viste förlorad och det demolerades delvis under den Franska revolutionen.

Louise hyste ett stort intresse för den italienska renässansen, var bekant med flera av epokens ledande företrädare och uppges själv ha undervisat sina barn i italienska och spanska. Dottern och sonen kom i sin tur att föra den italienskinfluerade renässanstraditionen vidare. Margareta i sin egenskap av en av epokens ledande franskspråkiga författare och centralgestalt vid ett intellektuellt livaktigt hov; Frans i sin egenskap av stor konstsamlare och främjare av den italienska renässansstilen inom arkitektur och konstnärliga utsmyckningar.

När Frans krönts gav han sin mor slottet Amboise och de fyrtiosex förläningar som tillhörde det i gåva. Louise kom nu att spela en alltmer framträdande politisk roll, inte minst inom den europeiska diplomatin. När hennes son befann sig på utrikes ort trädde hon in som vikarierande regent (bild). I juni 1519 hade Frans I misslyckats att i det kejserliga valet i Hamburg utses till ny kejsare för det Heliga Romerska Riket. (Ett rike om vilket Voltaire senare skulle anmärka att det varken var heligt, romerskt och knappt ens ett rike, men det är en annan historia.) Kejsartiteln hade istället tillfallit Karl V av Spanien, en medlem av ätten Habsburg och bitter rival till Frans. I det efterföljande Italienska kriget, även benämnt Fyraårskriget (1521-1526), där Frans I i maskopi med Republiken Venedig ställdes mot den nyligen utropade habsburgske kejsaren och dennes bundsförvanter Henrik VIII av England och den av påven styrda Kyrkostaten, led Frans i slaget vid Pavia i februari 1525 ett svårt nederlag. I stridstumultet hade han slungats av sin häst, tagits till fånga och blivit förd till Madrid som kejsarens fånge. Karl V uppställde stränga villkor för hans frigivande. I det diplomatiska spelet att försöka få Frans frigiven spelade hans mor en huvudroll. Hon kontaktade på hemliga vägar sultanen för det Ottomanska väldet Süleyman den magnifike (1494-1568) och bad om dennes hjälp i konflikten med den tysk-romerske kejsaren.

Att få en anledning att slå mot den dominerande ätten Habsburg var något sultanen inte hade något emot. I sitt svarsbrev skrev han: ”Dag och natt är vår häst sadlad och vår sabel redo för strid” [2]. Bland annat genom ett ultimatum från sultanen ställt till Karl V kunde Frans friges i mars 1526. Louise av Savojens skickliga spel brukar anses ha lagt grunden till den historiskt betydelsefulla alliansen mellan Frankrike och det Ottomanska väldet, som upprättades några år senare och kom att bestå i drygt tvåhundrasextio år, från 1536 till 1798. Praktiskt taget till tröskeln av Napoleon Bonapartes statskupp.

Frans I av Frankrike

Frans blir kung i en tid av stora förändringar. Inte bara blir de franska monarkerna alltmer tydligt enväldiga; de intellektuella och kulturella impulserna från den italienska renässansen sätter sin prägel på det franska hovlivet, inte minst genom den energiska Louises försorg. Humanismen med sin betoning av den enskilda människans värde och betydelsen av bildning sprider sig inom universiteten och vid hoven. Vid ett tyskt universitet, det i Wittenberg, träder den orädde prästen och teologiprofessorn Martin Luther fram och initierar den kristna reformationen genom att 1517 publicera 95 teser i vilka han bland annat angriper kyrkans försäljning av avlatsbrev [3]. Det är dock omdiskuterat huruvida Luther, som vi lärde oss i skolan, verkligen lät spika upp sina teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg den 31 oktober 1517. I vilket fall upprörde hans ifrågasättande av påvens ofelbarhet den regerande påven Leo X å det starkaste och i fördraget i Worms 1521 låter denne lysa sin teologiska antagonist i bann. Även Karl V känner sig tvungen, antagligen främst av politiska skäl, att gå på samma linje och förklarar den envise prästen fredlös.

Men tiden är ändå lite annorlunda än hundra år tidigare. Då hade reformatorn Jan Hus bränts på bål för i stort sett samma idéer som Luther nu framför. Istället har man inför Wormsmötet gjort upp bakom kulisserna att Luther ska garanteras fri lejd till och från Worms. Fördömandet av Luther är för de värdsliga makterna – om än inte för påven – ett spel för galleriet. Vid det franska hovet entusiasmeras man av humanismens idéer och känner sympati för Luthers och hans anhängares kamp.

Som den renässansfurste han var förde Frans I upprepade krig om territorier och inflytande. I detta liknade han andra samtida furstar. Han drog sig inte för att bränna kättare och andra syndare på bål, när den politiska nödvändigheten såg ut att kräva det. De medeltida furstarna saknade sällan hårda nypor. Denna sida av Frans verksamhet lämnar vi här därhän. Hans stora insats för Frankrike låg i att han medvetet sökte inympa den italienska renässanskulturen på fransk jord. Han bjöd in genier som Leonardo da Vinci och guldsmeden Benvenuto Cellini att verka i Frankrike. Beträffande Leonardo var denne utled på alla intriger kring påvepalatset i Rom och tackade gärna ja till att slå sig ned i Frankrike där han möttes av stor uppskattning. Frans lät honom disponera den kungliga herrgården Clos Lucé, belägen endast 500 meter från slottet Amboise (och förbunden med detta genom en underjordisk gång) (bild).

Leonardo kom att bo de tre sista åren av sitt liv på denna plats. Med sig i bagaget hade han några av de målningar som numera tillhör Louvrens allra mest kända mästerverk, ”Mona Lisa” och ”Anna själv tredje” (bilder). ”Anna” syftar på jungfru Marias moder och är således ”den tredje” i kedjan jesusbarnet, jungfrun och jungfrumodern.

I maj 1519 avlider Leonardo på Clos Lucé och konstnären Dominique Ingres har med sin pensel tre århundraden senare velat skildra dödsögonblicket i ”Frans I mottar Leonardo da Vincis sista suckar” (François I^er reçoit les derniers soupirs de Léonard de Vinci, bild). Målningen hänger idag på Petit Palais i Paris och återger sannolikt en myt snarare än en verklig händelse. Det anses obevisat att Frans I verkligen befann sig i Clos Lucé när Leonardo dog.

Möjligen råder en viss oklarhet även om Leonardos grav. Han begravdes efter egen önskan i kyrkan Saint Florentin i Amboise i augusti 1519, men kyrkan blev illa åtgången under Franska revolutionen. Efter att ha låtit en ingenjör undersöka platsen ansåg även Napoleon Bonaparte, som då hunnit bli kejsare, att det som återstod av kyrkan var i så dåligt skick att det inte var värt att bevara. 1863 påträffades dock ett skelett som har bedömts kunna vara Leonardos och idag kan hans grav beskådas i kapellet Saint-Hubert i Amboises slottsträdgård (bild). Gissningsvis anstränger man sig för att med DNA-teknik avgöra om lämningarna är äkta.

Frans I var en frikostig mecenat. Förutom de målare och konsthantverkare han erbjöd att direkt arbeta i Frankrike (vid sidan av Leonardo da Vinci och Benvenuto Cellini, målarna Andrea del Sarto, Rosso Fiorentino, Francesco Primaticcio (bilder)) skapade han med sina övriga inköp av italienska mästerverk (Michelangelo, Tizian, Rafael osv) en grundplåt till det som idag är Louvren.

Frans kulturella intressen begränsades inte till konst och arkitektur. I likhet med sin syster ivrade han för det franska språket och för bildning. Han stödde aktivt olika framstående författare och kallades för le Père et Restaurateur des Lettres (ung. Skrivkonstens fader och återupprättare). Han lär även ha försökt sig på att skriva poesi, något han inte anses varit särskilt framstående på. (Jag har inte läst hans dikter.) Han byggde upp ett stort kungligt bibliotek och räknas som en föregångare genom att vinnlägga sig om att biblioteket skulle stå öppet för lärda från hela världen som ville komma dit och studera.

Av än större betydelse var troligen Frans ansträngningar att motarbeta latinets monopolställning inom den lärda världen. För att ge eftertryck åt denna sin ambition lät han år 1530 grunda skolan Collège Royal (”Kungligt kollegium”) i Paris. Skolan skulle inspireras av humanismens anda och vara fristående från universitetet Sorbonne. Till de centrala undervisningsämnena hörde hebreiska, grekiska och matematik, så småningom även arabiska. Skolan existerar alltjämt, numera under namnet Collège de France. Skolan utfärdar inga examina men undervisningen är avgiftsfri och öppen för alla och man förfogar över ett av Europas förnämsta forskningsbibliotek. Allt enligt Wikipedia. Collège de Frances originella och stolta inriktning mot äkta tankefrihet och obunden forskning har formulerats av en tidigare lärare, filosofen Maurice Merleau-Ponty: ”Vad Collège de France förmedlat allt sedan grundandet är inte etablerade sanningar utan en tanke om fri forskning.” Man skulle önska att fler universitet/högskolor sade så om sig själva. Merleau-Ponty (1908-1961) ingick för övrigt i redaktionen för Jean-Paul Sartres tidskrift Les Temps Modernes (Moderna Tider).

I sin strävan att säkerställa franskan som officiellt språk tog Frans år 1539 initiativet till ett omfattande lagstiftningsarbete, det som kommit att kallas för Förordningen (Ordonnance) av Villers-Cotterêts. Villers-Cotterêts är en mindre kommun belägen omkring nio mil nordost om Paris, och slottet där några av Frankrikes äldsta, och enligt uppgift alltjämt gällande, lagar stiftades heter Château François I^er. Av de 192 stipulerade förordningarna har särskilt artiklarna 110 och 111 blivit berömda (bild):

110. På det att dekret må bli tydliga och begripliga. Och för att det inte skall finnas anledning till tvivel om vad innebörden av sagda dekret är. Önskar och befaller vi att de formuleras så klart att det inte skall kunna uppstå någon tvetydighet eller osäkerhet, inte heller någon grund för att begära tolkning av dem.

111. Betoning av att alla lagliga dokument nedtecknas på det franska språket. Och på grund av att så många saker beror av betydelsen av latinska ord i sagda dokument. Det är vår önskan att i fortsättningen alla dekret i likhet med alla andra föreskrifter, oavsett om de utfärdas av vårt kungliga hov eller underordnade [organ], oavsett om de innehåller nedtecknade uppgifter, undersökningar, kontrakt, uppdrag, belöningar, testamenten liksom alla andra juridiska handlingar och gärningar skall ges till inblandade parter i muntlig eller skriftlig form på det franska språket och inte på något annat sätt.

Heptameron

Böcker har, som ordspråket säger, sina öden och drottning Margareta av Navarras mästerverk Heptameron utgör inget undantag. Boken sägs ha tillkommit på Clos Lucé, alltså den herrgård där Leonardo da Vinci som vi berättat om ovan bodde under sina sista år, men uppgiften får anses osäker. Med sina närmare åttio berättelser bör Heptameron ha skrivits under flera år och Margareta av Navarra var genom sina officiella uppdrag en person som ständigt befann sig på resande fot. I själva verket påstås hon ha nedtecknat berättelserna medan hon satt i sin vagn, en uppgift som lär härröra från en av hennes hovdamer som själv följde med i vagnen. Renskrivandet av berättelserna får förmodas ha skett under mindre skakiga omständigheter. Det var dock inte Margareta själv som publicerade boken och gav den dess titel. När Margareta avled i december 1549 förelåg manuskriptet huvudsakligen som ett utkast och bestod av sjuttiotvå berättelser, vilka numreras I-LXXII. Sedermera har man hittat ytterligare fem berättelser och i den, såvitt jag vet, enda existerande svenska översättningen har dessa fem tillagts i ett ”Bihang” och där numrerats I-V. Den svenska översättningen utfördes av Holger Petersen Dyggve (1880-1954) och utgavs på Gebers förlag i Stockholm 1954 (bild). Rent språkligt känns Dyggves översättning påtagligt äkta, även om det inte skulle skada om drottningen av Navarras verk fick möjligheten att återuppstå i en något modernare språkdräkt. I väntan på det duger Dyggves översättning gott och går åtminstone ännu att hitta på antikvariat.

Att Giovanni Boccaccios novellsamling Decamerone från 1353 utgör en förlaga – eller kanske vi ska säga inspirationskälla – för Heptameron behöver inte diskuteras. Margareta av Navarra redovisar själv i bokens ”Prolog” sin skuld till den store italienaren:

”Var och en av eder har säkert läst Boccaccios Hundra noveller, vilka nyligen översatts från italienskan till franskan [4] och som konung Frans, den första med detta namn, den franska kronprinsen och hans gemål samt prinsessan Margareta värdera så högt att Boccaccio, om han i sin grav kunnat höra dem, vid detta beröm av så höga personer skulle ha uppstått från de döda. På den tiden hörde jag de båda ovannämnda damerna jämte flera andra vid hovet tala om att skriva någonting liknande, blott med den skillnaden att alla dessa berättelser skulle ha sin motsvarighet i verkliga händelser.” (Dyggve, s. 19f)

En skillnad mellan Decamerone och Heptameron är att medan berättarna i den förra är fiktiva gestalter – eller kanske verkliga personer dolda bakom fiktiva namn – använder sig Margareta i stor utsträckning av i sin tid välkända personer, inte minst från sin egen familj. Ibland väljer hon att nödtorftigt dölja en persons identitet bakom ett påhittat namn, t ex är personen Oisille hennes egen mor Louise av Savojen.

Ramberättelsen är så gott som identisk i de två verken. I Decamerone har de tio berättarna flytt undan böldpesten i Florens och slagit sig ner på ett slott, där man underhåller sig med utsökta måltider, sång och dans samt med att berätta historier för varandra. De hundra historierna berättas under tio dagar varav titelns deca (tio).

I Margareta av Navarras bok får vi i inledningen veta att:

”Under de första dagarna i september, då baden i Pyrenéerna börjar bli fulla med folk, befann sig i Cauterets [5] flera personer från Frankrike och Spanien, somliga för att där dricka brunn, andra för att genomgå en badkur, en del åter för att ta dessa gyttjebad, vilka är så undergörande att sjuka som redan övergivits av läkarna återvinner full hälsa. Det är emellertid inte min avsikt att här beskriva för eder alla dessa kurorters läge och förtjänster, jag vill endast berätta det som hör till saken. På dessa orter stannade de sjuka vanligen i dryga tre veckor, ända tills de kände sig så friska att de kunde återvända hem. Men just vid den tiden för hemresan föll det året så kraftiga, skyfallsliknande störtregn, att det såg ut som om Gud hade glömt sitt löfte till Noa att aldrig mera någon regnflod skulle få förstöra jorden, och alla hyddor och bostäder i Cauterets var så översvämmade av vatten att det blev omöjligt att längre stanna där.” (Dyggve, s. 10)

Att det av och till kan bildas störtflodsliknande regn i södra Frankrike vet alla som vistats där. Att vägarna i Pyrenéerna då kan bli farliga att färdas på torde vara sant den dag som är och var det naturligtvis i ännu högre grad på 1500-talet. I Margareta av Navarras berättelse får det till följd att kurortsgästerna misslyckas med att ta sig hem och istället samlas ett sällskap i ett kloster i Sarrance (bild), en anhalt på pilgrimsleden till Santiago de Compostela.  För att fördriva tiden medan de väntar på att vattnet ska sjunka undan, rasade broar repareras och vägarna åter bli farbara berättar de historier för varandra. (Inom parentes kan påpekas att tyska Wikipedia föreslår att det var när Margareta befann sig i klostret i Sarrance som hon ”ihren Heptaméron geschrieben haben soll” [6], men som antytts ovan får nog även den uppgiften anses osäker.)

Den första tryckta versionen av Margaretas berättelser utkom 1558, nästan en decennium efter hennes död, med titeln Histoires des Amans Fortunez (ung. Berättelser om lyckliga älskare). Versionen omfattade endast 67 av de 72 berättelserna och utgivaren, skriftställaren Pierre Boaistuau, hade tagit sig friheten att ändra ordningen mellan berättelserna. Än värre var att han uteslutit hela stycken ur berättelserna och ändrat på författarens formuleringar. Margaretas omsorgsfullt utmejslade och realistiska prosa substituerades med ett ”stilfullare” och för den goda smaken mindre stötande beau langage (vackert språk). Något senare utkom ännu en version som redigerats av översättaren, romanisten m.m. Claude Gruget. Gruget återställde visserligen den ursprungliga ordningen mellan berättelserna och gav verket titeln Heptameron [7] men gjorde inga ansträngningar för att rätta till Boaistuaus omskrivningar av texten. Istället införde han nya ”förbättringar”. Grugets version kom inte desto mindre att gälla som den ”definitiva” och låg till grund för åtskilliga utgåvor och översättningar ända in i mitten av 1800-talet.

Den som har äran av att ha återställt Heptameron i dess ursprungliga skick var bibliotekarien vid Arsenalen i Paris, Antoine Le Roux de Lincy (1806 –1869). Han kände till att de nedtecknade originalmanuskripten fanns bevarade på Frankrikes nationalbibliotek (Bibliothèque nationale de France, BnF) i Paris och tog på sig uppgiften att jämföra de publicerade utgåvorna med de arkiverade texterna. Tack vare Le Roux de Lincys och senare forskares insatser vet vi idag inte bara vad Margareta av Navarra verkligen skrev (om vi antar att det är hon som är författaren) utan att hon även var en mycket betydande författare, som förmådde skriva ett inom den franska litteraturen klassiskt verk.

Vissa berättelser i Heptameron har likheter med berättelserna i Decamerone. Det är inte fråga om plagiat, då Margareta ger sina historier sin egen litterära utformning och moraliska tvist. Den brittiska kritikern George Saintsbury (1845-1933), som intresserade sig för Heptameron, fastslog att verket ”lånar från sin förebild bokstavligt talat ingenting utom själva dispositionen” [9]. Boccaccio är fräckare och mer festligt uppsluppen – och nog också en större författare – än vad Margareta, som ju var drottning av Navarra, vågade eller kunde vara. Margareta hade blivit drottning genom sitt giftermål med Henrik II, kung av den (numera) nordspanska provinsen Navarra – ej att förväxla med kung Henrik II av Frankrike, son till Margareta av Navarras bror Frans I. Det gäller att hålla den historiska kompassen rätt, när man pratar om 1500-talets franska kungligheter.

Jag tar bara ett exempel. Decamerone och Heptarone bör givetvis läsas som de klassiker de är och inte sammanfattas i något slags kompendieversioner. Den Fjärde dagens II:a berättelse i Decamerone, ”Broder Alberto som ängeln Gabriel”, motsvaras i Heptameron av historien XXXIII, även den berättad den ”Fjärde dagen”. Boccaccio sammanfattar sin berättelse om den förslagne franciskanermunken i en ingress:

”Broder Alberto intalar en dam att ängeln Gabriel är förälskad i henne. Förklädd till ängeln ligger han flera gånger med henne. I rädsla för hennes släktingar kastar han sig ut genom fönstret och tar sin tillflykt hos en fattig man. Följande dag för denne honom, klädd som vilde, till torget där han blir igenkänd, grips av sina klosterbröder och kastas i fängelse.” [10]

I Heptameron, som också använder sig av ingresser, läser vi:

”Skenheligheten och ondskan hos en kyrkoherde, vilken under fromhetens täckmantel hade gjort sin syster havande, upptäcktes tack vare grevens av Angoulême skarpsinne, vilken överlämnade honom i rättvisans händer.” (Dyggve, s. 301)

Medan Boccaccio berättar en dråplig historia – vars eventuella verklighetsunderlag vi inte kan veta mycket om – är Margareta moraliskt stramare. Den skarpsinnige ”greven av Angoulême”, som avslöjar det incestuösa syskonparet, är ju ingen annan än hennes egen far! Margareta av Navarra är en god dotter som berömmer sina dagars upphov, även när denne överlåter åt rättvisan att straffa kyrkoherden och dennes syster genom att bränna dem på bål. Sedan barnet väl fötts.

Närvaron av Margaretas egen familj i berättelsen kan peka mot att historien har sin grund i en verklig händelse:

”När greve Karl av Angoulême [Charles d’Angoulême, Margaretas pappa], konung Frans I:s fader och en gudfruktig furste, uppehöll sig i Cognac berättade någon för honom att det i den närbelägna byn Cherves fanns en jungfru som levde så strängt sedligt att hon var föremål för allas beundran. Icke desto mindre var hon med barn. Hon gjorde ingen hemlighet därav utan försäkrade alla människor att hon aldrig hade inlåtit sig med någon man och inte förstod hur detta kunde ha hänt henne, om inte möjligen den helige Ande hade besökt henne. Folket trodde detta och såg i henne en andra en jungfru Maria. Var och en visste ju också att hon från sin tidigaste barndom hade varit god och snäll och aldrig visat någon böjelse för värdsliga ting. Hon iakttog inte blott de påbjudna kyrkliga fastorna utan fastade av egen drift flera gånger i veckan och vid varje, även den minsta, gudstjänst såg man henne i kyrkan. Alla och envar aktade henne i så hög grad för hennes fromma leverne att man kom för att besöka henne liksom vore hon ett helgon och var lycklig bara man fick röra vid hennes klädning. Byprästen var hennes broder, en man i stadgad ålder och av sträng vandel som var avhållen och uppskattad av sin församling och ansedd såsom en from och oförvitlig man. Han förfor med stränghet mot flickan och stängde in henne. Detta väckte församlingsbornas missnöje och gav anledning till så mycket bråkande och prat att, såsom jag redan sade, ryktet därom kom till grevens öron. Då denne såg på vilket sätt folket bedrogs ville han befria detsamma från det missbruk man här gjorde av dess tro. Han sände därför sin sekreterare och sin allmoseutdelare, två ansedda män, till i fråga varande by för att forska i saken. De begav sig till ort och ställe och gjorde förfrågningar överallt; de vände sig också till prästen, för vilken saken var så plågsam att han bad dem vänta till följande dag och vara närvarande vid det förhör han då ämnade anställa.” (Dyggve, s. 301f)

Det är svårt att inte fångas av Margaretas nyktert sakliga – man frestas nästan säga kvinnliga – prosa.

I historia II, som berättar om att hustrun

”till en mulåsnedrivare från Amboise ville hellre dö på ett grymt sätt för sin drängs hand än gå in på dennes skamliga förslag.”

”I staden Amboise levde en mulåsnedrivare i tjänst hos konung Frans I:s syster, drottningen av Navarra, som vistades i Blois och nyss nedkommit med en son [11]. Till denna stad begav sig nu vår mulåsnedrivare en dag för att lyfta sin kvartalslön, medan hans hustru stannade kvar i deras bostad i Amboise. Redan under en längre tid hade en av hennes mans drängar lidelsefullt älskat henne, och en gång hade han inte kunnat lägga band på sig och hade talat med henne om sin kärlek. Men hon var en hederlig kvinna och hade tillrättavisat honom så strängt och hotat med att hennes man skulle ge honom ett kok stryk och köra honom på porten, så att han sedan dess inte hade besvärat henne med sitt tal, och hans uppförande hade varit fullt korrekt. Han gömde emellertid glöden av sin kärlek i djupet av sitt hjärta till den dag då hans herre reste bort och dennes hustru hade gått för att höra mässan i S:t Florentinus-kyrkan, som låg ett gott stycke från deras bostad i närheten av slottet. När han nu satt där ensam i hela huset grep den tanken honom plötsligt att han med våld skulle kunna uppnå vad han kunnat vinna varken genom böner eller undergivenhet. Och han ryckte lös några plankor från den vägg som skilde det rum där han låg från hans husmors.” (Dyggve, s. 32)

Redan i första meningen knyts berättelsen till Margaretas egen familj och de slott i Amboise och Blois som tillhörde familjen. Ett sådant berättarknep kan ha till syfte att öka känslan för berättelsens ”autenticitet”; men det kan faktiskt också vara så att historien baseras på en verklig händelse, dramadokumentär säger vi nuförtiden. Hur som helst är det en mörk historia, som slutar med att den ståndaktiga hustrun huggs ihjäl med drängens sabel:

”I hela sällskapet fanns det inte en enda dam vars ögon inte var fulla av tårar av medlidande med anledning av mulåsnedrivarens olyckliga hustrus hjältemodiga död. Envar av dem föresatte sig att de, om ett liknande öde träffade dem, skulle bemöda sig om att följa hennes exempel. När nu fru Oisille [Margaretas mamma, Louise av Savojen; POK] märkte att det inte ville bli någon ända på lovprisandet av den arma kvinnan, sade hon till Saffredent: ’Om ni inte nu berättar någonting som kan få sällskapet att skratta kommer ingen att förlåta mig min oskicklighet att ha rört alla till tårar. Därför lämnar jag nu ordet till eder för att berätta den tredje av dagens historier.’ Saffredent hade nog mycket god lust att berätta någonting trevligt som kunde falla sällskapet, framför allt en av damerna, i smaken.” (Dyggve, s. 35)

Katolik eller protestant

På vilken sida stod Margareta av Navarra i den stora religiösa och politiska konflikt som dominerade hennes livstid liksom de därpå följande decennierna? Att hon kände sympati med reformationen och ifrågasättandet av påvens makt är säkert. Mer än en gång ingrep hon för att förmå sin bror kungen att rädda protestanter som hotades av bålet. I trettioårsåldern lät hon själv publicera ett urval av sina dikter, Miroir de l’Âme Pécheresse (ung. Den syndiga själens spegel), som av kollegiet på Sorbonne tolkades som ett otillåtet fritänkande och ett angrepp på katolicismen. Universitetets rektor riktade så stark kritik mot författaren att Frans I kände sig tvungen att inskrida för att skydda sin syster och slå vakt om hennes rätt att yttra sig. Men George Saintsbury menar att Margaretas gudstro närmast var av pietistisk karaktär och att hon saknade intresse för teologiska dogmstrider [12]. Troligen övergav hon aldrig sin katolska tro, kanske för att hon fann ett sådant steg filosofiskt meningslöst. Ett sådant steg skulle dessutom ha försatt hennes omhuldade bror i ett politiskt mycket besvärligt läge.

Inte desto mindre skulle religionsstriden fortsätta att prägla familjens öden. Margaretas dotter, drottning Johanna III av Navarra (1528-1572), slöt upp på reformationens sida, förklarade kalvinismen som statsreligion i Navarra, och blev de franska hugenotternas främsta politiska ledare. I hennes äktenskap med Anton av Bourbon (Antoine de Bourbon) föddes sonen Henrik som 1572 – vid sin mors död – besteg Navarras tron som Henrik III för att sjutton år senare krönas som kung Henrik IV av Frankrike. Margareta av Navarra blev således mormor till den förste bourbonkungen på Frankrikes tron. Denne intressante monark sade om sig själv att han var hugenott, utom ibland då han kallade sig katolik och förklarade det med att ”Paris är väl värt en mässa”. Ätten Bourbon skulle regera Frankrike i rakt nedstigande led i tvåhundratre år till 1792, då den olycksalige Ludvig XVI av ätten Bourbon och kung av Frankrike och Navarra samt dennes gemål Marie-Antoinette avsattes som regenter och strax efter giljotinerades på Place de la Révolution (idag Place de la Concorde) i Paris.

Men också det är en annan historia.

NOTER

[1]  Exempel på den katolska kyrkans kanoniska timmar är laudes (morgonbön,  06:00), sext (middagsbön 12:00), vesper (aftonbön 18:00) osv. Se https://sv.wikipedia.org/wiki/Tideg%C3%A4rd#B%C3%B6nestunderna

[2] https://en.wikipedia.org/wiki/Franco-Ottoman_alliance

[3] Idén med avlatsbrev lanserades av påve Leo X (1475-1521; påve 1513-21). Breven visade sig snabbt vara en för kyrkan lysande affärsidé för att finansiera olika angelägna projekt såsom färdigställandet av Peterskyrkan i Rom och annat. Den som köpte ett avlatsbrev erhöll en av påven garanterad syndaförlåtelse och därmed en mindre plågsam tillvaro i livet efter detta. Verksamheten blev så pass lukrativ att påven fann det praktiskt att låta det hela skötas genom olika bankirhus, till exempel huset Fugger.

[4] Översättare var Antoine Le Maçon (ca. 1500-1559) och den franska översättningen publicerades, enligt Dyggve, år 1554, (Dyggve s. 542). Eftersom Margareta avled 1549 får hon förmodas ha läst Decamerone tidigare på italienska, ett språk hon behärskade. Det är också möjligt att översättningen innan publiceringen cirkulerade i manuskriptform inom det franska hovet, särskilt med tanke på att Le Maçon var anställd som Margareta av Navarras sekreterare.

[5] Kommunen Cauterets ligger i sydvästra hörnet av regionen Occitanie i Sydfrankrike. (Regionen bildades formellt 2016 genom en sammanslagning av regionerna Languedoc-Roussillon och Midi-Pyrénées.) Trakten är känd för sina heta källor, vars vatten anses besitta läkande egenskaper.

[6] https://de.wikipedia.org/wiki/Sarrance

[7] Titeln Heptameron antyder att historierna berättas under sju (hepta) dagar, men det stämmer inte riktigt eftersom historierna 71 och 72 (LXXI & LXXII) berättas under den åttonde dagen, som Margareta alltså inte hann avsluta innan hon dog. Å andra sidan känns det inte rimligt att döpa om hennes bok – vars titel för övrigt inte var hennes egen idé – efter fyrahundrasextio år!

[8] https://www.google.se/maps/place/Biblioth%C3%A8que+de+l’Arsenal/@48.8502121,2.3635887,3a,75y,90t/data=!3m8!1e2!3m6!1sAF1QipPDNVSMXH0xK37N7d35rzsjeUUeqBouMmzd0sx_!2e10!3e12!6shttps:%2F%2Flh5.googleusercontent.com%2Fp%2FAF1QipPDNVSMXH0xK37N7d35rzsjeUUeqBouMmzd0sx_%3Dw101-h86-k-no!7i2896!8i2456!4m5!3m4!1s0x0:0xa2062f936fe7752d!8m2!3d48.8502121!4d2.3635887

[9] https://www.gutenberg.org/files/17701/17701-h/17701-h.htm#link2H_4_0009

[10] Giovanni Boccaccio, Decamerone, övers. av Paul Enoksson, Bokförlaget Atlantis, Stockholm 2011, s. 339. Om detta verk se även Förr och Nu, nr 2 2020.

[11] Margareta av Navarras son föddes i augusti 1530 och döptes till Jean. Han blev dock inte mer än två månader gammal. (Dyggve, s. 543)

[12] Se NOT 9.