Proletärförfattarna

Maria Sandel 150 år – vår första kvinnliga arbetarförfattare

Maria Sandel föddes den 30 april 1870 på Kungsholmen i Stockholm och hon blev den första kvinnan som etablerade sig i den svenska arbetarlitteraturen i början av 1900-talet. I år firas 150-års jubileet av hennes födelse. Hon avled 1927 och har bidragit till arbetarlitteraturen i Sverige med en lång rad dikter, noveller, romaner, som till stor del blivit förbisedda av litteraturhistorien.  Här ger Ewa Bergdahl en presentation av Maria Sandel. Ewa Bergdahl är ordförande i Maria Sandelsällskapet, vars hemsida informerar om Maria Sandels liv och uppväxt på Kungsholmen i Stockholm samt om forskningen och litteraturen runt hennes verk. Förutom föredrag och artiklar om Maria Sandel arrangerar sällskapet litterära vandringar i Maria Sandels spår på Kungsholmen. Ett utdrag ur Sandels roman Bland malströmmens virvlar följer på nedanstående presentation.

Ewa Bergdahl

Om någon idag nämner Maria Sandels namn är det inte många som förknippar henne med ett författarskap. Hon var en trikåstickerska född 1870 och uppvuxen i arbetarkvarteren på Kungsholmen i Stockholm, där hon tillbringade sitt liv fram till sin död 1927. Att hon idag fascinerar oss beror kanske främst på att hon, trots sina minst sagt ogynnsamma levnadsförhållanden, lyckades skriva och ge ut fyra romaner och två novellsamlingar samt författa ett stort antal dikter som publicerades i arbetarpressen.  Men i den svenska litteraturhistorieskrivningen är hon i det närmaste bortglömd och sällan omtalas hon annat än på någon enstaka rad. [Bild 1.]

Om hennes privatliv och person vet vi föga. Hon höll sig mest för sig själv och levde ogift tillsammans med sin mor. Under några år i slutet av 1880-talet arbetade hon som hembiträde på östkusten i Amerika, men reste hem igen 1890 och stannade därefter för gott i Stockholm och det är bland Kungsholmens arbetarfamiljer, som hon hämtar inspiration till sina berättelser.

Maria Sandel var den första kvinnan inom den svenska arbetarklassen som kunde räkna sig som författare. Sin poetiska debut gjorde hon redan 1888, då hon fick sina första dikter publicerade i emigranttidningen Nordstjernan. Hennes första skönlitterära bok utkom 1908.  Det var novellsamlingen: Vid svältgränsen och andra berättelser. Skildringar ur Stockholmslifvet.  Att hon över huvud taget fick möjlighet att få en bok publicerad, var tack vare de kontakter som hon hade via Stockholms Allmänna Kvinnoklubb (SAK) och de så kallade tolfterna. SAK bildades 1892 av aktiva socialdemokratiska arbetarkvinnor, medan ”tolfterna” var ett nätverk som Ellen Key, Amalia Fahlstedt med flera liberalt sinnade borgarkvinnor skapade för att kunna möta arbetarkvinnor och överbrygga klassgränserna.[1] Arbetarkvinnorna bjöds in till kvällssammankomster med diskussioner, föredrag och musikunderhållning och att det kallades ”tolfterna” berodde på att det var tolv kvinnor i varje grupp.

Maria Sandel gick endast fyra år i den dåvarande sexåriga folkskolan. Fadern dog när hon var fyra år och hennes mor behövde hennes hjälp med försörjningen. Under ett antal år när Maria och hennes mor bodde i ett spisrum på Parmmätargatan 23, skötte de även ett litet mjölkmagasin på samma gata. Modern var döv så kunderna fick skriva på lappar vad de ville köpa och Maria fick tolka när oklarheter uppstod.  [Bild 2- 3]

Trots sin klena skolgång lyckades Maria Sandel skaffa sig en osedvanlig bildning. I Amerika lärde hon sig engelska och efter hemkomsten till Stockholm blev hon en flitig låntagare i arbetarbiblioteket och kunde hjälpligt – enligt vad som sägs i brev – läsa både tyska och franska författare på originalspråket.  Hon var med andra ord en ovanligt begåvad kvinna och hon utvecklade ett känsligt sinne för språket. Hennes allmänbildning var bred och hennes bildningsideal höga.  Inom arbetarrörelsen fördes kring förra sekelskiftet många kampanjer för att öka arbetarnas bildning och då inte bara i boklig bemärkelse. I bildningsidealet låg även sådant som nykterhet, skötsamhet och goda seder.[2]

Det Stockholm som Maria Sandel växte upp i var runt sekelskiftet 1900 en stad som genomgick stora förändringar. De många fabrikerna, verkstäderna och industrierna krävde arbetskraft. Många sökte sig från landsbygden och in till städerna vid den här tiden. På bara ett par decennier i slutet av 1800-talet ökade Stockholms folkmängd från 90 000 till drygt 300 000 invånare. Bostadsbristen och trångboddheten var enorm.  Många arbetarfamiljer bodde med stora barnaskaror i ett enda rum och det var inte ovanligt att de för att klara av att betala hyran även tvingades ta både en eller flera inneboende.  Trängseln i de undermåliga bostäderna gjorde även att sjukdomar spreds snabbt. Tuberkulosen härjade framför allt i arbetarkvarteren, med de långa arbetsdagarna – upp till tolv timmar sex dagar i veckan i sotiga, rökiga och dammiga fabrikslokaler bidrog till ohälsan. Låga löner – framför allt för kvinnliga arbetare bidrog till att många svalt. Trångboddheten bidrog även till ofrivilliga graviditeter. Preventivmedel var förbjudna och fosterfördrivning kunde ge upp till två års straffarbete.  Många unga kvinnor som blev gravida tvingades prostituera sig för att kunna försörja sig själv och sitt barn. Andra valde att ta sitt liv.

De stora sanitära problemen uppmärksammades av stadens myndigheter och stadsfullmäktige försökte på olika sätt lindra nöden. Provisoriska bostäder ordnades för vräkta familjer, välgörenhetsorganisationerna och kyrkan delade ut skor och kläder till behövande. De slitna kvarteren uppe på Kungsklippan (dåvarande Kvarnberget) revs. Maria Sandel och hennes mor fick ett rum i en av nödbarackerna i Stadshagen i Fleminggatans västra ände.  Det var två trälängor med 20 bostäder i varje. Merparten av lägenheterna bestod av ett enda rum med en kamin eller kakelugn, ett så kallat spisrum.[4] I ett av dessa rum med adress Mariebergsgatan 1 bodde sedan Maria Sandel fram till sin död 1927. Nödbostäderna som kom att kallas för ”Skogshyddorna” eftersom de låg alldeles i skogsbrynet, revs först i början av 1960-talet. De två låga stengrunderna finns kvar i det som idag är S:t Göransparken. [Bild 4-5]

Efter debuten ”Vid svältgränsen” 1908

I Maria Sandels debutsamling Vid svältgränsen och andra berättelser.Skildringar ur Stockholmslifvet får vi i novellerna möta ett antal kvinnoöden, som säkerligen tillhörde den vardag Maria Sandel hade runt omkring sig. Här finns den hemarbetande unga sömmerskan Emma Vidén som har ett utackorderat barn att ta hand om och som arbetar kvällar och nätter med sin sömnad för att kunna försörja dem båda. Samtalet mellan henne och hennes några år äldre barndomsväninna ger läsaren en föreställning om den vånda som drabbade arbetarkvinnor vid graviditeterna. Här möter läsaren även den unga fabriksarbeterskan Agda Hult som blir gravid med en trolös man och som när det är dags att föda barnet, gömmer sig i en källarskrubb och dör under förlossningen. [Bild 6]

Men novellerna rymmer även porträtt av rekorderliga män. En historia som sticker ut är berättelsen om Anton Dahlskog, vars hustru dör och lämnar honom ensam med två små barn. Från att ha varit en glättig och ansvarslös person, tar nu den ensamma pappan sig an spädbarnsvården och utvecklas till en ömsint och kärleksfull far.  Det är en både dråplig och rörande beskrivning och i sin genre ovanlig. Men Maria Sandel vände ofta på perspektiven i sina berättelser och hon utmanade gängse uppfattningar.  Hon skildrar både prostituerade, småkriminella, alkoholister och trasproletärer utan moraliska fördömanden samtidigt som hon varken skönmålar eller fråntar individerna deras ansvar. Men med stor klarsynthet ser hon klassamhällets djupa klyftor och pekar på dess orättvisor.

Den novell som av litteraturvetarna kanske blivit mest uppmärksammad av berättelserna i Vid svältgränsen är Min gata.  Den hade Maria Sandel fått införd redan år 1904 i Social-Demokraten. Det är också första gången hon försöker sig på att skriva prosa. Hennes dikter var vid det här laget allmänt kända och ofta publicerade i arbetarpressen. Som prosastycke är Min gata både modern och nyskapande. Ramberättelsen är en ung arbeterskas vandring längs Fleminggatan från sin arbetsplats och upp till sin bostad i den andra änden. Men samtidigt uppmanar berättaren läsaren att ta del av en mängd syn- och hörselintryck längs gatan. Arbeterskans reflektioner och funderingar utgör berättelsens motor. Det hon ser under sin vandring hemåt sätter igång hennes tankar och under promenaden blandas synintrycken med andra sinnesförnimmelser; spårvagnarnas gnissel, barnens skratt, doften av nymalda kaffebönor. Samtidig vidgas berättelsen till en kollektiv skildring.  Maria Sandel använder sig av olika berättargrepp och stilblandningar för att illustrera gatans liv. Upprepningar, allitterationer, taktfasta rytmer som: ”framåt, förbi fasader”, ”Smällar, klamp och skrap”.  Här finns också en närvarande berättare som då och då stiger fram och påminner oss om att det är en berättelse, inte en gestaltning vi tar del av. Berättarrösten skapar även utrymme för reflektioner hos läsaren, något som Maria Sandel eftersträvade och som litteraturvetaren Beata Agrell har valt att kalla ”den begrundande läsarten”.[5]

Efter novellsamlingen Vid svältgränsen blir hon ombedd att skriva en följetong till Social-Demokraten, dåtidens största arbetartidning. [Bild 7] Hon skriver då berättelsen om Familjen Vinge och deras grannar. Den trycks även som bok i en mindre upplaga, publiceras som följetong i norska Social-Demokraten och översätts till tyska för att publiceras i tysk arbetarpress.  Familjen Vinge är en kollektivroman, där läsaren möter en rad personer som på olika sätt är släkt, vänner, grannar eller arbetskamrater till familjens medlemmar. Allt grupperar sig kring familjen Vinges centralgestalt ”morsan” som tillsammans med sina vuxna barn utgör en slags idealbild av den goda arbetarfamiljen. När följetongen publicerades på hösten 1909 hade storstrejken just avslutats, men det finns inte många spår av strejken i berättelsen annat än i beskrivningen av de låga lönerna och de usla arbetsförhållandena som rådde.

Storstrejken kommer däremot att bilda fond i Maria Sandels nästa roman: Virveln som utkom 1913 på det då nystartade arbetarrörelseförlaget Tiden. [Bild 8] Här får vi bland andra följa en ung flicka från ett skötsamt arbetarhem som får sin första anställning på en chokladfabrik och som där förändras, bryts ner och påverkas negativt av de förhållanden som råder på fabriksgolvet och så småningom hamnar på gatan i prostitution.  Också detta är en kollektivroman även om Magda Mejsel inledningsvis utgör en slags huvudperson. Det demoraliserande fabriksarbetet gjorde att ”fabriksflicka” användes som nedsättande skällsord, något Maria Sandel samtidigt reagerade skarpt mot. I en debattartikel i Social-Demokraten går hon till storms mot dem som öser förakt över fabriksarbeterskorna och pekar på var den verkliga moraliska varbölden sitter.  Så här skriver hon bland annat:

”Den som skildrar fabriksarbeterskorna som liderliga, i flärd och laster sjunkna,  den ljuger. Hyfsning behöva de dock både i tänkesätt och seder, det är sant, men därifrån och till moraliskt urspårade är steget långt. Sedligt sund är andan icke på de stora arbetsplatserna. Undantag givas naturligtvis. Men å andra sidan är det ingen brist på fabriker, som äro pesthålor i moraliskt hänseende.  Över huvud taget är tonen simpel, rå, där män och kvinnor arbeta samman. Skulden därtill? På vilken bör den rättvist läggas? Jo, just befälet drabbar  den tyngst. Befälet, från det lägsta upp till chefen.”

Debattartikeln publicerades även i de socialdemokratiska kvinnornas tidning: Morgonbris.  [Bild 9] Med romanen Virveln ville Maria Sandel peka på orsakerna till att unga kvinnor ”moraliskt spårade ur” och hon gör det med all tydlighet. Skildringarna från fabriksgolvet är starka. Fabriken kallas i boken för ”Malvan”, men är i själva verket Chokladfabriken Sture som låg på Kungsholmen och som hade många unga kvinnor anställda. Det är inte otänkbart att Maria Sandel själv arbetade någon kortare tid på Sture. I så fall utgör hon en av de allra första ”wallraffarna” i Sverige, jämförbar med Ester Blenda Nordström som 1914 gav ut boken: ”En piga bland pigor” efter att ha klätt ut sig till piga och tagit tjänst på en bondgård i Sörmland.

Först 1919 utkommer Maria Sandels fjärde bok, en novellsamling med titeln Hexdansen som också är titeln på den längsta berättelsen. I den här samlingen finns få ljuspunkter. Huvudnovellen handlar om familj på den absoluta moraliska bottennivån.  Människans ondska och egoism genomsyrar skildringen av familjen Nerman, där mannen super, hustrun stupar av trötthet, sönerna är kriminella och döttrarna prostituerade. Samtidigt kryddar Maria Sandel skildringen med besk humor och en bitande satir som framför allt drabbar de kyrkliga organisationerna och välgörenhetssystemet. Bokens svärta är kanske även ett resultat av första världskrigets grymheter och att den internationella arbetarsolidariteten spruckit.

De två sista böckerna som Maria Sandel hinner skriva innan hon insjuknar och efter en kort tid på sjukhus dör i magcancer i april 1927, är till viss del annorlunda än de tidigare. Droppar i folkhavet och Mannen som reste sig kan båda karakteriseras som utvecklingsromaner, där läsaren får följa en huvudperson som ställs inför moraliska problem och som försöker hitta en väg ur dessa. Mannen som reste sig ansågs av många, både borgerliga och socialdemokratiska recensenter som hennes bästa bok. I de tidiga kollektivskildringarna anklagades hon ofta för att hennes gestalter saknade psykologiskt djup. Utmärkande för Mannen som reste sig är också en slags klassernas försoning. [Bild 10-11].

Maria Sandel var socialdemokrat i hela sitt liv och en stor beundrare av Hjalmar Branting. När Branting avled 1925 skrev hon en högstämd hyllningsdikt till honom som publicerades på första sidan i Social-Demokraten. Att Maria Sandel inte var engagerad aktivt i politiken betyder inte att hon inte följde med och var intresserad av de politiska skeendena. Hon hade sedan 25-årsåldern en hörselskada som gjorde det svårt för henne att delta i offentliga sammanhang. Med åren försämrades även hennes syn, vilket med all tydlighet framgår av de brev som hon skrev till sina fåtaliga vänner och till redaktören på Tidens förlag.

Hela hennes produktion kan läsas som en skönlitterär parallell till det socialdemokratiska partiets utveckling från en revolutionär kamporganisation till en reformistisk statsbärande rörelse, något som också litteraturvetaren Beata Agrell har påpekat.[8] Hennes författarskap präglas av en politisk och skarpsynt humanism. Hon bibehöll under hela sin livstid ett starkt klassmedvetande och hennes misstänksamhet mot överklassen var stor. Med åren tilldelades hon flera författarstipendier och hon kunde ha skapat sig ett bekvämare liv, men valde att stanna kvar bland sina grannar och vänner i nödbarackerna på Kungsholmen.

När unga generationen arbetarförfattare trädde fram under 1930-talet var förutsättningarna helt annorlunda än när Maria Sandel debuterade 1908. Arbetarrörelsen hade växt sig stark, arbetarpressen var stor och mångsidig, folkbildningsrörelsen omfattande och läskunnigheten och tillgången på böcker så mycket större än 30 år tidigare. Att Maria Sandels författarskap i det närmaste glömdes bort och överskuggades av de ”nya” proletärförfattarna var alltså inte så märkligt. Av dessa var få kvinnor. Det finns dock två kvinnliga författarnamn som tar vid efter Maria Sandel och det är Maj Hirdman och så småningom den kaxiga Moa Martinson som kom att bli kallad ”landsmodern”. Om hon hade läst Maria Sandels böcker vet vi inte, men det är samma ämnessfär hon skildrar med arbetarfamiljernas kvinnor och barn i centrum.

NOTER

[1] Se vidare t.ex. Birgit Persson, ”Tolfterna: ett systerskap över klassgränserna”, Arbetarhistoria., 14(1990):4/15(1991):1(=nr 56/57), s. 13–24, 1990.

[2] Ronny Ambjörnsson, Den skötsamme arbetaren, idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930, Fjärde utökade upplagan, Carlssons, Stockholm, 2017.

[3] Se vidare Anne Maria Lindgren, Arbetarnas Stockholm:: 1880–1920, Murbruk, Stockholm, 2014.

[4] Se vidare Ewa Bergdahl, Träruckel, nödbostäder och spisrum: om arbetarnas bostadsförhållanden på Maria Sandels tid, Maria Sandelsällskapet, 2015.

[5] Agrell, Beata, Gömma det lästa i sitt inre. Fromhet och klasskamp i tidig svensk  arbetarprosa. Ord & Bild 2003:4, sid 66-77.

[6] Se vidare Paulina Ljunggren Suokas, , Fabriksflickans bildning: Gerda Meyerson och Föreningen Hem för arbeterskor 1898-1923, Högsk. i Borås, Bibliotekshögskolan/Biblioteks- och informationsvetenskap, Borås, 2005.

[7]  Artikeln publicerad i Social-Demokraten lördagen 22 oktober 1910.

[8] Agrell, Beata, Maria Sandel och folkbildningen. Inte bara vett och vetande – Bildningens betydelse i Maria Sandels författarskap. Maria Sandelsällskapet 2019.

Länkar

Maria Sandels litteratur på Litteraturbanken:  (https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/SandelM)

Maria Sandelsällskapet:  (https://mariasandel.wordpress.com/aktiviteter/page/1/)

Stockholms stadsbibliotek:  (https://biblioteket.stockholm.se/kalender/maria-sandel-v%C3%A5r-f%C3%B6rsta-kvinnliga-arbetarf%C3%B6rfattare-0)

Maria Sandels

Bland malströmmens virvlar

Emma Vidén hejdade symaskinens hjul, slet av tråden och sträckte lite på den långa sömmen, varefter hon åter sökte lägga den oblekta väven under nålen.

Detta lyckades dock inte, ty hennes fingrar sammandrogs plötsligt av kramp, och under det hon var sysselsatt med att räta ut dem, åkte arbetet ner på golvet och tråden gled ur nålsögat. Det blev ett litet uppehåll, varunder hon passade på att undersöka den ömmande valken på sin högra tumme och räta på ryggen, som kändes styv och värkte. Och nu ville även hennes öron, befriade från maskinens tröttande surr, vara med och njuta av den sällsynta rast, som bjöds, men tvangs istället av en tom mage att lyssna till dess högljudda klagomål och krav. Dessa blev slutligen så pockande, att den unga kvinnan halvt reste sig för att gå till en brunbetsad skänk, som stod vid rummets ena långvägg, och vid vars på glänt stående dörr hennes blickar häftade med ett hungrigt uttryck. Men hon satte sig genast åter och tog ögonen till sig, sväljde den frambrytande spotten och tog ånyo fatt på sin söm. Även nu misslyckades hon dock att få maskinen i gång, ty tummen vägrade åter att hjälpa till vid nålens påträdande. – Gud, vad jag fryser, tänkte hon, oh att jag ej ska våga äta upp potatisen i kväll! Hon gjorde ett överslag i tankarna … nej, det gick inte. Ett hekto fläsk, fjorton öre, hade hon köpt idag, det måste räcka till två middagar, och hälften hade hon ju redan förtärt. Men en bit limpa kunde hon allt bestå sig, och att doppa den på ett uppkok på kaffepannan skulle smaka riktigt gott. Hon såg på väckaruret: halv åtta bara! Nå då dugde det inte att tänka på mat ännu på ett par timmar; hon måste sy till tolv allra minst, och det var så svårt att somna, om hungern slet i inälvorna. Men värma sig skulle hon. Steg alltså upp och tog sig en åkarbrasa, till dess hon åter kände blodet strömma varmt i ådrorna och händernas blåvita färg byttes i eldröd, lät sedan som för att hämta styrka blicken länge och innerligt vila på fotografiet av en knubbig, leende flickunge, som nöp sig i sina tår. Och sedan gick allting som en dans, när hon åter satt vid maskinen. Hjulet surrade, nålen flög som en blixt, och det vita lärftet gled med fart över maskinbordet.

Det rum som Emma Vidén kallade för sitt, var beläget på nedre botten av ett fallfärdigt tvåvåningsruckel och hade sin ingång direkt från en liten återvändsgränd. Taket, som var så lågt, att en storvuxen man inte kunde stå rak under det, var beklätt med papp, vilken hängde pösig och på åtskilliga ställen visade de svartnade takbrädorna genom sina revor. Av tapetens ursprungliga färger fanns ganska lite kvar, dessa hade nämligen genom inverkan av fukt och lång tjänstgöring sammanflutit till ett obestämt gulgrått. Utanför det enda fönstret stod en snödriva upp ett par tum ovan blecket, och innanför de dubbla rutorna låg en ojämn isvall, medan hörnet, där ytterväggarna möttes, hade sin tapet glittrande av fukt. Trots allt detta var dock rummet ingalunda otrevligt, ty det torftiga bohaget var ordnat med synbar smak. Ingen billig grannlåt fanns att se, väggarna voro utan alla prydnader på ett undantag när, nämligen ovan soffan, där Walter Cranes ”Kommunen” lyfte sina väldiga vingar och tycktes överskugga det lilla hemmet. På ett bord, som var betäckt av en vit, virkad stjärnduk, stod det ovannämnda barnporträttet under de flikiga bladen av en vacker växt och omgivet av bjärta bokband, häften och tidningar. Infogad vid vrån vid kakelugnen, stod en träställning, vars inre doldes av ett blommigt förhänge, och som synbarligen utgjorde husets ekonomiavdelning, ty på dess översta skiva stod ett illa medfaret fotogenkök jämte en fylld vattenhink och skopa. På golvet lysta trasmattornas ränder varma och dammfria ända till maskinens närmaste omkrets, där trådändar och tygremsor låg kringströdda och där två väldiga högar av vit väv syntes, den ena väntande på sömmerskans flit, den andra vittande om densamma. Med få ord: hela det lilla hemmet verkade som ett nödrop genom sammanbitna tänder av en själsstark, kämpande för livet och besluten att vinna.

Emellertid hade väckarurets visare, fullkomligt obeaktad av den syende, som rastlöst lät nålen ila, dragit sig mot halv nio. Så upptagen var den unga kvinnan av sitt arbete, att hon inte hörde, hur det knackade på rummets dörr, ej heller märkte, att någon, som troligen var trött att vänta, steg in och slöt den efter sig. Hon ryckte därför häftigt till, då en röst helt nära henne hälsade:

”God afton, Emma lilla! Blev du rädd? Jag har stått här en god stund och sett på dig.”

Hastigt återvinnande sitt lugn, tryckte sömmerskan välvilligt den hand, som räcktes henne, och svarade leende:

”Ja, du kan skrämma folk, du Ida! Men var nu välkommen och sitt ned! Det är vådligt länge, sedan vi träffades. Och så snällt av dig att titta till mig; jag har aldrig tid att hälsa på någon, jag.”

Under det hon talade, lade hon de färdigsydda plaggen åt sidan och drog ner sin vän på den lediga stolen, ville även befria henne från den grårutiga schalen, som var våtblank av smältande flingor, men avstod, då Ida Rodin med en nervös rörelse höll den samman.

”Sy du!” sade den sistnämnda med trött stämma. ”låt inte mig hindra! Har du bra med arbete?”

”Ja vars, men det är så uselt betalt. Jag får stå i, må du tro, och det räcker ändå inte alltid till det nödvändigaste.”

”Har du ingen inneboende?”

”Jo, Selma Berg bor hos mig.”

”Vad! Hon! Hon är ju halvblind, stackars flicka, henne får du väl ingen hyra av? Det är ju ett under, att hon kan hålla sig uppe, som hon gör.”

”Åh, vi kommer mycket bra överens”, svarade Emma undvikande och ville sätta maskinhjulet i gång men hejdades ett ögonblick av att Idas hand, vanställd av arbete och kartnaglar, berörde hennes smala fingrar med en förstående liten smekning.

Det blev en minuts tystnad, varunder den besökandes blickar irrade omkring i rummet, till dess de slutligen stannade vid det lilla barnporträttet under den friska grönskan. Hon tog det till sig, log vid åsynen av den rara flickungen och sade mjukt:

”Hon är allt bra söt, din lilla Aina.”

Ett strålande leende lät se en tillstymmelse till grop i hennes magra kind.

”Ja, är hon inte? Titta så’na knubbiga ben hon har, du! Och gropen vid armbågen, se’n! Och lika rar är hon än, fast hon är fyra år snart, må du tro. Men kan du tänka dig, att folk påstår, att hon vindar på vänster öga. Det kan jag då inte märka.”

”nej, det tror jag nog”, svarade Ida Rodin hjärtligt. ”Du är mor, du. Jag kan heller inte märka, att min lille ofärdige gosse är ful och vanskaplig, fast alla människor tycka det. Det är allt bäst, att du går till lasarettet med henne, så får du klart besked.”

Den oro, som dessa ord framkallade på Emma Vidéns rörliga drag, rörde emellertid Ida djupt, ty hon begrep, att vännens fantasi redan sysslade med bindlar och instrument. För att leda hennes tankar på annat spår sade hon därför hastigt:

”Tar du någon slant åt lillan av hennes far nu för tiden?”

”Nej, naturligtvis inte och har ju heller aldrig fått, som du vet. Jag vet inte ens, var han finns.”

”Ja, tänk, vad du fått lida för henne! Minns du, hur förtvivlad du var, då du gick med henne? Och nu vill du väl inte mista henne för aldrig det?”

”O, så du talar! Nej, inte för allt i världen. Men ibland känns det så tungt att inte få ha henne själv. När hon satt i mitt knä förra söndagen – vi var alldeles ensamma, ty gumman, som hon är hos, var ute i ett ärende – såg hon mig plötsligt så förebrående in i ögonen och frågade: ’Varför får jag inte vara hos min riktiga mamma, som alla andra barn får?’ Jag kunde inte svara ett ord, vet du, det sved så rysligt i bröstet. Stackars unge! Hon förstår ju heller ingenting om pengar ännu.”

Maskinen hade surrat hela tiden under de båda kvinnornas samtal, men nu lade Emma sömmen åsido och böjde sig med en vädjande blick mot den ett år äldre väninnan. I detsamma jagade blåsten en smattrande snöskur mot fönsterrutorna, visslade i den skröpliga kakelugnen och rusade in genom dörröppningen, så att lamplågan flämtade. Emma glömde med ens sina egna bekymmer.

”Ack, Ida”, sa hon enträget, ”Ta av dig skinnmössan och schalen! Du blir fördärvad av kylan, när du kommer ut, om du sitter inne i ytterkläderna. Jag ska sätta på kaffepannan, så att vi får lite varmt i oss.”

Hittills hade Ida Rodins ansikte och gestalt varit i skuggan, men nu, när Emma flyttade lampan, fick hon skenet skarpt och klart över sig. Ett ögonblick vacklade lampan i linnesömmerskans hand; hon satte den skyndsamt ifrån sig och sjönk tillbaka på sin stol. Vad var det väl, hon såg? Var väl detta ansikte Ida Rodins? Hud, som låg rynkig över ögonbrynen men var som smetad fast över kindknotorna och kring käkarna; ögon, halvslocknade under rödkantade ögonlock, och en näsa, som stack fram sylvass och med blåaktiga näsvingar. Var fanns det vackra håret, som plägade ligga i fylliga bucklor över Idas tinningar? Nu lyste ju huvudsvålen fläckvis fram genom den sparsamma hårbetäckningen. Åh, hon uthärdade ej åsynen av dessa härjade drag. Hennes blick sjönk mot golvet, och där såg hon en grå ullstrumpa, genomvåt av smält snö, som stack fram ur en sko, till hälften berövad ovanlädret. Då hon lät blicken glida uppåt igen, märkte hon ett spetsigt knä och på detta Idas vänstra hand, inte så grov och illa medfaren som den högra men ytterligt utmärglad och givande ljuset fritt spelrum mellan sitt finger och tvenne ringar av gul metall …

Emellertid hade sömmerskans granskning, ehuru noggrann, varit så snabb och försynt, att föremålet för densamma ingenting märkt. Det var därför i samma trötta ton, som hon hittills begagnat, Ida svarade på sin väns fråga om hur hon och hennes familj hade det – en fråga framställd utan allt känslopjunk.

”Åh, Rodin är utan arbete.”

”Hur länge har han varit det?”

”Det är på femtonde veckan nu.”

”Hur kommer det till?”

”Han blev sjuk, och då miste han sin plats.”

”Femton veckor! Har han försökt att få något? En sådan skötsam karl som han borde väl inte ha svårt att få anställning.”

”Ack, kära du, han är ute varenda dag, men det är så ont om arbete, och så ser han så eländig ut, att ingen tror honom om att orka med något. Man blir minsann inte fet på buljongkött och kaffesump, om man också får tillräckligt av det, vilket inte händer oss. För resten är ju Rodin så dann med barnen, som du vet; han suktar många gånger, för att di ska få lite mer att tugga på. Till på köpet har han börjat hosta med, det som skrämmer folk så.”

”Än dina småttingar då? Har du dem krya?”

”Ja, de fyra, men Erik har så svårt med sin puckel. Han orkar inte gå omkring utan måste krypa på det kalla golvet, och det skaffar honom sådan värk i benen. Barnen plocka stickor och barkbitar, förstås, men de värma just inte så mycket.”

”Kära Iddikan”, Sade Emma, begagnande vännens smeknamn under barnaåren, och sökte göra sin röst stadig, ”hur kan du reda dig, och hur har du kunnat det en så lång tid?”

”Jag har fått lite tvätt då och då, och så … ja, den känner du också till: Stampen. Igår försökte jag med vårt sista täcke, men det var nog för dåligt, jag fick bära hem det igen. Och nog behöver barnkräken det, men det blev i alla fall en gråt, ty de trodde så säkert, jag skulle ha mat med mig hem. Och Rodin, som var inne, han grät också.”

Idas röst hade fortfarande varit lugn och jämn, och linnesömmerskan hade, på ett undantag när, ej förrått minsta skälvning i sin stämma, fastän hon kände sitt hjärta svida av medlidande och ångest över att inte förmå hjälpa. Hur god denna kvinna var, visste ingen bättre än hon. Emma Vidén, som sett sitt eget lilla barn växa, få runda lemmar och rosiga kinder vid Idas modersbröst, givmilt delat och utan bön, som själv mättats och värmts vid den fattiga familjens härd under tiden, då hon varit värnlös, utstött, förkastad, då hon jämt hörde Norrströms vågor brusa och locka. Kom, kom …! Ack, vilken älsklig ”mor lilla” var in te denna arbetarhustru! Hur uppoffrande, hur soligt glad bland sina små hade hon inte alltid varit! Hur ärligt delade hon inte, hängiven och stark i sin trofasthet, mannens tunga kamp och bekymmer! Vad skulle hon väl säga till henne, som satt där så insvept i sin schal? Hon fann inga ord. Tystnaden blev pinsam och lång.

Men plötsligt blev det liv bakom panelen i kakelugnsvrån och en råttas gälla nödrop skar genom luften. Slik olåt var troligen inte obekant för rummets ägarinna, ty hon lugnade sig strax efter en förskräckt dragning på sina kjolar, men på Ida tycktes den verka som en impuls att tala. Sakta och som om inget avbrott varit i samtalet, sade hon:

”Men det är ändå inte det värsta.”

”Vad menar du?”

”Det här”, ropade Ida Rodin och kastade med en lidelsefull rörelse upp schalen.

Skräckslagen stirrade Emma på vännens utmärglade kropp. Havandeskapet var ännu inte synligt, men hon hade förstått åtbördens betydelse. Hon ville tala, men hennes strupe sammansnördes, , ville gråta, men ögonen brände blott. Trodde Ida, att barndomsvännens stela blick och tystnad innebar en förebråelse? Troligen, ty hon sa avböjande och i det en mäktig snyftning skakade hennes kropp:

”Snälla Emma, Rodin och jag tycker så mycket om varandra.”

Men i den fattiga sömmerskans själ fanns endast en stor förstående ömhet. I ett nu hade hon Idas huvud mot sitt bröst och vaggade det sakta, under det att hon lyssnade till alla de smärtfyllda, förtvivlade ord, som kom stötvis fram mellan djupa snyftningar. Själv förmådde hon ej tala, men hennes tårar rann strida och brännande utför kinderna och vidare, så att den ulliga ytan av hennes bruna stickkofta slutligen var betäckt av dallrande droppar. Först när hon uppfattat den olyckligas framsnyftande klagan …. Och så är jag så hungrig, alltid, alltid, alltid!” – gjorde hon sig varligt fri ur Idas krampaktiga omfamning och gick fram till träställningen i vrån vid kakelugnen, där hon med snabba men osäkra rörelser tände fotogenköket under en liten kaffepanna; hämtade sedan ur skänken en halv limpa, en skiva fläsk och lite kokt potatis, vilken senare hon började skala med lampan stående tätt invid sig.

Under tiden hade Ida Rodins snyftningar så småningom upphört och Emma, seende den orörliga gestalten, som hade armarna över stolskarmen och huvudet borrat i den, trodde sin vän insomnad av utmattning efter den häftiga sinnesrörelsen. Hon strök därför med stor varsamhet skalen av kniven mot skålens kant och sökte skynda sig med sysslan. Men den lilla högen med potatisskärvor växte helt långsamt, ty dels var hennes ögon förblindade av tårar, som hon inte kunde borttorka med sina av arbetet klibbiga händer, dels letade hennes praktiska sinne träget efter utvägar att bistå den utarmade Rodinska familjen. Men det dröjde, innan hon kunde skönja någon. Slutligen tyckte hon sig dock kunna se en ljusglimt efter att i tankarna farit vilse till rikemäns portar, leviternas gäll och fattigvårdens offentliga förevisningar. När hon därför hörde sitt namn nämnas, aktade hon inte på det sällsamt pressade uttryck, Idas röst antagit, utan ivrig att meddela sin plan, svarade hon:

”Jag trodde du sov, jag. Men vet du vad? Jag har tänkt ut att vi ska sala ihop en hel mängd slantar åt er, alla dina kamrater och din gubbes också. Alla ä’ ju vådligt fattiga, förstås, men ser du, sådana brukar vara mest givmilda, för de begriper vad man behöver, så bra. Du ska få se, att det klarnar för er. Det blir nog bättre med arbete också lite längre fram.”

Ingen verkan förspordes dock av dessa tröstande ord; allt var tyst och orörligt borta i halvdunklet. Men när en stund förgått, hörde Emma åter den som under ett stort tryck arbetande rösten:

”O, så ont jag har det! Jag törs inte säga, vad jag ville göra åt Rodin, han som är så rädd om mig. Om jag bara tordes tala med en människa! Gud, vad jag har ont med mina tankar!”

Emma, som inte förstod, vartåt hennes vän syftade, kunde ej finna något att svara. En snabb blick visade henne Ida böjd och orörlig som förut, sedan tog matlagningen hennes uppmärksamhet i beslag. Men med ens kände hon sig betraktad, gjorde en vändning och mötte Idas vidöppna, tårlösa ögon och hörde hennes röst, nu frigjord, ropa fram långa nätters gråt och dagars stumma förtvivlan.

”Ä’ det ett brott, Emma? Blir jag en mörderska, om …?”

Kniven föll med en skarp skräll ur Emma Vidéns hand ned på kakelugnstenarna. Hon kunde inte uthärda Idas blick utan sökte ett annat mål i rummet för sina ögon. Och det hände, att dessa gick den vanda vägen till barnporträttet i den röda sammetsramen och stannade där. Men dessförinnan hade hon blivit medveten om att hon själv bland sina planer på hjälp åt den talrika, nödlidande familjen även haft detta, detta, som Idas ord åsyftade.

Hon hade dock inte förr fått ögonen på sin lilla flickas bild, än en hallucination tog henne fatt – trött, svulten, skakad av intryck som hon var – och kom den sviktande modersinstinkten till hjälp. Idas ofödda barn och hennes egen älskade tös sammansmälte och blev till ett. Och nu steg ett lidelsefullt försvar för denna ljuslockiga hjässa, dessa runda lemmar, hela detta av livslust sprudlande liv, som log henne till mötes från ramen, upp till hennes skälvande läppar. Men blott för ett ögonblick. Dimman lättade från hennes hjärna, och hon såg verklighetens inferno vidöppet. Tanken på den räcka lidanden, som vänta dem, vilka födas på livets skuggsida, genomborrade henne likt ett glödande spjut, så som den gör med otaliga modershjärtan i armodets dälder. – Brott? Frågade hon sig. Hennes samvete stämplade inte Idas tilltänkta handling som sådant, svedd som dess tunga var bliven genom det kristna samhällets illdåd.

Ty väl var Emma Vidén ärlig och adlad av den renaste humanism, men hennes rättsuppfattning hade snedvridits under påverkan av den samhällsgrymhet, som oavlåtligt gjorde henne till sitt offer, vare sig den likgiltigt lämnade henne att, bäst hon kunde, kämpa mot virvlarna i den sociala malströmmen eller skoningslöst kapade finger efter finger på hennes händer, när hon med styrka, mångdubblad av moderskärleken, klamrade sig fast vid samhällsskeppets reling. Hur skulle hon för övrigt kunnat klart inse det brottsliga i att kväva spirande liv, hon, som ständigt hade för ögonen samhällets likgiltighet gentemot dem, som ger senor och svett till dess drivkraft? Med skulor hade hennes själ närts under barnaåren, och lika noggrant som hennes kropps krafter utsugits, hade själens ypperliga jordmån sedan dess lämnats obrukad. Därför förmådde hon nu ej heller att tränga under ytan av ifrågavarande spörsmål utan ankrade vid den drift, som kommer varje moder att innerst känna äganderätten till sitt foster som absolut. Snabbare, än nu skedde, skulle också hennes svar avgetts, om inte modersinstinkten vakat – den bröt fram i makt … O, vilka kval! Hon vägde – vägde, den unga modern, och kunde inte avgöra. Hennes överkropp böjdes som knäckt av en stormil, och handen pressades mot det bultande hjärtat. Men när en ångestfull minut förgått, gick hon stilla till Ida Rodin, lade armarna kring hennes hals, såg henne fast och varmt i ögonen och sade:

”Nej.”