Fredsbilder i Guatemala: Minne, försoning och rättvisa efter inbördeskrig och folkmord
Anne Lidén
I min serie om fredsmonument så vill jag lyfta fram fredsbilder och minnesplatser över alla offer i inbördeskriget 1960-1996 i Guatemala, särskilt de massakrer och folkmord som den diktatoriska militärmakten genomförde mot Maya-folket under 1980-talet. Fredsstatyn i staden Chimaltenango och Nationalpalatsets fredsskulptur i Guatemala city presenteras liksom minnesutställning och Maya-kulturens traditioner på Rabinal Achí kommunmuseum. Artikeln berättar om fredsprocessen 1990-1997 och Nobels fredspris 1992 till Rigoberta Menchú Tum samt om landets svåra försoningsarbete. Sedan 1990-talet har Maya-folket alltmer aktivt kämpat för och utvecklat sin traditionella kultur inom flera fält, konst, dräkter, musik, dans och drama. Ett nyskapande livaktigt konstliv ger självförtroende och hopp om framtiden. En bakgrund ges också till de rättegångar som pågått under 2000-talet mot de ansvariga militärerna, där många anhöriga till offren fått upprättelse. Många massgravar har öppnats, rättsmedicinska undersökningar genomförts och kvarlevor har därmed kunnat återföras till de anhöriga för begravning på nya begravningsplatser.
I den centrala stadsparken i staden Chimaltenango väster om Guatemala city anlades en minnesplats i början av 1990-talet över alla dem i regionen som fallit offer för den styrande militärmaktens grymheter under inbördeskriget 1960-1996. Det handlar om fängslande, tortyr och fördrivning av oppositionella, men främst om de massakrer och folkmord som Maya-folket utsattes för under 1980-talet. På platsen restes en staty med en skulptur som föreställer en Maya-kvinna, klädd i traditionell dräkt, som lyfter ett brutet svärd över sitt huvud (Chimaltenango memorial: www.hmdb.org) [Bild 1 a, b]. På statyns sockel finns framtill inmurad en stenplatta med texten:
”En memoria de los miles y miles
de mártires que lucharon por la
paz con justicia social del pueblo
maya kaqchikel y no maya
que fueron:
secuestrados, desaparecidos,
torturados, masacrados y asesinados
por las fuerzas represivas
de los últimos 36 años”
”Till minnet av de tusen och åter tusen martyrer som kämpade för fred och social rättvisa för folket, både Maya Kaqchikel och icke-Mayas. De blev kidnappade, fördrivna, torterade, massakrerade och avrättade av den förtryckande militärmakten under de senaste 36 åren.” Inskriptionen har även tillägg med två citat, dels ur Mayas heliga rådsbok Popul Vuh: ”Från öster vi kommer och till öster vi återvänder”, dels ur Bibeln. ”Saliga är de fredliga ty de ska bli kallade Guds barn” (Matt. 5:9). [Övers. sv. förf.] (Tedlock 1985) På sockelns fram- och baksida finns andra inmurade stenplattor med namn på dem som dödats, och många liknande minnesstenar är resta på platsen. Mot sockeln står också stenplattor uppställda med namn på organisationer som samarbetat kring monumentet, som berör alla 16 kommuner i regionen. Minnesplatsen stod färdig 1997, men fler minnesstenar har därefter tillkommit. Maya-folket med dess olika grenar och andra ursprungsfolk, garifuna och xinca, utgör mer än hälften av landets befolkning. Alla inskriptioner visar emellertid att monumentet hedrar minnet över alla offer, både från Maya-folket, gerillakoalitionen URNG (Guatemalas nationella revolutionära union), folkrörelser och övriga oppositionella. En kort bakgrund till inbördeskriget 1960-1996 ges nedan.
Maya-kvinnan på statyn är klädd i den traditionella Maya-dräkten, traje, en dräkt som spelar stor roll i Maya-folkets kulturella kamp idag för folklig upprättelse och social rättvisa. Vävningen av den färgrika dräktens tyg och broderade mönster, dess olika delar och hur dräkten ska produceras och utvecklas, har blivit en viktig ekonomisk faktor i byarnas kooperativ. Som framgår av de två citaten på statyn så kombineras två huvudtraditioner i Maya-kulturen, de ursprungliga förkoloniala sederna har blandats med det spanska koloniala och kristna arvet. Då många besöker platsen på den internationella fredsdagen 21 september spelar den en viktig roll i det fortlöpande freds- och försoningsarbetet efter kriget (Lindblom 2010; mapeo.memorialparalaconcordia.org). Man kan ställa sig frågan hur minnesplatsens betydelse, statyns Maya-kvinna och dess symbolik, utvecklats under åren? Vad säger hon till de unga idag som inte varit med om inbördeskriget?
Motståndskamp, fredsprocess och fredspris 1992.
Fredskvinnan i Maya-dräkten på statyn i Chimaltenango kan framför allt ses som en symbol för den svåra fredsprocessen på 1990-talet och slutet på inbördeskriget genom det fredsavtal som slöts 1996. Hon bryter svärdet itu för att markera att vapnen nu inte ska vara vägen framåt. En som var drivande bland Maya-kvinnorna och det folkliga motståndet under 1980-talet var Rigoberta Menchú Tum. [Bild 2.] Hon föddes 1959 i Chimel som hör till Maya Quiché-grenen bland kaffeplantagerna i norra höglandet, ett gammalt kungadöme. Fadern Vicente var aktiv i bondeorganisationen CUC, och 1979 gick även den 20 år gamla Rigoberta med. När hennes föräldrar fängslades, torterades och mördades av militären, blev hon aktiv i Folkfronten, men tvingades snart fly till Mexico där hon kunde verka. Från exilen deltog hon i den enade oppositionen (RUOG) under hela 1980-talet och spred information internationellt om krigsförbrytelserna mot Maya-folket. Hennes självbiografi I, Rigoberta Menchú. An Indian Woman in Guatemala kom först ut på spanska 1983 och sedan på engelska 1984 i New York, redigerad av E. Burgos Debray , därefter översatt till 12 språk. 1986 deltog Rigoberta Menchú i filmen When the Mountains tremble, som skildrar övergreppen och Maya-folkets lidande. All information och dokumentation, strider och påtryckningar från inhemsk opposition och internationella organisationer ledde så småningom fram till fredssamtalen 1990 -1996. (Menchú Tum 1983/1984; 1998)
För sitt upplysningsarbete i motståndskampen och deltagande i fredsprocessen blev Rigoberta Menchú vid 33 års ålder tilldelad Nobels Fredspris 1992 (nobelprize.org/prizes/peace). När Rigoberta Menchú framträdde den 10 december vid prisceremonierna i Oslo, ville hon visa att hon företrädde hela Maya-folket i Guatemala. Hon bar sin traditionella färgrika Maya-dräkt med alla delar, blus, kjol, midjebälte, sjal och hårband, och gick barfota. Prispengarna har hon använt till att grundlägga en stiftelse i sitt namn, av vilken det framgår hur hennes internationella arbete fortsätter med att vara en ”ambassadör” för Maya-folkets kultur. Efter fredspriset och fredsavtalet har Rigobertas självbiografi utsatts för flera kritiska granskningar, vilka visat på många fabulerande och uppdiktade påståenden kring hennes uppväxt (Menchú 1983/1994; Nelson 2001; Avant-Mier & Hasan Jr. 2008). Granskningen har vållat en omfattande internationell diskussion om hennes position och källvärdet av övriga uppgifter, ofta från högerinriktad amerikansk press. Den norska Nobelkommittén redovisar flera källor och litteratur om denna kritik, men framhåller att priset till Rigoberta Menchú står fast beroende på hennes väldokumenterade arbete för fred och försoning. Nyare forskning har uppvärderat storheten i hennes berättelse, som de sätter in i den muntliga traditionen hos ursprungsbefolkningen och i sanningskommissionernas dokument på 2000-talet (Grandin 2011). Trots omvärldens besvikelse och kritik har hon fortsatt sitt politiska arbete, bland annat ställde hon upp i presidentvalet 2007.
Jämför man Maya-kvinnan på statyn med foton på Rigoberta Menchú framgår det att det inte är fråga om ett porträtt av henne, även om de båda bär traje. Skulptören i Chimaltenango har skildrat en ung Maya-kvinna som blickar fram mot en fredligare värld. Guatemalas vapen med två korslagda gevär och sablar inramade av lagerkransen, illustrerar däremot landets våldsamma historia alltsedan självständigheten 1821, se nedan. [Bild 4 a]. En jämförelse kan göras med en svensk fredsskulptur, Ivar Johnsons kraftfulla kvinna på Stora Torget i Karlstad 1955, som också bryter ett vapen, ett svärd, över sitt huvud. Monumentet symboliserar unionsupplösningen och freden mellan Sverige och Norge 1905, en viktig bakgrund till Nobels fredspris, vilket jag tagit upp i en tidigare artikel (Lidén, Förr och Nu 1:2018). Det var i min tidigare forskning kring fredsbilder jag mötte bilden av Maya-statyn i Chimaltenango. Dessa två skulpturer skildrar aktivt handlande kvinnor, till skillnad från de vanligen förekommande fredsstatyerna i världen, med mer väna, svävande och dansande kvinnogestalter.
I huvudstaden Guatemala city restes ytterligare ett fredsmonument 1997, framför det Nationella Kulturpalatset som är säte för det nationella freds- och försoningscentret. [Bild 3] Skulpturen av konstnären Luis Fernando Carlos Leon föreställer två upplyftande händer vars mötande öppna handflator bildar en skål. Armarna vilar på en sockel i traditionell Maya-dekor, under vilken man ser nedtryckta figurer på hög med knutna händer. Händernas möte symboliserar fred och försoning, ett enat folk och ett enat land. I de öppna händerna lägger människor blommor för att minnas och hedra offren, och på den internationella fredsdagen 21 september markeras årligen minnet av fredsprocessen. Det svåra försoningsarbetet pågår ständigt, vilket framgår av Maya-kvinnornas vittnesmål om systematiska sexövergrepp som framkommit i sanningskommissionens arbete och under flera rättegångar under 2000-talet (www.sida.se/guatemala; Wilhelmson 2017). Från svenskt håll ges bistånd i samarbete med Sida och FN:s utvecklingsprogram till såväl försoningsarbete och människorättsförsvarare i rättsprocesserna, kamp mot analfabetism och fattigdom som för ursprungsfolkens rätt till jord (Rapport UD 2016/1718; Mänskliga rättigheter/UD 2017; www.sida.se).
Kolonisation, inbördeskrig och folkmord.
Ursprungsbefolkningarna och Maya-kulturen har en mångtusenårig civilisationshistoria som sträcker sig över stora områden i Mexico och Centralamerika under den precolumbianska perioden, med välstånd och en rik andlig kultur, stor konst och arkitektur (Hendson 2006). Den påkostade utställningen i Stockholm 1952 av konst från Mexico gav svenska folket en ny inblick i dessa högkulturer och kolonisationens historia, och byggde på ett nära samarbete mellan kulturinstitutioner i Sverige och Mexico (Mexikansk konst 1952). Spaniens kolonisation av Centralamerikas länder på 1500-talet genomfördes med stor grymhet mot ursprungsbefolkningarna. I första skedet reducerades befolkningen dramatiskt med över 20 miljoner, ett av världshistoriens värsta folkmord. Den katolska kyrkan etablerades med hård vapenmakt, men så småningom blev kyrkans Mariagestalt assimilerad i den folkliga kulturens bildvärld och fromhet (Brennwald 2001; Kroger 2012). [Bild 4 b]
Sedan självständigheten 1821-1839 har landet Guatemala styrts av många diktatorer, rika jordägare och mäktiga utländska företag. Slaveriet avskaffades officiellt 1824 och hundra år senare inleddes på 1940-talet en demokratiseringsprocess (Doiron 2077, s. 32 ff). En ny regering som leddes av Jacobo Arbenz genomförde i början av 1950-talet en jordreform, Dekret 900, som skulle fördela jord till bönderna att bruka, och man konfiskerade jord från rika markägare. [Bild 4 c Titelbild.]
Denna jordreform utmanade jordägarnas, det amerikanska företaget United Fruit´s och kaffeplantagernas ekonomiska intressen, varför USA genomförde en intervenering med legosoldater för att krossa den demokratiska regeringen. 1954 tvingades Jacobo Arbenz fly och militären tog makten. Statskuppen kunde genomföras med stor grymhet och ett svek från det internationella samfundet FN. Att USA kunde få internationellt stöd berodde till stora delar på det kalla krigets antikommunistiska hysteri som dominerade propagandan och debatten under lång tid.
Ett omfattande förtryck mot Guatemalas befolkning skedde genom dödsskvadroner, som utförde fängslanden, massavrättningar och tvångsfördrivningar. Misstanke om samröre med vänsterorganisationer och kommunister var ofta en grund till anklagelserna. När det folkliga motståndet formerades och gerillarörelser växte fram, ökade det blodiga militära förtrycket. De paramilitära styrkorna tränades och beväpnades på amerikanska militärbaser för att slå ner folket, bland annat på militärskolan School of America (SOA). Detta resulterade 1960 i ett inbördeskrig som skulle vara till 1996 och napalmbomberna som fälldes över byar och städer var desamma som senare i Vietnam.
Turistannonsens glättiga bild av landet från denna tid ger som synes en vänskaplig bild av enhet och harmoni mellan Guatemala och USA, en Maya-kvinna och en Texas-flicka hand i hand. [Bild 5]. Den bleka dräkt som Maya-kvinnan på annonsen bär påminner mer om indiandräkter i Texas än om Maya-dräktens starka röda färger. På detta sätt spreds en falsk bild av enhet och fred. Två år före sin död gav emellertid den mexikanske konstnären Diego Riveras målning ”La Gloriosa Victoria” 1954 en helt annan bild av statskuppen, som avslöjar ledarna för USA:s militärmakt och landets högerledare Castillo Armas omgivna av bananklasar och döda människor. [Bild 6 a]. Inte förrän 2010 kunde den visas på en utställning i Kulturpalatset i Guatemala city.
Inbördeskriget skördade många tusentals offer (Doiron 2007). På 1960-talet räknade man över 8000 döda och mängder av fängslade, saknade och flyktingar. På 1970-talet ökade antalet dödsoffer varje år och 1976 gavs uppgifter om 20 000 döda. När fredsprocessen inleddes på 1990-talet hade man summerat till över 200 000 döda, nära 50 000 tvångsfördrivna och 1 miljon flyktingar, medan många förblivit saknade. Det var under åren 1981-1983 som befolkningen i landet drabbades av den hårdaste och mest brutala terrorn (Burt 2016). 1982 genomförde generalen Jose Efrain Rios Montt en statskupp, och han fick stöd av den amerikanske presidenten Ronald Reagan som ledde en antikommunistisk kampanj i Central-Amerika. [Bild 6 b]
Diktatorn Rios Montt inledde ett systematiskt folkmord mot Maya-folkets olika grenar, grundat på anklagelser om folkligt motstånd och samröre med gerillarörelsen. Militära och paramilitära beväpnade styrkor gick in i byar där obeväpnade bybor tillfångatogs, misshandlades och torterades för att senare avrättas. I dessa massakrer som skedde över hela landet utsattes kvinnor för systematiska våldtäkter, barn dödades eller stals, och många drevs på flykten när byarna brändes ned. [Bild 7-8] De döda kropparna slängdes ner i massgravar, varav 84 hittills har hittats och kunnat grävas fram. Den hårda förföljelsens terror skapade skräck i hela samhället och flyktingströmmen ökade. Guatemalas sanningskommission (CEH) har dokumenterat 626 massakrer begångna av dessa styrkor (CEH 1999a:252). Dessa uppgick under åren till 64 000 soldater. Minnesplatserna över massakrerna i Las Dos Erres och RioNegro, Rabinal, som var särskilt grymma tas upp vidare nedan. Internationell press och människorättsorganisationer i USA, i FN och övriga världen, samlade dokument och spred information och protesterna växte sig starka.
En rad stödorganisationer bildades för att solidariskt bistå de överlevande inom befolkningen, både i Maya-folket, gerillan och övriga drabbade, och för att förhindra terrorn och frige fångar. Som ovan nämnts kom i början av 1990-talet fredssamtal till stånd, och efter fredsslutet 1996 började man samla dokument för att kunna ställa de ansvariga militärerna till svars för krigsförbrytelserna under inbördeskriget. Det visade sig att 93% av dessa brott begåtts av just militärmakten. Flera rättegångar har pågått under hela 2000-2010-talet och väckt stor internationellt uppmärksamhet, särskilt målen mot generalen Rios Montt (Abbott 2016; Burt 2016; Garcia 2019; Wilhelmson 2017). Från svensk sida har många deltagit i det solidariska arbetet som fredsobservatörer och ledsagare, bland annat från stödgrupper för Latinamerika och den kristna fredsrörelsen (Gadd 2011; Lindblom 2009; 2010; 2011; 2106; Sida/Guatemala, 2017; www.krf.se). Stödet har givits till de inhemska organisationerna, bland annat ADIVIMA och Famdegua. Innan jag redovisar de många rättegångarna vill jag ta upp fredsslutets betydelse för ursprungsbefolkningen, särskilt återuppbyggnaden av Maya-folkets byar, konst och kultur.
Konst som motstånd och framtidshopp. Byarnas kulturkooperativ.
Idag kan konstnärerna i Guatemala ge sin bild av inbördeskrigets historia utifrån folkets motstånd, gerillans försvar av Maya-folket, folkrörelserna och de oppositionella i städerna. [Bild 7]. I byar och städer skapas offentliga bilder på murar och väggar som berättar om militärernas många övergrepp och om den politiska kampen för att få upprättelse och rättvisa. Målningarna skildrar också tacksamheten inför att återfå kvarlevorna och kunna begrava sina anhöriga. [Bild 8]. Ett praktiskt konstsamarbete har bidragit till en livaktig utveckling för de enskilda konstnärerna, vilket alla utställningar och websidor visar prov på (Artemaya.com). I området runt Lago de Atitlán har det växt fram många konstgallerier. Här ges några exempel på de många motiv som skildrar Maya-kvinnornas liv och folkets traditionella dräkter, med kvinnor som väver tyger och broderar i starka och lysande färger (terraexperience). [Bild 9-10]. Kvinnodräkten består av en handvävd och broderad blus, huipil, ett bälte, faja, en handvävd eller maskinvävd omlottkjol, corte, och ett hårband kallat cinta. Mansdräktens huvudduk, tzute, skjorta, camisa, och byxor, pantalon, är vävda i bomull men jackan är vävd i ull, capixay. Till dräkterna hör en ullmantel. (Fowler Williams 2019; mayaweawings.com)
Produktionen av dessa dräkter har efter krigsslutet har spelat en viktig roll i den ekonomiska utvecklingen för Maya-distriktens byar och bondekooperativ, både för män och kvinnor (Willhoit 2005; Fowler Williams 2019). Hela processen från odling och skörd av bomull och insamling av ull, till att tvätta och färga, spinna garn och väva med horisontell vävstol har en mångtusenårig historia som skildras i forntida konst, epos och arkeologiska fynd av vävredskap (Hendson 2006; Popol Vuh). [Bild 10]
Den mytiska Mångudinnan och Jaguargudinnan Ix Chel hade enligt legenden lärt Maya-folket konsten att väva, och vävkulturen är omgiven av flera ceremonier och seder. Förr använde man växtfärgade garner medan man idag främst använder syntetiskt färgad värft-tråd och silkegarn för broderier. En traditionell vävstol, ryggbandsvävstol, med sked och skaft används och man väver för hand. Väverskan sitter ner, fäster vävstolen med varpen med ett brett bälte runt höfterna och knyter fast varpens andra ände uppe i ett träd, ett tak eller en vägg. [Bild 11 a-b] Inslagen görs för hand med skyttel eller med vävnål. Männen använder ofta trampvävstol med slagbom och symaskiner för grövre tyger.
De kulturella kooperativen har möjliggjort för byborna att återvända, stanna kvar och bygga upp sina samhällen igen. Kvinnorna kan även ha barn på ryggen medan de väver, och på så sätt växer den unga generationen upp i textiltraditionen. Framför allt har de många Maya-regionerna skapat olika ekonomiska samarbeten kring försäljningen, och på så sätt kan de stärka ekonomin. (www.terraexperience.com). Kvinnoorganisationen AFEDES med över 30 kooperativ har från 2011 fört en framgångsrik kulturell och rättslig kamp för att säkerställa den intellektuella äganderätten, upphovsrätten och patenten för de olika Maya-mönstren i regionerna. Man räknar numera med över 1500 anslutna väverskor (Eulich 2019).
De har sett hur kommersiella krafter i turistindustrin inte sällan stulit deras mönster för egen vinning. [Bild 11 c]. Intellektuell äganderätt skyddas av den internationella konventionen WIPO, Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten, som ingår i skydd av immaterialrätten (Svenska Unescorådet 2005, s. 7). Maya-vävningen har blivit en så stark kulturell identitetsfaktor att man använder den metaforiskt i kampen för social rättvisa. ”Weawing for justice!” står det på parollerna.
Rabinal Achí – museet. Maya-drama och Minnesrum
Tre år efter fredsslutet grundades det kommunala Rabinal Achí museet 1999 på initiativ av stödorganisationen ADIVIMA (Asociación para el Desarollo Integral de las Victimas de la Violenca en las Verapaces). Heidi McKinnon redogjorde för initiativet till museet på en ICME- konferens 2009, inom Unescos internationella museiorganisation ICOM (ich.unesco.org; McKinnon 2009/2014). Museet ingår nu i ett brett latinamerikanskt nätverk av kommunala museer, vilka sätter den folkliga konsten och kulturen i centrum och som ger utrymme för medborgarnas röster och historia (Álvarez Castañeda 2020; Ocampo & Lersch 2010). Idag kallas det Rabinals kommunala museum, men även minnesmuseum (www.museo.rabinal.info). Bland dess permanenta utställningar vill jag lyfta fram två exempel, dels den teaterhistoriska utställningen över det historiska Maya-Achí dramat från 1200-talet, vilket blev klassat som immateriellt världsarv 2008, dels förintelsemuseet med minnesrummen över offren för folkmordet i Rabinal 1982, bland annat Rio Negro där byarna utrotades för ett dammbygge (Yurchenko 2019). Frågan om museernas ansvar för sanning och dokumentation, men också för betydelsen av kulturell identitet och social rättvisa, betonas i etnografisk, antropologisk och museologisk forskning om museet (Museum and Truth 2014). Museet speglar hur försoningsarbetet förenar de två uppgifterna, såväl att minnas och dokumentera folkmordet, att stödja och minnas, som att återuppbygga och utveckla Maya-kulturen. Rabinal Achí museet kan på så sätt betecknas som ett fredsmuseum.
I centrum för kommunmuseet i Rabinal står det förkoloniala dramat Maya-Achí, ett skyddat muntligt och immateriellt kulturarv (Álvarez Castañeda 2020; Henriquez-Puentes 2007; Yurchenco 2019). Det framförs årligen på Sankt Pauls dagen 25 januari, Rabinals skyddshelgon. [Bild 12 a, b] I de färgrika och visuellt starka utställningarna på museet visas masker, dräkter, scenografi, instrument och dokumentation kring rekonstruktioner av poesi, danser, sånger, musik och föreställningar. Det episka poetiska dramat som handlar om forntida konflikter, jord- och släktstrider blev känt på 1850-talet och publicerades på Maya-Quiché och franska 1860. Musiken i dramat blev nedskriven och publicerad 1857 och olika transskriptioner har publicerats sedan dess. De ursprungliga mytiska berättelserna har traderats i den muntliga traditionen. De polyfona Maya-musiken, solosången och den antifonala körsången har väckt internationellt musikhistoriskt intresse. Dramats Akt IV skildrar instrumenten flöjt och trumma (Eng. övers. Yurchenco 2019 s. 45):
”Oh you flute, oh you drums
Is this not the proper time
To play the flute, to play the drum
In my own way?
Play the great melody, play the small melody.
My foreign flute, my foreign drum.
My Quiché flute, my Quiché drum
The dance of my prisoner
Of the captive of my mountains, in my valleys
Let us bow our heads as we turn around
Strike the ground with our feet.
When we dance
With the male servants, the female servants
Here under the sky, on the earth
May the sky, may the earth be with you,
Oh flutes, oh drums”.
I rekonstruktioner och föreställningar av dramat har man använt bilder av mytiska gudar och djurmasker av den typ som visas på museet, bland annat Jaguar-och Örn-masker. Flöjter, trummor är utställda men även de trumpeter som används i föreställningarna.
Minnesutställningen över inbördeskrigets och folkmordets offer består av renskalade rum där de som dödats presenteras som individer, såväl de vuxna som de hundratals barnen. På väggarna har man satt upp de officiella identitetskorten med svartvita foton, cedula, utfärdade av myndigheten och signerade av borgmästaren. Dessa har räddats från kommunala arkiv. Besökaren möter blickarna från alla offer som här framträder som vittnen till folkmordet och krigsförbrytelserna. (Bild 13 a, b). Många av offren var barn, unga pojkar och flickor. Denna del av museet presenterar också videor, kartor och skyltar och information som berättar om alla de platser där massakrerna ägt rum. I filmer berättar anhöriga om minnesceremonier över anhöriga, massgravarnas öppnande, mottagande av kvarlevor för slutlig återbegravning, och vilka känslor och minnen detta väcker. Att inte glömma, att namnge, att våga berätta svåra sanningar, blir en del av försoningsarbetet. Parallellt publicerar museet och ADIVIMA-organisationen böcker och dokumentation. I sitt museipedagogiska arbete med olika besökargrupper har de också stöttat digitala samarbeten, samt internationella samarbeten med andra förintelsemuseer i Rwanda och Syd-Afrika. I brist på ett nationellt förintelsemuseum fungerar den gemensamma websidan som digitalt museum och där ges information om alla platser för massakrerna i hela Guatemala (mapeo.memorialporlaconcordia.org).
Rättegångar på 2000-talet. Folkmord, fördrivning och sexuellt slaveri
Efter fredsslutet 1996 har det långa och svåra arbetet pågått med att dokumentera krigsförbrytelser och få igång rättsliga processer mot förövarna, och först på 2000-talet har omkring 13-15 fall kunnat komma till rättegång under åren 2008-2016 och fram till idag (Burt 2017, s. 146 ff; Doiron 2007). Militärmakten och de ansvariga har försökt förhindra rättsprocessen genom bland annat attacker och mord mot olika vittnen, advokater och åklagare, men dessa människorättsförsvarare har fått skydd och internationellt stöd. Genom att de många massgravarna grävts fram och kvarlevorna kunnat identifieras av rättsantropologer, har de anhöriga till sist kunnat ställa de ansvariga militärerna till svars. Journalisten Jeff Abbott kommenterar den amerikanske presidenten Bill Clintons besök i Guatemala 1999, då han gav en muntlig ursäkt för USA:s så kallade ”improprieties” (Abbott 2016). Dock har ingen makthavare i Washington eller vid någon amerikansk militärbas eller militärskola ännu blivit ställd till svars för sin inblandning i kriget och sitt stöd för militärjuntan.
Rättsfallen handlar om människorättsbrott, krigsbrott och folkmord, mord och sexualbrott, och domar som fallit har resulterat i mångtusenåriga fängelsestraff för de dömda militärerna. Rättegångarna mot diktatorn och generalen Rios Montt har spelat viktig roll i historien om krigsbrott och folkmord. Fredspristagaren Rigoberta Menchú Tum kunde 1999 driva fram en rättegång i Spanien om hans krigsförbrytelser, där han blev åtalad av spansk domstol 2006-2007 (Justice without borders 2008). Därefter anklagades han på nytt i Guatemala för massakrerna 1982-1983, då han planlade och genomdrev en utrotning av Ixil-Maya folket som grupp. Domen som föll 10 maj 2013 definierade brottet som just folkmord: ”si hubo genocide”, ”Ja det är folkmord”. (Burt 2017 s. 154). Efter överklaganden avled emellertid generalen 2018, innan han skulle avtjäna sitt tusenåriga straff. I antropologisk, etnografisk och människorättslig forskning om offren för inbördeskrig och folkmord i Guatemala, beskrivs de överlevandes situation som målsägande och vittnen, deras stora svårigheter med språk och medel i den rättsliga processen och deras stora behov av stöd (Garcia 2019 a-b; McKinnon 2014; Patterson 2016). Forskningen visar också hur kvinnorna, många gånger fattiga analfabeter, kunnat få praktisk hjälp i det rättsliga försvaret. Denna kamp har de fört parallellt med kampen för sin kulturella stolthet och konstnärliga identitet.
Nationella stödorganisationer har bildats för att hjälpa de anhöriga, kvinnor och familjer, såsom Famdegua, vilken stöds av den internationella medföljarorganisationen Acoguate. Dessa stöds av Sverige. I biståndsprogrammet från Svenska Sida ingår stödet till ”Sanning och rättvisa efter den väpnade konflikten” (www.sida.se/Guatemala). Samarbete sker med Diakonia och den kristna fredsrörelsen i Sverige, som sedan 2001 årligen skickat fredsobservatörer för att skydda och ledsaga målsägande och vittnen vid rättegångar. Bland dem kan nämnas Aron Lindblom, Cecilia Gadd och Annika Wilhelmson, vilka löpande rapporterat om sina iakttagelser (Gadd 2010; Lindblom 2010, 2011, 2016; Wilhelmson 2017; www.krf.se). Cecilia Gadd berättar 11 augusti 2011 om när hon deltog i en minneshögtid av massakern i Las Dos Erres vid Minnesmonumentet med ett vitt stort kors. [Bild 14 a]. Hon hade varit observatör av gravöppningar under rättsprocessen om folkmordet, och hade lyssnat till de överlevandes berättelser. Militärens beväpnade specialförband, 50 ”kaibiles”, hade 6 december 1982 gått in i byn och dödat över 250 obeväpnade kvinnor och barn med ofattbar grymhet. Efterlevande släktingarna samlades nu vid gravplatsen där kvarlevorna ska vila när den rättstekniska undersökningen är avslutad. De satte upp små minnesflaggor med offrens namn på platsen för deras gravar.
På kvinnodagen 8 mars 2016 rapporterade Sida på sin hemsida om en mycket svår men framgångsrik rättegång, som 20 år efter fredsslutet blivit historisk: ”Kvinnorna som vann” (www.sida.se/ 2016-03-08). Det handlar om 15 Maya kvinnor från byar i närheten av en nyanlagd militärbas vid Sepur Zarco 1982. Deras familjer hade ansökt om en jordplätt för att kunna odla på, vilket utmanade de stora jordägarnas makt. Snart kom militären på besök, tvingade upp de vuxna männen på lastbilar för att döda dem. De fattiga änkorna stod helt utblottade. Men militärerna återvände till byarna, brände ned husen, våldtog kvinnorna och förde dem med tvång till militärbasen. En av de svenska fredsobservatörerna, Annika Wilhelmson, besökte byn Sepur Zarco där militärbasen legat, ett år efter rättegången (Wilhelmson 2017). Hon redogör för kvinnornas berättelser om hur de tvingades arbeta i 12-timmarsskift med att tvätta uniformer, städa och laga mat. Under skiften utsattes de för systematiska våldtäkter, något som ingick i soldaternas reguljära träning i striden mot befolkningen, och de fick preventivpiller.
Efter att basen stängde efter sex år 1988, blev dessa kvinnor utstötta och brännmärkta, föraktade och skuldbelagda som ”soldaternas älskarinnor”. Även deras egna barn kunde förskjuta dem som prostituerade. På grund av att de förlorat sin heder, ökade risken för att de skulle utsättas för nya övergrepp av traktens överlevande män. Många av de 15 kvinnorna lämnade sina byar och sökte hushållsarbete på andra platser. Och de blev nedtystade och vågade aldrig berätta om vad de utsatts för. Inte förrän 20 år senare när allmänna skadestånd skulle utbetalas till olika offer för inbördeskriget, kom deras berättelser fram i ljuset och medborgarrättsgrupper som Impunity Watch och kvinnoorganisationer gav dem sitt stöd. De kunde då göra en gemensam anmälan.
Vid rättegången 2016 tvingades de emellertid återuppleva det sexuella våldet och förnedringen i rättens och pressens offentlighet, och enligt Wilhelmson blev de ifrågasatta, ty de var ju ändå ”bara gamla prostituerade indiankvinnor” (Wilhelmson 2017). Trots de plågsamma attackerna kunde de genomföra rättegången, där de tillsammans vann mot två av de militärcheferna som styrt över basen i Sepur Zarco. Från att ha varit offer har de blivit kollektiva aktörer i samhället, vunnit tillbaka sin heder och blir respekterade. Nu har de kunnat söka skadestånd och ekonomisk kompensation, vilket innebär att staten ska bygga hälsocentral och reparera skolor i byarna. Ett viktigt globalt historiskt resultat av denna rättegång är att sexuellt våld och övergrepp inte längre kan få straffrihet, utan ska räknas in i övriga krigsförbrytelser, där dessa brott annars ofta prioriterats bort. (www.sida.se/guatemala).
Parallellt med ett svårt freds- och försoningsarbete, kamp för rättvisa och social upprättelse, har de utsatta kvinnorna och familjerna haft många andra väldiga problem att brottas med. Under 2010-talet har det rått en svår torka och årliga rapporter har lämnats om skördekatastrofer, där majs- och bönskördar förstörts. Efter att ha varit krigsflyktingar kan många i Guatemala tvingas bli klimatflyktingar.
Att bearbeta kunskap om krigsbrott och folkmord
Genom det långvariga och blodiga inbördeskriget i Guatemala hade landet sargats svårt av de många konflikter som drabbat alla områdena av samhället, inte bara mellan officiella och politiska organisationer. Den vardagliga tilliten till släktband och bygemenskap, arbetsgemenskap och affärsförbindelser, går förlorad eftersom rädsla och misstro, våld och hämnd, griper in i alla relationer. I fredsprocessen och försoningsarbetet har man alltsedan 1990-tal kunnat bedriva insamling av dokumentation och berättelser, sanningskommissioner och samtal, för att skapa en fred som även innebär rättvisa. Den svenske fredsobservatören Aron Lindblom lyfter fram Artikel 2 i FN – konventionens definition av folkmord, och han ställer frågan i sin rapport om 20-årsminnet av fredsslutet 1996: ”- varför är folkmordet i Guatemala aktuellt idag?” (Lindblom 2016). Det är den frågan som innevånarna i Guatemala ställer sig när de upprätthåller minnet av dem som fallit offer. Alla offer ska ges ett namn, ingen ska glömmas bort. Det är också den frågan som besökaren ställer sig vid statyn i Chimaltenango, vid minnesplatsen i Las Dos Erres och i Rabinal Achí museets minnesrum.
Maya-kvinnornas kamp för sin egen kultur och sitt konstnärliga skapande och sin kamp för upprättelse efter inbördeskrigets förbrytelser och förnedring, har väckt omvärldens empati men också en stor beundran (Patterson 2016). Den stolthet och lugna självsäkerhet som de nu visar upp inför offentligheten inför rättsprocessernas medgångar och motgångar, ger kraft och inspiration till kvinnor i andra länder att våga berätta om orättvisor. Fredsprocessen och försoningsarbetet i Guatemala utgör också ett lärorikt globalt exempel och ger kunskaper till alla som studerar och undervisar i samhällskunskap, religion och historia i skolor, hur motsättningar kan överbryggas på fredlig väg. [Bild 16].
I den svenska lärarutbildningen ingår folkmordens historia och problematik i kurserna, och vid Stockholms universitet verkar två forskare i detta ämne, Ylva Wibaeus och Steven Dahl. Ylva Wibaeus doktorsavhandling 2010 ”Att undervisa om det ofattbara” behandlar svenska lärares och ungdomars diskussioner i skolan kring Nazi-Tysklands judeutrotning under andra världskriget och antisemitismen i samhället idag (Wibaeus 2010). Steven Dahl forskar om olika exempel i folkmordens historia med fokus på hur de framställs inom populärkulturella gestaltningar som film och TV-serier, exempelvis filmen Hotel Rwanda (Dahl 2013, 2018). Han undersöker hur historiemedvetande kan skapas som en mental kompass, som en hjälp att orientera sig när det gäller stora frågor som liv och död, gott och ont, skuld och ansvar. I detta arbete kan museet i Rabinal med sitt pedagogiska arbete kring krigsbrott och folkmord, fred och försoning, vara till inspiration för svenska lärare och elever.
Vad kan då Maya-kvinnan på statyn Chimaltenango och de lyftade händerna i Guatamala city ha för betydelse för dagens unga i Guatemala? [Bild 1 -2] Den unga generationen har hört berättelser om krigets fasor och umbäranden men inte upplevt dessa själva. De har säkerligen alla äldre släktingar som varit med och måste bearbeta sin egen historia. Maya-kvinnan som bryter svärdet kan idag tolkas i relation till den aktuella rättsliga kampen, där kvinnorna har vunnit över militären och fått sin upprättelse. Militärens gevär är brutet och dess makt har minskat. På så sätt kan man se statyn och minnesplatsen i Chimaltenango som ett segermonument, en seger över kriget och för fredsslutet 1996, men framför allt som en seger för kvinnornas kamp och en symbol för en fred med rättvisa. [Bild 11 c.] Idag lyfter kvinnorna inte vapen utan rättegångshandlingar över sina huvuden!
Litteratur
Abbott, Jeff (2016-01-25). “US-trained Military Official Face Prosecution for Dirty War Atrocities in Guatemala”. News Analyses. (Https:// truthout.org- Hämtad 2019 -09-05)
Álvarez Castañeda, Andrés (2020). ”The Rabinal Community Museum (Guatemala, Central-America): Arts-Based Research in Practice?”. In European Journal of Philosophy in Arts Education vol 05, issue 01, 2020. (htpps://www.ejpae.com)
Avant-Mier, Roberto & Hasan Jr, Marouf A. (2008). Communication “Truth”. Testimonio, Vernacular Voices and the Rigoberta Menchú Controversy”. In The Communication Review 11: 2008 p 323-245.
Brennwald, Siliva (2001). Die Kirche und der Maya- Katholizismus. Die Katolische Kirche und die indianischen Dorfgemeinschaften in Guatemala 1750-1821 und 1945-1970. Franz Steiner Verlag Stuttgart.
Burt, Jo Marie (2016). “From heaven to hell in ten days: the genocide trial in Guatemala”. Journal of Genocide Research 2016 Vol 18 no 2-3, pp 143-169.
“Chimaltenango Memorial to the Victims of the Guatemala ´s Armed Conflict”. The Historical Marker Database (Https:// www.nmdb.org)
Dahl, Steven (2010). Folkmord som film. Gymnasieelevers möten med Hotel Rwanda.- en receptionsstudie. Lund 2013.
Dahl, Steven (2018) Historiska lärdomar? Vad lär sig svenska gymnasielever om och av folkmordshistorien? Paper NHK. HSD, Stockholms universitet.
Doiron, Fabienne (2007). Indigenous Achi Widows’ Experience of Armed Conflict in Rabinal, Guatemala: Implications for Peace and Development in the Aftermath of ´La Violencia´. Thesis Degree of Master of Arts in International Development. Saint Mary´s University, Halifax, Nova Scotia.
Eulich, Whitney (2016-06-30). Pride and Profit. Why Mayan Weawer fight for intellectual property rights. (https://www. Csmonitor.com/2019-03-27/ Hämtad 2020-01-26)
Fowler Williams, Lucy (2019). “A continuous thread: Subversivion and Solidarity in Maya Cloth”. In Expedition Vol 61(2) pp 28-39. 2019.
Gadd, Cecilia (2011-03-09) “Till minne av offren i Las Dos Erres”. (Https://www.krf.se/- Hämtad 2019-01-25).
Garcia, Maria Luz (2019 a). “Translated Justice. The Ixil Maya and the 2013 Trial of José Efrain Rios Montt for Genocide in Guatemala”. American Anthropologist Vol 121 (2) pp 311-324. 2019. ISSN 1548 -1433
Garcia, Maria Luz (2019 b). “Language, Culture, and Justice: Ixil Mayan Verbal Art in the 2013 Genocide Trial of Jose Efraın Rıos Montt in Guatemala” Journal of Linguistic Anthropology, Vol. 29, Issue 2, pp. 239–248, ISSN 1055-1360, EISSN 1548-1395. American Anthropological Association. DOI: 10.1111/jola.12245.239.
Grandin, Greg (2011). Who is Rigoberta Menchú. Verso Books. New York.
Hendson, A. Julia (2006). “Textile production as craft in Mesoamerica”. Pp354-378, In Journal of Social Archeology Vol 6 3:2006.
Henriquez Puentes, Patricia (2007). Teatro Maya: Rabinal Achí o Danza del Tun. P. 79-108 I Revista Chilena Literatura nr 70: 2007.
Justice without borders. ”Story three. The campaign to bring Efraín Ríos Montt to trial.” Amnesty International. (www.amnestyusa.org/websec6july2008)
Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide). SÖ 1952:64. Stockholm.
Kroger, Joseph & Granziena, Patricia (2012). Aztec Goddesess and Christian Madonnas. Images of Divine. Femine in Mexico. Ashgate. Burlington.
Lidén, Anne (2018). ”Fredsstatyn i Karlstad”. Förr och Nu 1:2018
Lindblom, Aron (2009-12-01). Historisk dom i Guatemala. (Https://latinamerika.nu/fördjupning/historisk-dom -i-Guatemala)
Lindblom, Aron (2010-09-21). ”Internationella fredsdagen” (Https://www.krf.se)
Lindblom, Aron (2011-08-11). “Lång väg för rätt visa för Las Dos Erres” (Https:// www.krf.se/soldater-domda-for-massaker-i-guatemala/ – Hämtad 2019-01-25)
Lindblom, Aron (2016-02-03). “20 år av postkonflikt – varför är folkmordet i Guatemala aktuellt idag?”. (Https://www.mänskligsäkerhet.se/- Hämtad 2019-12-05)
McKinnon, Heidi (2009). “Proposing a Museum of Memory: Reparations and the Maya Achí Genocide in Guatemala. Rabinal, Baja Verapaz”. (Pp 1-10) Reconciliation and Peace, ICME 2009 Proceedings. Unesco/ICOM. Även publicerad i Museums and Truth, Ch 4, 2014.
Mexikansk konst från forntid till nutid. Red. Folke Holmér & Otte Sköld Utställningskatalog nr 201. Liljewalchs konsthall 1952.
Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Guatemala: situationen per den 31 december 2017. Regeringskansliet. UD rapport. Sveriges regering. (www.sida.se/Hämtad 2020-01-26)
Nelson, M. Diane (2001). “Indian giver or Nobel savage: duping, assumptions of identiy, and other double entendres in Rigoberta Menchú Tum´s Stoll/en past”. Pp 303-331 in American Ethnologist 28/2.
Ocampo, Cauauhtémoc Camarena & Morales Lersch, Teresa (2010). ”The community museum: a space for the exercise of communal power” ( pp 135-152), Sociomuseology IV, Cadernos de Sociomuseologia, Vol 38:2010.
Patterson, Elisabeth-Madeleine (2016). ”Reconciling indigenous peoples with the judicial process: an examination of the recent genocide and sexual slavery trial in Guatemala and their integration of Mayan culture and customs”. 29/2 pp 225-252. In Revue Quebecoise de droit internatiell 29/2 PERSEE 2016.
Rigoberta Menchú Tum (1983/1984). I, Rigoberta Menchú Tum. An Indian Woman in Guatemala. Ed. E. Burgos-Debray. New York. Verso. (Ny upplaga 2010)
Rigoberta Menchú Tum (1998) Crossing Borders: An Autobiography. New York. Verso.
Rigoberta Menchú Tum – Biographical (2020). NobelPrize.org. Nobel Media AB 2020. Wed. 8 Jan 2020. (https://www.nobelprize.org/prizes/peace/1992/tum/biographical/)
Távara, Gabriela, Brinton Lykes, M. & Crosby Alison (2018).” Standing in Between: The Healing Praxis of Mayan Women Intermediaries in Post-Genocide Guatemala”, Women & Therapy 41:1-2, pp 30-51, Link (https://doi.org/10.1080/02703149.2017.1323477)
Tedlock, Dennis (1985). Popul Vuh. The Definitive Edition of the Mayan Book of the Dawn of Life and the Glories of Gods and Kings. New York Simon and Schuster.
Unescos konvention om skydd för det immateriella kulturarvet. Utbildnings- och kulturdepartementet. Svenska Unescorådets skriftserie nr 1/2005. Stockholm.
”Upprättelse i Guatemala”. Faktablad. mänskliga rättigheter i Guatemala. Sida och Kristna fredsrörelsen (pdf) (Https://www.sida.se/Guatemala/. Hämtad 2020-01-26)
Wibaeus, Ylva (2010). Att undervisa om det ofattbara. En ämnesdidaktisk studie om kunskapsområdet Förintelsen i skolans historieundervisning. Doktorsavhandling. Stockholms universitet.
Wilhelmson, Annika (2017-06-12). Upprättelse till sist för de forna sexslavarna i Guatemalas inbördeskrig. (https://manskligsakerhet.se/-). Hämtad 2019-12-26)
Willhoit, J. – Cullen, T. T. (2005). “By a Thread. A Guatemala fair trade weawing cooperation enables civil war widows to stay home and maintain their Mayan Culture, but the coop struggles to survive in the global marketplace”. In Cultural Survival Quarterly 29 (3) pp 34-36. 2005.
Yurchenco, Henrietta (1985). The Rabinal Achí: A Twelfth Century Drama of the Maya-Quiché of Guatemala”, (pp 37-50) Acta Musicologica Vol 57:1 1985. International Musicological Society.
Länkar
Artemaya.com
Mapeo.memorialparalaconordia.org.
Http://www.telesurttv.net/english/news/Indigenous-Women-Seek-Legal-Protection-for- Cultural-Heritage-20160629-0006/html
Https://www.krf.se (Äldre hemsida hämtad 2019-01-15) (Aktuell hemsida Hämtad 2019-12- 15)
Https://www.museo.rabinal.info
Https://www.sida.se/guatemala
Https://taktiltextil.wordpress.com (Anita Fors 2013-07-15)
Https://www.terraexperience.com
Https://ich.unesco.org./en/RL/rabinal-achi-dance-drama-tradition-00144