”Gun Kessle kunde vara snabb och skarp i omdömet”
Av Peter Ekström
Peter Ekström är konstnär, rektor för Örebro Konstskola och aktuell med boken Att placera sig själv i historien. Konst och marxism.
Ödmjukhet och lekfullhet
Jag kände naturligtvis till Gun Kessle som konstnär och författare långt innan jag träffade henne. Hon tillhörde generationen innan min. Första gången jag pratade ordentligt med henne var när jag var nyanställd layoutredaktör på Folket i Bild/Kulturfront. Jag var nog lite starstruck och därför kanske en aning inställsam i tonen när jag berättade för henne att jag var medlem i KRO. ”Ja, nuförtiden släpper de in vem som helst”, var hennes respons. Jag lärde mig då att Gun Kessle kunde vara rätt kärv.
Med tiden blev vi goda vänner och höll kontakten även efter min tid på Folket i Bild/Kulturfront. Vi bodde inte precis grannar men var båda bosatta i Bergslagen så vi kunde träffas ibland. Bland annat arrangerade jag några utställningar med hennes verk. Jag har också gjort en del presentationer av henne och hennes konst i olika sammanhang.
Gun Kessle kunde vara snabb och skarp i omdömet. Ofta framstod hon som hård och oförsonlig. Dessa drag hade inte sin motsvarighet i hennes bildkonst där ledorden snarast är ödmjukhet och lekfullhet. Som bildkonstnär arbetade hon främst inom fyra olika områden: fotografi, teckning, grafik (främst linoleumsnitt) och måleri.
Fotografi
Jag är osäker på hur hon själv kategoriserade sitt fotografi. Uppfattade hon sig i denna roll som en fotograf eller som en fotograferande konstnär? Åtskillnaden kanske inte spelar någon roll – hon tog ju de fotografier som hon gjorde. Men jag vet att hon avskydde ”konstnärligt fotografi”. ”Strömholmeri” var ett begrepp som hon och hennes make använde. Det var en mycket nedsättande benämning på det formmässigt och innehållsligt oklara och diffusa. Kessles fotografi var tveklöst mer sakligt och hade ofta en dokumentär funktion. Men även om de olika fotoserierna utgjorde reportage och publicerades i olika tidningar som Vi och Folket i Bild/Kulturfront innebär ju det inte att de inte har konstnärliga kvaliteter. Och oavsett om man betraktar hennes journalistiska gärning och hennes konstnärliga som sammansmälta eller åtskilda utvecklade hon en viss egenart i sitt fotografi. Den är i och för sig subtil men låter sig ändå beskrivas.
När det gäller fotografi är kanske inte Kessles lekfullhet så framträdande men desto mer ödmjukheten. När jag tittar på hennes fotografier får jag ofta en stark känsla av att hon, fotografen, identifierade sig med de människor – och andra motiv – som hon avbildade. Hon verkar så att säga ha befunnit sig på samma nivå.
Detta medförde ibland ett antal medvetna och delvis drastiska val i hur hon gjorde sina fotografier. Kanske kom detta mest typiskt till uttryck i de bilder som föreställer romansk skulptur och som har visats i ett flertal utställningar och publicerats i boken Ondskan tar form 1976 (se Margareta Zetterströms artikel). Dessa bilder är nästan konsekvent tagna inne i små mörka kyrkor. Trots vad andra fotografer skulle ha ansett vara undermåliga ljusförhållanden valde Kessle att enbart arbeta i befintligt ljus och utan zoomobjektiv ”eftersom det var så människorna såg skulpturerna när de var nya”. Så skapade hon utifrån ett sakligt resonemang ett personligt uttryck.
Därtill kan man lägga ett annat drag: Kessle sökte upp människor och platser som få andra brydde sig om eller hade tillgång till. Det är återigen både en journalistisk och en konstnärlig kvalitet. Samtidigt så undvek hon noggrant all exotism och exklusivitet.
Teckning
Gun Kessles teckningar stöter man mest på som illustrationer i olika böcker. De kan förvisso illustrera både stämningar och idéer men oftast är de mycket konkreta – människor, byggnader, landskap… Hennes linje är klar, säker och distinkt. Även om teckningarna har plats för en viss lekfullhet och en viss naiv ton så finns det inget naivt i tekniken och handlaget. Det är skolat och medvetet.
Teckningarna ser ut att vara gjorda med lätt hand men är ekonomiska och precisa. De innehåller inga onödigheter. Djup, skugga, ljus redovisas om det är nödvändigt, annars inte. Bakom ligger en process med många medvetna val. Kanske kan man ana ett inflytande från Henri Matisse och Pablo Picasso. Det är i så fall intryck som hon delade med många andra konstnärer från sin generation som till exempel Stig Claesson.
Den uttrycksfulla linjen är central i Kessles tecknande. Hon hade liksom renodlat, genom en medveten process eller intuitivt, det som just en teckning är bra på. Detta gäller fotografiet, grafiken och måleriet också.
Linoleumsnitt
Valet att arbeta med linoleumsnitt kan ha varit politiskt. Gun Kessle var djupt insatt i hur konstnären Lu Xun (1881-1936) i Kina återintroducerade träsnittet som ett politiskt vapen därför det var så tillgängligt. Detta exempel anfördes ofta i konstdiskussionen i slutet av 1960-talet och början på 1970-talet. Träsnittet, och det mer moderna och ännu mer lättarbetade linoleumsnittet, hyllades som konstnärliga tekniker som inte automatiskt blev varor på en kapitalistiskt präglad konstmarknad.
Kessle var naturligtvis en politisk konstnär. I alla fall var hon en konstnär som nästan alltid befann sig i ett tydligt politiskt sammanhang. Hur hon än vände sig kunde hon inte frigöra sig från det sammanhanget. Hennes sista utställning genomfördes på biblioteket i Örebro 2007 och hade titeln anSIKTE. Den innehöll fotografier som varken enskilt eller sammantagna knappast kunde tolkas till något entydigt politiskt budskap. Ändå skapade denna utställning en hel del publicitet och ett socialdemokratiskt kommunalråd ville stänga utställningen på grund av att den var så ”politisk”.
Visst finns det grafiska blad och målningar av Kessle som har ett relativt tydligt politiskt budskap. Men de knutna nävarna, de röda fanorna och de muskelsvullna arbetarna saknas nästan helt. Att ”bara” beskriva Gun Kessle som en politisk konstnär vore djupt orättvist.
Bland linoleumsnitten kan man hitta mycken lekfullhet, humor och en del satir. Här tillät hon sig ibland att vara personlig, rent av nästan privat. Ett blad har titeln ”När min man försummar mig för datorn, kastar jag bollar på honom”.
Stilen i linoleumsnitten ligger nära teckningarna. Det är linjen – ofta negativ – som är central i uttrycket. Teckningen har ibland liksom ingen gräns mot sin omgivning. Det grafiska bladet har alltid en tryckyta. Kessle intresserade sig mycket för ytans användbarhet för linoleumsnittet. Hon höll inte på och hackade, mejslade och skar i onödan, också när det gällde linoleumsnittet ville hon att det skulle genomföras med lätt hand. Men hon hittade en raffinerad balans mellan svarta och vita ytor. Hon ställde mönster mot tomheter. Linje och yta utnyttjades maximalt. Kanske är det på detta område som hennes konstnärskap är mest utvecklat och mest originellt.
Måleri
Det som kännetecknar Gun Kessles måleri är färg och ljus. Hon arbetade med gouache och akrylfärg. Ibland också med akvarell och någon enstaka olja. Hon sysslade inte med något murrigt ljusdunkel – nej, klara färger skulle det vara och en stark ytmässighet. Så var det redan tidigt när hon var en ung lovande modernist. Resultatet var ofta mycket dekorativt.
De avbildade människorna är i och för sig individer men de ingår också i en komposition där ”bakgrunden” är lika betydelsefull som de. Sammantagna gör de olika elementen i Kessles måleri att det känns mycket glädjefullt. Om man måste jämföra med någon annan konstnär kanske Bror Hjorth (1894-1968) ligger nära till hands, även om han inte alls hade det lätta handlag som Kessle hade. En annan relevant jämförelse är naturligtvis med det kinesiska så kallade bondemåleriet, som främst kom från provinsen Huhsien och som blev uppmärksammat runt om i världen på 1970-talet. Där finns också glädjen, färgrikedomen och ytmässigheten. Dessutom har många av Kessles målningar motiv från kinesisk landsbygd.
Det konstnärliga arvet efter Gun Kessle är värt mer uppmärksamhet. En ordentlig retrospektiv utställning med nygjorda kopior av hennes fotografier och teckningarna, grafiken och måleriet. Samt naturligtvis en bok där allt detta också kan kommenteras på ett bra sätt.