GUN KESSLE KONSTNÄREN & FOLKBILDAREN
av Margareta Zetterström
”Det finns texter som är svårare att skriva än andra, texter där döden kräver imperfekt fast man själv skulle föredra presens.
Att Gun var krasslig förstod jag när hon inte orkade delta i Jans 80-årsmottagning i Stockholm nyligen. Men att det var så illa ställt, nej, det begrep jag inte. Därför känns det dubbelt svårt att smälta att döden nu satt punkt.
Själv minns jag henne framför allt från Förr och Nu där hon var ordförande under åttiotalet och därefter vanlig styrelsemedlem. Det som kännetecknade denna tidskrift var inte minst de konstnärspresentationer vi hade i varje nummer, och det var Gun som var själva kvalitetsgaranten när det gällde urvalet. Alltid grafiker, eftersom det avgörande var att bilderna skulle gå fram i tryck. Och hon lärde oss andra i styrelsen mycket om linjens betydelse och spelet mellan svart och vitt. Hon hade en förmåga att direkt se om en bild var publicerbar eller inte och hon dagtingade aldrig med sitt konstnärliga samvete. Grumlighet och slafs var portförbjudet, och det var främst hennes förtjänst.
En annan sak som Gun lärde oss var att det är himla roligt att arbeta politiskt och att det måste vara roligt om folk skall hålla ut. Ty Förr och Nu var ju först som sist ett politiskt projekt, en tidskrift för en folkets kultur som producerades helt utan statsbidrag och enbart med ideellt arbete. Som ordförande hade Gun ibland svårt att hålla sig till dagordningen, det fanns ju så mycket annat viktigt att prata om, nyheter att dryfta, ja även rent skvaller. Men trots att vi då förirrade oss bort från de frågor vi hade att ta ställning till fanns det ändå ett samband mellan det fria pladdrandet och vår huvuduppgift (som var att producera tidskriften). Det hon åstadkom genom denna skenbara brist på disciplin var att hålla elden brinnande hos medlemmarna och få oss att uppleva styrelsemötena som högtidsstunder.
Ofta var man oenig med Gun – men vi hade kul när vi gnabbades. Och det är nog så jag kommer att minnas henne, slagfärdig och passionerad, med glimten i ögat och en vilja av järn.”
Så skrev jag i min dödsruna i Folket i Bild/Kulturfront nr 11/2007, direkt efter Guns död den 23 oktober det året. Elva år har nu gått sedan dess och jag känner inget behov av att ändra någonting av vad jag skrev den gången. Däremot vill jag idag tillägga några ord om hennes betydelse som konstnär och fotograf.
Framför allt gjorde Gun det som tidigare kallades Tredje världen personligt levande i sina grafiska blad och akvareller. Jag har själv fyra konstverk av hennes hand på väggarna i min och makens lägenhet i Uppsala, tavlor som gör att Afghanistan, Indien och Kina fortfarande är ständigt närvarande i vår vardag.
Det är en akvarell (ett afghanskt landskap med en röd tegelbro i förgrunden och hus och berg i bakgrunden) och ett grafiskt svart-vitt blad med motiv från grönsaksbasaren i Kabul.
Vidare en bild av tre kinesiska kvinnor (den i mitten med långa flätor) som med hjälp av ok på sina axlar bär på tunga flätade grönsakskorgar (bild 23 i Anne Lidéns artikel). Samt ett träsnitt med titeln ”Gatubild, Indien”, där ett par förbipasserande kvinnor står och betraktar de frukter som några försäljare, sittande på en stadstrottoar, har att erbjuda.
Guns foton av fransk romansk kyrkoskulptur hade också stor betydelse för oss och gjorde att vi under en sommar på sjuttiotalet åkte omkring i bil på landsbygden i Frankrike på jakt efter de romanska kapitäl som hon avbildat med sin kamera och som 1976 publicerats i boken ”Ondskan tar form” (utgiven av förlaget PAN/Norstedts) med text av maken Jan Myrdal. Ibland var det, som jag minns, så knepigt att studera dessa kapitäl på plats (för mörkt och skumt!) att man utan överdrift kan säga att Guns foton — kanske för första gången — verkligen gjorde denna romanska konst full rättvisa.
Ja, Gun Kessle var en fotograf och bildkonstnär att minnas, en konstnär med mycket speciell personlig stil men samtidigt, bland annat i sina foton av äldre konst, med mycket stor respekt för andra mästares verk.