Tidsbild
Om Hamlet på The Globe
Av Jan Käll
Vi såg Shakespeares Hamlet på The Globe i London. Rollen som Hamlet gjordes av teaterns konstnärliga ledare Michelle Terry. Samtliga av de centrala, yngre manliga personerna i pjäsen (alltså Horatius, Laertes och Marcellus, men även Guildenstern) spelades för övrigt av kvinnor, medan Ofelia spelades av en man. Detta grepp framstod dock inte som i sig viktigt. Det utgjorde inte någon övergripande tolkning av Shakespeares pjäs. Därför störde det inte heller upplevelsen.
The Globe Theatre som den står i dag på Themsens västra strand – om än inte riktigt på samma plats där den ursprungligen stod – är en kopia av Shakespeares egen The Globe, som fattade eld och brann ner under en föreställning av Henrik VIII år 1613. Den nya The Globe, som uppfördes 1997, är inte någon turistspekulation – även om teatern en lång och varm sommar som denna naturligtvis fungerar som en utmärkt turistattraktion. Nej, den grundläggande idén med teatern är att så långt möjligt återskapa de förhållande som Shakespeares och hans skådespelartrupp arbetade under. Det är ett försök att hålla traditionen levande.
Som på Shakespeares tid spelar man på en tom scen, det vill säga utan scenografi och med endast den nödvändiga handrekvisitan. I Hamlets fall några svärd, en bok och i slutscenen giftkalken. Kostymeringen är likaledes enkel. Hopplockad, markerad. Såvitt man vet av tillgänglig dokumentation var det också så pjäserna framfördes på Shakespeares egen tid.
Publiken sitter i en halvcirkel i tre gallerier runt tre av den rektangulära scenens sidor. Det finns även billigare ståplatser på gårdsplanen framför scenen. The Globe är en friluftsteater såtillvida att innergården saknar tak. Föreställningarna framförs utan annan belysning än dagsljus. Det innebär att skådespelarna ser publiken lika tydligt som publiken ser skådespelarna.
Man bör hålla i minnet att Shakespeare levde och verkade under den bildstormande reformationen. Inga utsmyckningar och ogudaktiga extravaganser var tillåtna. Hos Shakespeare är därför ordet allt. De bilder som behövdes var publiken tvungna att själva suggerera. Det räcker att erinra om Henrik V, där publiken uppmanas föreställa sig beridna härar och stora fältslag på scenen. Detta gäller för i stort sett samtliga Shakespeares krönikespel. Och i tragedier som Kung Lear eller Antonius och Cleopatra. Pjäserna utspelar sig på många olika platser och i de mest skiftande miljöer. En scen utspelar sig i Egypten, nästa i Rom. Då man arbetade helt utan scenografi och dekor var åskådarna tvungna att själva föreställa sig dessa scenförändringar. Därav ordens vikt.
I den bemärkelsen kan Hamlet, som i stort sett bara utspelar sig på Helsingörs slott, vid första ögonkastet framstå som mer av ett kammarspel. Kanske skulle man till och med kunna förledas säga att det är ett psykologiskt drama? Men det stämmer inte. För även om Hamlet ofta spelas som vore det fråga om borgerlig psykologisk realism, har pjäsen inga sådana element. Shakespeare saknar psykologi. Det är tveksamt om termen ens existerade på hans tid. Men i likhet med alla andra med ett normalt fungerande själsliv kunde han iaktta sina egna tankar och föreställningar och konstatera att människan har ett inre liv, något som med all önskvärd tydlighet framgår av hans pjäser. Men ”psykologiserade” gjorde han inte. Inte ens i Hamlet.
Där finns mysterier. Pjäsen väcker mängder med frågor. Varför gör Hamlet i ena stunden si och i den andra så? Är han galen på riktigt eller låtsas han? Shakespeare ger oss inga tydliga svar. Helt enkelt för att dessa frågor inte intresserade honom eller hans samtid. Shakespeare är en historieberättare. Det är där han lägger sin kraft, på att spinna intrigen och driva handlingen framåt. Hamlets monologer är riktade utåt, till publiken. Även om orden i sig kan inbjuda till introspektion är det inte det det handlar om.
Ta den mest berömda av Hamlets texter:
Att vara eller inte vara: det är frågan:
om det är ädlare att tåla
ett skändligt ödes hugg och slag
eller ta till vapen mot ett hav av plågor,
och genom att bekämpa dem få slut på dem? Att dö: att sova;
inget mer; och med att sova menar vi att göra slut på
hjärtats värk och de tusen våldsamma slag
som är köttets arvedel – det vore ett slut,
en nåd att stilla be om. Att dö, att sova;
att sova: kanske drömma: ja, se där är haken!
För vilka drömmar kan komma i dödens sömn
när vi vräkt av oss det dödliga livets kaos?
Den tanken hejdar oss, det är sådan hänsyn
som gör livets olycka så lång;
för vem skulle tåla tidens rapp och hån,
tyrannens övergrepp, stolta mäns förakt,
försmådd kärleks smärta, lagens tröghet,
ämbetsmäns fräckhet och de sparkar
medelmåttan utdelar mot den tåliga förtjänsten,
om han själv med en vanlig dolk
kunde dra sig ur ruljangsen? Vem skulle bära dessa bördor,
grymta och svettas under livets ok,
om det inte vore för fruktan för något efter döden,
detta oupptäckta land från vars gräns
ingen resenär återvänder? Det förvillar viljan
och får oss att hellre bära våra invanda plågor
än att fly till andra som vi inte känner.
Så gör medvetandet oss alla till ynkryggar:
och så förvandlas beslutsamhetens friska hy
till eftertankens kranka blekhet,
och företag av största vikt
förlorar namnet handling. [1]
Detta är inte en monolog i betydelsen av ett inre samtal man för med sig själv. Ingen ordmatta på vilken skådespelaren ska lägga fram sina känslor. På engelska används termen speech. Det är alltså menat att riktas utåt, till publiken. Skådespelaren som spelar rollen resonerar med publiken.
Just detta är Shakespeares styrka. Hans brist på psykologiserande tvingar skådespelarna att spela sina roller ”utifrån”, så att de samtidigt som de gestaltar rollen också beskriver och kommenterar den och de handlingar som gestalten utför. Det var det greppet hos Shakespeare som Brecht fann så användbart. Det som gör Hamlet så levande – och samtidigt så ogripbar – är att han i varje ny scen uppträder i en annan skepnad än i den föregående. Det är klart att man skulle kunna kalla det ett psykologiskt fenomen, men den som söker efter de psykologiska bevekelsegrunderna bakom Shakespeares gestalter finner intet.
Det intressanta med The Globe och dess ensemble är att de genom att underkasta sig de yttre former under vilka Shakespeares pjäser ursprungligen uppfördes också närmar sig det sätt på vilket pjäserna troligen en gång spelades. De spelar texten snabbt och lätt, och låter det komiska – the wittines – hela tiden gå jämsides med det tragiska. Berättandet (teaterns episka element som Brecht skulle ha sagt) träder i förgrunden. Det ger Shakespeares texter ett liv de inte alltid haft på andra scener.
Sedan är det förstås något särskilt med att se och höra Shakespeare på engelska. Det blir aldrig riktigt samma sak på ett annat språk. På samma sätt som Strindberg förblir bäst på svenska.
Så har man lite tid och en smula pengar över rekommenderar jag ett besök på The Globe och någon av dess Shakespeareföreställningar. Det är levande och folklig teater.
NOTER
[1] Översättningen är min egen, om än med benägna lån från Britt G. Hallqvist och Sture Pyk vad avser de numera även på svenska bevingade uttrycken ”beslutsamhetens friska hy”, ”eftertankens kranka blekhet” och ”dra sig ur ruljangsen”. Den engelska texten lyder:
To be, or not to be: that is the question:
Whether ‘tis nobler in the mind to suffer
The slings and arrows of outrageous fortune,
Or to take arms against a sea of troubles,
And by opposing end them? To die: to sleep;
No more; and by a sleep to say we end
The heartache and the thousand natural shocks
That flesh is heir to, ‘tis a consummation
Devoutly to be wish’d. To die, to sleep;
To sleep: perchance to dream: ay, there’s the rub;
For in that sleep of death what dreams may come
When we have shuffled off this mortal coil,
Must give us pause: there’s the respect
That makes calamity of so long life;
For who would bear the whips and scorns of time,
The oppressor’s wrong, the proud man’s contumely,
The pangs of despised love, the law’s delay,
The insolence of office and the spurns
That patient merit of the unworthy takes,
When he himself might his quietus make
With a bare bodkin? who would fardels bear,
To grunt and sweat under a weary life,
But that the dread of something after death,
The undiscover’d country from whose bourn
No traveller returns, puzzles the will
And makes us rather bear those ills we have
Than fly to others that we know not of?
Thus conscience does make cowards of us all;
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o’er with the pale cast of thought,
And enterprises of great pith and moment
With this regard their currents turn awry,
And lose the name of action.