Recension
Ronan Farrow War on Peace
av Mike Powers
Ronan Farrow ”War on peace. The end of diplomacy and the decline of American influence” [Krig mot fred: Diplomatins slut och det amerikanska inflytandets tillbakagång], W W Norton & Company, 2018.
Ronan Farrow fanns med på Time magazines lista över mest inflytelserika personer 2018. Men det var inte på grund av hans utrikespolitiska expertis. Det var snarare för hans avslöjanden i tidskriften New Yorker av Harvey Weinsteins påstådda sexuella övergrepp. (Hollywoodmogulen har ännu inte funnits skyldig i någon domstol bör det påpekas.) Hans rapportering var en viktig drivkraft för MeToo-rörelsen. Farrow är inte undersökande journalist i klass med Seymour Hersh eller Robert Woodward. Hans prestation var att övertyga offren att tala öppet om vad som var en allmänt känd hemlighet. Detta borde ha avslöjats mycket tidigare istället för att tolereras med locket på under flera decennier. För detta fick han ett välförtjänt Pulitzerpris i år.
Som 30-åring är han ingen expert på utrikespolitik men han är inte främmande för dessa frågor. Född 1987 avslutade han sina universitetsstudier på Bard College redan 2002 när han var 15 år! Han följde med sin mor Mia Farrow som var UNICEF-ambassadör på resor till Darfur och Sudan. Under tonåren efter 2001 blev även han aktiv UNICEF-talesperson för kvinnors och barns situation i detta krigsdrabbade område. 2004 blev han frivillig medhjälpande talskrivare åt John Kerry i dennes presidentvalskampanj. Där blev Richard Holbrooke, diplomaten som ledde Daytonsamtalet som slutade med Jugoslaviens upplösning, hans mentor. Han gick sedan vidare till studier vid Yale University där han kunde ta sin juridikexamen 2009. Vid 21 år hade han hunnit vara praktikant för chefsadvokaten för US House Committee on Foreign Affairs, där han specialiserade sig på frågor rörande internationell humanitär rätt.
Samma år anställdes han av Obamas utrikesförvaltning som specialrådgivare för humanitära och NGO-frågor under den särskilda representant för Pakistan och Afghanistan som Richard Holbrooke hade utsetts till. Två år senare, 2012, utsåg utrikesminister Hillary Clinton honom till hennes ”specielle rådgivare för globala ungdomsfrågor”! Han blev chef för det nybildade kontoret för globala ungdomsfrågor som han ledde i två år. Därefter spenderade han ett år som ”Rhodes scholar” vid Oxford (som även Bill Clinton hade blivit mycket tidigare) men blev aldrig klar med sin doktorsexamen i filosofi.
Istället började han en karriär i journalistik och lyckades publicera artiklar i många världskända tidningar. Han ledde även MSNBC:s TV-program ”Undercover with Ronan Farrow”. 2015 blev hans första bok ”Hur amerikanskt militärt stöd skapar Amerikas fiender” klar. Då började han det arbete som ledde tills avslöjandena om Harvey Weinstein. Efter rubrikerna för detta kom så nu i år hans bok War on Peace, hans hyllning till diplomaten Richard Holbrooke.
Hans huvudtes är att under de senaste årtiondena har militären tagit ledningen över diplomaterna och att detta i sin tur har lett till nedgången för USA:s inflytande. Boken är uppdelad i tre sektioner. Den första är hans förklaring varför Holbrookes försök att bringa fred till Afghanistan misslyckades. Den andra handlar om hans egna erfarenheter och observationer under hans tid i Pakistan och Afghanistan som USA:s kontakt med NGO:er. Den tredje rör ett antal konflikter där han anser sig bevittna den slutliga förstörelsen under Trump och Tillerson. Detta ställer han emot en period av USA:s diplomatiska landvinningar efter andra världskriget (IMF, Världsbanken, FN och NATO).
Farrow är mycket kritisk till att amerikansk politik dikteras nästan uteslutande av att upprätthålla och förbättra relationer med vad han anser är den otillförlitliga och dubbelspelande pakistanska militären och hemliga spionapparaten. Han föredrar istället mer fokus på icke-statliga NGO:er, som sysslar med demokrati och mänskliga rättigheter samt med kvinnors och barns situation. Det gäller ”to win the hearts and minds” av civilbefolkningen som man sade efter Vietnamkriget. Han såg samma politik i Sudan (och i Egypten). Han hävdar att motsatsen lyckades i Colombia och bidrog till USA:s framgång där. (Det bör kanske läggas till att detta följde ett smutsigt krig med militär terror och tusentals lönnmord.)
Man måste imponeras av hans tillgång till makteliten i det utrikespolitiska etablissemanget. Alla dörrar har öppnats för den lovande unge journalisten! Han har lyckats tala med alla de sju levande utrikesministrarna: Henry Kissinger, George F Schultz, James Baker, Madeleine Albright, Colin Powell, Condoleezza Rice, Hilary Clinton, John Kerry och även den som för närvarande är i tjänst, Rex Tillerson. Det är dock tröttsamt att upprepade gånger läsa ”han berättade för mig…”, ”hon sa…”, ”han funderade på min fråga…” osv. Det var som om han hade träffat flera av dem mer än en gång eller att han var nära förtrogen med deras politiska tankar. Detsamma gäller hans minnesbilder av samtal med före detta militär- och CIA-ledare. Trots hundratals källhänvisningar är detta verk inte resultatet av noggrann vetenskaplig forskning, ty litteraturen saknas. Det är istället ett dokumenterat rekord av hans intervjucitat och ibland slarvig läsning av nyhetsartiklar i andra tidningar.
I exempelvis en diskussion om Petraeus [1] och Irak hänvisar han felaktigt till Muqtada al-Sadr som al-Qaida ledare. Han eller hans assistent bör ha vetat att denne ledande shiitiske motståndsfigur inte kunde leda en sunnitisk terrororganisation! Hans stilistiska metod är att presentera ett antal små episoder eller anekdoter för att illustrera vad som förklarades för honom eller observerades av honom som ung man som rörde sig i diplomatiska kretsar, ett underbarn som imponerade på alla.
När han närmar sig ämnet om USA:s minskade inflytande har hans brist på analys flera nackdelar. Ingenstans hittar man en förståelse av imperiers nedgång och fall, varken ur marxistiskt eller något annat historieteoretiskt perspektiv. Inte heller är de konflikter han baserar sin tes på placerade i något geopolitiskt sammanhang (Jugoslavien, Sudan, Columbia, Afghanistan, Iran) som gör att dessa kan relateras till varandra. Han kunde ha utvecklat en observation han gör i sin prolog:
”med Sovjetunionens och Jugoslaviens upplösning behövde USA en rad nya utposter för att stabilisera regionen och få fotfäste för amerikanskt inflytande i områden där Sovjet lämnade ett vakuum”.
Men det visade sig bara vara ett klagomål om budgetnedskärningar och den resulterande nedläggningen av ambassader och avskedandet av erfarna yrkesdiplomater.
Syftet med boken verkar vara att bekräfta uppfattningen hos etablissemangets diplomater att deras arbete är avgörande för att förhindra eller att få ett slut på väpnade konflikter. Han hävdar att trots lärdomar från Vietnamkriget har hela professionen varit under attack i mer än 30 år. Detta i sin tur leder till en minskning av USA:s förmåga att hantera krissituationer. Hans idol Holbrooke (som förresten också råkade vara rumskamrat med Petraeus i Saigon i början av 70-talet!) hålls fram som bevis för att blodbadet stannade av i Jugoslavien när Bill Clinton gav honom fria händer att agera, till skillnad från Obama i Afghanistanuppdraget.
Det finns ett fel i hans grundläggande antagande att diplomater alltid vill ha fred och att generaler alltid vill ha krig. Detta är en förenklad, ytlig generalisering. Inte i något land är alla militära ledare alltid beredda att offra sina truppers liv i onödan för att uppnå de mål som deras politiker sätter. Och ofta kan diplomater vara mer krigiska och hänsynslösa än befälhavare på olika nivåer. Experterna är inte alltid överens om val av handlingsalternativ. Detta gäller främst om vad som kommer först, att prata om fred eller att handla militärt. Och säkerligen handlar det även om balansen i besluten som behövs för att bäst främja deras målsättning. En del människor skulle på allvar även hävda att USA inte alltid är intresserat av fred utan istället vill skapa kaos för att förhindra en annan utveckling. Mellanöstern är ett område som de ofta spekulerar om.
Det borde inte råda något tvivel om att det inte enbart är en pacifistisk synpunkt att det är lika viktigt att prata om fred som det är att prata om krig, att förtroendeskapande åtgärder behövs för att få fiender att prata med varandra, eller att investeringar i utveckling är fundamentala. Det är uppenbarligen en bättre strategi för att vinna vänner än intervention i andra länder. Men fem miljarder dollar i civilt bistånd till Ukraina resulterade inte i en fredlig utveckling eller i att mildra de ryska ledarnas oro för sina gränser. Det är naivt att inte förstå att NGO:er ofta används i undermineringssyfte.
Modern historia visar att en annan lärdom kan dras. Ingenting sker i ett vacuum. Vad som händer på marken i en väpnad konflikt är avgörande för de alternativ och möjligheter som står till buds för diplomater. Situationen för interventionens och aggressionens offer är långt mer komplicerade. Problemet har oftast varit att USA inte velat erkänna att det inte finns någon väg att uppnå seger, att deras strategi totalt har misslyckats. Konsensus om detta sätt att resonera dominerar etablissemanget (eller om man vill, ”den djupa staten” av diplomater, militären, CIA, politiker och deras uppbackare i industrin). Detta inkluderar en Bush, Obama, Clinton, Holbrooke och även deras lärjungar som Farrow. Att politiker som Reagan drog sig ur Libanon blev ett undantag, det hände bara när händelser dikterade annorlunda. (Gorbatjov konfronterades med en liknande verklighet i Afghanistan.)
Vietnam är ett bra exempel. Holbrooke var en del av den amerikanska delegationen till fredsförhandlingarna i Paris. Det var inte USA:s diplomati som gjorde att konflikten tog slut. Snarare var det USA:s militära nederlag, inklusive det stora antalet amerikanska flygplan som sköts ner under deras julbombningskampanj 1972, ett faktum som ofta förbises men som övertygade Nixon att det inte längre fanns något alternativ. Fredsfördragets första stycke 1973 hade exakt samma lydelse som fransmännen tvingades acceptera 1954 – Vietnam var ett odelbart land. Tre miljoner människor hade dödats innan USA var tvunget att offentlig medge detta faktum.
I Dayton hade USA kunnat behålla sitt grepp om Kroatien. (USA hade lett operationer i kroaternas militärhögkvarter.) Men de kunde inte besegra serberna i Serbien eller i Bosnien-Hercegovina. Det blev vapenstillestånd och fredsavtal först när USA accepterade denna verklighet. Och i 80-talets krig mellan Irak och Iran kunde fredssamtal göra framsteg bara när det stod klart för båda länderna att motparten kunde försvara och upprätthålla sina gränser med militär makt. Detsamma är sant efter 15 års krig i Afghanistan. Det är inte rädslan för att tala med talibanerna som förhindrar framsteg. Det är vägran att inse USA:s militära nederlag. I Syrien är det ryska missiler, flygplan och militärt stöd som garanterar att utomståendes, främst USA, intervention och stöd till terrorister inte blir framgångsrika.
Kapprustningen, speciellt med kärnvapnen, är ett hot mot mänsklighetens överlevnad. Men i en tid när stormakterna hotar och kränker nationernas suveränitet måste även idealister inse att länderna behöver ha kapacitet att försvara sitt oberoende. Ett starkt försvar är inte nödvändigtvis ett tecken på militarism. Farrow pekar på Kina som exempel på en mer än tiofaldig utgiftsökning på diplomati jämfört med USA. Detta inkluderar en tung kinesisk satsning på FN:s fredsbevarande styrkor. Vad han bortser från är att Kina också för att vara i en position att undvika krig har ökat sitt sjö- och luftförsvar för att göra det mer effektivt mot USA:s provokationer. Detta gör att Kina kan bedriva en politik för att dämpa väpnade konflikter på andra områden. En kinesisk ledare påpekade en gång att ”politisk makt växer ur en gevärspipa” [2]. Kanske kan insikten om denna sanning vara viktig för att förstå internationella relationer, även för oss som bekämpar krigshetsarna.
NOTER
[1] David Petraeus, född 1954, amerikansk general och chef för CIA 2011-2012.
[2] Uttrycket tillskrivs Mao Zedong (1893-1976) och kan sägas vara en kinesisk variant av den preussiske militärteoretikern Carl von Clausewitz (1780-1831) berömda formulering att ”krig är politikens fortsättning med andra medel”.