Ledare

VÄRDET MED SVERIGE – OCH VÄRNET OM SVERIGE. VAD ÄR DET EGENTLIGEN VI VILL FÖRSVARA?

Av Anders Björnsson

 

Anförande hållet vid konferensen ”Nordiska fredssamtal” i Degerfors 18 maj 2018.

När man slår vakt om en sådan sak som det nationella oberoendet, kan det vara bra att veta vad det är man slår vakt om. Det kan ju inte bara vara en absolut princip, för naturligtvis går det inte att tänka sig ett samhälle som är helt oberoende av omvärlden, till exempel när det gäller handel, utbyte av kunskaper, turism och så vidare. Nationellt oberoende är inte samma sak som isolering. Men man måste kunna förklara vad det är som hotas eller försvinner om oberoendet på den politiska arenan – den statliga suveräniteten – upphör eller naggas i kanten. Annars blir parollen en floskel. Vad är det vi, potentiellt, skulle gå miste om då?

Det har väldigt litet med självgodhet att göra – kanske har det med stolthet att göra.

Här vill jag ta upp en aspekt av detta, nämligen behovet av att göra reda för vad det är som är bra och förtjänstfullt med det svenska samhället – i och för sig och vid en internationell jämförelse. Det finns en långvarig ovana, som periodvis har styrt den politiska debatten, att lyfta fram brister och ofullkomligheter i det svenska samhällsbygget – till den grad att det friska och förnuftiga har hamnat ur blickfånget. Detta är allmänt sett en fallgrop för alla samhällskritiker, att haka fast vid det som är negativt eller det som utvecklas åt fel håll. Men att kritisera betyder bokstavligen att granska, inte att fördöma och inte att förkasta.

Den här distinktionen har man inte alltid velat förstå. Om vi går igenom ett antal årgångar av Clarté eller Folket i Bild/Kulturfront, så ska vi finna att svartmålningarna av det svenska samhället, liksom av den svenska politiska kulturen, har varit legio. Jag har själv lämnat flera bidrag till den genren. Samma gäller på högerkanten, där det har funnits och finns många aktiva föreningar för Sverigehatarnas vänner. Hur löjligt är till exempel inte det svenska alkoholmonopolet? Och hur skrattretande var inte Statsapoteket? Hur usel är inte den svenska skolan, den svenska polisen? Hur farlig har inte den svenska invandringspolitiken varit? Ja, ibland kan det vara svårt att veta vad som är höger respektive vänster i de många dysforiska Sverigebeskrivningarna.

Håller alltså Sverige på att gå under, eller är det lika bra att det gör det?

Låt mig säga: jag accepterar inte frågeställningen. Den är påtvingad och uttryck för en defaitism som inte sällan gör sig gällande i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Där kan det heta att Sverige inte kan stå utanför ett krig mellan stormakter. Men om vi blir indragna i ett sådant krig – med eller mot vår vilja – är det rätt sannolikt att vi som nation och samhälle kommer att gå under. Det får inte ske. Det sägs att vi inte har en chans om vi blir angripna. Det är nederlagstänkande. Då kan man lika gärna lägga sig ned och dö.

Det är därför som jag inte accepterar frågeställningen.

Alla ska vi dö, men vi behöver inte fördenskull påskynda döendet.

För att bli konkret och anknyta till titeln på mitt anförande: Vad betyder försvaret av nationellt oberoende för dem som bor i Sverige, låt mig kalla det: från en folklig intresseståndpunkt? Vad betyder det politiskt och praktiskt?

Det betyder att vi är rädda om och värnar några saker som faktiskt är bra eller mycket bra med Sverige, men också att vi skapar förutsättningar för att saker och ting som kanske inte är så bra kan förbättras. Vad syftar jag då främst på?

Det är i grund och botten sådant som vi ofta tar för givet och därför inte alltid tänker så mycket på. Men det man inte tänker så mycket på kan lätt falla i glömska och bli på något sätt sterilt eller obsolet och svårt att ta ställning för, ta strid för. Jag ska ta upp några punkter.

Ett generellt drag i det svenska samhället, som skiljer det från många jämförbara samhällen, är förmågan till sammanhållning. Den har inte infunnit sig utan vidare. De svenska bondeupproren och stormannakonflikterna var nog så blodiga. Men efter senmedeltiden tynade de bort. De kostade för mycket. De fyra riksstånden träffades på riksdagen, en politisk förhandlingskultur infann sig. Extrema politiska rörelser har haft dåligt fotfäste i vårt land. Revolutioner och statskupper, som 1809 och 1772, var varit relativt oblodiga föreställningar. Det betyder inte att det inte har förekommit klasskamp, men den har i allt väsentligt tagit institutionella former. För riktigt omvälvande saker har det gärna krävts ett majoritetsbeslut i kommunalfullmäktige åtminstone – det brukade journalisten och Per Albin-biografen Anders Isaksson alltid hävda.

Ett annat drag i den svenska samhällsmodellen är den relativa frånvaron av korruption. Svenska ämbetsmän har i allmänhet varit oväldiga, åtminstone sedan början av 1800-talet. Mutor och sportler försvann relativt tidigt i den svenska statsförvaltningen, och överträdelserna har därför ansetts som särdeles svårartade, aldrig som business as usual. Sverige, liksom den forna svenska riksdelen Finland, ligger därför alltid i topp vid internationella rankningar som mäter graden av transparens och rättssäkerhet. Man misstror inte sina myndigheter, och när de åsidosätter lagar och förordningar och god förvaltningssed blir det ett jäkla liv.

En viktig anledning till att vi har en sådan här myndighetskultur är Sveriges långvariga tradition av offentlighet och tryckfrihet. Med 1766 års tryckfrihetsförordning försvann den politiska censuren och principen om allmänna handlingars offentlighet infördes. Den reformen blev en nagel i ögat på ämbetsmän och politiker. Svenska folket fick en grundlagsskyddad rätt att kritisera – det vill säga att granska – sin överhet. Det har gjorts många försök att kullkasta den ordningen sedan dess, men i de allra flesta fallen har de misslyckats. Man kan säga att försöken hela tiden pågår, men det gör också vaksamheten, det publika skyddet av denna fundamentala rättighet. I Sverige är offentlighet huvudregeln och sekretess undantaget; i flera jämförbara länder är det tvärtom.

I Sverige står medborgarsamhället – man säger ibland något missvisande civilsamhället – starkt. Man har kallat Sverige det föreningstätaste landet på jorden. Den frivilliga organiseringen av människor utgör en motvikt till den offentliga makten. Den svenska staten är inte stark, om man jämför med exempelvis Frankrike eller Storbritannien, det är samhället som är starkt hos oss. Snart sagt varje gruppintresse tenderar att få sina organisatoriska uttryck. Man utser representanter, och detta sker underifrån. Man ingår koalitioner, på frivillig basis. Vi har ingen lagstiftning eller registreringsplikt för ideella föreningar i vårt land. En mycket hög grad av frihet gäller på det här området. Sverige är också ett land som i modern tid inte har haft något partiförbud. Detta är säkert inte helt unikt men i vart fall – om man blickar tillbaka i historien – tämligen sällsynt. Motståndaren är sällan en fiende, oftare en samarbetspartner.

Medborgarsamhället har också varit en grund för bildning, också när det allmänna skolsystemet har sviktat eller varit orättvist. Vi har folkbibliotek och folkhögskolor. Vi har teatrar och föreläsningsföreningar. För några år sedan talade jag i Strömstads historieförening, om den österrikiske författaren Joseph Roth som jag då hade översatt till svenska. Strömstad är en kommun med 12 000 invånare. Historieföreningen har 400 medlemmar. Det kom 150 personer och lyssnade till mig, en Mister Nobody. Föreningen har också en nål, som jag bär på kavajuppslaget idag. Det finns hundratals, ja säkert flera tusentals sådana här föreningar – bildningsnoder – i vårt land. Det är ett rikt kulturarv, värt att slå vakt om.

Medborgarsamhället är faktiskt samtidigt grunden för social trygghet. Facken har drivit fram goda löneavtal och arbetslöshetsförsäkringar – och har kunnat göra detta därför att en majoritet av arbetskraften är fackligt organiserad. Vi har sedan andra världskriget haft en tradition av socialt bostadsbyggande – med allmännytta, kooperativt boende, bostadsrätter. Det finns hyresgästföreningar och bostadsrättföreningar, typiska folkrörelseskapelser. Och i Sverige har kvinnor kämpat för rätten till arbete, för dagbarnvård, för aborträtt, för en mycket generös, betald föräldraledighet. Även sjukvården är förhållandevis tillgänglig och billig. Visserligen har det skett nedskärningar och privatiseringar av det allmänna inom socialsektorn i vid bemärkelse, men fortfarande finns det ett betydande motstånd i opinionen mot vinster inom vård och omsorg – vinster som vanligen inte inhöstas på marknaden utan genom bidrag från stat och kommun.

Jag kunde ha gjort den här uppräkningen längre. Och en sak borde ha funnits med på listan, som efter hand har bortfallit men som är en grundbult. Det är folkförsvaret, den allmänna värnplikten. Den var under hundra år en integrerad del av den svenska modellen. En försvarsmakt som rekryterades underifrån. Plikten som en solidarisk handling. Massarmén som krigsavhållande. Ett värn för vårt demokratiska samhällssystem – hur många brister man sedan må tillskriva det systemet. En försvarsorganisation med stor kompetens från livets alla områden och med uppbackning av landets medborgare. Förlusten av värnplikten har gått hand i hand med den politiska viljan att lägga vårt lands öde i händerna på krigsvilliga stormakter och militärallianser. I vårt närmaste grannland Finland, som liknar oss i nästan alla avseenden, har man sett till att inte hamna i den situationen.

Folkförsvaret behövs för att det svenska – och nu talar jag inte om det etniskt svenska – inte ska gå om intet. Folkförsvaret är smidigt, billigt. Det kommer inte att kunna användas till angrepp. Det kommer inte att kunna sättas in mot det egna folket. Det kommer att finnas i hela landet och inte bara på några få platser. Det stärker medborgarandan. Det befrämjar den sociala integrationen och har en otvetydig jämlikhetsaspekt. Vill man till exempel skydda sig mot så kallade cyberhot, kan man inte avstå från människor som har sin dagliga gärning inom it-sektorn. Om det uppstår katastrofer i vårt samhälle, måste många välövade människor kunna sättas in i försvarsorganisationen. Det här är en överlevnadsfråga.

Sverige är ett rikt land. Det är värt att försvara, och det måste få kosta. I slutet av 1960-talet var försvaret av landet den andra största posten i statsbudgeten. Så är det sedan länge inte. Försvarsnegativismen firade triumfer på sexti- och sjuttitalet. ”Vägra döda, vägra värnplikt” hette en antologi på ett tidstypiskt tema. Förståelsen för att den svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken krävde ett mycket starkt försvar – inte bara militärt, utan också civilt, med skyddsvärn, hemvärn, frivilligorganisationer – började avta. Den politiska vänstern var pådrivande i den här processen.

Det måste ske ett omtänkande, och det har redan inletts. Avvecklingen av folkförsvaret skedde parallellt med att svenska krigare sändes ut till strid i främmande land. Det borde ha blivit en ögonöppnare, och blev det säkert för många. Samtidigt började vår traditionella alliansfrihet – som på det politiska planet inte hade varit en partiskiljande fråga – att ifrågasättas. Detta har tärt på den nationella sammanhållningen. Vi har fått ett allianspolitiskt komplex som strävar efter makt – regeringsmakt och makt över opinionen – hittills dock med begränsad framgång.

Nu – och just därför – måste medborgarsamhället reagera och agera. Vi som sedan drygt tre år tillbaka driver sajten alliansfriheten.se anser att försvarsfrågan är en första rangens demokratifråga. Vårt samhällssystem hänger på freden. Freden hänger på att vi kan och vill försvara oss. Och den viljan bygger på att vi har mycket att vara rädda om och försvara.

Tidningen Folket i Bild/Kulturfront hade för några år sedan en artikelserie om svenska hjältar. Själv skrev jag där om Lars Kruth, teckenspråkets pionjär i vårt land. En frimodig och okuvlig människa. En individ att vara stolt över. Det finns många sådana svenskar. Deras insatser bidrar utan tvivel till en allmän försvarsvilja, en anda av motstånd och uppoffring, ja kanske rentav ett kollektivt hjältemod.

Och det är bland annat därför som man inte bör tala tyst om vad som är bra med Sverige. Andra skulle till min uppräkning kunna lägga: den sköna svenska naturen, det goda brännvinet, folkmusiken och det svenska sångarundret, de kreativa forskarmiljöerna, vår långa historia av internationalism och uppbackning av FN-systemet, vårt sympatiska nordiska grannskap.

De här mötena i Degerfors är också ett föredömligt uttryck för vårt svenska – ibland kanske litet träaktiga – sätt att samtala, överlägga, komma till resultat också när man är oenig. Jag utgår från att alla som har lyssnat på mig i eftermiddag inte är eniga med mig om allt. Men jag tror ändå att vi kan finna vägar som bär framåt i den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen. En del av sina käpphästar bör man kunna hålla i stallet.

Också detta är en första rangens fråga.