Ledare XXXI

Slutord

Per-Olov Käll

1. Avslutande ord

Detta är den sista ledaren jag skriver i Förr och Nu. Skälet är mycket enkelt: allt har sin tid! (Predikaren 3:8) Och då praktiskt taget samtliga av oss som de senaste åtta åren redigerat denna tidskrift också var med i redaktionen redan på ”gamla” Förr och Nu:s tid (mellan 1975 och 1996) är det lätt att inse att åldern har börjat ta ut sin rätt. I detta läge väljer vi att avsluta vårt arbete medan vi alltjämt finner ett nöje i det. Serien Förr och Nu Årsbok – där för närvarande årsboken för 2020 sammanställs – avser vi dock att färdigställa, (t o m 2024 rör det sig om åtta årsböcker).

Det kan tilläggas att flertalet nummer av ”gamla” Förr och Nu kan läsas i PDF-format under rubriken ”Arkiv” på vår hemsida, Arkiv – Förr och Nu.

Om några eventuellt är intresserade av att driva nättidskriften Förr och Nu – Tidskrift för en folkets kultur och historia vidare är man välkommen att höra av sig till red@forrochnu.se.

2. Ett historiskt minne

Mitt första tydliga politiska minne hänför sig till Sovjetunionens invasion av Ungern. Denna ägde rum i november 1956 och var ett svar på det ungerska folkets missnöje och uppror mot den kommunistiska diktaturen, ett uppror som inletts ett par veckor tidigare. Jag var nio år och lade märke till att min far – med en bekymrad min – lyssnade till radiorapporteringen om de dramatiska händelser som pågick i Budapest. Han uttryckte oro över att stridigheterna kanske skulle kunna sprida sig och resultera i ett nytt europeiskt storkrig. Inte så olikt situationen idag när miljontals européer undrar över vart kriget i Ukraina ska ta vägen? På väggen i mitt rum hade jag en världskarta där jag kunde se var Ungern låg. Ett inte alltför stort land i mitten av Centraleuropa och omgivet av en hop av andra relativt små länder. Men det land som tycktes bestämma över alla länder i östra Europa och som dirigerade själva händelseutvecklingen, var det jättelika Sovjetunionen. Inför detta land kände alla, inte minst min egen familj, en viss dov fruktan. Hur motiverad denna fruktan var kan diskuteras, men hade utan tvivel sin grund i att man inte riktigt visste vad det mäktiga landet kunde hitta på i en tillspetsad situation. Landet hade ju gått segrande ur det senaste världskriget och kunde rikta vägande anspråk på de länder som slutit upp på Tysklands sida. Ungern var – i likhet med Finland – ett sådant land. Ungefär så såg min politiska världsbild ut vid denna tidpunkt.

Det skulle dock visa sig att min fars oro antagligen var överdriven. Numera vet vi att Sovjetunionens dåvarande ledare Nikita Chrusjtjov (1894-1971) – trots en bullersam framtoning − var en försiktig politiker. Innan inmarschen i Ungern hade han hört sig för att Washington inte skulle sätta sig till militärt motvärn. Dessa underhandlingar, som naturligtvis var hemliga, skedde med den svenske ekonomiprofessorn och socialdemokratiske politikern Gunnar Myrdal som ombud. Huruvida den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien i augusti 1968 eller i Afghanistan 1979 förgicks av liknande sonderingar vet jag inte. Omöjligt är det väl inte. Jag håller dock för mindre troligt att Putin i förväg skulle ha anhållit om klartecken från väst före sin invasion i Ukraina i februari 2022. Han tycks snarare ha räknat med att USA/Nato inte skulle engagera sig i öppet militärt motstånd mot Ryssland i konflikten. Vilket de likväl kommit att göra, i varje fall på ett indirekt sätt.

Ungernupproret 1956 skulle visa sig historiskt förebådande, då det vittnade om Sovjetunionens bristande popularitet i Östeuropa. Upproret var inte heller det första i sitt slag. Tre år tidigare, sommaren 1953, hade arbetarna i Berlin rest sig mot DDR-regeringens krav att de skulle öka sin arbetsinsats (med 10%) utan att erhålla motsvarande höjning av lönen. Resningen inträffade sedan Stalin avlidit i Moskva några månader tidigare. Drygt trettio år senare föll Berlinmuren för gott och strax därpå Sovjetunionen självt. Under mellantiden, sommaren 1964, hade dock Nikita Chrusjtjov passat på tillfället att besöka Sverige och tillsammans med den svenske statsministern Tage Erlander testat årorna i den bekanta Harpsunds-ekan. Innan den sovjetiske ledaren dök upp på det idylliska Harpsund i Mellösa socken i Sörmland hade han ställts mot USA:s president John F Kennedy under den dramatiska Kubakrisen i oktober 1962. Även denna gång sökte stormaktsledarna undvika en öppen konfrontation i form av ett möjligt kärnvapenkrig genom hemliga underhandlingar. Kennedy och Chrusjtjov uppehöll kontakten med varandra genom brevväxling.

3. En vacklande hjälte

En viktig aktör under den ungerska revolten var den kommunistiske politikern Imre Nagy. Denne var född 1896 i en lantlig familj i Kaposvàr i sydvästra delen av Kungariket Ungern inom dåvarande Kejsarriket Österrike-Ungern. 1958 anklagades han för landsförräderi och avrättades genom hängning. Nagy, som var en relativt oortodox kommunist, hade efter 1917 års oktoberrevolution anslutit sig till bolsjevismen. Under stora delar av 30-talet och det 2:a världskriget vistades han i Sovjetunionen och fick där sin huvudsakliga politiska skolning. Strax före krigsslutet återvände han till Ungern och utnämndes till jordbruksminister. En landreform gjorde honom populär bland de ungerska bönderna, och 1953 hade han stigit i graderna till regeringschef och gjorde uppskattade försök att avlägsngera partiets hårdföre generalsekreterare Mátyas Rákosis (1892-1971) från dennes post. Nagys reformvänliga kommunism väckte dock ont blod inom det ungerska partiet såväl som i Moskva och i april 1955 avsattes han från posten som regeringschef.

Det ungerska kynnet passade illa ihop med det kommunistiska styre som påtvingats landet efter kriget. Genom Nikita Chrusjtjovs så kallade ”hemliga tal” i februari 1956 i vilket han fördömde Stalintidens brott, tycktes en era av liberalisering ha inletts. Den 22 oktober sammanställde studenter vid Budapests tekniska universitet en lista med 16 politiska krav, som de ville se uppfyllda. En av punkterna, den tredje, krävde att Imre Nagy återinsattes som premiärminister. Framåt kvällen samlades stora skaror av missnöjda arbetare och studenter i staden. I likhet med chilenaren Salvador Allende ett knappt decennium senare (september 1973) var av allt att döma Nagy ingen ”naturlig” upprorsledare och tvekade i det kritiska ögonblicket att ställa sig i spetsen för upproret. Han övertalades dock att bege sig till parlamentet, där han höll ett tal och uppmanade demonstranterna att hålla sig lugna, lägga ned sina vapen och överlåta åt partiet att hantera situationen. Nagy hamnade därför i kläm mellan folkets önskemål om politisk förändring och ett splittrat och delvis vacklande ungerskt kommunistparti. Han sökte nu återvinna initiativet genom ett antal demokratiska reformer: icke-kommunistiska politiker tilläts ta plats i regeringen, den fruktade hemliga polisen (ÁVH) upplöstes och den 1 november meddelade Ungern genom FN sitt utträde ur Warszawapakten. Några dagar senare inleddes den sovjetiska invasionen. Nagy jagades på nytt bort från den politiska makten och tog sin tillflykt till Jugoslaviens ambassad i Budapest. Genom falska förespeglingar lurades han efter ett par veckor ut från ambassaden, arresterades och deporterades till Rumänien. Så småningom återfördes han till Ungern och dömdes i juni 1958 i en hemlig process för landsförräderi till döden. Han och hans meddömda hängdes i fängelset och begravdes i omärkta gravar. Det skulle dröja ytterligare trettio år (trettioett för att vara exakt) innan Imre Nagys rykte återupprättades i Ungern. Det skedde vid ett möte den 16 juni i Budapest och en av talarna var den då unge Viktor Orbán, idag Ungerns premiärminister.