Om Martin Heidegger
Lasse Ekstrand
Lasse Ekstrand har tidigare medarbetet i Förr och Nu med en artikel om den (öst)tyska författaren Christa Wolf (nr 3, 2023). Här tar han sig an den inflytelserika – och kontroversiella – tyska filosofen Martin Heidegger. Till dem som lär ha påverkats av Heidegger hör Jean-Paul Sartre i dennes existentialistiska filosofi.
Martin Heidegger (1889-1976) har svenska intellektuella haft svårt för, närmast instinktivt avfärdat som en persona non grata. Beröringsskräck har präglat förhållningssättet. Bort, du obskyra figur!
Och då bortser jag från de lojala bärarna av den begreppsanalytiska filosofi som hegemoniskt dominerat vid universitetens filosofiska institutioner. Och som medförde att jag snabbt som ögat lämnade institutionen i Upsala, efter att nyfiket ha kikat in där.
Jag hade faktiskt umgåtts med funderingar om att studera ämnet men lockades inte av den snäva, exkluderande inriktningen. En smak av något anemiskt häftade vid verksamheten, om än med uppburna namn på anställningslistan, såsom Ingemar Hedenius och andra i offentligheten förekommande.
En anpassande ambition att innanför institutionens väggar inordna filosofin under rubriken Vetenskap. Med klarhet och begreppsoperationalisering som ledstjärnor. [1] Vakthållning iakttogs strikt av universitetsfilosofins gatekeepers gentemot det som, otvivelaktigt med en nedlåtande underton, gick under beteckningen den kontinentala filosofin – existensfilosofin – med ett ledande namn som Jean-Paul Sartre.
Existensen föregår essensen, grundbulten i denna filosofi. Vi kastas ut i världen som oskrivna blad som vi har att fylla. [2] Bakom Sartre återfinner vi Martin Heidegger. [3] Den sistnämnde har ansetts svårt komprometterad för att han tackade ja till att vara rektor 1933-1934 vid Freiburgs universitet, från vilket judar fördrevs, i Tredje riket. När vi besökte universitetet sommaren 1990, och jag spörjde om Martin Heidegger, möttes jag av besvärade miner från bibliotekspersonalen.
Anti-modernisten och den bondekonservative, teknikfientlige traditionalisten höll ett manande, närmast entusiastiskt, installationstal som rektor 1933, och som måste uppfattas som en okritisk hyllning av Führerns ledarskap och tusenårsprojektet. Heidegger var tillika medlem i NSDAP. Nazisterna fann honom dock ganska snart politiskt oanvändbar, ingen att indoktrinera den breda massan med.
Den kryptiska och svårtolkade Heidegger heter det ju i den dominerande schablonföreställningen om honom. Ett obekräftat rykte säger att vid ett tillfälle i Freiburg, när föreläsarens abstraktioner klättrat sig upp på svindlande höjder, svimmade en student av pur utmattning. Heidegger märkte ingenting, försjunken i sitt manus, lyfte inte blicken mot auditoriet. En typiskt tysk föreläsare, strikt uppläsande sin text såsom dessa enligt traditionen gör. Inga underhållande inslag, eller pedagogiska knep, för att fånga studenternas intresse.
Jag läser ånyo, osäker på vilken gång i ordningen, Heideggers opus magnum och huvudverket i hans produktion, Sein und Zeit. Utanför fönstret noterar jag, när jag motvilligt lyfter blicken från de magnetiska sidorna, en julihimmel som är blå och molnfri. Men jag kan bara inte vända den intellektuellt stimulerande boken ryggen och knalla ut i det ljuvliga vädret. Trots att det således inte är första gången jag försvinner in i den.
Men, för att travestera försokraten Herakleitos, en av Heideggers förebilder, man dyker inte ner i samma bok två gånger. Att ännu en gång återvända till Sein und Zeit, utgivningsår 1927, är att återuppta inhämtandet av själsligt kittlande impulser från detta kompakta mästerverk. Inte omedelbart lättsmält, men ett nödvändigt arbete för den som värnar om sin personliga och intellektuella utveckling. [4]
En process jag själv påbörjade som vänster-student i den eviga ungdomens stad sent 1960-tal. Och läste, på originalspråket nota bene, Heidegger närmast i smyg. För peststämplad var han, icke minst av vänstern, och bland dem fanns de som inte läst ett ord av honom, de vägrade halsstarrigt att närma sig Heidegger.
Heideggers Sein und Zeit i svensk översättning av Jim Jacobsson, bokförlaget Daidalos 2019. Häftad. ISBN 9789171735775
Omtumlad och yr, men stimulerad ända ned i hårrötterna – den unge kandidaten Ekstrand. Vid den allra första läsningen anade jag mer än jag begrep. Och det svindlade. Jag hade kommit något mycket viktigt på spåret, den bestående känslan. Omöjligt efter det att aldrig mer återvända till Heidegger för att förstärka vad jag redan vid första läsningen drabbats av. Och försöka applicera budskapet på mig själv.
Vad säger då Heidegger i Sein und Zeit? Om jag begår våld på hans mångfacetterade tankevärld genom att koka ned den till några grundpelare. Heidegger är ingen renodlad, akademisk filosof, om än med professorstitel. Han är en praktikens filosof, hans tänkande tillhör vardagen (vardaglighet är varje människas botten, för att omformulera Harry Martinson), det stannar inte högt uppe i något elfenbenstorn.
Filosofi och liv går hand i hand. De filosofiska frågorna är till syvende och sist existentiella. Glöm objektivitet bortom subjektivt omdöme och sensibilitet. Glöm metafysik och en utomvärldslig förklaring. Universella sanningsanspråk som överger individuell, konkret erfarenhet. Det instrumentella förnuftets herravälde över den påtagliga känslans vittnesbörd.
Heideggers landsman, sociologen Max Weber (1864-1920), varnade för avförtrollningen som enligt honom präglar den moderna tiden som en konsekvens av detta förnuft, denna kyliga rationalitetsform. Vi traskar – förnuftsbländade – mot polarnatten, enligt den kulturkritiska sociologiprofessorns metaforik. Den djupare meningen med allt har gått förlorad.
Homo mensura (Protagoras). Det filosofiska projektet startar, enligt Heidegger, med oss mänskliga varelser och vår ändlighet. Vårt varande – detta att vi är och vår undran om vad det innebär. Det handlar om det som Heidegger benämnde Dasein: att vara här, vilket är vårt ofrånkomliga öde. Och där börjar allt. Dasein – det centrala begreppet i Heideggers existensfilosofi.
Det enda som är säkert är den väntande döden – detta obestridliga faktum måste erkännas av och förankras hos var och en av oss som enskilda varelser. Det filosofiska projektet avslutas i och med döden. Inte någon annans död, inte allas, utan enbart min död.
Därmed upphör döden att vara trivial och allmängiltig.
Min ändlighet, att våga insikten om detta, pockar på ett ansvarstagande. Ur samma ändlighetsinsikt måste jag söka mina unika existensbetingelser.
Innan döden slagit till, förtjänar livet att levas reflekterande, i sökandet efter autenticitet (äkthet). Friheten som den autentiska, äkta, människan, hon som äntligen har slutat tala om sig själv som ”Das Man” och någon i allmänhet, eftersträvar, är förborgad i det dagliga livet. I hennes omsorg (Heideggers term) om detta.
Tillvaron förblir kuslig (unheimlich), som Heidegger uttrycker det. Och ångestframkallande genom obönhörligheten i existensens upphörande. Men vi har vågat göra oss levande och inte bara sovit oss genom samma tillvaro, genom olika förströelser och förvillelser hållit oss undan.
Livet blir egentligt, som Heidegger säger.
Plötsligt tas filosofin ut från det akademiska, förtorkade seminarierummet och blir vars och ens angelägenhet. Det som Heideggers mest begåvade student, tillika hans älskarinna, Hannah Arendt, underströk på läromästarens åttioårsdag 1969. (Se för allt i världen Margarethe von Trottas film Hannah Arendt, 2012, om ni inte redan gjort det!) I en, för oss alla, uppfordrande tolkning av Heidegger är det långt till nazism och unket människoförakt. Och slutsatsen infinner sig, kanske både häpnadsväckande och provocerande.
Alla kan bli en Heidegger. En över den hastigt förrinnande tillvaron reflekterande varelse. Innan det är för sent. [5]
NOTER
[1] Den logiska positivismens vetenskapsideal. Ett framträdande namn är A.J. Ayer med sin Language, Truth, and Logic (1936). Svensk översättning: Språk, sanning, logik (Almqvist & Wiksell, 1953).
[2] Se Varat och Intet. I urval. (Bokförlaget Korpen, 1983).
[3] Och före honom, förstås, Søren Kierkegaard. Den existentialistiska tankefigurens ledande gestalt.
[4] På svenska Vara och tid, översättning Richard Matz, Doxa, Lund 1981. Den senaste utgåvan på svenska är, som påpekats ovan, Jim Jacobssons översättning från 2019 på bokförlaget Daidalos.
[5] För den som vill tränga ännu längre in Heideggers tankevärld och hans originella begreppsmyntande, hans innovationsförmåga på det teoretiska planet, rekommenderar jag Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: filosofins stora årtionde 1919-1929. Walter Benjamin, Ernst Cassirer, Martin Heidegger, Ludwig Wittgenstein (Daidalos 2024, först utgiven 2018). Översättning Roy Jacobsson. Jag rekommenderar även Hans Ruin: Frihet, ändlighet, historicitet: Essäer om Heideggers filosofi (Ersatz 2013).