Recension
Bland gammelgäddor och inbillningskraft
Leif Strandberg
Ola Holmgren
Synerna och orden; Om Vilhelm Mobergs romankonst
254 sidor
Karneval förlag 2024
Utgivningsdatum 2024-06-25
ISBN 9789189494633
Gammelgäddan i Bjurbäcken var svårfångad. Ola Holmgrens bok handlar om den och annat som också är svårfångat nämligen den kraft som är självaste inbillningskraften. Boken är på 255 sidor, inte så lång alltså, men som det ofta är med Ola Holmgren är boken kunskapsdiger och kräver koncentration av sin läsare. Något annat är heller inte möjligt eftersom hans ambition är att beskriva en av vår tids stora diktare; en som var bångstyrig, jordbunden, lekfull, drömmande, produktiv, deprimerad, burdus och sensuell. Vi talar om Vilhelm Moberg, ”storstarken med folkviseögon” som Nils Ferlin beskrev sin vän.
Boken består av tre delar: en ansats med en problemställning, en inledning med några antaganden och centrala begrepp, samt den långa genomgången av Vilhelm Mobergs samtliga (!) romaner. Låt mig ta en sak i taget.
Ansats med ett problem
Både Holmgren och undertecknad är till åren komna. Vi har levt våra liv i Moberg-landet. Vi har läst böckerna, sett filmerna och lyssnat till pjäserna. Vi har levt oss in i och identifierat oss med personerna i Mobergs diktade världar; vi känner Karl-Oskar, Kristina, Ida, Raskens, Ragnar Svedje, mor Sigga, Valter Sträng och alla de andra som vore de våra syskon.
De ”har funnits jämt”.
Men så en dag gör författaren (och undertecknad) en upptäckt. Många känner inte alls till vem Vilhelm Moberg (1898 – 1973) var och vad stort han åstadkom. Detta blev tydligt 2021, när den nya filmen Utvandrarna går upp på bio. Det är en film som uppenbarar en total okunskap och oförskämd lomhördhet inför det verk som avsågs (?) att filmas. Holmgren skriver på sitt stillsamma, som det kanske anstår en professor emeritus, sätt: ”åskådaren är lyckligt ovetande om förlagan.” Så diplomatisk var inte jag efter att ha plågat mig genom nämnda film. Jag var ursinnig på gränsen till kolerisk och skrev en helt nedgörande recension hos lindelof.nu. Holmgren tar det, som sagt, lugnare men känner sig likafullt manad att agera: Det är ”hög tid att påminna om Vilhelm Mobergs romankonst”.
Där har vi ansatsen.
Inledning och antaganden
Därefter följer en inledning på 14 mycket viktiga sidor. Här får läsaren veta vad poetik, eller diktkonst, rent allmänt är ”att finna de rätta orden för vad han [diktaren] föreställer sig” och vad som är Vilhelm Mobergs väg till en sådan konst. Holmgren har stor nytta av Mobergs egna ord som bland annat står att finna i antologin Avsikter från 1945. I den återfinns en text som inte är särskilt känd, men borde vara det, med rubriken ”Betraktelse över romanskrivning”. Här etablerar Moberg begreppsparet synerna och orden (som också är titeln på Holmgrens bok). Först kommer synernas tid, skriver Moberg:
”Författaren bär inom sig den kommande romanen i form av syner som flammar upp, som slocknar och flammar upp igen /…/ osammanhängande bilder /…/ författaren går omkring och fabulerar utan ord.”
Sedan kommer ordens tid:
”Nu kommer skrivmaskinen med i fantasileken /…/ nu gäller det att ge synerna de rätta orden, att ge dem livet.”
Den här, av Moberg beskrivna, relationen mellan syner och ord är från 1945. Andra diktare och forskare har undersökt samma ämne och med liknande begreppspar: imagination and reality (Stevens), det förmedvetna och det medvetna (Freud), miget och jaget (Nørretranders), tänkande och språk (Vygotskij).
Denna Holmgrens inledning är guld värd. Den, och Mobergs text om romanskrivning bör förstås finnas med som obligatorisk kurslitteratur i varje skrivarkurs värd namnet. Den väcker många tankar och kan absolut vara en hjälpsam kompass vid skrivande och annan gestaltning. Själv kom jag att tänka på barnens lekar, något som har sysselsatt mig under många yrkesår. Lek liksom diktarkonst handlar om samma sak, nämligen inbillningskraft.
Leken och den paradoxala inbillningskraften
I leken beslutar sig barn för att bygga en annan värld bredvid den sinnligt upplevda världen. Barnen skapar sig därmed en föreställd värld – en imaginär värld. En sådan föreställd värld kan bara skapas med hjälp av tankar och språk (inte nödvändigtvis ord) och föreställningar. Leken blir en avancerad övning i att tänka bortom det sinnligt uppenbarade, att föreställa sig det som ännu inte finns. När det imaginära rummet ”är på plats” går barnen in i sin påhittade, föreställda värld och när de kliver in i den, blir de andra än vad de är. De blir vuxna, de blir chefer, de blir sjömän, sjuksköterskor, boktryckare… de går i roll. Vi kan även säga att de låtsas. Att låtsas att man är någon annan än den man vanligtvis är är en nyckelfaktor både i lek och lärande (och romanskrivande). Genom att låtsas vara någon annan lånar barnen något från denne andre. Lånandet underlättas genom imiterande. Barnet börjar göra, låta, säga och röra sig som han eller hon ännu inte är. Denna imitation innebär att barnet gör saker innan han eller hon egentligen kan det! Barnet agerar ett huvud högre än vad det är. Detta är den proximala utvecklingszonen, som Vygotskij talar om. Barnet gör redan nu saker som är på väg. Det finns i låtsandet och imitationen en relation mellan det som är och det som ännu inte är, men är på gång. (Ur ”Vygotskij, barnen och jag”, Strandberg, 2014) Så tänker jag mig att Moberg och Holmgren tänkte och tänker om syner och ord.
Romankonsten i romanerna
Från inledningen går Holmgren vidare med att syna Mobergs romankonst. Hur hanteras synerna, orden och inbillningskraften i Mobergs romaner? Nu kan ”de lyckligt ovetande” lära sig se skillnaden mellan djup romankonst och pekoral – om de vill.
Holmgren tar det från början. Han räds inte att belysa de tidiga romanerna (innan Raskens) som i många stycken (inte alla) är pekoral, exempelvis den ej utgivna Sigfrid Segerhuva. I dessa romaner får inte Moberg synerna att gå ihop med orden. I efterhand kan vi se att dessa texter är att betrakta som skrivövningar för det som komma skall. Värt att notera är att Moberg skriver dessa aktstycken under pseudonym, han låtsas skulle man kunna säga; han leker, han tränar, han misslyckas, skriver igen – men ger inte upp. Efter dessa år som bygdeförfattare (Holmgrens ord) är han redo. Redo för Raskens som kommer 1927. Nu har han också lämnat alla pseudonymer bakom sig. Det är Vilhelm Moberg som skriver Raskens. Han har till slut hittat relationen mellan synerna och orden. Men det har inte varit en lätt match. Holmgren visar hur svårt det kan vara. Han låter oss läsare ta del av tre olika versioner av episoden när Raskens Ida bjuder in Nergårds-Anna på begravningskaffe. Efter bearbetningar återstår till slut en tredjedel av den ursprungliga texten. Och då är text och undertext i samklang med varandra.
Jag minns när jag i tidiga tonår gick från Fem-böcker och Kapten Miki direkt till Raskens. Hur lätt det var! Det var förvisso många ålderdomliga ord (slinder, häck, däka) och det fanns en komplex huvudperson, men boken var likafullt lätt att läsa. Det var bara att kliva över tröskeln till soldattorpet, det imaginära rummet, och låta leken börja. Moberg hade redan riggat hela föreställningen!
Holmgren går som sagt genom alla romanerna och synar dem utifrån Mobergs förmåga till inbillningskraft och att hitta de rätta orden.
Läsaren får nu bekanta sig också med andra återkommande motiv (”ämnen” skulle nog Ivar Lo Johansson ha sagt) i Mobergs diktarkonst: skogsgångarmotivet från Rid i natt! och Mans kvinna, jorden och jordägandet, bonden i det moderna, individen som vantrivs i kulturen, källan, och så var det den där gäddan…
Vid den stora genomgången av emigranteposet och den efterföljande romanen Din stund på jorden, lyfter Holmgren (lite oväntat kanske) upp relationen mellan bröder: den drömmande Robert och den jordbundne Karl-Oskar (imagination and realitiy) och Albert och den döde brodern Sigfrid. I den sistnämnda romanen, Din stund på jorden, spelar återigen den svårfångade gäddan i Bjurbäcken en roll. Gäddan liknar PO Enquists berömda ”gröna hus” eller den svårfångade svärdfisken i Hemingways Den gamle och havet.
Gäddan i Bjurbäcken är nog själva oåtkomligheten, den är Intet. Och Albert talar med sin döde bror Sigfrid:
”Ur vattnet kom livet, men döden är livet, och den som vill det du gjorde skall mista det. Jag skall snart vara med där du är. Vi skall dela ett rum där vi är oåtkomliga.”
En dag i augusti 1973 går Moberg ner i detta vatten. Han lämnade en gigantisk kulturskatt efter sig. Ola Holmgren påminner oss om den skattkistan. Det är en viktig kulturgärning i ytlighetens och pekoralens tidevarv.
Söderhamn juli 2024
Kuriosa:
Jag blir inte klok på att Holmgrens bok och Karneval förlag använder samma omslag som användes för Berättelser ur min levnad, 1975, Delfinserien. David Tägtströms vackra målning av Vilhelm Moberg passar förstås bra. Men varför samma omslag? Det finns säkert någon mening med det.
Sen förvånas jag över att Ola Holmgren, som är stor kännare av Ivar Lo-Johansson, väljer att inte ställa Ivar Los text om Ämne och form (Till en författare, 1988) bredvid det Moberg skriver om synerna och orden. Möttes de två författarna någon gång? Talade de om det som Ivar Lo skrev om att ”Formen finns i ämnet. Men man måste förstås hitta den. Och det är det svåraste av allt”?
Leif Strandberg utbildade sig till psykolog vid Umeå universitet i slutet av 1960- och början av 1970-talet. I yrket har han arbetat med barn och unga på förskolor och skolor. Han inspirerades av den sovjetiske psykologen Lev Vygotskijs (1896–1934) kultur-historiska perspektiv och har skrivit böcker vad dennes teori kan innebära i praktiken. Han har även intresserat sig för litteratur som riktar sig till barn och recenserar därför kontinuerligt nya och gamla sagoböcker. Med sina norrländska rötter har hans intresse för författare från norr varit extra stort: Sara Lidman, PO Enquist, Torgny Lindgren, Bengt Pohjanen, Folke Isaksson m. fl. Han har varit engagerad i Folket i Bild-Kulturfront. Leif Strandberg är ordförande för Skrivare i Hälsingland som ger ut kvartalstidskriften Lokatten.