Kommentar till Jan Källs skolnovell
Knut Lindelöf, född 1945, driver sedan närmare två decennier den mycket respekterade bloggen lindelof.nu. Utmärkande för hans redigeringsstil är att han regelbundet tillåter motstridiga ståndpunkter komma till tals – även i starkt kontroversiella ämnen som t.ex. kriget i Ukraina – och därmed bidrar till att debatten får en i svenska media mindre vanlig bredd. Ursprungligen är Knut lärare och har genom åren varit en flitig debattör i skolfrågor, inte minst har han i flera böcker och skrifter ifrågasatt den svenska grundskolans utveckling. Knut tillhör grundarna av tidskriften Folket i Bild/Kulturfront i början på 70-talet. Hans skrifter om skolan beställs enklast via hemsidan och omfattar följande titlar:
Grundskola på grund: Scener ur en mellanstadielärares vardag. Prisma, Stockholm 1986. ISBN 91-518-1811-6.
Tack för idag, slut för idag: Kortmemoar om ett skolarbetsliv. Tintomara, Uppsala 2010. ISBN 978-91-978997-0-3
Kunskapsrörelsen: Larmet gick redan 1979. Kulturfront förlag (Libris anger ”Nomen, Visby”) 2015. ISBN 978-91-7465-812-5
Grundskola på grund II: Artiklar 1999 till 2021, Books on Demand 2021, ISBN–13: 978-91-8007-738-5
Jan Käll har lyckats med vad ingen – vad jag vet – hittills gjort; att gestalta (göra begripligt) grundskolans djupast liggande dilemma. Detta trots att skolan dissekerats på längden, tvären och på djupet – av alla, inklusive rikets skarpaste hjärnor – i mer än en generation.
Skolan – och då särskilt grundskolan – svävar och har alltid svävat mellan dröm och verklighet.
Å ena sidan hoppet om en bättre framtid för alla genom att de formbara små liven som där ska knådas till goda insiktsfulla medborgare i sant demokratisk anda. Beskrivet av huvudpersonen på följande sätt:
”I samma ögonblick som eleverna kliver över tröskeln till skolan förlorar deras sociala tillhörighet sin betydelse. I skolan är alla jämlika. Det är en av grundbultarna i det demokratiska samhället.
Det var sådant vi upprepade gånger fick till oss på lärarhögskolan. Jag tog orden på allvar. Jag finner dem alltjämt stora och vackra.
Varför skulle jag inte göra det?
Det är i skolan framtiden byggs. Det är vad vi skapar där som kommer att prägla morgondagens samhälle. Således är skolan en av samhällets viktigaste institutioner. Kanske den allra viktigaste.”
Men, å andra sidan har vi den bistra verkligheten som stört drömbilden i större eller mindre grad sedan skolan blev institution långt tillbaka i tiden. Det grova språket, de stökiga och avvikande (som vägrar låta sig enkelt knådas), de smutsiga, ovårdade, fula samt våldet som alltid funnits där latent, mer eller mindre synligt.
Man skulle kunna likna det vid pingstförsamlingen i Knutby, fast i jätteskala. Å ena sidan den överordnade hegemoniskt dominerande drömmen; sanningen om människan, och å andra sidan det skoningslösa våldet som till sist brakar loss när drömmen går i kras.
Vi vill så gärna tro. Vi vill så gärna drömma. Samtidigt är vi snara att avfärda de som drömmer på annat sätt än vi själva som just drömmare, troende eller idealister. Inget fel med det, för det är just i detta djupt mänskliga tillstånd som vi alla ständigt svävar, där vi efter förmåga måste dra personliga slutsatser, göra privata val – tänka själva. Inte viljelöst driva med strömvirvlarna efter en karismatisk ledare, mediernas riggade budskap, de folkvaldas etablerade politik – utan egen personlig reflektion och eftertanke.
Under mina 34 intensiva år i grundskolan skrev jag som en närmast besatt för att själv förstå vad jag var med om. Flera gånger försökte jag till och med formulera mig mera skönlitterärt gestaltande om det spänningsfält som omgav mig. Men det stupade alltid – förstår jag nu – på att jag satte mig själv i huvudrollen. Jag förmådde inte placera mig själv i någon av mina meningsmotståndares ställe. Det gjorde det lika ointressant som ett sommarprogram av en 25-årig OS-medaljör eller schlagerartist; jag, jag, jag…
Det här förstår jag när jag läser Jan Källs berättelse. Genom att sätta sig själv i en meningsmotståndares roll blir denna genast mer mångsidig, begriplig och till och med sympatisk. Slitningen mellan dröm och verklighet blir högst påtaglig. Men i det stora hela förblir allt för honom vid det gamla, ingen mjuk revolution som han drömmer om.
Lösningen blir att, istället för att vara kvar i verkligheten bland elever och kollegor, göra karriär och stiga i den närmast oändliga ideologiska och byråkratiska överbyggnaden inom skolan. Resultatet blir – precis som i verkligheten – att till slut går drömmen i kras.