Berta Hansson avbildar som det är – inte som det ser ut

Fredrik Elgh

I samband med en stor retrospektiv utställning i Umeå 1998 som visade Berta Hanssons konst genom decennierna skrev Västerbottens-Kurirens kulturredaktör Leif Larsson att ”Berta Hansson utan tvekan är en av Västerbottens mest folkkära konstnärer”. I det har han säkert rätt, även om konstnären både har djupa rötter i Jämtland och verkade i Stockholm i nästan femtio år. Hennes utbildning vid seminariet i Umeå, åren som lärare och konstnär i Fredrika med skolbarnen som självklara motiv i gripande teckningar, akvareller och oljor samt de djupa kontakterna med författar- och konstnärsvännerna i och ifrån Umeå, är alla mycket goda skäl för att instämma med Leif Larsson.

Ursprung och början

Berta Hansson föddes 1910 i Hammerdal, Jämtland. Redan från barnsben var hon intresserad av teckning och akvarellmålning men i en strävsam miljö i ett jordbruk med allsköns sysslor fanns inte så mycket tid över. Lyckligtvis fann hon ändå stunder för både skissblocket och läsning i böcker från sockenbiblioteket.
Genom sina föräldrar fick hon sin kärlek till musiken och därtill inblick i kyrkans värld. Berta Hanssons pappa Daniel Hansson (1869–1948) var kyrkvärd och hennes mamma Brita Hansson (1879–1926) var djupt troende, sjöng och spelade piano. Mamman var sjuk i tuberkulos och vistades på sanatorier långa tider. Berta Hansson hade ett mycket förtroligt förhållande till sin mamma och berättade i sina efterlämnade dagböcker att hon ”…var den enda som förstod mig – min drift att teckna, måla, läsa och sjunga”.

Berta Hansson fick impulser från flera håll. Hennes mormor spelade piano, något hon hade lärt sig av sin pappa Nils Blix, klockare, organist och fiolspelman i Hammerdal. Det fanns också en konstnärlig morbror i Görvik där Berta Hansson med beundran såg oljemålningar och allt som hörde till det hantverket.

I Berta Hanssons hem fanns ett femtiotal kolorerade koppartryck med bibliska motiv. De korten, som hon bar med genom livet, var hennes livs första medvetna bildupplevelse.

Mamman gick bort i tuberkulos då Berta Hansson bara var 16 år. Det var en mycket stor förlust för henne och snart därefter dog även en av hennes äldre systrar. Därmed kom krav på att axla husmorskapet på gården. Hon var inte beredd på det. Den unga Berta Hansson ville stå på egna ben, skaffa sig en utbildning och ta sig ut i världen. Detta löste hon på ett slugt sätt genom att framställa sig som oduglig när det gällde hushållssysslor. Hon berättar:

”Jag brände en ärtsoppa medvetet. De skulle komma in från slåttern och äta. Jag satt med en bok och förhärdade mig och lät fläsket och ärtorna brännas upp så det osade i hela huset.”

Pappan tyckte att hon var alldeles hopplös när det gällde praktiska sysslor och därmed öppnade sig dörren för en vidare värld. Berta Hansson studerade litteratur, språk och historia vid Sigtunastiftelsen (1927–1928), en mycket stimulerande tid för henne. Hennes bildlärare uppmuntrade henne att bli teckningslärare men fadern tyckte att det var tryggare att utbilda sig till folkskollärare och så blev det.

Lärarutbildning

Mellan åren 1930 och 1934 studerade Berta Hansson vid folkskoleseminariet i Umeå (dagens Minervaskola, Öst på stan). Den tidsperioden sammanföll med en ökande konstnärlig aktivitet i Umeå. Bland annat hade den första kvinnliga gymnasieläraren i Umeå, Maja Beskow, entusiasmerat flera unga blivande konstnärer. I Umeå fanns också Otto Wretling, konstnär och möbeltillverkare och hans konstnärligt intresserade barn och andra släktingar. Kjell Rosén, Stig Wretling, Kjell Wretling, David Wretling, Bertil Bajo Johansson, Olle Blomberg, Vera Frisén med flera var jämnåriga med Berta Hansson och i början av sina konstnärliga karriärer. Det fanns goda möjligheter till konstnärliga interaktioner, diskussioner och inspiration.

Vid seminariet fick Berta Hansson undervisning i teckning och målning men skriver att det inte gav henne så mycket kreativ stimulans. Det viktiga var i stället att hon fick

”…en obetvinglig längtan till målandet och [att jag] bestämde mig när de fyra åren var tillända att söka en tjänst i Lappmarken. Där skulle jag hitta exotiska motiv. Där skulle något av vikt och betydelse hända.”

Lärarinna och konstnärlig utbildning

Berta Hansson började sitt arbete i Fredrika kyrkskola 1935, bara en termin efter det att hon avslutat sina studier till lärare vid seminariet i Umeå. I det röda skolhuset i Fredrika fanns lektionsrummen på bottenvåningen och lärarnas bostäder en trappa upp. Med åren undervisade hon mer än 150 barn i årskurserna tre och fyra.

Berta Hansson berättar i dagboksanteckningar att kyrkskolan i Fredrika inledningsvis var en stor besvikelse. Skolsalen var mörk, påver och sliten. Men hon fann sig snart och ordnade med hjälp av små medel så att det blev trivsammare i klassrummet. Det kom upp nya gardiner, krukväxter i fönstren, en ny orgel inköptes och väggarnas smutsbruna färg livades upp med färgglada målningar som skolbarnen utfört. Pengar samlade hon och barnen genom tårtauktioner, sångframträdanden, teater med mera.

Senare skrev Berta Hansson att hon inte längre mindes hur hon hittade de konstnärliga värdena i sin skolsal men att där fanns en kraft som tog tag i henne och miljön blev en stor och outtömlig resurs. Hon började med att göra skisser av sina elever i skolarbete och lek och kompletterade så småningom med sina karakteristiska akvareller.

”Det var bara att ta för sig. Och det gör jag sannerligen. Dag ut och dag in med aldrig sinande aptit.”

Berta Hansson verkade som lärare i Fredrika fram till 1945, men då hade hon gjort ett långt avbrott för lärarvikariat och konstnärliga studier i södra Sverige. Hon vikarierade bland annat i Linköping och fick där nya insikter i oljemåleri av konstnären Leoo Verde via en ABF-kurs.

När vikariatet i Linköping var över bar det av till Visby där Berta Hansson varvade sitt lärarjobb med intensivt målande. Efter en termin fortsatte vikarierandet i Västerås ett par terminer. Där blev Berta Hansson elev hos konstnären Brita Nordencreutz. När även det vikariatet avslutades sökte hon ”äntligen” och kom in vid Otte Skölds målarskola i Stockholm där hon gick en termin 1940. Detta var en mycket intressant och nyttig utbildning för den blivande konstnären. Sköld var sträng och hade en tuff attityd men gav de bästa råden, bland annat att studera Ivan Aguéli. Uppriktig uppmuntran var viktiga inslag. I och med denna tid och förkovran ville Berta Hansson åter till Fredrika. Hennes längtan att få fortsätta att avbilda barnen, nu med oljan som ett nytt och kraftfullt uttryckssätt, var stark.

Det var nu hennes typiska och mycket uppskattade oljemålningar tog form. Eleverna fick sitta modell för sin lärarinna och resultaten är häpnadsväckande. Vi får se hennes elever i de lite dova färger som Berta Hansson själv sa kom sig av att de utfördes i de ganska mörka rummen i kyrkskolan, ofta i lampans sken, tidiga morgnar och kvällar. Med Berta Hanssons mjuka penselföring framträder barnen i sina vardagliga aktiviteter i skolan och på fritiden, på lektioner, i morgonbön, på skidor och i lek.

Mötet med barnen

I sina dagboksanteckningar berättar Berta Hansson om ungarna, tecknandet och målandet:

”En sorgligt svulten gäst är Hasse, som kommer upp till mig så gott som varenda frukostrast den här våren. Han gapar som en fågelunge, när jag stjälper i honom hans dagliga dos fiskolja. Och sen tuggar han i sig ett lass smörgåsar utan att det märks det minsta på honom. Medan han äter och dricker, ritar jag honom. Det har han blivit så van vid att han självmant poserar i olika ställningar som en yrkesmodell. Han lutar huvudet i den ena handen och i den andra och så i båda. Sjunker lättjefullt ihop i en bekväm ställning. Rätar på sig. Korta skiftande ställningar, avslappnade och disciplinerade omväxlande. Men alltid fina och intressanta, där det gängliga och förvuxna markeras. Jag får aldrig nog av Kalle. Griper bara efter nya papper. Måtte han inte tröttna på min fiskolja och min ivriga penna!”

och

”Jag undrar ibland om mina ungar finner något besynnerligt i mitt ständiga ritande och målande. Mitt aldrig sinande behov av modeller. Tycker de något, så är de finkänsliga och hänsynsfulla nog att aldrig visa det. De frågar inte, är aldrig nyfikna och ber att få se. Fnissar aldrig när de blir avbildade. Tar det fullständigt naturligt. Nästan varenda frukostrast ber jag någon följa mig upp och sitta för mig en stund. För det mesta blir det de som har lång väg hem och som äter sin matsäck i skolan. Greta med de skygga, vackra ögonen och den bleka hyn har jag fäst mig mycket vid. Hon förlorade sin mor för ett år sen. Det var inte bra för henne. Jag ska försöka få ta hand om henne. Se till att hon får lite hull på sin magra kropp samtidigt med modellsittandet. Hon är på tok för genomskinlig.”

Att barnen och deras personligheter fångade och fascinerade henne och lockade henne till att skildra dem i konsten råder det ingen tvekan om; ”Dessa fina, lite reserverade och tystlåtna, ofta vakna och begåvade barn.”

Men det var inte bara barnen hon målade. En rad landskap målade i olja ifrån den här tiden vittnar om en enastående färgbehandling. Berta Hansson skriver:

”Jag rusar uppför trappan och in i kammaren. Mitt allra heligaste. Klämmer upp färg på paletten, blandar och målar några timmar och är nära den fullständiga lyckan. Det var ett skogsbryn på andra sidan myren som satte fart på mig idag. Det stod i vårens speciella brunvioletta färg mot skarsnöns blekblå. Jag skvalpade nästan ut mjölken i byttan, så brått fick jag att komma hem kvickt med mitt synintryck i behåll.”

Hon producerade ödsliga, underbara landskap i relativt försiktig färgsättning som berättar om den tid och miljö hon verkade i. Och skrev:

”…jag samlar soliga, färgsprakande dagar i mitt sinnes skattkammare och blir lycklig av att måla.”

Hennes entusiasm över målandet och tecknandet går inte att ta miste på!

Och inför uppgiften som lärare var hon också stadig: ”Om jag har någon föresats som lärarinna så är det att alltid ta mina ungar på allvar. Det är jag skyldig dem och det måste de känna att jag gör.”

Det viktiga mötet

Hösten 1942 var författaren och konstnären Elsa Björkman-Goldschmidt på föreläsningsturné i södra Lappland och landade en kväll på busstationen i Fredrika där ingen fanns på plats att möta upp inför föredraget som snart skulle hållas. Där stötte hon av en händelse ihop med Berta Hansson som tog med henne till värmen i kyrkskolan. Elsa Björkman-Goldschmidt berättar själv om mötet i sin bok Den värld jag mött 1967:

”…jag följde med uppför en skranglig trappa, kom in i ett stort trevligt rum ovanför skolsalen – och blev stående framför en tavla som genast grep mig: allvarsamma barnansikten utan all fadd sötma, sparsam färgskala i fina toner. Jag kom att tänka på Olof Sager-Nelson, på Helene Scherfbeck …

”Hur i all världen kan den här tavlan ha hamnat här? Var har fröken fått tag på något så bra? ” frågade jag innan jag ens hunnit ta av mig.

”Jag har målat den”.

Det var början på en lång vänskap och också starten på Berta Hanssons publika konstnärskarriär. Med sig från sin föreläsningssejour i södra Lappland och Fredrika fick Elsa Björkman-Goldschmidt flera av Berta Hanssons dukar, teckningar och akvareller för att förbereda inför en tänkt utställning i Stockholm.

Debuten

Berta Hansson hade visat sin konst tillsammans med några västerbottenkonstnärer bland annat i Lövånger och Sundsvall innan det blev dags för debuten på galleri Färg & Form i Stockholm 1943, då på initiativ av Elsa Björkman-Goldschmidt. Den utställningen blev en formidabel succé både kritik- och försäljningsmässigt. Allt utom två målningar, som konstnären lyckades hålla för gallerichefens räkning, såldes och kritikerna var samstämt lyriska. En av de tongivande, Stockholmstidningens konstkritiker Gustaf Näsström, skrev att

”Kapitlet om barnet i svensk konst har fått ett nytt och särpräglat blad, fyllt av osminkat sanningssökande och varm inlevelse.”

Och om hennes färgbehandling, särskilt landskapsmåleriet skrev han:

”…inom sin genomgående mollskala rymmer det ett mycket rikt färgregister med tyngdpunkt i dovt dämpade eller silvrigt mjuka klanger av grått, blått och grönt, som sättes an med luddig penseleffekt över en stundom genomskimrande undermålning. Hon är redan en förbluffande säker kolorist, men hon nöjer sig inte med en raffinerad färgverkan, utan koloriten görs till förmedlare av ett lidelsefullt koncentrerat känsloinnehåll, som med sin lyriska innerlighet fyller även de minsta skisser och ger dem monumentalitet.”

Det var dock inte bara ros. Bland annat hade Gustaf Näsström skrivit om de påvra förhållandena i Fredrika och det föll inte alldeles väl ut bland den lokala befolkningen. Trots detta möttes Berta Hansson med stor uppskattning, särskilt av sina skolbarn, då hon återvände hem efter den lyckade utställningen i huvudstaden.

Flytten

Det blev ytterligare ett par år med skolbarnen i Västerbotten. Berta Hansson slets mellan den fasta förankringen i Fredrika med både lärarrollen och sina modeller, barnen, å ena sidan, och en längtan efter konstnärlig utveckling och kontakter i storstaden. Hon skrev till sin vän konstnären Vera Frisén:

”Man blir stundtals förtvivlat vemodig i denna vita ödslighet. På samma gång kan man känna sig lycksalig, smärtsamt lycksalig, över det sköna allvaret i all denna karghet. Jag undrar hur det ska gå med målningen den dag jag inte bär på dessa mänskligt att döma så trista lappmarkskänslor. Och ändå känner jag att jag måste försöka komma härifrån snart.”

Och i dagboken:

”Jag sliter mig i stycken som det är nu.”

1945 var det så dags att bryta upp. Det hade gått 10 år sedan Berta Hansson först anlände till Fredrika, mycket hade hänt och nu ville hon satsa på sitt konstnärskap helt och fullt.

Initialt styrde hon kosan till hemtrakterna och skrev att hennes

”…tanke och avsikt var att stanna hemmavid. Ta hand om far på gamla dar. Av en slump hade jag fått syn på en annons om ateljé i Bromma för kvinnlig målare. Jag sökte och fick ateljén. Inez Leanders stipendieateljé [1947–1951]. Far godkände att jag gav mig av i lastbil med mitt lilla bohag. I Bromma blev jag kvar i fyra år och sen var jag fast i Stockholm. Det blev Gröndal med Sara L.[idman] som granne i flera år. Det blev Vasastan och Östermalm och till sist 1975 ett 1600-talshus på Hornsgatspuckeln, Hornsgatan 34, hos Stiftelsen Konstnärshem.”

Berta Hanssons pappa uppmuntrade henne att acceptera stipendiet. Och varje sommar tillbringade hon i sin barndomsbygd, så småningom i sitt godtemplarhus i Håxås.

Utblickar och nya motivvärldar

Som för så många andra var fredsslutet 1945 en möjlighet till utblickar och nya resor och kontakter för alla som längtade ut i världen. Berta Hansson for ut. Först till Paris där hon lät sig inspireras av utpräglade kolorister som Paul Gaugain (1848–1903), Édouard Vuillard (1868–1940) och Pierre Bonnard (1867–1947) med flera.

Året efter bar det av till Egypten via Grekland och så åter till Paris 1949. Där fick hon, via Torsten Bergmark, kontakt med konstnären Jean Bazaine (1904–2001). Mötet med honom hade stor betydelse och ledde bland annat till att Berta Hansson testade nya formspråk, mer åt det abstrakta. Hon for vidare till Bretagne. Här fann Berta Hansson så kallade kalvarieskulpturer, där konstnärer återgett de tre korsen på Golgata, på torg och i medeltida kyrkor, som kom att inspirera henne mycket. Tillsammans med koppartrycken med religiösa motiv på kort som fanns i hemmet i Hammerdal ledde det in i en religiös motivvärld.

I Berta Hanssons måleri under 1950-talet introducerade hon nya motiv och abstraktionen tilltog. De delvis rutmönstrade bilderna som exempelvis litografin Spel och dans och de porträtt av Sara Lidman och Walter Ljungqvist som finns i bokförlaget Bonniers författarporträttgalleri, inrymt i villan Nedre Manilla på Djurgården i Stockholm, mötte en hel del kritik. Man tyckte att hon övergivit det som ansågs vara hennes storhet. Sådant bemötte Berta tydligt. Hon skrev bland annat att ”…jag hade kommit in i ett dödläge i måleriet”, att hon låtit sig inspireras under resorna utomlands och att det lett till nya uttryckssätt.

”Jag erkänner gärna att de senaste årens måleri, som gjort många människor upprörda och besvikna, skänkt mig själv stimulans, spänning och glädje. Kanske varit min räddning. Jag förbehåller mig rätten att måla annorlunda, eller vandra nya vägar om jag skulle hitta några som passar mig”.

Afrika

I sökandet efter ny inspiration begav sig Berta Hansson i början av 1953 med båt mot Sydafrika och Kapstaden i sällskap med Elsa Björkman-Goldschmidt som hon övertalat att följa med.

Vid ankomsten förskräckte de sydafrikanska raslagarna som innebar för dem att hela tiden vara på sin vakt och smyga med umgänget med svarta vänner.

Berta Hansson överväldigades av den nya kultur och de människor hon kom att möta under sin ett och ett halvt år långa vistelse i Afrika. Med samma entusiasm som karakteriserade hennes tid i Fredrika och barnen gav hon sig nu i kast med att teckna ned och bevara det hon såg i Afrika. Det är gripande när hon skriver att ”…den känsla av ensamhet i universum, av litenhet inför naturens väldighet, som tog struptag på mig när vinterhimlarna välvde sig över lappmarken, samma känsla erfar jag här under Södra korset.”

Berta Hansson påverkades starkt av det hon såg och upplevde under sin Afrikavistelse. När hon kom åter till Sverige omsatte hon det hon varit med om i sin bildkonst. Den monumentala gobelängen Tropik från 1957, vävd av bildväverskan och textilkonstnären Gunn Leander-Bjurström som Berta Hansson hade ett mångårigt samarbete med, hänger i foajén till Länsstyrelsen i Östersund, och är ett fint exempel på detta.

I samband med den första visningen av Tropik, på galleri Färg och Form i Stockholm, kunde man läsa följande i Dagens Nyheter:

”Den väven är inte bara skön dekor, den rymmer också den trasiga, bittra och protestfyllda bilden av dagens situation i Sydafrika. Hälsningsfrasen ’Kwasiway’, som på cikarangaspråket betyder ’jag har sett dig’, är för Berta Hansson det skönaste sättet att tilltala en människa. Just den frasen kan återföras på Berta Hanssons konst, där det väsentliga är att i djupaste mening ha sett en människa.”

Recensenten fångade både Berta Hanssons sammanfattning av det hon upplevt under sina arton månader i Afrika och hennes centrala tema genom livet och konstnärskapet, att se människan.

När Berta Hansson var i Sydafrika träffade hon den svenske biskopen Helge Fosseus. Tillsammans bestämde de sig för att starta en konsthantverksutbildning där, med det primära målet att skapa försörjningsmöjligheter främst för svarta kvinnor, men också för att värna och bevara den lokala kulturen. Berta Hansson ägnade mycket kraft åt detta under åren kring 1960. Hon engagerade ett ungt konstnärspar, Ulla och Peder Gowenius, som reste ner och startade en konstskola, Rorke’s drift. Ett stycke pionjärarbete!

Snart fanns material från Rorke’s drift på utställningar i Sverige, den första på Konstfack, ”Postlåda Zululand”, 1962, och sedan följde utställningar på Moderna museet, Nationalmuseum och Röhsska. En boll var i rullning med ursprung i Berta Hanssons afrikanska engagemang. Flera verksamheter startades, bland andra stiftelsen Afroart, som bildades 1967 på initiativ av Jytte Bonnier. Den lever än idag, sedan 2023 under namnet A world of craft.

Berta Hansson kom att hålla fast vid det afrikanska temat trots att hon aldrig återvände till Afrika. Under decennierna som följde utvecklade hon och använde sig av nya uttryckssätt. Bland annat komponerade och sydde hon applikationer och lät väva gobelänger från sina skisser. Den stora applikationen Uhuru (Frihet) är en stark berättelse om ojämlikheten mellan svarta och vita som ses på var sin sida om en växtbarriär där de vita framställs mot en bakgrund av sammet och i fina material medan de svarta får nöja sig med kaffesäckar.

Bibliska motiv

En tidig källa till Berta Hanssons bibliskt inspirerade konst var de medeltida, naiva kalvarieskulpturer som hon mötte i Bretagne efter kriget. Hon kopplade dessa direkt till de kolorerade koppartryck med bibelmotiv som fanns i hennes barndomshem och insåg att hon här hade en ”oförbrukad skatt” som var användbar. Det var också minnet av de många bibliska berättelser som hon fått sig till livs under barndomen som var en del av den här viktiga inspirationen. Motivkretsen följde henne sedan hela livet. Hon producerade tuschteckningar med ursprung i de bibliska berättelserna.

Detta togs vidare i mångåriga projekt, till exempel den stora applikationen Livets träd som tog sex år att utföra (1960–1966) i Berta Hanssons fina ateljé i Ede skans i Hammerdal. Det monumentala verket, som hänger centralt placerat i Hammerdals kyrka, innehåller tio scener ur både nya och gamla testamentet i en naiv och uttrycksfull stil. Centralt i verket är en stor lökväxt som representerar växtkraften hos livets träd. Livets träd som gobeläng, även denna vävd av Gunn Leander-Bjurström, invigdes 1963 i Umeå vid lärarseminariet där Berta Hansson fick sin utbildning och återfinns idag utanför hörsalarna i Humanisthuset vid Umeå universitet.

I arbetet med Livets träd sökte sig Berta Hansson tillbaka till barndomen. Hon mindes att hon alltid velat måla bibliska bilder. Hon ville

”   måla Jesus vandrande vid Gennesarets sjö. ’Och vattnet skall vara mycket blått’, […] Det är fortfarande barndomens fromma blå, jag söker. Denna gång i skapelsehimlen och det stora fiskafängets vatten. Jag försöker också vaska fram den röda färg som gick genom upplevelsen av Bibelns berättelser. Det var en nästan smärtsamt hög färg, som jag förband med paradisets äpplen, barnets födelse i stallet, intåget i Jerusalem och Kristi pina på korset.”

De religiösa motiven har Berta Hansson utfört för många publika verk och även i andra tekniker. De tio motiven i Livets träd återkommer i enskilda verk, bland andra gobelängen Skapelsen, vävd 1977 av Sylvie Hägg och Irma Åström, Handarbetets vänner, efter en skiss som utförts av Berta Hansson. Den väven ägs av Skellefteå kommun men har i skrivande stund tyvärr ingen permanent placering.

Flera kyrkorum (Vännäsby, Latikberg, Haverö med flera) har glasfönster som utformats av henne. I verket Skapelsen i församlingsgården i Vännäsby ser man Gud Fader i ett färgstarkt paradis, omgiven av prunkande växter, djur och fåglar på samma sätt som i den vävda Skapelsen.

I Latikbergs kyrka inom Vilhelmina församling finns ett korfönster efter förlaga utförd av Berta Hansson 1960, Rosor fromma skola blomma. Det handlar om ett nästan abstrakt mönster med tre glödande, klarröda rosor ovanför varandra. Rosen är Paradisets blomma, den röda färgen Kristi blod på Golgata – glädje och sorg i förening.

Fjället och morgonen

Motivmässigt besläktat med Rosor fromma skola blomma i fönstret i Latikbergs kyrka är Berta Hanssons allra största publika verk, Fjället och morgonen, som utgör ridån i Nordanåteatern i Skellefteå. Den var från början 8 gånger 25 meter och utfördes av Handarbetets vänner utifrån konstnärens skisser. Verket avtäcktes i februari 1961 i samband med invigningen av Nordanåteatern. Formspråket påminner om det i fönstret i Latikberg men materialen skiljer sig åt, glas i Latikberg och textil applikation i ridån på Nordanåteatern. Berta Hansson skrev:

”Jag har försökt begränsa mig till ett färgackord som för mig uttrycker något väsentligt om Västerbotten: svart, brunt och grått i olika nyanser contra vitt med insprängda lingonröda och morgonrosa partier i stark kontrastverkan. Det ljusa har jag upplevt i de långa vintrarnas snötäcke och i de vita sommarnätterna. Svärtan i vintermörkret, i fjällväggen, i den nyplöjda åkern. De bruna varma tonerna står för hjortronmyrarna som i så hög grad ger Västerbotten dess särprägel. Med två cirkelrörelser har jag till sist försökt berätta något om forsar och virvlande vatten – oroande element i ett storlinjigt landskap. Det hela har jag menat som en hyllning till Västerbotten. Landet, som med sin dramatiska natur, sin orördhet och sina naturtillgångar länge, liksom hela det svenska folket, har varit mitt hemland och som jag står i tacksamhetsskuld till.”

Överlevnadsbilderna

På 1980-talet drabbades Berta Hansson av en ögonsjukdom som obönhörligt försämrade hennes synförmåga. Hon tvangs hitta nya vägar för sin starka inre drift till skapande. En sådan var de så kallade Överlevnadsbilderna, små akvareller med främst bibliska scener, som hon återkom till många gånger och som säkerligen var inspirerade av barndomens kolorerade koppartryck.

De små, mycket uttrycksfulla, akvarellerna representerar överlevnad på flera plan. Att kunna fortsätta med måleri, det är det ena. Men än starkare är hennes obetvingliga drivkraft att nå sitt konstnärliga inre och få utlopp för den egna kreativiteten och att förmedla budskap, ofta budskap om det riktigt svåra.

Berta Hansson skrev till Elisabeth Stengård, då sekreterare i Svenska kyrkans konstråd:

”De små akvarellerna med motiv ur Bibelns värld har varit min tröst i månader. Nästan maniskt har jag upprepat ’Lustgården’, ’Nattvarden’ och ’Korsfästelsen’ med hjälp av förstoringsglas under bordslampan. […] Nu när jag inte längre kan syssla med motiven kanske det blir korsfästelser i stället. Att jag trots allt målar av mig det svåra som dagligen upprör mig.”

Hon fördjupade detta 1988 i en bok tillsammans med Brita och Krister Stendahl. Den heter Att se och betrakta och är ett möte mellan Berta Hanssons akvareller/överlevnadsbilder med bibliska motiv och makarna Stendahls ord. Baksidestexten fångar essensen i Berta Hanssons konstnärskap. Till ”se och betrakta” kan man också lägga skapa”:

”Att se och betrakta tar tid. Att vänja oss vid en bild. Betraktelse är ett gammalt fint ord som handlar om att hitta ett mönster i vad vi ser. Att uppta bilden i sig själv, låta den uppsöka jagets alla skrymslen. Betraktandet av det som är utanför oss blir då ett medskapande inom oss. Vi vill se mer, förstå bättre, känna fullkomligare.”

I Att se och betrakta visas tio av Berta Hanssons små akvareller. De är alla mycket uttrycksfulla och ibland skrämmande nakna inför betraktaren. Med Brita Stendahls texter och Krister Stendahls utvalda bibelcitat får vi ta del av både svåraste smärta och innerligaste glädje.

I detta sammanhang är det relevant att fråga sig hur Berta Hanssons inställning till religionen tog sig ut. Själv har hon sagt att hennes religiositet var alldeles egen och djupt personlig; ”Min konst är min religion, min religion är min konst”.

Skulpturerna

Att skulptera i lera var en vilsam syssla för Berta Hansson. Leran var en räddning när det gick tungt med måleriet. Hon började relativt sent att skulptera och säger själv att hon önskade att hon utvecklat det mer. Det var skulptören Bror Marklund som gav Berta Hansson den här för henne mycket viktiga impulsen. Tveklöst var hon mycket aktiv i sitt skulpterande. Många är de tredimensionella varianterna på hennes barn, både från Fredrikatiden och senare. Exempel finns också på vuxna ansikten och kroppar som modellerats fram. Det mesta är utfört i lera men något är överfört i brons och enstaka skulpturer har även färglagts.

De äldre i Hammerdal

Det går en dokumentär strimma genom nästan allt som Berta Hansson gestaltat. Inte minst gäller det de oerhört fängslande och ömma skildringarna av äldre människor i hennes hemby Hammerdal. Hon sökte dem hemma och senare på sjukhem och äldreboende. Hon skildrade deras vedermödor, olyckor och längtan. I boken Möten i hembygden från 2021 får vi möta de här verken ackompanjerade av hennes egna ord, allt utvalt och redigerat på ett personligt och mycket intresseväckande sätt av Gunilla Carlstedt och Christian Åkerlund.

Korna

”Hur gammal var jag när jag började geta korna på hemgårdens inägor? Det minns jag inte. Till en början fick jag följa med mina äldre systrar. Så småningom ansågs jag erfaren nog att klara mig på egen hand. Getningen var en viktig syssla, även om den sköttes av barn. Den startade några veckor efter slåttern, när nyvället börjat växa. Jag fick mitt smörgåspaket och min mjölkflaska i axelväskan. Sen bar det iväg på cykel till sommarfjöset i skogsbrynet strax ovanför ”hägna”, där alla hässjorna stod på parad.”

Hon berättar både om friheten i den sysslan då hon fick tillfälle att läsa i någon bok eller teckna korna men också om den totala förskräckelsen och vanmakten hon kände då djuren inte gjorde som hon ville.

I sitt konstnärliga skapande återkom hon till korna, ofta i kohagen i närheten av Ede skans.

”I utsikten ingår Nils-Eriks och Margaretas fem fjällkor. Dom är en del av mitt sommarliv, omöjliga att tänka bort. Jag lyssnar efter deras klövtramp på kostigen om mornarna och jag har dem i blickfånget från mina fönster hela dagarna. Betande och släpande på alltmer mjölkstinna juver eller vilande i skulpturala grupper Ibland enbart gloende på mig och mina förehavanden genom rutan. Dessa stunder av ögonkontakt betyder mycket för mig. Tala om ko-lugn! […]

Cirkeln har slutit sig. Barndomens Örsvart, Lilja, Vaja och Gullros har återuppstått. Finns runt mitt hus och känns oumbärliga. Men bort ska de, nu vet jag det. De har gjort sitt. Bortrationaliseringens hårda timme är slagen. Inga protester hjälper. Det återstår mig bara att fånga dem på bild efter bild från mitt fönster. Jag arbetar i panik. Springer ikapp med den knappt utmätta tiden. Nästa sommar är det för sent. Då är det tomt på kostig och betesängar runt mitt hus.”

Det var 1973 som de sista fjällkorna lämnade för alltid. Men i sitt målande och tecknande har Berta Hansson bevarat de trygga djuren i sin rätta miljö för eftervärlden.

Kamratporträtten

Redan på 1940- och 1950-talet fick Berta Hansson kontakt med en äldre generation kvinnliga konstnärer. Då var det främst Siri Derkert (1888–1973) och Vera Nilsson (1888–1979) som hon blev vän med och tog starkt intryck av, både deras självständighet och konstnärliga uttryck. Det finns en samhörighet med dem i Berta Hanssons skapande under tiden som följde.

På 1960-talet träffades en rad kvinnliga konstnärer hos den åldrade och då nästan blinda kollegan Maj Bring. Hon bjöd hem dem till sin ateljé där hon själv satt modell. Vid de här tillfällena passade Berta Hansson på att teckna av sina vänner och kollegor. Det blev så småningom en bok med dessa uttrycksfulla och intima teckningar parade med Berta Hanssons dagboksanteckningar där de alla framträder, fångade i hennes mycket personliga text och bild (Kamratporträtt – teckningar och dagboksblad, 1984). Särskilt intressant och intimt blir det i skildringarna av de intensiva vännerna Siri Derkert och Vera Nilsson, mycket aktiva ända till slutet. Särskilt nära kom Berta Hansson Vera Nilsson då de båda kom att bo i stiftelsen Konstnärshems hus på Hornsgatan 34 i Stockholm under andra delen av 1970-talet.

De nya barnen

Även om Berta Hansson lämnade läraryrket 1945 så var hon fortsatt fascinerad av barnen och återkom ofta till dem i sitt konstnärskap. I teckningar, akvareller, oljor och skulpturer i lera och brons dyker de upp. I boken Mina ungar från 1979 varvas dagboksutdrag, vittnande om hennes stora stilistiska talang, med uttrycksfulla och känsligt utförda teckningar och akvareller från Fredrikatiden.

”Jag tycker jag har något oerhört fint omkring mig. Något unikt som jag vill berätta om med penna och pensel. En skolsal, en hop underbara ungar, en hel by som jag känner väl, och som fyller mig till brädden. Jag har ett innehåll och jag upphör inte att försöka finna en form för det.”

I bildboken Barn från 1981 får vi ta del av ett 70-tal mycket närgångna, uppfordrande och uttrycksfulla teckningar av barn. Dessa är långt ifrån de lugna, nästan stiliserade barnen i Berta Hanssons 1930- och tidigt 1940-tal som lärarinna i Fredrika. Barnen i 1970-talets teckningar och skulpturer är både tungsinta och innerliga, sorgsna och eftertänksamma, känsliga och smärtsamma, glada och vilda, omtänksamma och pillemariska. Hon sammanfattar i sin eftertext:

”…de barnstudier jag nu redovisar kan te sig idylliska i sin runda välmåga. För mig är idyllen skenbar.
Vår tids barn är sannerligen allt annat än priviligierade. De är trots yttre välstånd och förmåner de verkligt utsatta. Hotade från alla håll som de är av mekanisering, kärlekslöshet, kommersialism och droger. Bestulna på så viktiga livsvärden som frisk luft, giftfri föda och framtida arbete. Bestulna på sin barndom av en TV som alltför tidigt tvingat på dem vuxenvärldens problem och grymhet. Bestulna kanske t o m på möjligheten att överleva i den kärnkraftsvärld vi är på väg att skapa. En värld där ansvaret för framtiden krymper för var dag.”

Politisk strimma

Berta Hansson målade arbetarna som slutförde renoveringen av det som blev hennes sista hem, lägenheten i Stiftelsen Konstnärshem vid Hornsgatspuckeln i Stockholm. Här är det svårt att låta bli att nämna de ställningstaganden som Berta Hansson tillåter sig göra av och till. även om hon framstår som relativt försiktig då det gäller politiska ställningstaganden.

Hennes tankar om barnen och deras utsatta situation på 1970-talet leder i en politisk riktning.

Hon vände sig också starkt mot Vietnamkriget och i en stor oljemålning från den tiden skildrar hon det vietnamesiska folkets lidanden. Det är inte känt var denna målning är idag men en detalj ur den, Flyende kvinna, är ett återkommande motiv i teckningar och tryck.

Ytterligare indicier på konstnärens politiska vilja är engagemanget kring gruvstrejken i Kiruna 1968 då hon tog initiativ till insamling av medel för gruvarbetarnas kamp och där hennes goda vän författaren Sara Lidman var en stark kraft.

Berta Hansson och Sara Lidman

1951 var stipendietiden i Bromma över och Berta Hansson hittade till Gröndal och en fin ateljélägenhet på Jungmansgränd 2. Vid denna tid hade hon lärt känna Sara Lidman och de kom att bli grannar. Bådas bakgrund i norra Sverige, kärleken till hemtrakterna och det gemensamma behovet att ge skaparkraften uttryck, om än olika, förde dem samman i en stark och utvecklande, livslång vänskap. De hyste beundran och respekt för varandras konstnärskap vilket Sara Lidman gav uttryck för i sin önskan att som Berta Hansson målade Västerbotten, så ville hon beskriva sin hemtrakt i ord.

Under en lång rad år tillbringade Sara Lidman sina somrar i Hammerdal, i Berta Hanssons närhet.

Förutom sin nära vänskap stöttade Sara Lidman och Berta Hansson varandra professionellt. Detta blir mycket tydligt i Mina ungar (1979) där Sara Lidman läste manus och skrev ett lysande förord som avslutas i ett stycke Sara Lidmansk koncentrerad klarsyn:

”Om torparen ”Abrahams” barnbarn i förskingringen läser om kalhuggningen av det inre av Västerbotten – och samtidigt får syn på Bertas måleri av hemlandet – han skulle stärkas i sin känsla av att en förbrytelse håller på att begås mot marken?
Han skulle fara hem och taga fast jorden som en fullständig medborgare i landet Sverige…”

Så starka var känslorna för hembygden och de konstnärliga banden mellan vännerna.

Berta Hansson har målat minst fyra porträtt föreställande vännen Sara Lidman. Det äldsta, utfört i den stil som är typisk för hennes tidiga oljemåleri, var i Berta Hanssons ägo hela livet. Ett annat är det tidigare nämnda porträttet i Bonniers författarporträttsamling och ett tredje finner man idag i Skellefteå stadsbibliotek i Sara kulturhus.

Mot slutet

”Som målare har jag bildligt talat gjort strandhugg på många kuster. Följt en inre kompass som fört mig i olika riktningar. […] På liknande sätt har det varit med material och arbetsredskap. Än har blyertsen, kolet och tuschpennan varit det allena saliggörande. Än penseln, vävskeden, synålen. Detta ständiga växelbruk har varit nödvändigt.”

Som nämnts tidigare så försämrades Berta Hanssons syn under hennes sista decennium. Då hon var en människa och konstnär med en stark inre drivkraft som ständigt var i behov av kreativt arbete fanns inte alternativet att ge upp måleriet. Hon tog först till de små akvarellerna, överlevnadsbilderna, som utfördes i starkt ljus och med förstoringsglas. När inte det gick längre kom fåglarna till henne. Hon beskriver det nästan som att de flög in i hennes liv och de blev hennes sista motivkrets. Det skall sägas att fåglar funnits med i hennes bilder igenom stora delar av hennes karriär och de finns dokumenterat representerade som oljor och vävar på 1950- och 1960-talet.

Men nu, då synen sviktade, målade Berta Hansson nästan uteslutande fåglar. De tillkom i akvarell och olja på staffliet där hon stod mycket nära sin duk. Till slut målade hon med fingrarna.

De sista åren, när det inte längre gick att måla, följde Berta Hansson sin kreativa längtan och skrev dagbok. Hon skrev med tjock tuschpenna i stora block.

På sensommaren 1994 gick Berta Hansson bort i sin barndoms Hammerdal. Torsten Bergmark skrev:

”…hon efterlämnade ett stort och rikt verk efter sig, präglat av den värme och den inlevelseförmåga hon ägde som människa. Hon hade något att säga oss och hon fann en form för det”.

Samma år skrev Carl-Göran Ekerwald om sin vän Berta Hansson och de böcker de producerat tillsammans. Han berättade att de

”…reste runt i en Ford Transit och intervjuade folk, småbrukarhustrur, kolare, flottare, skräddare, timmerhuggare, äldre personer som kände hembygden och som gav sina vittnesmål.” Han skrev och hon tecknade. Berta Hansson

”…arbetade snabbt, tveklöst. Kol och stora block. En fyrtioårig erfarenhet som konstnär gav säker hand. Aldrig några schabloner. Varje teckning betecknade någonting nytt. En seans tog drygt en timme. Med bildörrarna vidöppna sprutade hon fixativ på teckningarna och i den uppfriskande luften for vi vidare på vår expedition. – Att arbeta med Berta var stimulerande. Man blev aldrig trött.”

Han berättar också om när Berta Hansson kaukade ”så att bergväggarna ekade” vid invigningen av Östermalms tunnelbanestation 1965. Berta Hanssons vän Siri Derkert stod för utsmyckningen Ristningar i betong som blästrats på stationens väggar och har temat ”Kvinnosaken, freds- och miljörörelsen”. Carl-Göran Ekerwald skriver slutligen att ”i Bertas konst får detta genuina forntidsrop sitt ansikte – ibland nära nog i en extatisk form. Det är något av en glad förtvivlan eller – en förtvivlans glädje över att vara i liv.”

Idag

Intresset för Berta Hansson och hennes konst är stort och i ökande.

2012 satte Västerbottensteatern upp en framgångsrik pjäs om henne och Skellefteåbördiga konstnären Anna Nordlander (1843–1879), skriven och regisserad av Agneta Elers Jarleman. Pjäsen fick namnet Anna och Berta – en annorlunda konstmusikal. Sveriges Radios Kulturnytt menade att ”…med vemod och humor lyfter [skådespelarna] fram Annas och Bertas strävan efter ett konstnärsliv. Och här handlar det om kvinnokraft – i motvind som vanligt. Det är drastiskt, roligt och allvarligt”.

Berta Hansson, hennes liv och konst har också inspirerat illustratören, konstnären och författaren Sara Lundberg till den Augustprisvinnande Fågeln i mig flyger vart den vill (2017) som är en bilderbok för barn och ungdomar från tio år och uppåt. Boken är en fri och sinnlig biografi där författaren skildrar Berta Hanssons barndom och uppväxt i korta texter och ett hundra akvareller. Boken har rönt stor framgång och översatts till många språk.

Samma år som denna artikel publiceras, 2024, visas hennes bildvärld vid Galleri Alva i Umeå samt i utställningarna Möten – Gowenius Hansson på Smålands museum i Växjö och Berta Hansson – Den brinnande lågan på Bror Hjorths hus i Uppsala.

Källor

Tryckta

Bergmark, Torsten. ’Berta Hansson’. Ord och bild (Stockholm). 1947(56), s. 217–224.

Bergmark, Torsten, ’Samtal med Berta Hansson.’, Konstperspektiv. 1994:2, s. 6–9.

Bergström, Mary. Berta Hansson – en klassiker i svensk konst. Jamtli/Jämtlands läns museum. Östersund, 1998.

Bergström, Mary. ’Berta Hansson – en klassiker i svensk konst’, Jämten. 1999 (92), s. 112–128.

Björkman-Goldschmidt, Elsa. Den värld jag mött. Norstedt. Stockholm, 1967.

Carlstedt, Gunilla & Åkerlund, Christian. Berta Hansson. Almlöf. Stockholm, 2009.

Carlstedt, Gunilla & Åkerlund, Christian (red.). Berta Hansson – möten i hembygden. Carlstedt & Åkerlund. Stockholm, 2021.

Carlstedt, Gunilla & Åkerlund, Christian. Carlstedt, Gunilla & Åkerlund, Christian. Berta Hansson. Med kärlekens ögon. Carlstedt & Åkerlund. Stockholm, 2024. [Boken släpps den 13 juni 2024 i samband med invigningen av utställningen Berta Hansson – Den brinnande lågan på Bror Hjorths hus i Uppsala.]

Ekerwald, Carl-Göran & Hansson, Berta. Jämtarnas land. LiberFörlag. Stockholm, 1980.

Ekerwald, Carl-Göran. Öarna i Storsjön D. 1 Andersön. Jemtboken. Östersund, 1983.

Ekerwald, Carl-Göran. Öarna i Storsjön D. 2 Norderön, Verkön, Åsön. Jemtboken. Östersund, 1985.

Ekerwald, Carl-Göran. Öarna i Storsjön D. 3 Frösön. Jemtboken. Östersund, 1986.

Ekerwald, Carl-Göran. ’Berta Hansson in memoriam’. Jul i Jämtland. Östersund, 1994, s. 12–13.

Elgh, Fredrik. Berta Hansson avbildar som det är – inte som det ser ut. Västerbotten förr & nu [nättidskrift]. Umeå, 2024. [https://nattidskriftenvasterbotten.se/]

Hallonsten, Sven. ’Berta Hansson – överlevnadsbilder’, Provins (Piteå). 1992(11):3, s. 48–53.

Hansson, Berta. ’Träden kan inte vara gröna i himlen’, Vi. 1966:50–51, s. 36–41.

Hansson, Berta. ’Ur dagboken’. Västerbotten (Umeå. 1920). 1973:3, s. 133–143.

Hansson, Berta. Mina ungar – dagbok från en byskola. LT. Stockholm, 1979.

Hansson, Berta. Barn. Tisen. Vallentuna, 1981.

Hansson, Berta. Kamratporträtt – teckningar och dagboksblad. Öppna ögon. Stockholm, 1984.

Hansson, Berta, ’Som forna tiders litterära salonger’, Hertha. 1986(73):5, s. 11–14.

Hansson, Berta & Stendahl, Brita. Att se och betrakta. Verbum. Stockholm, 1988.

Lindman, Stig. ’Västerbottenskonstnärer bortom länsgränsen II [om Berta Hansson]’. Västerbotten (Umeå. 1920). 1963, s. 73–75.

Lundberg, Sara. Fågeln i mig flyger vart den vill. Bokförlaget Mirando. Stockholm, 2017.

Rasch, Elisabeth. ’Barnet som tidsspegel – reflexioner kring Berta Hanssons skildringar från byskolan i Fredrika’. Västerbotten (Umeå. 1920). 1992:2, s. 52–55.

Ulander, Gerd. ’Berta Hansson – ögonblick och skiftesbruk’, Pionjärerna. S. 95–105, 1994.

Ågren, Per-Uno (red.). ’En gång i Fredrika – en Berta Hansson-utställning’. Västerbotten (Umeå. 1920). 1973:3, s. 132.

Otryckta

Frisén, Vera. Vera Friséns arkiv. Arkiv Handskrift 139. Avdelningen för arkiv och specialsamlingar, Umeå universitetsbibliotek.

Hansson, Berta. Berta Hanssons arkiv. Arkiv Handskrift 222. Avdelningen för arkiv och specialsamlingar, Umeå universitetsbibliotek.

Vinjettbild. Syskon, 1940-tal. Oljemålning av Berta Hansson, 34 x 41 cm. Tillhör Västerbottens museum.

Författaren vill rikta ett stort Tack till Birgitta Larsson, Skellefteå, Anita Olofsson, Hammerdal samt till Christian Åkerlund och Gunilla Carlstedt, Stockholm, för ovärderlig hjälp. Utan deras bistånd med kunskap, entusiasm, foton och konst hade den här artikeln inte varit möjlig att skriva.

Artikeln är en bearbetning av en artikel som tidigare publicerats i nättidskriften Västerbotten förr & nu [https://nattidskriftenvasterbotten.se/].