Erik Johan Stagnelius (1793-1823) − den olycklige romantikern från Öland.
”Var Stagnelius’ tidiga död endast ett resultat av en i romantisk, poetisk yra självförbrännande livsföring, eller fanns det en konstitutionell sårbarhet hos honom som bidrog till den?” Carl Lindgren, med. dr., LÄKARTIDNINGEN, nr 32, 2007.
Per-Olov Käll
Författaren Göran Hägg (1947-2015) nämner i sin biografi över Stagnelius [1], att det inte existerar något säkerställt porträtt av diktaren. Vi vet inte om detta berodde på att Stagnelius uppfattade sig själv som ful – och alltså inte ville se sig avbildad − eller om denne påtagligt anspråkslöse individ inte hann med att arrangera en sittning för en konstnär innan han ett halvår före sin trettioårsdag hamnade i graven? Det har bland annat antagits att han led av ett hjärtfel, som tillsammans med en, som det sägs, krävande livsföring avslutade hans liv i förtid.
Stagnelius föddes i byn Gärdslösa på Öland, där hans far var präst. Fadern, Magnus Stagnelius, var en lärd man, docent i grekiska med professorstitel och under några år riksdagsman. Som sådan lär hans åsikter ha hört till det pålitligt konservativa slaget. Gården där familjen bodde finns kvar och utgör idag en trivsam kulturoas med kafé och antikvariat. (Öppettiderna kan variera och inför ett besök kan det vara klokt att kolla på nätet: Gärdslösa Prästgård – Stagnelius barndomshem (gardslosaprastgard.se)). 1810, då Stagnelius fyllde sjutton, flyttade familjen till Dörby strax utanför Kalmar, där fadern några år tidigare utnämnts till biskop i domkyrkan. (Det finns också på Öland ett Dörby, som inte ska förväxlas med samhället utanför Kalmar.)
På våren 1812 flyttade han till Uppsala för att avlägga kansliexamen. Att resa från Kalmar till Uppsala tar idag cirka sex timmar med bil eller tåg men på Stagnelius tid, före järnvägens tillkomst, behövde man en vecka. Nätterna fick tillbringas på gästgiverier och liknande husrum, där man fick vara beredd på att gå en kamp mot bäddens blodtörstiga ohyra. Han avlade 1814 sin examen och fullgjorde samma år värnplikten. Som den rätt brokige romantiker han var hoppades han att den nya kronprinsen – den blivande Carl XIV Johan – skulle rycka Norge ur det danska greppet. Detta lyckades denne också med och i november 1814 utsågs den svenske kungen Karl XIII till norsk konung. Men den 17 maj samma år hade norrmännen antagit den nya Eidsvollförfattningen och tålde därefter mycket dåligt all form av svensk överhöghet. I juni 1905 deklarerade man att unionen med Sverige var avslutad.
Måhända hade Stagnelius hoppats på att gå i strid för den blivande svenska monarken, som just hade importerats till Sverige från Napoleons armé. Ty han skaldade:
Hur skönt att fjällens snö
med blodets rosor strö!
Att i din åsyn dö
vår himmel är.
Det visade sig dock att hans fysik, liksom kanske också hans psyke, inte passade för krigarsysslan. Istället fick han flytta till Stockholm och börja arbeta som kanslist på ecklesiastikexpeditionen [2]. Där tycks han ha uppskattats av sina kollegor utan att för den skull under de få år han hade på sig lyckas ta sig genom karriärens nålsöga: att bli så etablerad att man kunde räkna med att kvittera ut en lön för sitt arbete. Istället tycks hans far biskopen ha försörjt honom ända till slutet.
Hans gravsten finns på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm.
Om Stagnelius poesi
Dikten nedan finns återgiven på en minnessten på Stagneliusgården i Gärdslösa (bild). ”Silverbäcken” torde syfta på det lilla vattendrag som rinner fram ett stenkast från Gärdslösa kyrka. Om denna dikt, ”Näcken”, som hör till Stagnelius mest välkända, skrev historikern Carl Grimberg [3]
”Skönare har ej tanken om »naturens förbannelse» tolkats än i denna sång, i vilken Stagnelius för oss till själva källan för sin diktning. Ty samma nordiska sommarnatts vemodiga längtan, som klagar i Näcken, är det ock som suckar och svärmar i denne nordiske ynglings lidande hjärta. En stackars söndersliten diktarsjäl!”
NÄCKEN
Kvällens guldmoln fästet kransa
Älfvorna på ängen dansa
Och den bladbekrönta Näcken
Gigan rör i silverbäcken.
Liten pilt bland strandens pilar
I violens ånga vilar
Klangen hör från källans vatten
Ropar i den stilla natten:
“Arma Gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må liva
Skall Guds barn dock aldrig bliva!
Paradisets månskensnätter
Edens blomsterkrönta slätter
Ljusets änglar i det höga
Aldrig skådar dem ditt öga
“Tårar Gubbens anlet skölja
Ned han dyker i sin bölja
Gigan tystnar. Aldrig Näcken
Spelar mer i silverbäcken.
Stagnelius dikter fascinerar genom sin formfulländning, ofta oavsett om man tycker sig ”förstå” dem eller inte. En dikt som öppnar för flera tolkningar är den mycket diskuterade ”Till förruttnelsen”:
TILL FÖRRUTTNELSEN
Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.
BARNDOMSMINNE
Tro på en fader över molnen där,
min barndomstro, min smärtas forna tröst!
Sjunk än en gång ur ljusets sälla sfär
balsamisk ned i natten av mitt bröst!
O ljuva tid, då varje stjärnans blick
en hälsning var från helgonen och Gud,
då Edens flod i vårens dalar gick
och västanvädret kom, ett fridens bud!
Guds kärlek då ur solens öga såg
ned över jorden, lågande och varm:
i midnattsmolnet, där det silvrat låg,
Guds moder skred med barnet vid sin barm.
Uppståndelsens kerub med rosenhand
då nattens förlåt bort från världen drog,
och slocknande i aftonsolens brand
försonarns dödsblick över fälten log.
Mörk skogen stod, en götisk kyrka lik;
likt orgeltoner där, från granars valv,
hemskt brusa hördes stormarnes musik,
och gossens bröst av helig andakt skalv.
Men stormen röt, men dagens gyllne drott
i molnen sjönk, och blixtens flamma brann:
vilt hämnden ljungade mot jordens brott;
blott dygdens tjäll hans vigge icke hann.
O ljuva tid, av brister och besvär
ej dunklad än! O paradisets vår!
Du har försvunnit, och förbannad är
den jord, där nu jag släpar mina spår.
Mot himlen fåfängt lyfter jag min syn:
en livlös öken är det höga blå,
och, känslolösa, stjärnorna i skyn
mitt långa kval, min trånad ej förstå.
AMANDA
I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
hon Strålar, hon ler.
i rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.
När gullharpan klingar,
när västan sig rör
med susande vingar,
Amanda jag hör.
Allt, ängel, bestrålar
din himlagestalt,
lik skaparnas i allt
din gudom sig målar.
Se! Själarne ila
vid dödsängelns bud,
till gyllene vila
i famnen av Gud.
Se! Floderna hasta
med skummande fart.
I havet de snart
sig danande kasta.
Men aldrig min trånad
till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad
jag enslig skall gå,
skall evigt gudinna,
lik stjärnan dig se
högt över mig le
och aldrig dig hinna.
NOTER
[1] Göran Hägg, I världsfurstens harem: Erik Johan Stagnelius och hans tid. Wahlström & Widstrand, Stockholm 2007.
[2] Ecklesiastikexpeditionen var en av Gustav III inrättad myndighet för handläggning av kyrkliga ärenden. Verksamheten utvidgades med tiden och efter 1809 års myndighetsreform kom myndigheten även att handha undervisningsväsende, sjuk- och fattigvård m.m. (Wikipedia)
[3] Carl Grimberg (1875-1941). Svenska folkets underbara öden, utgiven 1913-24 på P.A. Norstedt & Söners förlag. Band VIII. 254 (Svenska folkets underbara öden / VIII. 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859) (runeberg.org)