Dikter av Folke Isaksson.

I urval av Håkan Ågren

valda Dikter och diktsamlingar

Den första födelsen. I Blått och Svart 1957, Bonniers

Humlan. I Det  gröna året. 1954, Bonniers

Spoven, i Tecken och under, 1981, Bonniers

Isgång, i Tecken och under, 1981, Bonniers

Ljusranden, i Tecken och under, 1981, Bonniers

Stenstil, i Tecken och under, 1981, Bonniers

[Dikter hämtade från Litteraturbanken med tillåtelse från upphovsrättsinnehavarna.]

Den första födelsen (i Blått och Svart 1957)

Den första födelsen

Ett barn i norra Sverige
lade en afton sitt blåa huvud mot rälsen
och hörde milen draga förbi, vagn efter vagn.

Vilka varelser bo i så brusande hus?

Det hörde stjärnorna brusa förbi genom skymningen.
Himlavalvets cykelhjul rörde sig ett varv
med glimmande ekrar.
Gräsen sjöngo sina namn, och blommorna
slöto ögonlocken över gossen.

Lockrop djupnade i dalen.

Humlan (i Det gröna året 1954)

Humlan

Mumlande liten björn far den i sin skog,

talar för sig själv med munnen full av socker.

Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,

reder snart ett ide i det söta höet.

Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,

vinglar vresig och brun bland svajande blad,

med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.

Strängt inspekterar den drängar och fält,

håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,

muttrar buttert och brummar: ”Skynda på, mina bönder,

det är mulen dag!”.

Men hellre ser jag humlan i annat värv:

flärdlös och luden bugar han över örternas rad,

dricker sin mjölk och tackar,

hänger i blommans juver.

Samlare, läckergom, liten tok

under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:

med ett knäpp far han från blomman

rätt in i saligheten.

Spoven (i Tecken och under 1981)

Spoven

Nästan osynlig i detta ingenmansland mellan älv och skog:

den reglerade stranden. I detta huttrande och överkörda

I detta landskap som utsöndrar sorgsenhet, där resignationen

sipprar ur trädens bark, ur skarvar och fogar

Tystnad med smak av frusna lingon och gammal skvattram

Annars bara vattnets förödmjukade sorl

och stövlarna som suckar mellan granarna

och ett lösslitet isflak som vänder sig tungt i den mörka strömmen

Då: dessa fyra toner! Och någonting bland rötter

och tovigt fjolårsgräs, fnas och dy:

ett bockande huvud, en skymt av kroksabelsnäbben

Tårar som stiger i mina ögon, när den osynliga katapulten

sedan slungar kroppen uppåt. Och den vilar en sekund,

blick stilla, och så glider ut i en andlös, vid båge

Och det sorgsna, saliga jublet faller i stora, skimrande droppar

över jorden, över norra Norrlands kustland

isgång (i Tecken och under 1981)

Isgång

De plogade vägkanterna i Norrbotten i början av april

Hästspillning (små smulor från gråsparvarnas bord),

skålgropar, fördjupningar efter solen,

håligheter dit ljuset letat sig in

Också sådant som förts hit av vinden: damm från

sopskyffeln, en sotflaga från sotelden,

hö från en skrinda som på ylande medar drog här förbi

en smällkall dag i januari. Granbarr, änglahår, en kråkfjäder,

ett hörn av en tidningssida (rubrik ”Spökflygaren”)

Uppsatt på ett spjälstaket en borttappad lovikkavante

och på anslagstavlan vid Lutherska Missionshuset

en handskriven affisch: föredrag med skioptikonbilder

(Gallakrigarnas spjut och hårkronorna som liknar törnebuskar

med sin inpackning av kodynga)

Tvättkläderna i blåsten lite längre bort, bykgrytans

röksignal mot den flammande himlen (eldstoden på andra sidan älven)

På strykbrädan stänkflaskan. I mangelboden de tunga kavlarna

Kuggarna som stegrar sig, sucken i maskineriet (Lancaster 1886)

och lakanens doft av blankpenslat saffransbröd

Också kråkorna, det är sant, deras skrammel vid skogsranden,

och den förvirrade kamrerens bleka ansikte i skafferifönstret

i det skära huset på höjden. Norrskenets sporrar

och blindfönstren, ruvande över sina hemligheter

Påskrisets klibbiga blad och barnet under faderns rasande

ansikte (Själen som skingrar sig i panik, hatet

som borrar sig ned i golvspringorna)

Skaren med drömmens spår över fjärden

och dropparnas punktskrift från ladutaket,

inpräntandet bokstav för bokstav av upprorets nödvändighet

Början av april: solen bänder bland stenarna i mitt bröst

Ljusranden  (i Tecken och under 1981) 

Ljusranden   

Här i Sverige har döden

fortfarande en grön dager

i sitt svarta flor

En svag doft av hägg

är förnimbar bakom tårarna

och katafalkvagnens karolinska fattigsilver

En förvirrande mildhet

som blandar sig med det obönhörliga

Som en linnéa i åsktung skog,

ensam bland dova flyttblock och hängande grenar

Eller en svart tjärn med ett grönt blad,

klibbalens blad som vilar över det bottenlösa

på den sviktande hinnan

En ensam solstråle tränger dit in

Bladet blänker i ljusranden

Stenstil  (i Tecken och under 1981)

Stenstil 

Här står stenen på slätten

med sitt bud till närstående

i tid och otid

att Olav, Gufis son,

blev dräpt i Estland,

”drepinn i Eistlandum”

Så vackert slingan

omsluter hällen, så handfast

stenmästaren präntar skriften

Sorgen är förkortad

till ett telegram,

en textremsa som oerhört långsamt

rinner fram ur tidsmaskinen

”En mycket dugande ung man”

fastslår fadern,

”dræng, harða goðan”;

han rekommenderar sonen på detta sätt

för eftervärlden

I stenen tränger känslan in

Den står ristad i graniten,

en sträng notskrift

mot myggsången som driver

över träskmarkerna, det eviga inandet

av sorg och undergång

Studera dikten,

gryningsljuset över staplarna,

tystnaden mellan dessa ord

av smärta och sten

Här framskymtar liv,

ett årtag glimmar vid synranden

Samtidigt

är någonting otydbart

Som de lönnrunor barkborrarna ristar

under den susande granens hud

Tackord

Ett varmt tack riktas till Folke Isakssons efterlevande, Marianne Isaksson, Pär Isaksson och Daniel Åhlén som givit oss tillåtelse att publicera Folke Isakssons dikter.