Gotländsk konst och poesi i Folke Isakssons diktsamling Stenmästaren

Anne Lidén

Jag är på resa till Stenriket vid västerhavet, där inlandsisens kraft slipat fram ett kustlandskap av hårda klippor med rundade former, som stått emot årtusenden av stormar och bränningar. Den ljusröda granitstenens mjuka kurva böjer sig mot vågorna, klyver den blå vattenytan på väg mot bottnens mörker. Denna vårvinter reser jag hem till släktens hemtrakt där stenindustrin dominerade för över hundra år sedan. Spåren av stenarbetets hugg i berget gapar nu som öppna sår ute på öarna och inne i de stora stenbrotten på fastlandet, högar av sten ligger kvar. Stenhuggarna högg sten för gravstenar och städernas hållfasta gatubeläggningar, broar och byggnader. Skickligt formade monument för vardagsnytta. Min gamlamormor som lagade mat åt stenhuggarna, sade alltid ”Det sjunger i stenen!” Som liten fick jag följa farbröderna i arbetet med stenen, se miraklet då hugget klöv stenen itu! Stenen levde. Stenbrottens sång har tystnat, arbetarnas verktyg vilar i arkiv och i Stenmuseet, men minnena lever ännu i många kustfamiljers historia. Jag inser att den hårda graniten från min barndom har blivit en central del i min identitet, livshållningen att stå emot. Kanske denna förtrogenhet med natur och hav, klippor och stenhuggare, har betydelse för min tolkning av den svenske poeten Folke Isakssons dikter.

Som följeslagare på min resa har jag nämligen dikter av poeten Folke Isaksson (1927-2013), som jag lärde känna i Vaxholm på 1970-talet. Genom sitt motstånd och miljöengagemang blev han en inspiration för oss unga, och hela hans diktning har präglats av ett försvar för naturen och freden. Dikten ”Tidig morgon vid Stilla Havet” inleder samlingen Blått och Svart som kom ut 1957, sex år efter hans debut 1951. Den handlar om hans möte med en annan natur och ett annat västerhav, en vidare ocean, men jag ser likheter när jag läser strofen: ”Horisonten ligger bar /med två runda klippor och två moln/ som trumpet ruvar över vardagens lugn”. Han känner i naturen ”en leende kraft” som ger styrka, ”det är en åder i underjorden/ som bär och lyfter jorden”. Där vid en fjärran strand ställer han sig frågan: ”Vart har jag velat komma?”. Svaret ligger i tankarna på hans eget ursprung och hembygd i Norrbotten, i barndomshemmet: ”Att vara hemma, vid kallkällan, enen, och i gräset/ där hällen ligger (och under stenen där nyckeln ligger”. Vid denna främmande strand är ”ett minne inte mer än en visa i vinden, på avstånd”, och han känner ”medlidande med fosterlandet, /som ligger egendomslöst och förtvinat /under vissheten att ingenting äga”. Människans fotavtryck ”i jorden och tiden”, ”den hopkrupna ådern /som bär jorden och havets rymd”, en kosmisk tidsmedvetenhet ställs mot vardagens tid: ”I slagrutans spets känner jag en styrka/ som böjer mig mot jorden”. I denna samling 1957 finns även dikten ”Den första födelsen”, som inleder Jonas Ellerströms presentation av Folke Isaksson på den digitala Litteraturbanken och som även finns med Håkan Ågrens urval i detta nummer av Förr och Nu, ”Dikter av Folke Isaksson”. Efter Folke Isakssons död 2013 har hans söner sammanställt en hemsida med omfattande biografisk och bibliografisk information om hans liv och verk; (www.folkeisaksson.se).  

Under resan har jag framför allt fördjupat min läsning av Folke Isakssons dikter i samlingen Stenmästaren, som kom ut 2003 tio år före hans död, och som handlar om de gotländska kyrkornas medeltida stenskulpturer från 1300-talet. Han kom till Gotland med sin familj första gången 1967 och hyrde sedan varje år stuga i bland annat Burs och Hamra. På så sätt fick han möjlighet att studera denna bildkonst under många år, och här mötte han konsthistorikern Erland Lagerlöf, forskaren om gotländsk kyrkokonst, vars vägledning till Gotlands kyrkor blivit en klassiker. Dikterna skildrar hans möte med konstverkens figurativa bildvärld, som framträder på kyrkornas höggotiska portalskulpturer bland annat i Martebo, Gammelgarn och Stånga (Lagerlöf & Swahnström 1966, s. 22-26, 131, 194, 226).

I sitt poetiska bildspråk uttrycker Folke Isaksson sina tankar och tolkningar av en stenmästares arbete med stenen, den medeltida skulptörens konstnärliga villkor och skapande. Till skillnad från den hårda graniten rör det sig om mjukare och mer lätthuggna bergarter för bildreliefer, såsom gotländsk kalksten för portalskulpturer och sandsten för dopfuntar. Denna typ av bildbeskrivande lyrik kallas för ”ekfras”, en litterär tolkning och gestaltning av ett annat visuellt konstverk. Denna litterära genre har sina rötter i antiken, ekphrasis. När det gäller forskningen om Folke Isakssons lyrik har jag valt att här ta upp litteraturforskaren Mats Jansson. Han betecknar i flera studier diktsamlingen Stenmästaren som ekfrasistisk poesi, bland annat studien Ekfras som poetiskt modus 2016, som jag vill återkomma till nedan. I Folke Isakssons dikter om hans möte med konsten från 1300-talet uppstår enligt honom ”en dialog i historien”. Mats Jansson tar särskilt upp Folke Isakssons två ekfraser till konstverken ”Barnamorden i Betlehem” i Stånga kyrka och ”Flykten till Egypten” i Martebo kyrka. Dessa två dikter har även jag valt ut att presentera i slutet av denna artikel.

Denna diktsamling Stenmästaren fick jag i gåva av Folke Isaksson när den kom ut 2003, när jag besökte honom på Valborgsmässoafton i hans skrivarateljé i Vaxholm. Han skrev sin signatur på försättsbladet och lade in ett vykort med foto av den medeltida reliefen ”Syndafallet” från Gammelgarns kyrka. I den svepande signaturen skrev han med bläckpennan samman förnamn och efternamn i ett enda ord. Han berättade också om den text som varit själva ”utgångspunkten” för diktverket, och gav mig en kopia på den, vissa rader understrukna med rött. Det rör sig om en artikel av poeten Erik Lindegren i tidskriften Prisma 1950, ett specialnummer om den gotländska stenskulpturen. Denne drog tydliga paralleller mellan de gotländska stenmästarnas uttryck och sin egen tids modernistiska stilar, expressionismen och nyrealismen. Året efter skulle Folke Isaksson själv debutera med samlingen Vinterresa.

Folke berättade om sitt arbete med dikterna om stenreliefernas bildvärld och de bibliska berättelserna. Vi diskuterade den romanska och gotiska bildkonsten, vad avsaknaden av den medeltida ursprungliga färgen kunde betyda för tolkningen i dag, något som han berör i en av dikterna. I min konsthistoriska forskning hade jag mött flera av de gotländska höggotiska stenskulpturerna på plats (Lidén 1996). Det var intressant att höra om Folke Isakssons tankar om Erik Lindegrens paralleller mellan nutiden och medeltiden, som han citerar i sin egen avslutande referens i boken till konsthistoriska källor. Av stenmästarna finns dem med dokumenterade signaturer, såsom Hegwaldr och Sighrafr, och även dem som fått fantasinamn i konsthistorien, såsom ”Egypticus”, ”Byzantios” och ”Majestatis” (Svanberg 1996). De får nu sitt namn efter orten, såsom Martebomästaren. Sannolikt kom de från katedralbygget i Lund. Dock väljer Folke Isaksson att låta sin stenmästare var helt anonym, en dikt handlar just om ”Mästarens namn”. Det infinner sig ”en känsla förtrolighet, ja nästan släktskap” skriver han om betraktandet av ”dessa okända, äldre modernisters skapelser”. Det finns en närhet som bryggar över tidsavståndet. Dikten ”Förelöparen” som inleder Stenmästaren handlar om ”ett eko inom honom”, ”ett sotigt anrop från en undre värld”, ord som skapar samband mellan den medeltida stenmästaren och den nutida diktaren, men även med en mångtusenårig konst och konstens ursprung: ”Från grottorna ropet som blir en viskning!”

Tvekade stenmästaren inför stenen, det själlösa materialet,

som när någon hejdar sig vid det vita bladet,

genom vilket man kan störta ned i Namnlösheten

I dikterna lever sig Folke Isaksson in i den gotländske skulptörens konstnärliga process, och känner igen en egen skrivprocess, poetens vånda inför det vita papperet i skrivmaskinen. (Det bör påpekas att Folke Isaksson skrev med analog teknik, en skrivmaskin utan elektricitet, och använde inte dator). Utgångsmaterialet är den hårda stenen och skapar en tidsrymd i det första mötet med stenblocket som är ”orört”, ”stenen sluten i sig själv.” Det finns ”en tid bortom tiden”.  Men i dikten ”Stenens smärta” får stenen själv liv, den vill ”undkomma” och ”inte lyda”. I dikten ”Stenmästaren och stenen” övervinns hans tvekan:

Sedan slår hammaren ett slag

Han blundar i gnistregnet och skymtar bilden,

något stiger upp för hans inre syn

Greppet om redskapet,

tillförsikten som övervinner tveksamheten

Vi får i dikten ”Vånda, ovisshet” följa mästarens oro och hjälplöshet inför uppgiften och kyrkans uppdrag, hans syner och visioner av de motiv som ska gestaltas, ljus och mörker, syner som kommer när han väntar. Hans konstnärliga kunnande är villkorat: ”Hur lätt kunde inte verktyget slinta /och allt vändas till sin motsats”. Dikten ”Uppenbarelsen” handlar om hur jungfruns ljusgestalt inspirerar i slitet under arbetsdagen. Det är ”stenen som öppnade sig /och lät figurer träda fram”. Mejseln lockar fram ”Gestalter, människolik, gudalika”. Folke Isaksson ser en självständighet hos mästaren gentemot kyrkans makt och uppdrag, i ”Stenmästarens förvillelser”: ”Någon gång måste han ha skapat en hädisk bild”. Även stenen vill bli befriad från uppdrag och plikt. I ”Befrielsens möjlighet” är det själva motiven som blir befriade ”ur stenens omfamning”. I ”Stenens leende” är det mästaren som kan ”övertala” stenblocket att öppna sig och låta sig formas:

Hur överföra det mjuka till det hårda, en fjäril till sten.

En fjäril av sten med den flygande fjärilens lätthet.

Stenen får till sist sin hämnd på skulptören, visar Folke Isaksson i dikten ”Stenmästarens suckar”. Mästarens yrkesverksamma liv slutade med att det ”flög en skärva in i hans öga”. Det var stenen själv som ”spottade ut ett brottstycke och skadade hans blick”. Avslutningsvis i sin historiska dialog ställer Folke Isaksson sina ”Frågor till stenmästaren”, han ber om råd: ”hur bevara sin hängivenhet/–/ Hur uppfatta det livsavgörande anropet i den öronbedövande trumelden/–/Hur bevara närhet och insikt.” Han vill minnas stenmästaren för hans gestaltning, ”hammarslagens vittnesmål om död och liv”.  

Lite närmare bekant med Folke Isaksson hade jag blivit på mitten av 1970-talet när han bosatt sig i Vaxholm. Det var den tid i hans liv som litteraturkritikern Lars Olof Franzén hade kallat ”tystnad”, i sin breda översikt ”Folke Isaksson. Poesi från guld till tystnad” i DN:s lyrikserie (Franzén 1968). Folke Isaksson hade enligt honom genomgått ”en utveckling från poesi till politik, från en egocentrisk femtiotalsromantik till ett samhällsengagemang som till slut ställer dikten åt sidan för andra uppgifter”. Detta ser han dock som en alltför ytlig bild. När Franzén läste poesi, essäistik och kritik parallellt fann han att bilden blev mer ”komplicerad”. Och när han återvänder till Folke Isakssons lyrik, ”som bestämt en generations lyriska profil”, ger det honom ”en oväntad känsla av frihet, mångfald, av rörlighet och precision”. Han tycker om hans bildspråk, ”ett spel med sinnen och språkets och drömmarnas färg och smak.” På min resa 2024 vecklar jag ihop det brunblekta urklippet med recensionen ur DN och lägger tillbaka den i boken Blått och Svart, där min lyrikintresserade far en gång sparat den. Jag tänker att Folke Isaksson under 70-talet var allt annat än ”tyst”. Han tog ställning i motståndet mot kolonialkrig och miljöförstörelse och deltog aktivt i den nya tidskriften Folket i Bild/Kulturfront.

På den tiden i Vaxholm hyrde jag nämligen en gårdsstuga hos hans vän och arbetskamrat fotografen Stig T. Karlsson (1930-2015), som bodde på Lotsgatan i huset intill. Som granne med Folke Isaksson kunde jag se honom gå till skrivarstugan varje morgon, och jag fick även en inblick i hans konstnärliga och kulturpolitiska samarbete med Stig T. Karlsson. Förutom att de båda hade rest runt till de gotländska medeltida kyrkorna, genomförde de mängder av reportage och samarbetsprojekt i text och bild, exempelvis om Norrland, Sverige, Kina och Indien, välkända för Förr och Nu:s läsare. Ett par av Stig T. Karlssons foton av stenrelieferna återges i diktsamlingen Stenmästaren, såsom ”Kristus i dödsriket” från Martebo kyrka. Fotot av portalreliefen ”Barnamorden i Betlehem” på Stånga kyrka pryder baksidan av boken. Av alla konstverken kommenterar Folke Isaksson själv just detta bibliska motiv: ”Särskilt skildringarna av Barnamorden i Betlehem ger en känsla av mörk samtidighet.”. I dikten ”Stenmästarens insikt” tolkas den medeltida mästarens tankar kring just detta motiv hans egen tids ondska:

I hans bildverk kan man höra ett eko av det rådande tumultet

Svärdet tränger in till fästet i spenabarnets kropp,

och moderns ansikte knyts samman i förfäran

Mästaren har sett, han höll sina ögon öppna i en stenhård tid

Därför tränger svärdet fortfarande in i en oskyddad barnakropp,

allt längre in, medan tiden går och undsättningen dröjer.

Folke Isaksson lyssnar till mästaren och kopplar stenmästarens medeltida historiska tid med den egna nutiden, han ser med dennes ögon, ett sanningsvittne: ”Stenmästaren är ett vittne, han talar om det som sker”. Diktens ord manar till motstånd om upprustning och krigshets. ”Så som han såg den en gång i en avlägsen tid, vars stridslarm och jämmer ännu hörs i vårt öra”.

Litteraturforskaren Mats Jansson kommenterar hur Folke Isaksson gör medeltidskyrkans bibliska motiv relevanta för betraktaren i modern tid (Jansson 2016 s. 61-62) I dikten ”Barnamördarna” som tolkar portalreliefen på Stånga kyrka beskrivs att ”stenreliefens kortvuxna romerska soldater i storlek tycks likna de värnlösa barn de slaktar”. Att soldaterna formats så korta i förhållande till de små spädbarnen berodde på att stenmästaren hade ett givet bildutrymme i den medeltida kyrkoportalens trånga reliefband, där gestalterna skulle få plats. Folke Isaksson visar i dikten ”Flykten till Egypten” hur mästaren skapat en rörelse på kapitälbandet ”en film i sten” och ”en film om framtiden”.  Enligt Jansson kan den visuella associationen soldat-barn öppna dikten mot en politisk och historisk samtid, där ”det är verklighetens afrikanska barnsoldater som är mördarna”. Folke Isaksson gör dock själv ingen direkt geografisk koppling i sin egen samtid 2003. Jansson resonerar vidare: ”Isaksson uppfattar det mänskliga lidandet i sin egen tid som en upprepning av dödandet, våldet, förföljelsen och flykten som mejslats fram på det medeltida kyrkorna. Det mänskliga lidandet blir konstant, bara miljön och de historiska omständigheterna har förändrats.” På så sätt blir ”den medeltida skulpturkonstens innebörd giltig i en ny tid”, och berättelsen får en allmänmänsklig existentiell innebörd.

Idag gäller dikten dock inte bara barnsoldater i Afrika. Folke Isaksson bildtolkning i dikten ”Barnamördarna” blir också särskilt aktuella för oss i dagens Sverige, där kriminella ligor anlitar och på ett brottsligt sätt förleder allt yngre barn för att utföra deras ondskefulla dåd. Barn förleds att mörda andra barn inför våra ögon, och diktens ord belyser vår tids vansinne:  ”Det är tidigt på jorden och sent/ De beväpnade ligorna härjar/ Barnsoldater löper amok”. Avslutningsvis ställer Jansson frågan om konstverken och Folke Isakssons ekfraser och dess betydelse för oss (Ibid. s. 62): ”Man kan därför uppfatta att ekfrasen som sådan är det litterärt gestaltade svaret på frågan: vad betyder detta konstverk för oss – idag?”

När jag ser de gotländska stenreliefernas bibliska motiv med ”Barnamorden i Betlehem” samt ”Flykten till Egypten” och läser Folke Isakssons bildtolkningar i dikterna ”Stenmästarens insikt”, ”Barnamördarna” och ”Flykten till Egypten” kan jag se en klar koppling mellan dessa konstverk och min egen mörka tid och det fasansfulla krig som nu pågår i Gaza. Och detta barnamord sker i det Heliga Landet – Bibelns land. På så sätt blir både de medeltida motiven och Folke Isakssons bildrika poesi en tankeväckande maning till motstånd mot krigets urskiljningslösa våld. Fursten i vår tid är lika kallsinnigt hård som då, berättelsens bibliske Herodes, idag militärdiktatorn, härförarna och deras vapenmakt. Precis som i den bibliska berättelsen blir barnen jagade, sårade och dödade, och många har blivit levande begravda under krigets rasmassor. Mödrar och fäder bär sina döda blodiga barn.

Dikten om konstverket ”Flykten till Egypten” skildrar ett pågående krig med dödspatruller, ”vapensmedjor flammar i natten”. Maria och Jesusbarnet jagas på sin åsna likt befolkningen i Gaza idag och har ingenstans att komma undan. ”De flyende klamrar sig fast vid en orimlig dröm”, när de fördrivs, ”hopträngda på traktorsläpet med sina knyten”. I dikten får åsnan bära berättelsen och den ”stegrar sig i en plågad rörelse” med ”våndan hos ett hjälplöst djur”. Medeltidens bilder och Folke Isakssons dikter smälter på detta sätt samman i ett nytt budskap, och på så sätt blir de aktuella för oss, en uppmaning till motstånd mot kriget och för fred och vapenvila. Folke Isakssons ord om motstånd ”Mot detta mordiska maskineri som rullar fram” blir också vårt motstånd.

Folke Isakssons dikter Barnamördarna och Flykten till Egypten.

För denna artikel har jag valt ut två av dikterna i samlingen Stenmästaren, som skildrar bibliska motiv; dikten ”Barnamördarna” (s. 43-44) om Barnamorden i Betlehem samt dikten ”Flykten till Egypten” (s 49-50).

Barnamördarna

Ur tidens schakt ett genljud

Av upphetsningen, flåsandet, vapenskramlet

Men vilken isande tystnad i denna sekvens

Bilden frusen: framställningen av barnamorden,

jakten på de värnlösa barnen

Kommandot från fursten att infånga

och genomborra lite blåfruset kött

ur vilket föderskans skrik tränger fram

På portalen liknar barnamördarna barn

De har stigit upp ur sandlådan

och förgripit sig på de minsta,

de dinglande kropparna

Offer, villebråd, 

ett byte, fullkomligt hjälplöst

Allt hopträngt på stenmästarens relief,

ansikten utan ansiktsuttryck,

svärden mycket tunga, med djup blodrand

Det är tidigt på jorden och sent,

de beväpnade ligorna härjar,

barnsoldater löper amok

Det börjar om och börjar om

i obönhörlighet

Stenmästarens blick är slocknad,

historien har sitt dystra upprepningstvång

Flykten till Egypten

Motivet är vanligt men iscensättningen drastisk

I Martebo har stenmästaren släppt lös sin fantasi

Han skapar en film i sten, han skapar en film om framtiden

Han måste ha känt landsflyktens villkor,

och när ingivelsen griper honom, tillryggalägger han tusen år

Han sätter stenen i rörelse på kapitälbandet

På den norra portalen en procession, ett skridande

i sammanbiten tystnad, bara skorrandet av åsnans hovar

Det pågår ett krig, dödspatruller är i verksamhet,

Och vapensmedjor flammar i natten mot himlen

Frälsaren är upptagen på annat håll,

Nedsjunken i sitt uppdrags förrädiska sörja

De flyende klamrar sig fast vid en orimlig dröm

De står hopträngda på traktorsläpen med sina knyten

Motorn har kokat på vägen upp genom passet,

och solen har bränt deras förhoppningar till damm

Tillflyktsorten avlägsnar sig,

Medan de vandrar genom den steniga terrängen;

de går på, fastän målet sviktar och sviker

Åsnan stegrar sig i en plågad rörelse,

Halsen utsträckt, våndan hos ett hjälplöst djur

vars ben verkar underligt förkrympta

Så vi skall förstå att det är en lång väg att gå till Egypti land

I kompositionen har stenmästaren fångat åsnans skri

Hur den vränger på huvudet och ögat spärras upp,

när den hör gläfsandet av det annalkande drevet

Åsnan som skall bära fortsättningen av berättelsen:

Jesu moder och det lindade gossebarnet

Hennes halvslutna ögonlock,

tillbakadragenheten, inne i en stillhet

dit förföljarnas larm inte når

Med innerlig omsorg ägnar hon sig åt den lille prinsen,

en flicka som blivit med barn

och fått se världen rusa i väg med de sina

Detta mordiska maskineri som rullar fram

En förfäran speglas i tjänarinnans anletsdrag,

Hon som bär ett vattenkrus för vandringen genom öknen

Tackord

Ett stort tack vill vi i Förr och Nu rikta till Folke Isakssons efterlevande familj, Marianne Isaksson och sönerna Daniel Åhlén och Pär Isaksson, för att vi fått lov att publicera Folke Isakssons dikter i detta nummer. Vi är också tacksamma för att vi har fått publicera foton från Folke Isakssons hemsida.

Alla foton i artiklarna om Folke Isaksson är publicerade med tillåtelse från upphovsrättsinnehavaren.

Länkar

Jonas Ellerströms presentation av Folke Isaksson. Litteraturbanken, LB.se: [https://litteraturbanken.se/f/EllerströmJ/t/FolkeIsaksson/sida/1/etext.]

Folke Isakssons verk hos LB.se: [https://litteraturbanken.se/författare/IsakssonF/titlar.]

Folke Isakssons Hemsida se: [www.folkeisaksson.se]

Litteratur

Franzén, Lars-Olof (1968). ”Folke Isaksson. Poesi från guld till tystnad”. Omskrivningar. Essäer om dikt och prosa. Wahlström och Widstrand. Stockholm.

Jansson, Mats (2014) Poetens blick: Ekfras i svensk lyrik. Brutus Östlings förlag Symposion.

Jansson, Mats (2016) ”Ekfras som poetiskt modus”. Nordisk poesi. Tidsskrift for lyrikkforskning. Årg 1. Nr 1-2016. (s. 51-71). [www.idunn.no – hämtad 2024-04-26] 

Lagerlöf, Erland & Swahnström, Gunnar (1966). Gotlands kyrkor. En vägledning. Rabén & Sjögren. Stockholm.

Lidén, Anne (1996). ”Nordisk stenskulptur med Olavsmotiv”. Ting och Tanke. Ikonografi på liturgiska föremål.  (red. I. Pegelow). Föredrag vid det 15:e nordiska ikonografiska symposiet, Undersvik 21-26 september 1996. KVHAAA Handlingar Antikv. Serien 42. Stockholm 1998. (s. 66-81).

Svanberg, Jan (1996) ”Stenskulpturen”, (s. 185-192) Den gotiska konsten. Signums svenska konsthistoria. Bokförlaget Signum. Lund