Sekreteraren

Jan Käll

Jag har under lång tid smitt mina planer bakom min herres rygg. Jag har bidat min tid och väntat på det rätta tillfället. Nu har det kommit. I morgon beger sig min herre ut på jakt. Från den kommer han inte att återvända.

*

Jag står på gårdsplanen när han ger sig av. Borta vid porten i muren vänder han sig om till hälften och lyfter handen till en avskedshälsning. Jag besvarar hans hälsning. Han har tre män med sig. De är alla mina sammansvurna.

*

De ska vara borta i fem dagar. Då dessa fem dagar gått ska blott två av mina sammansvurna återvända, utan min herre. Den tredje av mina sammansvurna kommer även han att förolyckas. Det är en nödvändig eftergift åt realismen i vår plan.

Ett björnanfall. Det är vad de ska säga när de återvänder. De var helt oförberedda. De hade ingen möjlighet att försvara sig. De sov, inrullade i sina filtar. När mina två sammansvurna kom till sans och kunde driva björnen på flykten var det redan för sent, för såväl min herre som den andre. Björnen hade slitit dem bägge i stycken.

De kommer att vara förtvivlade när de återvänder. Gråtande kommer de att berätta vad som skett. De kommer att säga att de begravde de svårt sargade kvarlevorna på platsen. Även jag kommer att gråta. Jag kommer att sjunka ner på knä med tårarna strömmande nerför kinderna. Alla kommer att gråta. En lång tid kommer att ägnas åt att sörja vår älskade herre. Sedan kommer jag att mana till styrka och samling. Jag kommer att gå upp på min herres arbetsrum, ta fram skrinet med silverbeslag och ta ut testamentet som han förvarar där. Testamentet som jag satt upp och som han skrivit under och sigillerat i fyra vittnens närvaro. ”I händelse av mitt frånfälle ska min närmaste man och förtrogne [följt av mitt namn] inträda i mitt ställe och överta alla mina befogenheter och plikter till dess…” etcetera. I och med det kommer det att vara fullbordat.

*

Jag kan inte stillatigande se på hur saker och ting fortgår. Min herres grymhet känner inte längre några gränser. Han plågar bönderna och missköter sitt ämbete.

Vi var på inspektionsresa för att kontrollera efterlevnaden av de nya spannmålspålagorna. Vi passerade genom en av de yttre byarna. En äldre man som stod vid vägkanten lät undslippa sig ett ord om hur folket i byn fått allt mindre att äta.

Min herre höll in hästen. Han satt av och gick fram till mannen. Han slog honom till marken. Han fortsatte att slå. Först när mannens ansikte förvandlats till en blodig massa slutade han.

Det är av omsorg om riket jag satt mina planer i verket.

Mot en orättfärdig härskare är det rätt att göra uppror.

*

Jag har varit lång tid hos min herre. Jag har tjänat honom troget.

Min hustru säger att han gett mig allt.

”Vad hade du varit utan honom?” säger hon.

På ett plan har hon rätt. Det var min herre som lyfte mig upp till min nuvarande position. Utan honom hade jag fortfarande matat hästarna och mockat i stallet. Utan honom hade penna och papper alltjämt varit mig främmande ting.

”Han har gett dig allt. Det är en stor lycka”, säger min hustru.

Jag har inte invigt henne i mina planer.

*

Fyra dagar har gått sedan min herre gav sig av. Jag sköter mina sysslor oklanderligt.

*

Den femte dagen passerar utan att någon återkommer. Under förevändning att jag har skrivarbete att göra dröjer jag mig kvar i mitt arbetsrum. Jag sitter där till långt in på natten. Men ingen återvänder.

*

På förmiddagen den sjunde dagen hör jag ropen utifrån. Jag släpper pennan och rusar ner för trappan och ut på gårdsplanen. Nu hör jag ropen tydligare. De kommer från andra sidan muren.

”Han kommer! Han är tillbaka!”

Vakterna skyndar fram till porten. De lyfter av den tunga regeln och öppnar porten.

*

Han är ensam. Vakterna stänger porten bakom honom. Han stiger av hästen och räcker tömmarna till stallpojken som kommit springande. Han höjer handen i en allmän hälsning åt de församlade på gårdsplanen. De nickar och niger till svar. Han kommer mot mig. Han lägger sin handskklädda hand på min axel och leder mig upp för trappan.

*

Vi sitter i matsalen. Han har stängt dörrarna om oss. Han ser på mig.

”Jag ville inte säga något till de andra. Innan jag talat med dig.”

Jag nickar.

”Har du hört något?” säger han.

Jag skakar på huvudet.

Han ser ner på sina händer. Tvinnar samman fingrarna. Sedan berättar han vad som skett.

”Jag vaknade till. Jag vet inte varför, men plötsligt slog jag upp ögonen. Han stod böjd över mig. Jag högg honom i benet. Han föll ner på sidan. Jag kom på fötter och högg honom halsen. De andra två stod en bit bort och såg på. Sedan flydde de. Jag borde ha jagat efter dem. Men jag förmådde inte. Jag skakade i hela kroppen.”

Jag säger:

”Så fruktansvärt.”

Sedan säger jag:

”Varför?”

Han säger:

”Jag vet inte. Någon måste ha lejt dem att göra det.”

Jag säger:

”Vem?”

Min herre säger:

”Ja – vem?”

*

Min hustru är sysselsatt vid grytorna. Jag iakttar henne. Jag går fram och påkallar hennes uppmärksamhet.

Det är som om hon inte förstår vad jag säger. Jag måste upprepa min berättelse flera gånger. Hon stirrar på mig. I hennes ögon ser jag förvirring och förfäran.

Jag lämnar henne först när jag försäkrat mig om att hon förstått. Jag ser på hennes sätt att röra sig att hon är skakad i grunden.

På natten ligger vi tigande bredvid varandra i sängen. Plötsligt frågar hon om vi måste ge oss av. Jag säger att jag inte vet.

*

Jag sköter de fortlöpande, administrativa göromålen. Jag talar med fogden och uppsynings­männen. Jag skriver till förvaltarna på lantgårdarna. Jag tar emot rapporter och kontrollerar räkenskaper.

Min herre nämner inget ytterligare om attentatet. Inte heller jag tar upp frågan.

Det har nu gått fyra dagar sedan han kom tillbaka.

*

Mina sammansvurna är gripna. Jag iakttar dem från fönstret i mitt arbetsrum. Ryktet säger att det var hungern som drev dem ut ur skogen och att de därefter greps. De är i kedjor. Soldater och civila står omkring dem i en halvcirkel. Jag söker min herres ansikte bland de församlade. Jag kan inte se honom. Sedan upptäcker jag att han står bakom mig i rummet.

Han kommer fram till fönstret. Han ställer sig bredvid mig och tittar ner på de församlade på gården.

Han säger:

”Tror du att man kan få dem att tala?”

*

Jag hör skriken genom trossbottnen. Jag går igenom förteckningen över sädesleveranserna. Jag noterar att leveranserna från de östra gårdarna är ovanligt små. Jag måste skicka bud till förvaltaren och fråga vad det beror på. Jag vet inte om min herre är närvarande vid förhören. Jag antar att han är närvarande. Det vore olikt honom att inte vara det.

*

Min hustru går inte längre ut. Hon är övertygad om att mitt förräderi är allmänt känt. Jag kontrar med att ifrågasätta varför jag i sådana fall inte är gripen. Men det spelar ingen roll vad jag säger. Jag kan inte förmå henne att ändra uppfattning.

*

En galge har rests på gårdsplanen nedanför mitt fönster. Det har kommit mycket folk för att titta. De sammansvurna leds ut. En av rådsmedlemmarna läser upp domen. Jag lämnar fönstret innan den verkställs.

Jag sitter vid mitt bord och studerar inventarielistorna från förråden. Jag blir sittande till långt in på kvällen. Jag hör hur timmermännen monterar ner galgen. Jag hör hur de lastar delarna på en kärra och hur kärran kör i väg. Inte vid något tillfälle infinner sig min herre i mitt rum.

*

Rådslagen hålls i matsalen. Det är min uppgift att föredra ärendena.

Min herre förklarar mötet öppnat. Han ber mig redogöra för vad som skett sedan det senaste rådslaget.

Jag avlägger min rapport och avslutar med att säga att ärendet med de sammansvurna nu är avslutat. Min herre tackar för rapporten.

*

Är det som min hustru säger? Är min inblandning i attentatet allmänt känd? Men varför har jag i sådana fall inte blivit gripen? Varför tillåts jag fortsatt arbeta i min herres närhet?

Min hustru säger att det är min herres sätt att straffa mig för mitt förräderi. Jag skrattar henne i ansiktet. Jag säger att det är en absurd idé. Hon viker undan och vill inte diskutera saken ytterligare. Jag upprepar att det är en absurd idé.

*

Det har kommit svar från förvaltaren på de östra gårdarna. Svaret är undflyende. Jag får intrycket av att förvaltaren undanhåller något. Jag går till matsalen och avlägger rapport för min herre. Han sitter till bords. Jag förordar omedelbara åtgärder. Min herre svarar inte. Hans käkar mal taktfast. Jag väntar. Han tecknar åt mig att lämna rummet.

*

Har min hustru rätt? Är det min herres sätt att straffa mig? Men varför låter han mig fortsätta arbeta? Hur vågar han ta en sådan risk? Jag skulle kunna beväpna mig. När som helst skulle jag kunna angripa honom. Vad är det för en härskare som inte ser till att undanröja dem som utgör en fara för hans eget liv?

*

Vi ligger tigande bredvid varandra i mörkret. Jag hör på min hustrus andning att hon inte sover.

Hon frågar när vi ska ge oss av.

Jag svarar att jag inte vet.

Hon är tyst ett slag. Sedan säger hon:

”Är det för sent?”

Jag svarar att jag inte vet.

Hon är tyst. En stund senare hör jag hur hon snyftar.

*

Varje dag infinner jag mig på mitt arbetsrum. Jag sköter mina sysslor samvetsgrant. Det är alltmer sällan som min herre kommer in till mig.

*

Min hustru återkommer till frågan varför jag var tvungen att störta oss i fördärvet. Jag svarar inte. Jag drar mig undan in i sängkammaren. Jag lägger mig på sängen. Jag hör henne gråta i det andra rummet.

*

Varför säger han inget? Vad är det för spel han spelar?

Varje dag infinner jag mig på mitt arbetsrum. Jag har allt mindre att göra. Ofta blir jag sittande sysslolös.

Jag umgås med tanken på att ta med mig ett vapen.

*

Jag ombeds inte längre delta på rådssammanträdena. Jag lyssnar utanför matsalens stängda dörrar. Virket i dörrarna är tjockt och bastant. Det enda jag uppfattar är det svaga surret av röster.

Min hustru talar inte längre till mig. Hon håller sig i köket. Hon svarar inte på tilltal.

Tystnaden omkring mig blir allt tätare.

*

Jag sitter återigen sysslolös vid bordet i mitt arbetsrum. Jag försöker tänka igenom min situation. Jag vrider och vänder på den. Jag når ingen klarhet.

Jag reser mig och går till bokhyllan. Jag tar ut en bok på måfå. Det visar sig vara Langobardernas historia. Jag har inte läst den, men jag känner till volymen eftersom min herre ibland talat uppskattande om den. Han har på eget bevåg låtit översätta den från latinet. Han säger att den är ett äreminne över vårt folks stolta historia. Jag slår upp boken mitt i och börjar läsa.

Jag läser att langobarderna erövrade nästan hela Italien, och höll det i närmare två hundra år. Det var kejsare Justinus och hans hustru Sofias omdömeslösa styre som möjliggjorde langobardernas erövring. Justinus och Sofia återkallade eunucken Narses, som varit Italiens styresman under Justinus far, och ersatte honom med den oduglige Longinus. Det var därför Narses vände sig till langobarderna och övertalade dem att erövra Italien. Langobarderna hade vid den tiden redan trängt in i områden vid Donau. Langobardernas kung, Alboin, hade besegrat gepiderna och deras kung Kunimund i Pannonien. Alboin tog Kunimunds dotter Rosamunda till hustru och av Kunimunds skalle lät han tillverka en skål som han drack ur till minne av segern.

Langobarderna erövrade i snabb takt nästan hela Italien. Alboin firade genom att ställa till med ett gästabud i Verona. Han drack i vanlig ordning för mycket. Han beordrade fram Kunimunds huvudskål, fyllde den med vin och bjöd Rosamunda att dricka. Med hög röst förkunnade han att han ville att hon skulle dela hans glädje genom att dricka en skål för sin far. Inte med en min röjde Rosamunda det hat som detta uppväckte inom henne. Hon drack lydigt sin fars skål. Samtidigt bestämde hon sig för att hämnas på den man som med våld tagit henne till hustru. Hon visste att en ung och vild langobard vid hovet var förälskad i en av hennes kammarjungfrur. Den unge mannens namn var Helmechis. Rosamunda kom överens med kammarjungfrun att hon skulle ligga med Helmechis i hennes ställe. Med hjälp av ett mörkt rum var det lätt arrangerat. När samlaget var avklarat gav sig Rosamunda tillkänna. Hon sa att Helmechis fick välja mellan att mörda Alboin och dela riket med henne eller att själv dödas av Alboin för att ha skändat hans hustru. Helmechis valde att mörda Alboin. Men efter mordet insåg Rosamunda och Helmechis att de inte skulle kunna ta över riket eftersom Alboin varit alltför älskad av langobarderna…

Jag kan inte längre urskilja orden på sidan. Boken i min hand skakar för mycket. Det måste vara ett tecken att jag slog upp boken på just den sidan. Även min herre är älskad. Han är grym och orättfärdig – men likafullt är han älskad. Alltså var min plan redan från början dömd att misslyckas. Det hade inte spelat någon roll om mina sammansvurna lyckats med att ta min herres liv. Min plan hade misslyckats i alla fall. Vem är jag jämfört med min herre? Hur kunde jag tro att jag någonsin skulle kunna ikläda mig hans roll?

Jag läser återstoden av det påbörjade avsnittet. Jag upplyses om att Rosamunda och Helmechis efter mordet flydde med den kungliga skatten till Ravenna. Det var där styresmannen Longinus hade sitt säte. När Longinus fick veta vad som skett bestämde han sig för att försöka bli kung över både langobarderna och Italien. Han övertalade Rosamunda att döda Helmechis och i stället ta honom, Longinus, till sin man. Rosamunda lät preparera en bägare med förgiftat vin som hon räckte till Helmechis när han steg upp från badet. När Helmechis druckit hälften av vinet kände han hur det började riva i hans inälvor. Han förstod att vinet var förgiftat och tvingade Rosamunda att dricka resten av vinet och inom några timmar var de båda döda. Därmed gick Longinus planer på att bli kung om intet…

Jag ställer tillbaka boken i hyllan.

*

Min hustru är försvunnen. Hon är inte där när jag kommer hem från min tjänst. Jag sitter i köket och väntar till långt in på natten. Hon kommer inte hem.

Det finns ingen jag kan fråga om vart hon tagit vägen.

*

Jag äter det bröd som min hustru lämnat efter sig. Jag sitter vid bordet i köket och river bit efter bit från brödkakan.

*

Jag rycker till och upptäcker att jag fallit i sömn på golvet. Jag sätter mig upp på stolen. Ingen kommer och frågar efter mig.

*

Det är hungern som driver mig tillbaka. Jag går till matsalen. Min herre är där. Han sitter till bords. Han kastar en blick på mig och gör sedan en gest med handen mot faten på bordet. Jag slår mig ner och tar för mig. Jag anstränger mig för att inte äta alltför glupskt. Min herre slår vin i en bägare och räcker den till mig. Jag kan inte hålla tårarna tillbaka. De strömmar ner för mina kinder. Min herre betraktar mig. Jag reser mig upp. Jag kastar mig ner på golvet framför honom. Jag erkänner att jag var hjärnan bakom attentatet. Jag ber om att bli bestraffad. Min herres käkar mal taktfast. Han för bägaren med vin till läpparna.