Recension

Biblioteket. Om Jan Myrdals och Gun Kessles samlingar

Karin Falk

Karin Falk, född i Värmland, är en utbildad språklärare som under ett långt yrkesliv även arbetat som sekreterare och speditör inom svensk exportindustri. Efter pensioneringen var hon i flera år kassör inom tidningsföreningen Folket i Bild/Kulturfront. Hon medverkade under senare år även i katalogiseringen av böckerna i det stora bibliotek (ca 50 000 volymer) som Jan Myrdal tillsammans med sin hustru Gun Kessle byggde upp och vilket numera finns samlat i en villa i Varberg i Västergötland.

Foto: Kerstin Käll

Format: Inbunden

Språk: Svenska

Antal sidor: 591

Redaktörer: Per Axelson & Per Nygren

Medarbetare: Lasse Diding, Carl-Göran Ekerwald, Åsa Moberg, Anders Björnsson, Sture Källberg, Cecilia Cervin, Solveig Giambanco, David Brolin, Anton Honkonen, Carl Henrik Svenstedt, Lennart Lundberg, Sören Sommelius, Anne Lidén, Eva Aggeklint, Annika Hagström, Jan Myrdal, Karin Z Sunvisson, Gun Kessle, Torsten Jurell, Lars Vargö, Lill Sjöström, Eva Dahlman, André Brochu, Kjersti Bosdotter, Jan Käll, Carsten Palmaer, Hans Isaksson, Gunnela Björk, Peter Kadhammar, Björn Erik Rosin, Staffan Dahllöf, Lasse Litzén, Kalle Lind, Per Nygren, Per Arne Skansen, Per Axelson, Jan-Anders Karlsson, Benny Larsson

Utgivare: Jan Myrdalsällskapet med bidrag från Längmanska kulturfonden och Lasse Diding

Utgivningsdatum: 2023-07-19

ISBN: 978-91-527-5193-0

ett praktverk

Boken är tung, tjock och innehållsrik med ett välvalt och vackert bildmaterial. På framsidan syns två stora män som gått ur tiden: Jan Myrdal jämte Jaken, han som hette Jan-Anders Karlsson och som vårdade och lagade bibliotekets böcker med stor ömhet och kunskap. Om även Henning Mankell, som tillsammans med Lasse Diding möjliggjorde husförvärvet, samt Per Axelsson som var arbetsledare och inspiratör åt alla oss som jobbade med registreringen kunnat vara med i något hörn av fotot, hade kvartetten varit fullständig, de som gått före, dem vi minns. Och Gun Kessles ande som förstås svävar över Jan och samlingarna.

Boken spänner över ett stort område. Jag kan här bara göra ett axplock, utan inbördes rangordning.

I en del av berättelserna kan man känna lukten av biblioteket och minnas dem som jobbade där. Jag är själv stolt över att tillhöra det som Per Axelsson kallade järngänget, och som han nämnde vid namn, vi som var där ofta och regelbundet under flera års tid och nog fick dammlunga och fladdermusögon av att sitta i källaren, utan dagsljus, och på datorerna föra in boktitlarna i Libris, de svenska bibliotekens sökregister.

I andra kapitel behandlas själva samlingarna: konsten, dramatiken, tidskrifterna, breven, skönlitteraturen, reseskildringarna, politiken, fotona, erotiken… en sorts sammanvävning av Jans och Guns liv med det de lämnade efter sig.

Lasse Diding, Varbergs hotellmagnat och bibliotekets mecenat, berättar i sitt förord om hur han upptäckte och fascinerades av Jan Myrdal och i vuxen ålder beslutade sig för att satsa på och investera i biblioteket. En konfliktfri krönika att kontrastera mot Per Nygrens redogörelse om de  motsättningar och de beslut som efter mycken vånda fattades om skapandet av biblioteket i Varberg. Brevväxling och utsagor från olika parter, ett kapitel som är utelämnande på gränsen till det privata och som kunde ha kortats ner. Men de som inte följt de långdragna diskussionerna med skällsord och annat kanske tycker det är intressant och förklarar sånt som tidigare förbryllat Myrdals-fans i periferin.

En författare skriver om hur vördnaden för Myrdal ökade med biblioteket. Jag tycker tvärtom. Min eventuella vördnad försvann när jag i pauserna mellan bokbetingen satt och doppade kanelbullar i kaffet eller mjölken med Jan vid soffbordet på första våningen. Ibland iförd morgonrock och tofflor, men mestadels påklädd och uppstramad. En enkel man, med vänlig framtoning och inga höga krav på materiella bekvämligheter. Men ensam. Det stämmer nog som Peter Kadhammar skriver: böckerna var hans vänner.

Att en mer kritisk röst som Kadhammar har fått plats är sympatiskt. Han har respekt för Jan Myrdal som skriftställare, men slår lätt som en plätt ner på de åsikter han inte delar. Hos honom finns inget av den underdåniga beundran som ibland har förekommit hos en del läsare i Sverige – dock inte i denna bok. Jan var inte mer än människa, men en människa som nu lever kvar bland sina och Guns samlingar i Varberg.  

Och Jan talar också direkt till oss i boken – med de långa, stundom arkaiska formuleringar som vi vant oss vid – om läggen, om Guns konst, om mekanot, och vi kan säga som marmorplattorna vid en av Volgas slussar säger om Lenin (fast på ryska): Han levde, han lever, han kommer att leva. För så känns det. Anton Honkanen har i ett kapitel beskrivit den Myrdal jag känner bäst, han som sa ”Ja, hej” när man kom och som tackade för jobbet när man for.

Och fotona! Fantastiska bilder av både konst, dokument och själva biblioteket. Jag som registrerade i flera år känner igen varje hylla och ser de böcker jag kämpade med att hitta i andra bibliotek i världen. Så blir jag förvånad när jag läser att Jan inte hittade verken av Fuchs, de som jag själv registrerat och ställt på sin hylla i källaren. Men de kanske stod fel.

Registreringen har, som påpekas på flera ställen i boken, inte alltid följt gängse biblioteksregler utan följer Jans egna tankegångar kring vad som hör ihop och under vilka rubriker verken skulle klassificeras.

Jag vill uppmana alla som kan att besöka biblioteket, gå runt och välja lbland allt som lockar till läsning och försjunka i allt det ni inte hade en aning om. Själv tog jag många pauser för att bläddra i för mig okända böcker med fascinerande innehåll, ena dagen om en ung tysk frivilligarbetare i 30-talets uppbyggnadsarbete i Sovjetunionen, andra dagen om Nazitysklands propagandahäfte mot polackerna – mycket att lära där om hur folkgrupper kan beljugas och avhumaniseras. Så otroligt mycket att läsa – men registeringen var huvuduppgiften och läsningen fick vänta.

En vacker dag skulle jag vilja gå in i biblioteket, sätta mig i en av de gamla fåtöljerna, antingen längst ner eller längst upp i huset, stänga ute världen och bara läsa, dag ut och dag in.