Ingvar Hällgren – bilden blir sin egen verklighet

Ingvar Hällgren – bilden blir sin egen verklighet

Fredrik Elgh

Fredrik Elgh är senior professor i virologi vid Umeå universitet. Han är intresserad av kultur, historia och kulturhistoria. 2009 till 2018 ledde Fredrik Elgh arbetet med att renskriva och publicera en 5000-sidig, handskriven självbiografi, författad av Pehr Stenberg (1758–1824). Pehr Stenbergs levernesbeskrivning, utgiven i fyra band och med en omfattande registerdel, utgavs 2014–2018, och tilldelades Axel Hirschs pris av Svenska Akademien 2017.

Sedan sommaren 2019 är Fredrik Elgh engagerad i och ansvarig utgivare för nättidskriften Västerbotten förr & nu som är en fristående fortsättning på den kulturhistoriska tidskrift Västerbotten som gavs ut 1920–2014 av Västerbottens läns hembygdsförbund och Västerbottens museum. Västerbotten förr & nu samlar artiklar i olika kulturhistoriska teman från Västerbottens alla hörn.

Ingvar Hällgren – bilden blir sin egen verklighet – befriad – levande sitt eget liv

Ingvar Hällgren var västerbottning i själ och hjärta. Han hade en mycket aktiv konstnärskarriär från början av 1940-talet till 1980. Det konstnärliga uttrycket var länge relativt dovt i färgbehandlingen, mycket i grått och blått men andades friskhet och var alltid spännande. Motivkretsarna var de klassiska, landskap, fjällen, porträtt, modeller med mera men också den egna ateljén på Grubbe i Umeå. Med allt mer utvecklad teknisk skicklighet experimenterade Ingvar Hällgren sig fram och stannade aldrig upp i sin utveckling. Mot slutet av karriären, under det sena 1960-talet och 1970-talet, flödade färgerna på ett helt annat sätt än tidigare och han kom att producera ett måleri med motiv ifrån Västerbotten-fjällen där framrusande renhjordar ger karakteristisk dynamik till de underbart färgsprakande höstlandskapen. I sin artikel om minnesutställningen 1986 på Bildmuseet i Umeå skrev Västerbottens-Kurirens recensent Gun Boberg att Hällgren var en av våra finaste konstnärer:

Det var färgklangen och ljuset som intresserade honom mer än formen. Färgen glöder intensivt i fjällbilderna och ljuset klingar glasklart över snön i utsikterna från ateljéfönstret.

Folke Nordström, Umeå universitets förste professor i konstvetenskap, publicerade 1986 en utmärkt sammanfattning av konstnärens liv och verk, ”Ingvar Hällgren – en konstnärspersonlighet”, ur vilket mycket av stoffet till denna artikel är hämtat.

Bakgrund och början

Konstnären Ingvar Hällgren föddes 1917 i Stenbrånet, Norsjö socken. Föräldrarna, Sten Hällgren (1874–1924), från Stenbrånet, och Maria Viktoria (1881–1947), född Lindström i Kattisträsk, var jordbrukare. 1918 flyttade familjen till hemmanet Tuböle i Sörböle utanför Skellefteå.

Ingvar Hällgrens far avled 1924 då den blivande konstnären precis börjat skolan. Hans mamma fick nu ensam försörja sju barn och Ingvar var nummer fem i ordningen. Han gick 6-årig folkskola och fick sedan hjälpa till på gården och i skogen. Sjutton år gammal började Ingvar Hällgren som målarlärling hos målarmästare E. F. Jonsson i Skellefteå. Han var intresserad av konstnärligt måleri redan vid denna tid och hans första kända verk, en oljemålning benämnd Timmerforsen, finns bevarad.

År 1936 tog Ingvar Hällgren en Hermodskurs i måleri och fortsatte sedan med kurser i lasering, marmorering, ornament- och dekorationsmåleri vid Skellefteå handelsinstitut. Med avbrott för vapenfri värnpliktstjänstgöring i Gävle 1937, fortsatte han sin utbildning till yrkesmålare. Utbildningen fortsatte med praktik i Blidsberg i Västergötland och från 1939 arbete som lärling hos målarmästare Granebo i Borås. Det utstakade målet var att bli dekorationsmålare och det finns egentligen inga tecken på att han vid den här tiden tänkte sig en bana som fri konstnär. 1941 fick Ingvar Hällgren sitt gesällbrev hos dekorationsmålare Nils Kjellgren vid Borås yrkesskola. I samband med detta fick han både kunglig medalj och Premiediplom från Målarmästarnas Riksförening för sin yrkesskicklighet.

Hösten 1941 och våren 1942 tog Ingvar Hällgren sitt första tydliga steg mot en konstnärlig bana då han studerade vid Tekniska skolan i Stockholm (idag Konstfack).

Efter ett år i Stockholm och med ännu ett avbrott för vapenfri värnpliktstjänstgöring återvände Ingvar Hällgren till Borås för arbete med dekorationsmåleri. Här fick han kontakt med Konstgillet i staden och började efter en hel del uppmuntran i gillets målarskola. Förutom den konstnärliga utbildningen vid skolan så tecknade han tre kvällar i veckan. Våren 1943 deltog Ingvar Hällgren i en elevutställning och fick mycket goda ord om sin konst i en recension i Västgötademokraten. Detta sporrade honom.

Ingvar Hällgren debuterade i Visby i slutet av 1943. Han var då på Gotland som vapenfri värnpliktig igen och ställde ut tillsammans med en medinkallad. Fyra oljemålningar såldes och hans konst fick fina recensioner. I Gotlands Folkblad stod att i ”synnerhet när det gäller de senast nämnda tavlorna är konstnärens goda valör- och färgbehandling påfallande.”

Under en tid pendlade Ingvar Hällgren mellan konstskolan i Borås och sin vapenfria värnplikt på Gotland. Vid denna tid hade han sin första separatutställning i Skellefteå. I december 1944 visades 37 oljemålningar i konditor Pehrssons klubbrum, de flesta var landskapsskildringar från Fårö, men också porträtt och stilleben som ”gav honom en självklar plats i hemstadens konstliv” fanns bland verken. Inom ett år blev det ytterligare en samlingsutställning, ”Ung konst”, i Skellefteå, lagom till stadens 100-årsjubileum 1945. Det här relativt tidiga måleriet har lite av den modiga färgbehandling som karakteriserar hans måleri sent i livet och ger en försmak av det som komma skall.

Ut i Europa!

När andra världskriget äntligen tog slut i september 1945 blev det plötsligt möjligt för svenska konstnärer att ta sig ut i Europa igen. Med ekonomiskt stöd av konstintresserade skelleftebor tog Ingvar Hällgren tillfället i akt och begav sig till konstens metropol, Paris, på nyåret 1947. Där lärde han sig franska i Alliance Français språkskola och kämpade med ekonomin i dyrtiderna efter kriget. Han var ju där för att förkovra sig i konsten så det var flitigt arbete vid Academie de la Grande Chaumière dagarna i ända. När våren kom drog han till Villefranche vid Rivieran, nära Nice och vidare till Martigues i närheten av Marseille. Ingvar Hällgren förkovrade sig i språk, musik och tennis men särskilt i konsten. I brev hem skrev han att

det skett en viss förändring i mitt måleri ity det motiviska än mer fått vika för den inre sanning, de idéer som för närvarande sysselsätter min fantasi. Och att [måleri] i första hand [är] en upplevelse, ett drama, om man så får kalla det, mellan målaren och naturen – naturen som ger upplevelsen; målaren som med allt vad han har av tänkande, kunnande och känsla överför, ger något personligt på duken.

I slutet av augusti bar det åter av till Paris för fortsatt hårt arbete med måleri och tecknande vid Académie de la Grande Chaumière [1]. Detta avbröts dock av det sorgliga beskedet om hans mammas bortgång och han åkte norrut

[med] något tjockt och kvävande […] i bröstet – saknaden efter mor är alltför smärtsam. Ty hon var ju så intimt förknippad med mitt arbete.

Efter att som yngste utställare framgångsrikt ha deltagit i Skellefteåbygdens konstförenings vandringsutställning ”Sex konstnärer”, tillsammans med bland andra C. M. Lindqvist, Bertil Bajo Johansson och Hannes Wagnstedt, reste Ingvar Hällgren åter till Paris på senhösten 1947. Ingvar Hällgren ägnade mycket tid åt att studera andras konst på Louvren, Musée d’Art Moderne med flera gallerier. Och han började att studera för

mästaren André Lhote, kubisten – som är en ypperlig lärare och pedagog.

Under den kalla årstiden vistades han i Paris och drog sedan kvickt till Rivieran när våren kom! Ingvar Hällgren återvände till Medelhavet i april 1948 och målade tillsammans med andra svenska konstnärer i St. Tropez. I september åkte han återigen till Nice för vidare transport till Venedigbiennalen och sedan runt i Italien för att studera mästarna.

På våren 1949 målade Ingvar Hällgren i Paris och övergav oljan för oljetemperan. Hemma igen i Norrland på sommaren fortsatte det måleriet, exemplifierat i många landskapsmålningar, bland annat Hässjor, Nordingrå. Färgerna var, typiskt för Hällgren under de kommande åren, något dova i grått och blått men andas friskhet.

Ingvar Hällgren ställde ut sin produktion i Skelleftebygdens konstförenings regi den hösten och fick mycket positiv respons. I Norra Västerbotten skrev Bengt E. Norlander att det är tydligt

att han söker en syntes av färg och form, där det ena ej får ta överhanden över det andra utan en harmonisk avvägning erhålles.

Trots detta tvivlade Ingvar Hällgren på möjligheterna att försörja sig själv och en familj som konstnär. Han återvände till Borås och det yrkesmåleri som han lämnat sju år tidigare. Men det var trots allt så tydligt att han var tvungen att följa den inre rösten som kallade till fritt, konstnärligt skapande. Han målade på Bornholm, besökte konstutställningar i Stockholm och målade i Vindeln och till fjälls innan det bar åter till Paris i december 1951. Vid det här laget hade Ingvar Hällgren träffat sin blivande fru Vivi-Anne, född Tånge, såsom han med ursprung i Skellefteåtrakten, och skrev till henne att

jag förstår att Du finner mig hopplös som nästan jämt är borta, men om Du visste vad jag har svårt att helt slå mig till ro, vill ju också passa på att lära så mycket som möjligt när tillfälle gives.

Trots detta så reste Ingvar Hällgren vidare ut i Europa för att få intryck och utveckla sitt måleri. Det bar av till Paris dit Vivi-Anne också kom på vintern, och sedan till Ibiza. På vintern 1953 gifte de sig och på det följde en lång bröllopsresa till Spanien via Paris där han också fick möjlighet att måla.

Hösten det här året tillbringades i Klippen i Tärnafjällen, ovan Hemavan. Kanske bodde han på Stuorevare turistgård som drevs av paret Axel och Maja From eller hos Kjell och Karin Rosén som hade en vackert belägen stuga rakt ovanför det vi idag känner som Sånninggården. Det var där och då de två konstnärerna träffades och en livslång vänskap och professionell relation tog sin början.

Öland

Vivi-Anne och Ingvar Hällgren slog sig ner i Löttorp på norra Öland då hon fick tjänst som distriktssköterska där. Han blev väl mottagen som konstnär och deltog i gemenskapen tillsammans med andra konstnärer och författare med anknytning till Öland. Bland andra västerbottenkonstnärerna Kjell Rosén, Lennart Gram och Vera Frisén samt författarna Sara Lidman och Ivar Lo-Johansson som tillbringade somrar i Löttorpstrakten.

Ingvar Hällgrens konstnärliga aktivitet på Öland var mycket hög. Parallellt med detta ställde han ut i sin gamla hemstad Skellefteå och fick ett stort offentligt uppdrag att utsmycka en fondvägg i stadens bibliotek.

Umeå

Familjen Hällgren lämnade det öländska Löttorp 1959 och slog sig ner på Grubbe i Umeå. Till att börja med i en lägenhet men 1962 flyttade man in i en nybyggd villa ovan den åker och äng som sträcker ner mot Umeälven. Vivi-Anne och Ingvar Hällgren fick god hjälp av arkitekten och bildhuggaren Bengt Lidström som satte sin prägel på byggnationen. 1963 kompletterades boendet med en närbelägen kornbod som flyttades till tomten och inreddes som ateljé. Den blev ett mycket kärt motiv för Ingvar Hällgren under 1960- och 70-talen.

Ingvar Hällgren arbetade flitigt och utställningarna avlöste varandra. På Västerbottens museum ställde han ut 1962 tillsammans med fem kollegor i en utställning med namnet ”Västerbottningar”. Einar Härlin, Västerbottens-Kurirens konstkritiker, skrev att

Ingvar Hällgren är ett nytillskott i målarkolonien i Umeå stad. Ibland återfinner man honom med fiolen under hakan i musiksällskapets orkester. Sambandet mellan måleri och musik är väl inte vetenskapligt utrett, men erfarenhetsmässigt erkänt. Hällgrens musikalitet går i dagen i det han målar. Valörerna är känsligt stämda som en fiolsträng. Hans ”Ung flicka” är en beundransvärd studie, både i färg och psykologisk djuplodning. Grekiska fiskare ger besked om att han rår på även de stora formaten med dekorativ kraft.

Något som alldeles säkert sporrade då i 1960-talets början och som relativt nyinflyttad till Umeå, var att stadsfullmäktige 1963 beslutade att tilldela Ingvar Hällgren det nyinrättade stipendiet för kulturutövare (som fortfarande delas ut årligen). Inte minst blev han nu känd för en större publik. 1964 hade han sin första större utställning i Umeå. Den rönte stor uppmärksamhet och hölls i Hantverkshusets lokaler, det hus som Ragnar Östberg ritat, som uppfördes 1906 vid Umeälven och idag går under namnet Aschanska villan. Försäljningen gick bra och kritiken var mycket välvillig.

Ingvar Hällgren for återigen till Paris på vårvintern 1965, där han som tidigare tecknade vid Academie Chaumière och förkovrade sig på stadens gallerier. Lite senare åkte han och familjen till Sydspanien för semester och målande.

Ingvar Hällgren var oupphörligt verksam. Många olika motiv undersöktes och tekniker finslipades. Bland annat arbetade han en hel del med grafik.

På hösten 1967 ställde Ingvar Hällgren ut i Stockholm på Galerie S:t Nikolaus. Han fick mycket positiv kritik vilket framgår av utdrag ur recensionerna i Dagens Nyheter av Torsten Bergmark i dennes ”Konstkrönika”:

Närmast det ”naturliga” kommer väl Ingvar Hällgren med sitt milda och intima färgspråk. Där finns balans mellan uppmärksamhet inför de återgivna tingen och en känslighet för färgernas ”självständighet”, man skulle vilja säga musikaliska klangvärden.

Och hos Beate Sydhoff i Svenska Dagbladet:

[Ingvar Hällgren] är mycket behärskad i sina uttryck när han målar sina landskap i litet format och koloristiskt nedtonade och knappa. Hans interiörer och figurer visar samma snabbt känsliga stil som är säkert och formfast uppbyggd i valörrika färgtoner. Hans teckningar visar en känslig och rörlig kontur och är mer fragmentariska och antydande till sin karaktär. Också här finner man en nordisk lyrism, ett ljust försjunkande.

Många röster uttalade sig i positiva ordalag, försäljningen var den bästa någonsin för konstnären och verk från utställningen kom att hamna både i Nationalmuseum, Stockholms stads samlingar och Västerbottens museum.

Ett år senare ställde Ingvar Hällgren ut på Medborgarhuset i Vännäs och gjorde även här stor succé. Recensenterna lovordade hans fjällandskap, porträtt, ateljéinteriörer med mera. Den här utställningens måleri visade också på en ny och kraftfullare användning av färg. Hans tidigare lätta och behärskade kolorit slog nu istället ut i full blom med klara starka färger.

Matts Balgård, recensent i Västerbottens-Kuriren, skrev

[om] de många ateljéinteriörerna och uppställningarna av målarutensilier och föremål. De bär vittnesbörd om en smittande sakglädje och materialkunskap, en intensiv lust att uppleva hur former och färger bryter sig mot varann och djupet kan tolkas också i de små närperspektiven. ”Inne och ute”, ”Vinterfönster” och ”Från ateljén” är fina prov på detta finstämda måleri.

Efter ytterligare en arbetsresa till Paris ställde Ingvar Hällgren ut på Expolaris i Skellefteå där han visade 55 målningar samt akvareller, teckningar och grafik. I Norra Västerbotten skrev konstrecensent Rolf Forsgren att

Trygghetskänslan får man av Hällgrens odiskutabla tekniska skicklighet; den grundliga utbildningen och den långa erfarenheten som lyser igenom överallt. Upprördheten är direkt svar på hans känsliga uppfattning av färgen och ljuset, den skärpning av alla intryck som förmedlas i hans bilder.

Vi både känner igen och inte känner igen Ingvar Hällgren i de här verken. Motivvalet är i stort sett detsamma som för tiotals år sedan, vissa enstaka bilder påminner också starkt om hans då stränga, ytrena måleri med starkt dämpad färg. – Men den nye Ingvar Hällgren kan det slå gnistor om. Hans färg har klarnat och mättats, han låter sig berusas av skönheten av ett sollandskap och låter det lysa. Han spelar på kontraster då det behövs, men kan också smeka fram hudkänsla i ett porträtt med oerhört raffinerad färgbehandling.

Ingvar Hällgren hade förfinat sin teknik och blivit mycket djärvare i sitt nyttjande av färgen. När han två år senare framgångsrikt ställde ut på galleri ”De Unga” i Stockholm var kritiken positiv och Svenska Dagbladets Beate Sydhoff skrev att

Ingvar Hällgrens målningar och teckningar hos De Unga har en impressionistisk ton i det rörliga färgspelet i porträtt och interiörer.

1971 och 1972 fick Ingvar Hällgren ett stort erkännande då han som förste konstnär från Västerbotten tilldelades Statens stora arbetsstipendium.

Ett mycket fint exempel på hans färgsprakande måleri från den här tiden är målningen Till en minoritet som inköptes av Statens konstråd och som idag återfinns vid Länsstyrelsen Västerbotten.

De närmaste åren var Ingvar Hällgren mycket aktiv och utöver det intensiva måleriet hade han många olika engagemang i offentligheten som konstexpert. Det kostade på och 1972 uttryckte han för första gången att han hade problem med sitt hjärta.

Trots att han, av fysiska skäl, var tvungen att ta det lugnare var det nu en mycket produktiv tid. 1976 fick Ingvar Hällgren sitt riktigt stora erkännande i hemtrakten då han fick göra en stor, retrospektiv utställning vid Västerbottens museum med namnet ”Ingvar Hällgren – återblick 1941–1976”.

Utställningen var en mycket omfattande exposé över hans produktion. Det landade i 99 målningar, 92 teckningar, akvareller, oljekritor och temperaskisser och 7 grafiska blad. Ingvar Hällgrens arbete inför utställningen var enormt och 40 av målningarna var från 1976. Förutom den egna konstnärliga produktionen hade författaren och fotografen vid Västerbottens museum, Sune Jonsson, dokumenterat Ingvar Hällgren i arbete och i utställningen fanns en ateljéhörna som visade konstnärens material och arbetsmetoder.

Västerbottens-Kurirens recensent Gun Boberg skrev om konstnärens utveckling och utställningen i anslutning till vernissagen:

Det är inte individen som förändras. Det är tekniken som fulländas. Den stora befrielsen är att kunna lägga av konventionerna och försiktigheten, att gå ut med sig själv i sitt arbete. […] Den utvecklingen, mot allt större frihet i formspråket, ger Ingvar Hällgrens retrospektiva utställning i Västerbottens museum under december en illustrativ beskrivning av.

[…]

Summeringen blir att det är en kraftprestation både av Ingvar Hällgren själv och av museet, att ha åstadkommit den här översikten av ett livsverk. Därtill ett som inte förefaller avslutat, utan mitt uppe i en vidareutveckling.

Ingvar Hällgren var fortsatt i febril aktivitet. Målarresorna gick till Cotignac i Provençe, till Klimpfjäll och till Klippen i Tärnafjällen, ofta tillsammans med den gode vännen och kollegan Kjell Rosén. Bortom Klippen, i Umasjö, närmare gränsen mot Norge, hittade Ingvar och Vivi-Anne Hällgren en liten stuga som blev deras. Gode vännen Bengt Lidström var behjälplig med byggande och goda råd och Ingvar Hällgren arbetade själv mycket med bygget.

Byggandet, måleriet och utställningarna under de här åren tog ut sin rätt och hjärtproblemen gav sig åter till känna i en hjärtinfarkt 1978. Han lät dock inte detta påverka skaparglädjen men var tvungen att tacka nej till större arbeten som han erbjöds, bland annat den konstnärliga utsmyckningen av den då nya Skogshögskolan i Umeå.

I januari 1980 hade Ingvar Hällgren vernissage på en stor separatutställning vid Sundsvalls museum. Den blev hans sista. På en sida i utställningskatalogen sammanfattade konstnären sina tankar om det egna måleriet:

När man ställs inför uppgiften att med ord uttrycka vad måleriet innebär för en, inser man snart svårigheterna. Måleriet har – liksom musiken – sitt eget språk och bärs av sina egna värden. För mig är strävan att via min upplevelse av omgivande verklighet – precisera – måla mig fram till bildens eget uttryck av färg, flöde, rytm och ljus. Att bilden blir sin egen verklighet – befriad – levande sitt eget liv. Gör den det, är det en bra målning.

Den där egna, eller som Gunnar Balgård skriver i sin minnesartikel över konstnären i augusti 1980, ”upphöjda” verkligheten, nådde Ingvar Hällgren i sina bästa ögonblick. Balgård skriver att

i den dimensionen hjälper målaren sin publik att se, att uppfatta något egentligen välbekant, men inte klargjort. Målningen blir till översatt verklighet. En region får sitt landskap uppenbarat och till skänks av Ingvar Hällgren. Det är en stor insats och så ser jag hans betydelse.

En målare kan knappast göra mer.

Efter ett långt och händelserikt liv i konsten stod Ingvar Hällgren på toppen av sin yrkeskarriär när han hastigt rycktes bort 1980. Han var utomordentligt tekniskt skicklig, vilket var en självklar förutsättning för hans konstutövning. Denna tekniska skicklighet tillät han inte bli en orsak till stagnation. Istället var Ingvar Hällgrens mångfacetterade konstnärliga gärning dynamisk och när man följer hans måleri över tid så är det mycket tydligt att han var stadd i ständig utveckling.

Det är lätt att inse att Ingvar Hällgren hade haft oerhört mycket kvar att ge men samtidigt har hans fina och rikliga produktion gett oss en ovärderlig skatt att förvalta. Ingvar Hällgren är representerad i många privata miljöer och offentliga institutioner och särskilt i Västerbotten finns mycket goda möjligheter att få se och njuta av hans produktion.

NOTER

[1] Konstskolan existerar alltjämt och är belägen på Rue de la Grand Chaumière i 6:e arrondissementet i Paris, ett stenkast från samma gatas korsning med Boulevard du Montparnasse. Till de namnkunniga svenskar som studerat vid skolan hör Bror Hjort och Siri Derkert.

Källor

Balgård, Gunnar. Från gråbrun asketism till brinnande färgstor. Västerbottens-Kuriren den 14 juli 1994. [texten i sin helhet nedan]

Balgård, Gunnar. Förhöjd verklighet i Ingvar Hällgrens konst. I: Sett ifrån norr. 50 år av kulturjournalistik i Västerbottens-Kuriren. Volym I, Norrland. H:ström – Text &Kultur, Umeå 2020. [ursprunglig publicering i Västerbottens-Kuriren den 29 augusti, 1980] [texten i sin helhet nedan]

Boberg, Gun. ”Bilden blir sin egen verklighet”. Västerbottens-Kuriren den 1 december 1976. [texten i sin helhet nedan]

Elgh, Fredrik. Ingvar Hällgren – bilden blir sin egen verklighet. Västerbotten förr & nu, publicerad på nätet den 17 juni 2023 [https://nattidskriftenvasterbotten.se/2023/06/17/ingvar-hallgren-bilden-blir-sin-egen-verklighet/].

Nordström, Folke. Ingvar Hällgren – en konstnärspersonlighet. Västerbottenförlaget, Umeå 1986.

Rosén, Kjell. [minnesord]. Västerbottens-Kuriren den 19 augusti, 1980.

Sandberg, Tage. [minnesord]. Västerbottens-Kuriren den 19 augusti, 1980.

Sörböle. Studieförbundet Vuxenskolan, Skellefteå, 2005.

Brev, dagboksanteckningar och fotografier i familjen Hällgrens arkiv.

Folke Nordströms arkiv. Avdelningen för arkiv och specialsamlingar, Umeå universitetsbibliotek.

Västerbottens museums konstarkiv.

Tillstånd

Samtliga fotografier föreställande Ingvar Hällgrens konst är utförda av artikelförfattaren.

Artikeln är en bearbetning av en artikel som tidigare publicerats i nättidskriften Västerbotten förr & nu [https://nattidskriftenvasterbotten.se/].

Texter om Ingvar Hällgren och hans konst

Boberg, Gun. ”Bilden blir sin egen verklighet”. Västerbottens-Kuriren den 1 december 1976.

– MÅLAREN FÖDS GAMMAL. Ungdomen i måleriet erövras långsamt, den ges i premium åt förtjänta åldringar, säger den franske målaren Jean Bazaine i ”Att måla”. Provokativt kan man undra, vad som därigenom skiljer måleriet från övrig mänsklig utveckling. Från den himlastormande ungdomens tekniskt kantiga angrepp till den yrkesvana åldringens säkra formuleringsförmåga. Det är inte individen som förändras. Det är tekniken som fulländas. Den stora befrielsen är att kunna lägga av konventionerna och försiktigheten, att gå ut med sig själv i sitt arbete. Det gäller all mänsklig verksamhet, inte speciellt måleriet.

Den utvecklingen, mot allt större frihet i formspråket, ger Ingvar Hällgrens retrospektiva utställning i Västerbottens museum under december en illustrativ beskrivning av.

INGVAR HÄLLGREN föddes 1917 i Norsjö, som 17-åring började han måla. Först 1944 debuterade han i Skellefteå. Då hade han redan skaffat sig en grundlig utbildning som inleddes med gesällbrev i yrkesmåleri. Han fortsatte att arbeta på sin utveckling genom resor och utbildning i Europa. 1959 blev han umebo. Då var han ännu okänd här för allmänheten. 1963 var han Umeå stads första kulturstipendiat. Debututställningen i Umeå kom först året därpå. Sedan dess har han blivit väl känd och uppskattad för sitt vederhäftiga måleri, ärligt, grundligt, allvarligt. Honnörsorden radar gärna upp sig. Oljan är hans medium, motivkretsen porträtt, landskap och hemmiljön, gärna den egna ateljén. Hans målningar har ofta ett inre ljus, en egen lyskraft.

LÄNSMUSEETS UTSTÄLLNING är omfattande. Det går att följa Ingvar Hällgrens måleri från 40-talet fram till nu. Från en behärskad form och färg, närmast försiktig, har han tagit ett steg bort från det puritanska till högre färger och närmare det icke-föreställande. Betecknande är att han då sökt sina motiv i Provence och den svenska fjällvärlden.

En föreställning om målarens sätt att arbeta ger den avdelning i utställningen där material och arbetsgång presenteras. För en serie instruktiva bilder står Sune Jonsson.

Produktionens storlek kan man kanske få en uppfattning om, när man hör att utställningen fyller hela museets bottenplan och galleriet en trappa ner. I galleriet finns teckningar, akvareller, grafiska blad med mera.

Personligen saknade jag porträttmåleriet från sista tiden. Bara ett par prov finns med. Han var dock tidigt en skicklig fångare av ansikten. Nu är det färgimpressioner som dominerar, i valörer som påminner om van Goghs.

SUMMERINGEN blir att det är en kraftprestation både av Ingvar Hällgren själv och av museet, att ha åstadkommit den här översikten av ett livsverk. Därtill ett som inte förefaller avslutat, utan mitt uppe i en vidareutveckling.

Själv säger han att han strävar efter att måla sig fram till bildens eget uttryck av färg. ”Att bilden blir sin egen verklighet … Gör den det, är det en bra målning”.

GUN BOBERG

Balgård, Gunnar. Förhöjd verklighet i Ingvar Hällgrens konst. I: Sett ifrån norr. 50 år av kulturjournalistik i Västerbottens-Kuriren. Volym I, Norrland. H:ström – Text &Kultur, Umeå 2020. [ursprunglig publicering i Västerbottens-Kuriren den 29 augusti, 1980]

Konstnären Ingvar Hällgren, Umeå, avled förra veckan. Han verkade på högsta konstnärliga nivå och i sina bästa resultat uppnådde han det som är den stora konstens kännemärke, en förhöjd verklighet, ett Norrland mera norrländskt än Norrland.

Det skriver Gunnar Balgård i denna sammanfattning av Ingvar Hällgrens konstnärliga insatser.

Målaren Ingvar Hällgren är död. Han begravdes i lördags i Backens kyrka, i närvaro av sina närstående och av de eviga frågorna.

Det var, som det skulle.

Träden stod ännu helt gröna kring förrättningen.

Men uppmärksamheten kring detta frånfälle borde var stort, mycket stort, i nivå med hans betydenhet som konstnär, där han tål vid de förnämsta jämförelser. Det är lätt sagt att Hällgren var den störste konstnären bosatt i Umeå kommun, men han tillhörde från sin boplats hela Västerbotten och hela Norrland, och han hade det nordliga svenska landskapet som en sorts livsuppdrag.

Sådana uppdrag är alltid självvalda, men obönhörligt tvingande, och förutsätter en hängivenhet, en absolut styrka. Det är också något annat än att välja en stil. Naturligtvis har också Ingvar Hällgren en stil, en egen igenkännlighet. Men till skillnad från andra förnämliga målare från vår trakt – exempelvis Linden, Lindquist, Bajo – var Hällgren hela tiden sin egen stil principiellt otrogen, han rörde sig framåt, han sökte vidare. Inget uttryck kunde tillåtas vara det slutgiltiga.

Vad Ingvar Hällgren gjorde, bör betecknas som ett slags forskning i Norrlands utseende, utfört i form, färg och ljus. Det är ett seendets arbete, som måste bli mycket enskilt. Det kan inte delas, men det kan delges.

Det är också mycket utsatt. Bara konstnären ser, vad hans öga ser. Och ögat ser vad tekniken tillåter konstnären att se, och samtidigt utföra. Denna växelverkan är villkorslös.

Ingvar Hällgren var i måleriet en stor tekniker. Och i sina bästa resultat uppnådde han det som är den stora konstnärens kännemärke, en förhöjd verklighet, ett Norrland mera norrländskt än Norrland, själva sinnebilden av ett innehåll och ett landskap.

I den dimensionen hjälper målaren sin publik att se, att uppfatta något egentligen välbekant, men inte klargjort. Målningen blir till översatt verklighet. En region får sitt landskap uppenbarat och till skänks av Ingvar Hällgren. Det är en stor insats, och så ser jag hans betydelse.

En målare kan knappast göra mer.

Osslundsk färgskala

Ingvar Hällgren hade inga bildprogram i sin konst. Han ”menade” inget särskilt med en tavla, utom det den innehöll, av sanning och hantverk. Hans motiv var allt som gick att avbilda. Allvaret fanns i själva arbetet.

Naturligtvis kan man säga, att Hällgren var kolorist. Men färg är någonting mycket svårt, och avslöjar alltid den som inte känner till det.

Vad är färg? Vilken färg har Norrland?

Hällgrens kolorit steg brant med åren, och i hans mogna 70-tal befinner vi oss i en rent Osslundsk färgskala med gult och orange mot mörkblått, och detta inte bara för att återge naturens höstfärger. Jag utgår ifrån att dessa bägge målare kom i varandras grannskap på helt skilda vägar, och att här finns en djupare sanning fördold. Måleri – liksom all konst – är kampen mellan harmoni och kontrast, och deras förskjutningar betingar varandra. Spektrat vidgas alltid med förmågan att hantera det. Färg har också med aptit och livsinställning att göra, och Ingvar Hällgren blev till synes bara generösare och sinnligare med åren.

Vid sin bortgång stod han i själva verket mitt i sin skördetid, efter ett helt liv av envetet prövande att finna sin grund.

Att döma av hans sista utställning – den i Sundsvall i vintras, som jag hade tillfälle att se – höll Hällgrens kolorit på sistone på att skruvas upp ytterligare ett steg. En rent brutal färgnjutning skymtade, och världen höll på att bli nästan röd.

Det vill säga, sådant var intrycket, ett beräknat intryck. Naturligtvis var den inte röd. Den var fortfarande igenkännlig i sin naturenlighet, och ingenting skärande fanns att upptäcka. Men naturen var förhöjd, och förstådd.

En bestämd virtuositet hörde till Hällgrens utrustning. Den var erövrad, och var väl egentligen hans enda fiende. Med lätt hand och pensel kunde han ibland lägga slutaccenter på tavlorna, så att de stannade i ytskiktet, utanpå bilden, som en lite lättvunnen skönskrift ovanpå bildens djupare arkitektur.

Man kan också kalla det frånsidan av den vunna friheten. Till sist gick det svåra benådat lätt.

Det må ingen betänka. En målare som Raoul Defy till exempel, baserar ju hela sin berömmelse på just det virtuosa penselstråket.

Traditionalist

Den stora, retrospektiva utställningen av Ingvar Hällgrens konst på Länsmuseet i Umeå 1976, var för mig en sensation. Till intrycket bidrog utan tvivel den förnämliga exponering av materialet, som museets skickliga rumsregissörer hade anordnat. Inte minst den avdelning där konstnärens verkstad, och vissa motivgruppers skapelseprocesser, förevisades, ingav den djupaste respekt.

Här fanns sålunda mitt i Umeå en målare, som verkade på den högsta konstnärliga nivå och med de största personliga anspråk.

Visst hade jag tidigare sett enskilda Hällgren-tavlor av stor lyster, men detta var något annat. Detta var ett livsverk, som i konsekvens, strävsamhet och inre allvar inte sneglade åt något håll utan hade föresatt sig att göra märkvärdiga ting. Förloppet från start till mognad var tydligt uppenbarat.

Rimligen borde landsdelen känna stolthet över att ha en sådan konstnär bland sina innevånare.

Detta var också det tillfälle, när Hällgrens stora samiska dukar, djärva i bildutsnitt, rörelse och färgprakt, för första gången kom under allmänhetens ögon. Jag vet ingen konstnär som gjort något liknande, och det borde nu vara en kär uppgift för Västerbottens landstings kulturnämnd att hålla den kollektionen samlad, för upprättande av en praktfull miljö i lämpligt syfte. Hur var det – skulle inte samernas riksorganisation flytta till Umeå?

Den stora utställningen 1976 kom alltså att bli den stora manifestationen under Hällgrens levnad. Tids nog bör den göras om för den publik, som inte kunde infinna sig när tillfället begav sig.

Ingvar Hällgren var traditionalist, ja rent av klassicist, och helt och hållet målare. Jag har föreställt mig honom närgånget och tålmodigt studerande de moderna mästarnas knep och kunskaper, och vägande dem mot sina egna behov. Från impressionisterna hämtade han läran om ljuset, och från Cezanne en insikt om färgens allvar. Jag har uppfattat hans ideliga atelierinteriörer som en replik i det samtalet med föregångarens stilleben av äpplen och apelsiner. Till sist hamnade Hällgren i expressionisternas färgskala.

Och han satt på avstånd från konsternas marknad, och gjorde sin legering. Han tillämpade den på Västerbottens landskap. I ett sådant arbete är konstnären alltid i viss mån ensam, men behöver stöd i närmiljön. Han fick den.

Nu tillhör hans verk hans provins.

GUNNAR BALGÅRD

Balgård, Gunnar. Från gråbrun asketism till brinnande färgstorm. Västerbottens-Kuriren den 14 juli 1994.

UPPLEVELSEN AV Ingvar Hällgrens stora utställning på Västerbottens museum år 1976 ter sig ännu överväldigande i minnet: en färgstorm, en rik och personlig livsinventering, sannolikt en av de bästa utställningar som någonsin hållits av en västerbottnisk målare på hemmaplan, en begivenhet.

Jag minns min bestörtning, känslan av andäktighet och av tårar i ögonen, och av bekräftelse av min norrländska hemvist. Just så hade jag länge väntat på att få se Västerbotten återgivet, utan att veta om det, tills jag här såg det utfört av en fullgången artist som förberett sig ett helt liv för bedriften. Ingvar Hällgrens mästerskap var ett faktum.

Det fanns skäl att vara överrumplad. Ingvar Hällgrens väg till färgprakten hade vuxit långsamt, från närmast en motsatt ytterlighet i karriärens början, där svalka och måtta varit kännetecknen. Av en gråbrun asket hade blivit till sist en koloristisk vällusting. Processen att behärska de förhöjda uttrycksmedlen hade tagit just en livstid.

Metamorfosen är ovanligt djupgående, och jag kan mest erinra mig Eric Hallström till jämförelse. Likväl fanns fröet där från början. I tidiga tavlor av Hällgren kan man notera hur konstnären vinnlägger sig om att varje konstverks egen avstämdhet, att andelar ska samklinga, och summan ge ett samlat intryck. Att varje avvikelse skulle få totala konsekvenser, tycks Hällgren redan ana, och undviker dem länge och håller låg profil.

En ökad dristighet

Tills han mot 1960-talets slut förskjuter hela uttrycksskalan brant uppåt. Färgernas korrespondenter och kontraster tänjs här, men utan att brista eller skära sig, den inre avstämdheten förblir densamma, men hela måleriet har förändrat dimension.

I denna erövring samspelade, vill jag tro, både en personlig känsla av ökad dristighet inom Ingvar Hällgren själv, och en erövrad teknisk förmåga i hantverket. Konstnärens sista decennium fram till bortgången 1980, utgör en benådad skördetid i lokalt måleri.

Ingvar Hällgren kom en lång väg till bildkonsten. De yttre omständigheterna kan man inhämta ur Folke Nordströms skrift om konstnären från 1986. Hällgren kom från ett bondhemman i Norsjö, hade Missionsförbundets andlighet i blodet, och förkovrade sig till ansenlig musikalitet som violonist. Han skulle sedermera konsertera flitigt med Umeå musiksällskap.

Värnpliktsvägran förde Hällgren bort från hemlänet, till sydsvenska boplatser under många år. Fårö, Bornholm, Öland blir svenska målarlokaler. Till Paris for han 1947 och gick i André Lhotes målarskola och en fransk orientering skulle han behålla genom hela sitt liv. De sydfranska landskapen ska jämte de svenska fjällen och den egna uppväxande familjen bli de ledande motiven i hans konstnärskap.

Sin hustru hittar han i Bjuv. Det är när hon får tjänst i Umeå år 1959, som Ingvar Hällgren återbördas till Västerbotten. Med Bengt Lidströms assistens bygger familjen ett boningshus med atelje och en utblick mot älven på Grubbe. Ateljen är en flyttad och inredd kornbod som redan stått på lägdan intill.

Sakteliga intar Ingvar Hällgren sitt konstnärliga revir. Halvstora utställningar i Umeå och Skellefteå under 1960-talet konsoliderar ställningen, målarresor till fjälls om höstarna företas i sällskap med Kjell Rosén. Så småningom ska konstnären inreda en egen fast målarstuga i Umasjö.

Det är intressant att notera att Hällgren och Rosén orienterar sig mot en gemensam mark under dessa år, båda rodnar och växer i färgen, medan penselskriften skärps. Det är också vid denna tid som Hällgren målar sina mycket stora samiska dukar, med rinnande renhjordar utför fjällsidorna i tung, kollektiv rörelse, magnifika panoramor i sekelskiftesmåleriets efterföljd, konstnärliga kraftprov vilka tillhör märkesverken i hela produktionen.

Allvarsam hållning

Folke Nordström, som i sin studie om Hällgren haft tillgång till konstnärens samlade klippböcker, noterar ett drag av allvar och skötsamhet hos Ingvar Hällgren från första stund. Bevarade brev och dagboksanteckningar vittnar om tankfull reflektion, om introspektiv begrundan. En intellektuell beräkning av motivens uppläggning hör också till de tidiga dygderna.

Sant är att det finns föga av lättfärdighet hos konstnären och en inre brottning med nordvästerbottnisk moral torde ha ingått i den personliga mognadsprocessen. Men en känslomässig grundstyrka är den andra sidan av myntet. Hällgren önskar sig inga lätta segrar, och han befinner sig i en fortlöpande dialog med vissa föregångare i konsthistorien med vilka han känt ett eget släktskap, t ex Cezanne och Agueli.

Att konstens uttrycksmedel är djupt allvarliga saker, är hans livslånga mening. Man kan i det perspektivet förstå att Ingvar Hällgrens måleri blir allt friare och klarare, ju klarare hans egen mening blir.

Det finns ju t ex i konstnärskapets början en viss disighet i kontureringen av avbildade föremål, något som senare helt skulle förändras.

Under sin mogna period målar Hällgren med mycket tunna och vassa penslar i tavlans ytskikt, intuitivt och virtuost och med en snärt i uttrycket som någon gång t o m kan bli överdrivet precist.

Hög färggrammatik

I likhet med sina stora föregångare har Hällgren också sina fasta motiv, vilka han ständigt återstuderar. Själva ateljén på Kungsgårdsvägen blir ett sådan. Här finns en grund för en metamotivisk självförsörjning, där de grupperade glasen med penslar mot yttre vintersnö och rött tomtgränsplank blir en återkommande konstnärlig stapelvara. En mättad, mörkblå grundfärg i miljöteckningen utgör klangbotten för insatta, exploderande färgdetaljer.

Till sist finns det nästan ingen gräns för Ingvar Hällgrens mod och dristighet med färgen.

I hans allra sista utställning i livet på Sundsvalls museum vintern 1980, som jag hade förmånen att se, hade hans målade bild blivit nästan röd, bokstavligen röd. Det var väl inte alldeles sant, men sådant var intrycket, och så högt hade Hällgren vågat skruva upp grundläget i sin grammatik. Och likväl var den avbildade naturen fullt igenkännlig i sin naturenlighet, och ingenting skärande fanns att upptäcka.

Allt hängde alltjämt samman i sin, låt oss säga, höga tonart. Ingen ton är fel förrän du spelar nästa, säger Miles Davis. Här brann hela spelet.

GUNNAR BALGÅRD