Om den svenska russofobin

av Per-Olov käll                                              

Som grupp betraktad lider svensk borgerlighet av en till synes närmast panisk rysskräck. Denna russofobi, som just nu präglar dominerande svenska medier, delas naturligtvis inte av alla svenskar – oavsett om de definierar sig själva som borgerliga eller inte. Erfarna diplomater brukar till exempel inte anse att Putins regering utgör ett hot mot Sverige. Ej heller på sikt, ty som diplomater är de medvetna om att Ryssland har fullt upp med sina egna problem. Vilket naturligtvis inte utgör en garanti för att ett krig inte kan utbryta i framtiden [1].

Den svenska russofobin har sina historiska rötter. Det rör sig i Sverige till skillnad från en del andra länder inte om ett regelrätt rysshat. (Motviljan mot Ryssland gör att Polen väljer att importera dyr amerikansk naturgas, som måste fraktas med fartyg över Atlanten, istället för att köpa billigare rysk gas genom en pipeline.) Nej, den svenska russofobin är av en mildare variant, som mer hänger samman med hur borgerligheten i vårt land odlar sin politiska självbild. Just nu fungerar russofobin som en ideologisk samlingspunkt i propagandan för svensk Nato-anslutning.

Hur många krig Sverige och Ryssland ska anses ha utkämpat mot varandra beror på hur man räknar. Men om man begränsar konfliktperioden till de århundraden där både Sverige och Ryssland kan sägas vara väldefinierade länder med tydliga statsmakter, blir det första svensk-ryska kriget det som vi brukar kalla för ”Stora ryska kriget” och som pågick åren 1554-1557. Sverige styrdes då av Gustav Vasa och i Ryssland hade Ivan IV (”Ivan den förskräcklige”) som första regent antagit titeln tsar (kejsare). Därefter har ytterligare nio svensk-ryska krig avverkats. Det sista av dessa var det Finska kriget 1808-1809. Av de 255 åren som förflöt mellan 1554 och 1809 befann sig Sverige och Ryssland i krig med varandra under inte mindre än 92 år, (36 procent av tiden). Efter 1809 har Sverige och Ryssland inte bekrigat varandra en enda dag.

Allvarliga incidenter har förekommit. Till exempel sköt Sovjetunionen den 13 juni 1952 ner en svenska DC3:a, som bedrev signalspaning längs Östersjökusten. Det är numera klarlagt att signalspaningen bedrevs mot Sovjetunionen för USA:s och Storbritanniens räkning. Den som vill lära sig mer om den historien – och med egna ögon se det ur Östersjön uppfiskade skrovet av det nedskjutna planet – rekommenderas ett besök på Linköpings Flygvapenmuseum.

Det svenska flygvapnets Douglas DC3 med beteckningen Tp 79 Hugin sköts ned över Östersjön den 13 juni 1952. Samtliga 8 besättningsmän omkom. I juni 2003 hittades efter tre års sökande flygplansvraket på 125 meters djup. Det kan beskådas på Linköpings Flygvapenmuseum. [Fotograf: Alex Nordstrom/Wikimedia Commons ]

Det kan här räcka med att gå tillbaka till det Finska kriget. Det kriget hade förmodligen lätt kunnat undvikas om den dåvarande svenska kungen Gustav IV Adolf varit en kompetent monark. Vilket han inte var. Gustav IV Adolf (1778-1837) var son till Gustav III och dennes efterträdare på tronen. Som personlighet tycks han ha utmärkts av en envis och inbilsk övertygelse om att själv alltid ha rätt. Det är kanske inget helt ovanligt (manligt) karaktärsdrag, men för Sveriges fick det ödesdigra konsekvenser. Gustav IV Adolf avskydde nämligen den franske kejsaren Napoleon I. Denne var i kungens ögon – för övrigt också i verkligheten – en blott lågadlig korsikansk uppkomling, som hade usurperat makten i ett av Europas mest kultiverade länder, blomman bland nationerna, och därtill helt fräckt lagt sig till med kejsartiteln. En titel den svenska kungen ansåg sig veta endast kunde tillkomma någon av verkligt kunglig börd. En som han själv.

T.v. ”Överste Gustafsson”, f.d. Gustav IV Adolf. Akvarell av okänd konstnär. T.h. Döbeln vid Jutas ur Fänrik Ståls Sägner, tecknad av Albert Edelfelt (1854-1905). [Källa: Public Domain ]

I och för sig hade denna kungens åsikt inte haft större betydelse, om han behållit den för sig själv (och sin närmaste krets). Men Gustav Adolf var en man med höga ideal och som höll på principerna. Något som fick honom att nonchalera betydelsen av det fördrag Napoleon och den ryske tsaren Alexander I ingått i Tilsit 1807.

Den anglofilt sinnade monarken vägrade att ansluta sig till Napoleons kontinentalblockad, som var riktad mot England. Fördraget i Tilsit förband Alexander I att i ett sådant läge gå till anfall mot Sverige. (Även Danmark var allierat med Frankrike.) Det ryska anfallet riktades inte oväntat mot Finland, som vid denna tid varit en del av Sverige i närmare 600 år. Kriget utvecklades till den största militära katastrofen i Sveriges historia. I freden i Fredrikshamn i februari 1809 tvangs Sverige avträda Finland, som nu omvandlades till det ryska Storfurstendömet Finland. Den ryska regimen i Finland blev dock förhållandevis mild, och efter oktoberrevolutionen 1917 accepterade Lenin Finlands rätt till självständighet. Som bekant firade Finland 2017 sitt hundraårsjubileum som självständig nation.

I och för sig har utgången av Finska kriget varit omdiskuterad. Det har påpekats att om amiralen Cronstedt inte gett upp Sveaborg efter bara ett par månaders belägring hade utgången kunnat bli en annan. Fänrik Ståls Sägner hade då fått skrivas på ett annat sätt. En hjältedikt där hjälten segrar på slutet. Som det nu är låter Runeberg den överoptimistiska kungen säga:

Och därför ha vi fattat                                                                              Vårt Kungliga beslut,                                                                                    En föresats allvarlig                                                                                              Vi ärnat föra ut;                                                                                               Vi låtit nämmeligen                                                                                        Oss bringa hit i dag                                                                  Den skrud, vårt svenska lejon                                                             Vigt in vid Narva slag.

Kung Karl den tolvtes handskar                                                                    Vi vilje lägga an;                                                                                       Det är i dubbel mening,                                                              Som Konung och som man.                                                              Vi vilje kring oss gjorda                                                                    Den store hjältens svärd                                                       Och slå som han med häpnad                                                      

En svag, försoffad värld.

Det är tänkbart att kriget hade kunnat sluta annorlunda. Om inte om hade varit. Men kanske man lika gärna kan säga att vi trots allt kom lindrigt undan genom att vi slapp avträda hela Lappland och Västerbotten utan endast de norra delarna i Finland. De för svensk nationalekonomi så viktiga järnmalmsgruvorna kom därmed att stanna i Sverige.

Den bevisat oduglige Gustav IV Adolf avsattes genom en statskupp på Stockholms slott i september 1809. Resten av livet skulle han flacka runt i Europa som en olycklig och förvirrad ”överste Gustafsson”. Han ersattes av sin farbror, hertigen av Södermanland (Gustav III:s bror), som nu blev kung Karl XIII. Denne saknade dock arvingar och det stod tidigt klart att en framtida tronarvinge behövde fixas fram för att ha i beredskap när den till åren komna Karl XIII föll ifrån.

Hur detta kungamakeri gick till är en festlig historia, som kan förbigås här. Resultatet blev emellertid att en fransk marskalk med namnet Jean Bernadotte i vissa kretsar ansågs som en lämplig kandidat. Sverige behövde ju en kung som kunde konsten att föra krig, inte minst mot arvfienden Ryssland! Marskalken, son till en borgerlig advokat i Pau i västra Pyrenéerna, hade gjort en lysande officerskarriär. Ändå torde han ha blivit överraskad när en för honom obekant svensk löjtnant och friherre Carl Otto Mörner i juni 1810 uppsökte honom i hans hem i Paris och frågade om han kunde tänka sig att bli kung i Sverige.

Den initiativrike löjtnanten Mörner tycks ha handlat på eget bevåg. Hans egentliga uppdrag i Paris var att fråga den franske kejsaren om denne hade några synpunkter på att den danske hertigen Fredrik Kristian av Augustenborg utsågs till svensk tronföljare. Napoleon fick nu istället svara på frågan om det var i sin ordning att hans marskalk fick jobbet. Napoleon tycks å sin sida inte haft något att invända mot att den äregirige Bernadotte lämnade Paris och begav sig till det avlägsna Stockholm. Kanske såg Bernadotte själv, som snart tackat ja till erbjudandet, den svenska kronan som en språngbräda för ett framtida övertagande av den franska.

Därav blev intet. År 1815 var Napoleons tid förbi, den europeiska konserten spelade nu i Wien med Metternich som dirigent och Frankrike genomgick en ”restauration” genom att en ny medlem av ätten Bourbon tog plats på tronen med namnet Ludvig XVIII. Bror till den i januari år 1793 på Place de la Revolution (idag Place de la Concorde) giljotinerade Ludvig XVI.

Med ett ord, ordningen var återställd i Europa!

Eller var den det?

Visserligen satt åter en kung av gammal ärevördig ätt på Frankrikes tron, men något hade ändå förändrats. Ty den nya kungen satt på Tredje ståndets nåder. Det nya enväldet hade endast ett sken av legitimitet. Code Civil – Napoleons genomgripande omdaning av det revolutionära Frankrikes lagstiftning, som proklamerade allas likhet inför lagen och gav bönderna äganderätten till sin jord – vågade kungen inte röra. Efter 1789 släppte den franska borgerligheten aldrig greppet om statsmakten. (Möjligen utgör Vichyåren, då Frankrike lydde under Hitlers Rikskansli i Berlin, ett undantag.)

Stora delar av den svenska borgerligheten, aristokratin och officerskåren var djupt skakade av 1809 års katastrof. Sverige kräver revansch! Finland skall återerövras! Den som förväntades utföra dessa stordåd var den av Karl XIII nu adopterade marskalken Bernadotte. År 1818, när Karl XIII avlidit, installerade sig denne på den svenska tronen som Karl XIV Johan. Den nya kungen, som aldrig riktigt lärde sig svenska språket, visade sig som en kompetent, skicklig och politiskt slug monark. En som inte lät sig förledas av sin ungdoms revolutionära ideal. Men den svenska överhet, som kanske hoppats på nya hjältedåd i österled, fick se sig sviken. En av Karl XIV Johans historiska insatser var att han lade grunden till den alliansfria utrikespolitiken. En politik som gett vårt land en mer än 200 år lång fred, inte minst med Ryssland (inkl. Sovjetunionen).

”Sängkammarregementet”. Karl IV Johan konfererar med ämbetsmän från sängen i sitt sov- och arbetsrum på Stockholms slott. Litografi av  Carl Stefan Bennet (1800-1878). Norsk Folkemuseum.  [Källa: Public Domain ]

Av tradition har svensk överklass varit franksorienterad. Men i 1870 års krig mot Preussen led Frankrike ett svårt nederlag. Den franske kejsaren Napoleon III abdikerade genom att själv överlämna sig till de preussiska trupperna. För den tongivande svenska överhetens del innebar Preussens seger att franskorienteringen tonades ned och ersattes av en beundran för det av Bismarck just enade Tyska Riket. Det germanska arvet stod högt i kurs och tyska blev det språk gymnasister förväntades lära sig och på vilket doktorsavhandlingar skrevs.

Den antiryska hållningen förändrades dock inte. En typisk – och välartikulerad – exponent för denna såväl russofoba som germanofila inställning var Sven Hedin. År 1912 ger Sven Hedin ut pamfletten ”Ett varningsord” på Albert Bonniers förlag. Den trycks i närmare en miljon exemplar. På schvungfull prosa redogör Hedin för hur osäkert världsläget är:

”Om frid och endräkt rådde öfver jordens länder, kunde vi slå oss till ro. Men hur är det i verkligheten? Säg mig om spänningen mellan folken under flera tiotal af år varit så nära den stora urladdningen som nu! Hörde vi inte nyss, hur det i somras hängde på ett hår att ett par stormakter sammandrabbat i en kraftmätning, där gränser flyttas och värden kastas om? Når oss icke i denna stund från alla håll och kanter bullret af förpostfäktningarna!” (sid 4)

I den beskrivningen hade Hedin rätt: det kommande världskriget kastade sin skugga framför sig. Å andra sidan är det nog det enda i hans analys som är riktigt. Det krig han säger sig vilja varna för är att Ryssland avser att ockuperar Sverige och Norge för att lägga beslag på de långa havskusterna [2]. Inget av detta inträffade dock och Sverige undvek genom den alliansfria politiken att dras in i Första världskriget. Politiken upprepades i princip av Per-Albin Hanssons samlingsregering under Andra världskriget.

Efter Tysklands nederlag 1945 ändrades den svenska inställningen än en gång och USA blev nu den stora förebilden. I skolorna trängde engelskan snart undan tyskan som första främmande språk. Men den antiryska hållningen inom svensk borgerlighet har förblivit.

NOTER

[1] Se t.ex. diplomaten och ambassadören Sven Hirdmans artikel i VLT nyligen: http://www.vlt.se/opinion/debatt/sven-hirdman-krigshysterin-om-ryssland-ar-farlig-och-obegriplig

[2] Hedins skrift bemöttes i en motskrift, ”Svar på ’ETT VARNINGSORD’ af Sven Hedin. Rysslands framträngande till Atlanten och De Rysk-Svenska relationernas framtid” av ”Ingenjör Nikolaj Emeljanoff”. Skriften, daterad i april 1915 i Petrograd (S:t Petersburg), är på 72 sidor. Författaren framhåller att ”Framkallandet af fiendskap mellan Sverige och Ryssland är lika ofördelaktigt för båda dessa nationer och är fördelaktigt endast för en tredje part – Tyskland.” (sid 64)