Minnesord om Pontus Ljungberg (1945-2023)
Anne Lidén
En blomma för Pontus
Konstnären och arkitekten Pontus Ljungberg avled i maj månad detta år, han blev 78 år. Han var verksam som konstnär i Rimforsa, Östergötland, och Ateljéhuset i Hägerstad, samt hade samtidigt en lång rad arkitektuppdrag med utställningshus och ateljéer. Han lämnar till oss ett stort konstnärligt arv som är präglat av gedigen konstnärlig integritet, grundad i en hantverksmässig skicklighet och bredd, vare det rör sig om teckning, akvarell, oljemåleri, grafik eller freskmålning och mosaik för större offentliga rum. Runt om i Småland och övriga landet hörs vittnesmål om hans betydelse och det stora tomrum han lämnar efter sig.
Vid sidan om det egna konstnärskapet har han varit verksam som arkitekt för både utställningshus och konstateljéer, bland annat i Stockholm, Saltsjö Boo, Löttorp på Öland, Rimforsa samt för Måltidens hus i Grythyttan. Boken Pontus Ljungberg och den gåtfulla verkligheten av Lennart Sjögren som utkom 2021 på Almlöfs förlag, ger en bred retrospektiv översikt över hans verk. Denna bok som speglar hans två retrospektiva utställningar 1995 och 2015, har recenserats här i Förr och Nu i min artikel Pontus Ljungbergs konst och den gåtfulla verkligheten, där jag även ger en biografisk bakgrund (se Förr och Nu 3-2022).
Pontus Ljungberg var sedan 2008 även museichef för Ljungbergmuseet i Ljungby, ett konstmuseum som han själv ritade och byggde 1990 till sina föräldrars stora konstsamling, konstnärerna Sven Ljungberg (1913-2010) och Ann-Margret Dahlquist-Ljungberg (1915-2002). Ljungbergmuseet ligger i konstnärssläkten Ljungbergs bostadskvarter, platsen för hans eget barndomshem där han växte upp. Farfadern Elof Ljungbergs och farbrodern Sigge Ljungberg var båda yrkesmålare respektive konstnär, och deras trähus är rikt bemålade och uttrycker deras stolthet över hantverkskunnandet och småstadens trähusarkitektur. Hans föräldrar hade låtit bygga ett nytt boningshus vid Sven Ljungbergs ateljé, målat i en lysande klar blå färg och med en gyllene dörr. Museet hör nu till ett av de främsta exemplen på de konstnärshem i Sverige som blivit konstmuseum, öppet för allmänheten att besöka.
Från denna stora hantverks- och konstnärsfamilj förde Pontus Ljungberg den traditionella materialkännedomen med sig in i sin akademiska utbildning som konstnär och arkitekt vid Konsthögskolan och KTH i Stockholm. Alltsedan sin konstutbildning i Stockholm var Pontus Ljungberg aktiv med konstförmedling, såsom galleriet Konstförmedlarna som drevs av hans första fru Pia Ljungberg (1942-1989). De anslöt till arbetarrörelsens konstpedagogiska utåtriktade folkbildning med Konstfrämjandet och Folket i Bilds konstklubb. Runt om i auktionshusen har man möjlighet att se bilderna av Pontus Ljungbergs många färglitografier, en konstinriktning som hör till Ljungberg-familjens tradition. Trots sin starka förankring i Ljungby har Pontus Ljungberg inte varit verksam som konstnär i Ljungby, det var i Stockholm och Saltsjö Boo han skapade sin egen konstnärliga bana.
Det var i Stockholm i början av 1980-talet jag först träffade Pontus och Pia Ljungberg i samband med att jag skulle förbereda min konsthistoriska bok om hans far, Sven Ljungberg, målare, som utkom 1986. Pia Ljungberg var ett otroligt stöd för mig när det gällde att lära känna och kunna förstå den stora konstnärssläkten Ljungberg. Hennes tragiska bortgång 1989 blev en stor förlust för Pontus, sonen Kalle, och Ljungbergsläkten, men även för det svenska kulturlivet. När jag hade gått igenom Sven Ljungbergs alla verk inför boken kunde jag i faderns bilder och böcker följa Pontus uppväxt från liten pojke till gymnasieungdom, ofta i sällskap med sin bror Jonas. När jag samtalade med Sven Ljungberg under åren lyfte han ofta fram sonen Pontus stora konstnärliga insatser och höga kvalitet.
Mina samtal med Pontus inför min bok handlade därför mycket om hans assisterande uppdrag vid sin fars stora offentliga arbeten, med mosaik och väggmålningar, men han berättade också om sina minnen av miljöer och händelser i faderns motiv. Jag fick också en inblick i Pontus konstnärliga val i relation till faderns realism och moderns mer surrealistiska bildvärld. Efter att boken kom ut 1986 träffade jag Pontus många gånger vid vernissager och utställningar och vi samarbetade inför bildandet av Ljungbergmuseet 1990. Den dagen vi tillsammans reste den första väggen på museibyggnaden kommer jag att minnas extra noga, Sven Ljungberg och sonen Pontus sida vid sida stöttande den stora träkonstruktionen. Det är många ljusa minnen jag har av Pontus Ljungberg i fest och glädje, men jag har också fått deltaga i hans sorg och saknad, bland annat vid faderns begravning 2010.
Desto större är den livsglädje och familjeglädje som präglar Pontus Ljungbergs senare måleriserie Fiskebilder, där han skildrar den sanna fiskelyckan på fisketurer med sin stora familj och vänner, hans andra fru Karin Almlöf och deras söner Erik och Johan. Här är det fisketurer vid Vätterns östra strand, inte långt från Fullmestad och Rimforsa, och vid Löttorp på Öland, där Pontus hade byggt sitt eget ateljéhus 1980. Utställningen av Fiskebilder blev en stor succé, vilket jag tar upp i artikeln Bröder på fisketur här i Förr och nu nr 4-21.
Genom Ljungbergmuseets vänner har jag kunnat följa Pontus Ljungbergs egen högtstående porträttkonst och hans stora satsningar på porträttutställningar ”Porträtt nu”, ett nordiskt samarbete som fått internationell betydelse. På Ljungbergmuseets hemsida kan man följa alla temautställningar, där en rad konstnärer presenterats. Jubileumsutställningen ”Rum för konst” 2022 gav rum för alla konstnärer som erhållet Ljungbergmuseets konststipendium genom åren. Det är dock mindre känt att Pontus Ljungberg mycket framgångsrikt drivit fram att Ljungbergmuseet blivit ett Länsmuseum för Kronobergs bildkonst, vilket innebär ett stort ansvarstagande för länets konstpedagogik.
Fåglar hör till Pontus Ljungbergs speciella motiv, och hans signaturbild är en liten papperssvala. Serien Månskensjakt och övriga fågelmotiv är goda exempel på hans mångbottnade figurativa bildvärld, som skapar vägar för betraktarens fantasi. Något jag fäste mig vid i mina första möten med Pontus Ljungberg var det ett stilla vemod och en underfundig humor som präglade hans berättelser, och detta vemod kommer även fram i många av hans bild av verkligheten, naturbilder och trädgårdsbilder. Senare efter resan till Galapagosöarna kom en ny starkare färgskala och ett mer dynamiskt formspråk i måleriet. Vulkaniska utbrott, sprutande eld i starkt rött mot den svarta lavan, blev början till bilder som uttryckte en oro inför naturens krafter och klimatets påverkan. Dessa mer mörka miljöskildringar anknyter till kraften i modern Ann-Margrets kamp för miljöfrågorna.
Pontus Ljungbergs konst hör till den ”hållbara konsten”, de verk som inte är flyktiga eller flimrar förbi, som inte faller sönder eller vittrar bort på grund av dålig materialkvalitet. Hans bilder kommer att bli bestående både på grund av ett unikt bildberättande och en hög konstnärlig kvalitet och integritet.
Länk till Ljungbergmuseet och Pontus Ljungbergs minnesfond
Istället för blommor önskade Pontus Ljungberg att man sätter in en summa för Ljungbergmuseet och stöder hans minnesfond:
Pontus Minnesfond Bankgiro 5990-1546
[]