Mina skolor

– Ansats till en pikareskroman

Jan Käll

Första delen

1.

Enligt dagordningen, som vi fått oss tillsänd i förväg, skulle enhetsdagens mer lättsamma inslag bestå av en frågesport. Programpunkten i fråga löd: Formalia i det fria.

Tyvärr hade det, när vi väl nådde fram till den aktuella programpunkten, börjat regna. Frågesporten fick därför, i stället för i det fria, hållas i korridorerna i konferenshotellets källarplan.

Vi blev indelade i grupper om fyra. Frågorna var svåra. De kunde till exempel handla om vilka skiljetecken som skulle användas mellan de olika punkterna på en ärendeförteckning, eller huruvida titulaturen av utnämnda ledamöter skulle stå i obestämd eller bestämd form, samt vilken princip som styrde regeln i fråga.

Jag hade inte mycket att bidra med. Jag kunde inte svaren på frågorna. Jag hamnade successivt på efterkälken. Plötsligt fann jag mig stå ensam i en av de dunkelt upplysta korridorerna. Jag visste inte åt vilket håll mina kollegor gått. Jag fortsatte fram till den närmaste kröken och tittade in i den anslutande korridoren. Den var tom. Jag gick åt andra hållet och tittade ner längs en annan korridor. Den var tom.

Jag tänkte att mina kollegor kanske gått genom en dörr för att komma in i en annan del av korridorsystemet. Jag såg mig omkring. Alla dörrar såg likadana ut. Det enda som skiljde dem åt var de små mässingsplaketterna med ingraverade nummer. Numreringen tycktes inte följa något enhetligt system. Jag såg numren 12, 23, 65 och 109. Jag prövade att trycka ner handtaget på nummer 79. Den var låst. Jag prövade ytterligare en dörr. Även den var låst. Jag fortsatte bortåt. Alla dörrar jag prövade var låsta.

2.

I begynnelsen var jag rädd. Det var mitt allt annat överskuggande personlighetsdrag. Jag var rädd för allt. Men framför allt var jag rädd för far. Han tornade upp sig över mig. Jag blev rädd bara jag fick syn på honom. Till och med fars böcker skrämde mig. De bågnande bokhyllorna täckte nästan varenda vägg i lägenheten. Det var som om de lutade sig in över mig och bara väntade på ett tillfälle att få krossa mig. Samtidigt drogs jag till böckerna. På avstånd betraktade jag deras ryggar. Jag föreställde mig att de bar på hemlighetsfull visdom som kunde ge makt och upphöjelse.

Jag började skolan. Det var ingen respektingivande institution. Det första året avverkade vi sju lärare. Vissa av dem rusade gråtande ut ur klassrummet efter bara några veckor. De två efterföljande läsåren var inte mycket bättre. I fjärde klass fick vi en äldre magister. Han var sträng och fick ordning på klassen. Dessutom var han förhållandevis ärlig vad det gällde skolans förmåga att uppfylla sitt pedagogiska uppdrag.

Han sa:

”Det mesta som ni lär er här kommer ni att glömma bort.”

3.

Tolv år gammal såg jag mig tvungen att skaffa ett jobb. Jag behövde pengar. Av mina föräldrar fick jag inga pengar, eftersom de inte hade några. De var luspanka studenter bägge två. Det var knappt de hade råd att klä mig ordentligt. Jag gick runt i avlagda och begagnade kläder. Jag led av det. Av någon anledning hade jag utvecklat en fäbless för kläder. Jag gillade att klä mig fint. Det draget kom inte från mor och far. De var helt likgiltiga för sådana saker. Möjligtvis hade jag ärvt det från mormor, som alltid hade gillat att klä sig snyggt.

Det var när jag gav uttryck för mitt behov av att tjäna pengar som mor berättade att hennes bror, det vill säga min morbror, hade ett tryckeri. Jag kände inte till det. Vi hade ingen kontakt med den delen av släkten. Mor och morbror hade separerats tidigt i livet när mina morföräldrar skiljde sig. Min morbror hade tvingats följa med min morfar. Morfar var egenföretagare i sportartiklar och fyrverkerier. Hans största bedrift var han att han en gång på en mässa i Tyskland blivit fotograferad tillsammans med kungen. Affärsmässigt var han ständigt under isen. Sedan fick han plötsligt ett slaganfall och en tid senare dog han. Jag lärde inte känna honom närmare.

Mormor var däremot en framgångsrik företagare. Efter att hon slängt ut morfar startade hon en skrivbyrå. Hon anställde sina yngre bröder och rörelsen utvecklades snart till ett mindre tryckeri som sedan växte och blev till ett medelstort tryckeri. Mormor var en kallhamrad affärskvinna. Men alltsedan skilsmässan plågades hon av dåligt samvete över att ha låtit sin son följa med sin oduglige make. Det dåliga samvetet gjorde att hon ständigt favoriserade min morbror på min mors bekostnad. Mormor tog min morbror till sig på tryckeriet och lät en av sina bröder lära upp honom till tryckare och senare till repromontör. Strax därefter gjorde mormor honom till delägare i firman. När mormor senare gick i pension gav hon hela tryckerirörelsen som en gåva till min morbror. Min mor fick ingenting. Därav det spända förhållandet som rådde mellan min mor och morbror.

Min morbror var storsint nog att bortse från motsättningen med sin syster när jag ringde upp honom och frågade om han kunde erbjuda mig ett jobb. Han sa att jag kunde komma och jobba när jag ville. Jobb fanns det alltid, sa han.

Jag for dit så ofta jag hade möjlighet. Någon vidare flitig arbetare var jag inte. Jag smet undan så ofta jag kunde. Antingen till toaletten, där det fanns högar med porrtidningar, eller till tryckeriets skrivbyrådel där skrivmaskinerna fanns.

Böcker och litteratur hade fortsatt att utöva en stark dragningskraft på mig. Jag började tidigt, redan innan jag kunde läsa och skriva, fantisera ihop egna historier. Bilderna sprakade i huvudet på mig. Jag ljög å det grövsta. Det var den andra sidan av myntet. Lika mycket som jag drevs att berätta ville jag imponera med det jag berättade. Som sagt: för mig framstod litteraturen i första hand som ett medel att nå makt och upphöjelse. Vid ett tillfälle i lågstadiet berättade jag inför hela klassen en historia om hur större delen av min släkt blivit mördad i ett attentat. Vår klassföreståndare trodde uppenbarligen på historien, eftersom hon efteråt ringde upp min mor och beklagade den fruktansvärda händelsen.

Jag gled ner på stolen framför en av skrivmaskinerna och slog på strömmen. Jag njöt av det brummande ljudet och hur skrivmaskinen vibrerade lätt under mina fingertoppar. Jag rullade in ett blankt pappersark i valsen.

Oftast hann jag bara skriva några få rader innan min morbror kom smygande. Han vakade strängt över mig och hur jag skötte mina arbetsuppgifter. Han störtade fram runt hörnet och pekade på mig och skrek:

”Aha! Tillbaka till arbetet!”

I fyra års tid, fram till dess jag gick ut skolan, packade jag trycksaker i kartonger, limmade och skar block och hålade papper. Med tiden fick jag också sköta en liten tryckpress och på egen hand trycka enklare brevpapper och visitkort.

I syfte att kunna arbeta så mycket som möjligt, och följaktligen tjäna så mycket pengar som möjligt, begränsade jag mina studieinsatser till ett minimum. Det besvärade mig inte. Jag hade inte mycket till övers för skolan. Utbildningsväsendet betraktade jag som en institution inrättad i syfte att indoktrinera befolkningen.

4.

Mor och far krävde att jag skulle fortsätta till gymnasiet. Mina argument om skolan som indoktrineringsanstalt brydde de sig inte om. Vad jag studerade lade de sig däremot inte i. För att göra det enkelt för mig valde jag en grafisk yrkesutbildning. Dels var den tvåårig, dels räknade jag med att de kunskaper jag inhämtat på min morbrors tryckeri skulle göra att jag knappast behövde plugga. Skolan låg i förorten. Jag var sällan där.

I stället tillbringade jag min tid på Svenska Dagbladets redaktions­vaktmästeri.

Det var genom Micke Andersson jag fick jobbet. Micke var en av mina närmaste vänner. Vi hade gått i samma klass sedan mellanstadiet. Micke hade börjat jobba på vaktmästeriet direkt efter skolan. Det var första steget på hans planerade karriärväg. Målet var att få en tjänst som distributionsarbetare på tidningens tryckeri. Enligt Micke Andersson var det ett av de bästa jobb man kunde ha. Micke sa att man jobbade nattskift sju dagar i sträck och sedan var ledig sju dagar. Dessutom var det bra betalt. Jobbet på redaktionsvaktmästeriet hade Micke tagit i väntan på att en tjänst som distributionsarbetare skulle bli ledig.

Miljön på tidningen fascinerande mig. Det var en spänning i luften, som om alla hela tiden gick runt och väntade på att något stort och viktigt skulle hända. Överallt skrivande människor och människor inbegripna i diskussioner. Överallt högar med tidningar och överfulla askkoppar. Till och med toalettbåsens askkoppar var överfulla.

Vaktmästeriet låg intill den stora centralredaktionen på plan tre. Mittemot centralredaktionen, på andra sidan korridoren, satt fotograferna med fötterna på bordet och väntade på att bli anvisade uppdrag och bakom dem, innanför en glasdörr, låg det stora sätteriet där journalisterna passerade in och ut med uppsatta avdrag av sina artiklar.

Vaktmästeriets huvudsakliga arbetsuppgifter bestod i att sortera och dela ut den inkommande posten och de nyhetsmeddelanden som kom via teleprinter. Vi drog våra vagnar längs korridorerna, knackade på dörrarna och gick med posten.

Det var så jag kom i kontakt med kulturredaktören Leif Björkman. Jag levererade många och tunga bokpaket till hans rum. Hans tjänsterum var ständigt mörklagt. Jag såg aldrig hans ansikte, bara hans händer som vilade på bordskivan i skrivbordslampans smala ljuskägla. Hela rummet stank intensivt av surt vin. Leif Björkman hade tillstånd att dricka vin på jobbet. Det var det första han sa till mig. Han sa att vinet var en förutsättning för att han skulle kunna skriva. Så fort han fick klart för sig att jag var intresserad av litteratur frågade han om jag läst Tjechov. Jag satt på en stol intill dörren och lyssnade på när han med sin spruckna stämma talade om Tjechov. Han sa att Tjechov var en av litteraturhistoriens största stilister, att ingen som han behärskade det korta formatet.

”Det korta formatet är det viktigaste”, sa Leif Björkman. ”Det är ett förbannat ofog att skriva långa romaner och bre ut sig i all oändlighet. Dessutom är det ytterst få författare som går i land med det. De allra flesta blir bara långrandiga. Tuggar om. Traskar runt i cirklar. Oprecisa.”

Han slog handflatan i bordsskivan och skrek:

”Det är inte läsaren som ska redigera och gestalta texten! Det är författarens uppgift!”

Han lugnade ner sig.

”Det är därför novellen är den främsta litterära formen. Eftersom den tvingar författaren att vara exakt, och sparsmakad.”

Vi utvecklade en sorts relation. Med jämna mellanrum höll Leif Björkman små litteraturföreläsningar för mig. När han hunnit bli tillräckligt full sov han. Han gav mig recensionsexemplar av böcker som han själv inte ville ha, de flesta åtföljda av epitetet skräp. Men jag fick också nyutgåvor av ryska klassiker. Dostojevskij, Tolstoj, Gontjarov, Turgenjev och, naturligtvis, Tjechov.

”Det är sådant man bör ha läst”, sa Leif Björkman.

Jag tackade och tog emot.

Arbetet på vaktmästeriet erbjöd goda möjligheter att ägna sig åt läsning. Ambitionen att hålla sig undan satt i väggarna. Inte minst praktiserades hållningen av vaktmästeriets chef, som man över huvud taget inte såg till. Enligt Micke satt han uppe i ett rum på sjunde våningen och hade som enda arbetsuppgift att en gång i veckan dra vinnaren i tidningens korsordstävling. Den fortlöpande skötseln av vaktmästeriet hade han överlåtit till sin son, Roger, som då och då dök upp och gick en sväng genom lokalerna för att sedan försvinna igen. Vad Roger i övrigt ägnade sin arbetstid åt var det ingen som visste. Vi följde de överordnades exempel och struntade i att utföra de arbetsuppgifter som vi betraktade som alltför meningslösa eller tråkiga. Vi satt inne på vaktmästeriet och läste och rökte. Micke läste dagstidningar och jag böcker.

Med tiden kom jag i kontakt även med andra av kulturredaktionens medarbetare, vilka i sin tur ledde mig till andra författarskap. Karl Lundwall introducerade mig till amerikansk litteratur. Sådana som Dos Passos, Faulkner, Hemingway och Lowry. Åter andra visade mig vägen till de stora centraleuropeiska författarskapen. Samtliga gav de mig böcker.

I ett förråd på åttonde våningen hittade jag en gammal skrivmaskin. Remington, Noiseless stod det tryckt på den svarta, något buckliga fronten. Jag lastade upp den på postvagnen och tog den med mig ner till vaktmästeriet. Jag rullade in ett pappersark i valsen och prövade några av tangenterna. Färgbandet fungerade fortfarande. Texten var blek, men fullt läsbar.

Jag drömde om att skriva stora och betydelsefulla romaner. Något i stil med Dostojevskijs Bröderna Karamazov, eller Hemingways Och solen har sin gång.

Jag började på några olika berättelser. Jag imiterade sådant jag läst eller sett på film. Jag skrev om krig och ond bråd död. Vid varje försök körde jag fast efter några få sidor.

Jag förstod att jag måste skriva om sådant jag kände till och bottnade i. Jag ryckte ut det halvskrivna arket som satt i valsen och rullade in ett nytt. Jag lutade mig tillbaka i stolen och tände en cigarett. Mitt emot mig på andra sidan bordet satt Micke och läste en serietidning. När jag rökt färdigt cigaretten lutade jag mig fram i stolen igen och satte i gång att skriva.

Jag började planlöst. Den enda sammanhållande länken var Drakenberg, bostadsområdet där Micke och jag växt upp.

Jag skrev att Drakenberg var en plantskola för social missanpassning.

Jag skrev om hur det var när vi fortfarande var små och i mer eller mindre stora skaror sprang in och ut ur de identiskt planerade lägenheterna och hur vi klättrade och klängde på gårdarnas klätterställningar.

Jag skrev att en betydande del av dessa oskyldiga skolbarn nu hade förvandlats till fyllon, narkomaner, våldsverkare, tjuvar och psykfall.

Jag skrev om Milos.

Milos omkom i en bilolycka samma sommar som vi gick ut skolan. Han var sexton år. Han snodde en bil tillsammans med Stefan Juhlin och Mohammed. De blev jagade av polisen. Någonstans i närheten av Södertälje förlorade Milos kontrollen över bilen och körde in i ett träd. Stefan Juhlin och Mohammed flög ut genom vindrutan och klarade sig i stort sett oskadda. Men Milos klämdes fast bakom ratten. Bilen började brinna. Enligt Stefan Juhlin och Mohammed vågade poliserna inte gå nära på grund av explosionsrisken. Milos började skrika när plasten på solskyddet smälte och droppade ner i hans ansikte. Efter en stund exploderade bilen. Jag klippte ut dödsannonsen ur tidningen.

Både Micke och jag hade känt Milos väl. Milos hade en benägenhet att rymma hemifrån. Han kunde vara borta från hemmet dagar i sträck. Hans äldre bror Robert patrullerade fram och tillbaka längs Drakenbergsgatan i jakt på honom. Varje gång man stötte på Robert frågade han om man sett Milos. Oavsett om vi gjort det eller inte sa vi alltid nej.

Det fanns fördelar med att hjälpa Milos att hålla sig undan. Milos hade tillgång till rikskuponger. Han stal dem på sin fars gatukök. Milos bodde periodvis hemma hos Micke. Micke tog betalt i rikskuponger. Milos stannade så länge som kupongerna räckte och återvände sedan tillfälligtvis hem till dess han dök upp igen med en ny bunt kuponger.

Det var uppenbart att det höll på att gå åt skogen för Milos. Det var liksom stämplat i ansiktet på honom. Den oroliga, jagade blicken och – ju längre han höll sig borta hemifrån – de allt smutsigare kläderna. När han sedan började hänga med Stefan Juhlin och Mohammed var det bara en tidsfråga innan det skulle gå riktigt åt helvete.

Jag skrev om Stefan Juhlin. Jag skrev att han ända sedan han gick i lågstadiet hade varit inriktad på en kriminell karriär. Stefan kom från en splittrad och trasig familj. Hans mamma var ett fyllo. Någon pappa tror jag aldrig han hade haft. Ett tag bodde det en man som hette Yngve hemma hos Stefan. Han hade en missbildad arm. Men han dog rätt snart av en hjärtattack. För att få pengar började Stefan bryta sig in och stjäla verktyg på byggarbetsplatser. Verktygen sålde han till äldre missbrukare som bodde i området, som sedan i sin tur sålde dem vidare till etablerade hälare. När Stefan kom upp i högstadiet övergick han till att göra inbrott i butiker och lagerlokaler. Han kunde allt om inbrottslarm och stöldskyddsanordningar, och hur man tog sig runt dem. Mohammed var hans vapendragare. Han var den yngsta brodern i den första arabiska familjen som flyttade in i Drakenberg. Han var aggressiv och hade dålig impulskontroll. Det var allmänt känt i området att pappan i familjen var heroinist. Det var när Milos helt slutat återvända hem och inte längre hade möjlighet att komma över rikskuponger som han anslöt sig till Stefan och Mohammed. Sedan gick det som det gick. Ett drygt år senare var han död.

Jag skrev om Ronny.

Ronny satt numera inspärrad på ungdomsfängelse för mord. Han knivhögg en kille trettiosex gånger i ryggen på toaletten på en krog i Visby. Han hade mixat hasch och sprit. Det slog slint i huvudet på honom när toaletten var upptagen. Ronny var där med några kompisar för att fira midsommar. När killen inne på toaletten inte ville öppna gick Ronny tillbaka ut till bordet där hans kompisar satt och lånade en kniv. Det var en stor bowiekniv. Sedan gick han tillbaka till toaletten och ställde sig att vänta på killen skulle komma ut. Polisen grep honom samma natt. Hans kläder var fortfarande nerblodade. Micke sa att han hört att Ronny skrivit TÖNT i huvudet på figuren i förundersökningsprotokollet som visade offrets skador. Micke skakade på huvudet och sa:

”Han fattar inte vad han har gjort.”

Egentligen var vi inte förvånade. Så långt tillbaka vi kunde minnas hade Ronnys familj varit föremål för socialtjänstens insatser. Minst en av Ronnys yngre systrar hade omhändertagits. Pappan var i praktiken en bänkalkis. Mamman såg man sällan. Det sades att Ronnys pappa spöade henne. Antagligen brukade han spöa Ronny också. Ronny var egentligen en snäll kille. Men man fick vara försiktig. Ibland när han blev förbannad kunde han tappa kontrollen.

Jag skrev om hur jag en gång råkat reta Ronny aningen för mycket och hur han tagit upp en kvast och rusat mot mig med den. Jag skrek. Jag trodde han skulle stöta den trubbiga kortändan med full kraft i bröstet på mig. I sista sekunden stannade han upp. Stod där frustande och stirrade på mig. Det var den situationen som kom för mig när jag fick höra att Ronny knivhuggit den där killen i Visby.

Jag skrev om Henrik och Åke.

Det var hemma hos dem som det hände, den där situationen med Ronny och kvasten. Jag och Micke och Åke och några till satt hoptryckta i soffan i det lilla teverummet och rökte och tittade på porrfilm. Ronny höll på med något ute i hallen. Det var Micke som började reta honom, och sedan hängde jag på och sedan blev Ronny plötsligt galen och kom inrusande i teverummet med kvasten i högsta hugg.

Micke var inte rädd för Ronny. Han bara stirrade på honom och sa:

”Vafan är det med dig?”

Jag tänkte att det var tur för mig att Micke var där. Annars vet jag inte hur det hade gått. Annars kanske Ronny hade angripit mig med kvasten.

Jag fortsatte att skriva om Åke och Henrik. De passade väl in i mönstret för det jag skrev.

De var Mickes och mina tidigare klasskamrater. De var tvillingar. Men inte enäggstvillingar. Henrik var mörk och Åke var ljus. De hade helt olika personligheter. Vi umgicks mest med Henrik. Han var som oss, medan Åke var feminin och bögig. Men Henrik var inte kvar bland oss längre. Han var intagen på Beckomberga sinnessjukhus. Han gick in i mörkret när föräldrarna skiljde sig. Då gick vi sjunde klass. Han slöt sig och slutade prata. I skolan satt han i sin bänk och stirrade tomt framför sig. Han började lukta. Hans pappa, som flyttat därifrån i samband med skilsmässan, var depressiv och sluten. Antagligen var det från honom som Henrik ärvt sina psykiska besvär. Det var skilsmässan som utlöste dem. Han gick från frisk till svårt sjuk på några veckor. Trots det blev han kvar i klassen i nästan ett år. Han kom till skolan varje dag och satte sig i sin bänk. Böckerna låg framför honom. Han öppnade dem inte. Han bara satt där och stirrade. Han svarade inte på tilltal. I början var det lite roligt, men efter ett tag var det ingen som brydde sig. Man lät honom vara. Lärarna också. Han bara satt där.

Samtidigt sjönk Henriks och Åkes mamma allt djupare ner i alkoholism. Hon hade krökat ganska hårt även innan skilsmässan, ofta i sällskap med Stefan Juhlins mamma. Men efter att Henriks och Åkes pappa försvunnit tappade hon greppet helt och hållet. Hon var full dagarna i ända. Hon började på morgonen med öl eller vitt vin. Hon raglade runt på gatorna i snedtrampade stövlar. Henriks och Åkes hem förvandlades till en ungdomsgård. Det var fullt med folk där för jämnan. Micke och jag var ofta där. Det var dit man gick efter skolan. De som inte gick till skolan gick dit redan på morgonen. Det fanns inga regler och således inga spärrar. Folk gjorde som de ville. Om Åkes och Henriks mamma någon gång skränade i protest uppmanades hon att hålla käften. Lägenheten skövlades och allt av värde stals. Jag hade en tydlig minnesbild av hur Stefan Juhlin och Mohammed med hjälp av sina nyligen instuderade hoppsparkar ägnade en förmiddag åt att sparka sönder lägenhetens samtliga garderobsdörrar och köksluckor, och hur de sedan vräkte ut bråten från balkongen ner på gården. Folk fortsatte att komma dit i strida strömmar även efter att vi gått ut skolan. Sedan dog plötsligt Henriks och Åkes mamma. Hon hette Berit förresten. Åke hittade henne död i sängen en morgon. Då flyttade Åke hem till sin pappa och perioden när Henriks och Åkes lägenhet fungerat som ungdomsgård var över.

Jag skrev om drogerna.

De sköljde som en störtvåg över Drakenberg. Givetvis fanns de där redan innan. Det var bara det att när vi upptäckte och började intressera oss för dem var det som om de sköljde över oss. Plötsligt tog alla man kände droger. Vad som helst som de kom över. Hasch, amfetamin, kokain, svampar eller LSD. Men det fanns en nyhet. Det var den hemodlade marijuanan. Tidigare årskullar hade fått nöja sig med halvdåligt, importerat hasch. Den inhemskt odlade marijuana som nu dök upp var potent på ett helt annat sätt. Efter några få bloss på den mullrande, vattenfyllda bongen kändes det som om man skulle få en psykos.

Minst en av lägenheterna i Drakenberg hade omvandlats till ett växthus för marijuanaodling. I vartenda rum stod täta rader med plasthinkar. Ur varje hink reste sig en drygt meterhög planta. Ovanför, monterade på klädställningar, hängde långsmala 5000-wattslampor. Alla fönster var täckta med svart plast. Luftfuktigheten, värmen från de kraftiga lamporna och den tunga, bedövande lukten gjorde att det var som att kliva in i en djungel.

Odlarna, som vi allihop kände, vårdade omsorgsfullt sin produkt. Minst en av dem var alltid på plats i lägenheten. Inte vid något tillfälle lämnades odlingen oövervakad. Det tog cirka fyra månader att få fram ett parti försäljningsbar cannabis. Jag vet inte hur mycket odlarna sålde och hur mycket de själva förbrukade. Med tanke på vilka de var tror jag att de rökte det mesta själva.

Så fort de skördat och lagt marijuanan på torkning slaktade de plantorna och satte nya frön. De hade hyrt lägenheten i andra hand på ett år och räknade med att hinna med tre skördar. Tyvärr kom de som de hyrt lägenheten av hem tidigare än beräknat. En dag klev de in i det växthus som deras lägenhet förvandlats till. De ringde polisen. I tidningen stod det att det var det största cannabisbeslaget i Sveriges historia. Odlarna fick fängelse. De sa att domen var orättvis eftersom polisen vägt hela plantorna och inte enbart den rökbara produkten.

För många redan svajiga och bräckliga existenser blev drogerna spiken i kistan. De gick ner sig och försvann. Det gällde både Stefan Juhlin och Mohammed. De fastnade i rökheroin. Någon gång kunde man skymta dem inne i city. Om de såg en skickade de ett trasigt, igenkännande flin.

Jag skrev också om Micke Andersson.

Det föll sig naturligt. Han var trots allt min närmaste vän. Micke var en motsägelsefull person. Han var dominant och framåt och påtagligt intelligent. Samtidigt tycktes han sakna ambitioner, utöver att han ville ha en tjänst som distributionsarbetare på Svenska Dagbladets tryckeri. Från sina föräldrar hade han övertagit en grundmurad föreställning om att allt gott som tillkommit i landet var socialdemokratins förtjänst. Han kunde tala engagerat om behovet av löntagarfonder och att delar av företagens vinster kom arbetarkollektivet till del. Som sladdbarn med tre äldre syskon hade han, efter barndomsårens status som ögonsten, i stor utsträckning fått sköta sig själv. Föräldrarna började bli till åren och orkade inte riktigt med. De tillbringade alltmer tid på sitt landställe utanför Sundsvall. Från och med trettonårsåldern bodde Micke i praktiken ensam i lägenheten i Drakenberg.

En av lärarna i skolan sa att om han bara ansträngde sig lite skulle han kunna gå långt. Micke skrattade honom i ansiktet. Skolan brydde han sig inte om. Så fort vi kom upp i högstadiet började han skolka. När han gick ut nian hade han ettor i samtliga ämnen. Det gjorde honom inget. Han hade ingen användning för betyg.

Jag läste upp vad jag skrivit för Micke, förutom de delar som handlade direkt om honom. När jag läst färdigt frågade jag vad han tyckte. Han gav mig tummen upp. Han sa:

”Du skriver bra.”

Efter ett drygt år fick Micke den eftertraktade tjänsten som distributionsarbetare och lämnade redaktionsvaktmästeriet. Jag återvände till gymnasiet. Jag tog med mig manuskriptet om Drakenberg. Den gamla Remingtonskrivmaskinen lät jag stå kvar. Den var för tung för att släpa hem.

När de två utbildningsåren på gymnasiet var till ända ställde jag återigen min arbetskraft till min morbrors förfogande. Jag såg inga andra möjligheter. Det var trots allt en grafisk yrkesutbildning jag genomgått.

Strax därefter började Micke Andersson, i liket med de flesta andra av våra gemensamma kamrater, att slira. Jag antar att man kan säga att det var drogernas fel. De pacificerade honom. Inte långt efter att han fått det efterlängtade jobbet som distributionsarbetare började han missköta det. Han sjukskrev sig och satt hemma och spelade tevespel och rökte marijuana.

”Lönearbete är ett jävla slaveri”, sa han.

Jag var benägen att hålla med honom.

Heltidsarbete var något annat än extraarbete på eftermiddagar och lov. Det var som om jag först nu blev medveten om dånet, hettan och stanken av lösningsmedel. Till det kom de okristliga arbetstiderna, med en knapp halvtimmes lunch, som oftast inte innebar någon rast eftersom man åt framför tryckpressens slamrande avläggare. Min morbrors affärsidé var att ta sig an alla jobb som egentligen skulle ha varit klara igår.

Jag var tvungen att stiga upp klockan sex för att komma i tid till jobbet. Jag släpade mig mellan hemmet, tunnelbanan och tryckeriet. Dag efter dag. Fram och tillbaka.

Jag utvecklade strategier för att motverka min förslavning. Jag skaffade ett par rejäla hörselskydd. På så sätt kunde jag läsa medan upplagorna gick genom tryckpressen. Jag satt framåtböjd på en pall intill avläggaren med boken uppslagen i knät.

Mitt beteende föll inte min morbror i smaken. Framför allt för att det föranledde en del missöden i form av förstörda upplagor när jag – på grund av läsningen – glömt att fylla på tryckpressens fuktvatten. Men jag misstänkte att min morbror även på ett mer principiellt plan stördes av det faktum att min bokläsning försiggick på betald arbetstid. Han stod ovanför mig där jag satt på pallen intill avläggaren. Han gormade och viftade med de av trycksvärta täckta pappersarken. Jag satt tyst och lät honom rasa färdigt. Sedan bad jag om ursäkt och lovade att bättra mig. Sedan lade jag på nytt för papper i pressen. När tryckpressen återigen börjat dundra slog jag mig ner på pallen och fortsatte att läsa.

På så sätt förstörde jag ett antal upplagor, vilket renderade mig ungefär lika många utskällningar. När min morbror insåg att utskällningarna inte påverkade mitt beteende resignerade han och lät mig vara i fred. Min yrkesmässiga simultankapacitet blev också med tiden bättre. Jag plöjde igenom avsevärda mängder litteratur framför tryckpressens smattrande avläggare.

På kvällar och helger arbetade jag vidare med mitt manuskript om Drakenberg. Det växte i omfång. Jag hade köpt mig en elektrisk skrivmaskin. Jag var flitig. Men ju mer omfångsrikt mitt manuskript blev desto mindre driv och sammanhang blev det i berättelsen. Ständigt förlorade jag mig i sidospår. Jag körde fast. Jag lyckades inte, hur mycket jag än försökte, att återföra berättelsen till dess huvudspår.

5.

Far kom in på mitt rum med en dagstidning i handen. Han visade mig en annons som han ringat in med blyerts.

Han sa:

”Det här kanske kunde vara något för dig.”

Det var en annons för en teaterskola.

Eftersom jag fortfarande hyste stor respekt för far och aldrig skulle drömma om att gå emot hans vilja tolkade jag det som att han uppmanade mig att söka till skolan. Redan dagen därpå skickade jag efter ansökningshandlingarna. Jag fick dem, tillsammans med några scener som skulle studeras in till antagningsprovet.

Det var så jag kom i kontakt med teatern.

Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på.

För en i grunden blyg och hämmad människa som jag innebar att ställa sig på scen inför andra en oerhörd uppoffring. Det var en akt fylld av djupaste olust och förnedring.

På teaterskolan undervisades vi i scenframställning, röst, rörelse och teaterhistoria. Undervisningen i teaterhistoria – som var helt teoretisk – var det enda jag kunde finna någon tillfredställelse i. De övriga lektionerna var en ökenvandring. Scenframställningen ägnades uteslutande åt improvisation vilket jag, eftersom jag saknade all spontanitet, var fullkomligt usel på. Det var plågsamt till och med för mina klasskamrater att behöva se på när jag stapplade runt på scenen. Det var så illa att läraren sa åt mig att jag riskerade att bli utsparkad från skolan om det fortsatte på samma sorgliga vis. Jag skämdes för min talanglöshet. Jag led av mina klasskamraters medömkande blickar. Det enda som fick mig att hålla ut var vetskapen att alternativet var att återvända till min morbrors tryckeri.

Men nästföljande termin hände något. Vi fick en ny lärare, en polack. Vi fick riktiga teatertexter att arbeta med. Det gav mig fast mark under fötterna. Jag såg situationerna tydligt framför mig när jag läste texterna. Jag förstod hur replikerna skulle uttalas och vad scenerna skulle förmedla. Inom kort blev jag klassens främsta elev. Till och med läraren som den föregående terminen varnat mig för att jag skulle bli utsparkad kom fram och sa att han var imponerad av mina prestationer.

Plötsligt stod jag i centrum. Människor svärmade för mig och ville vara min vän. De visade mig sin beundran. De lyssnade på vad jag sa. Min tillvaro förvandlades till en lustfylld virvel. När aspirerande filmmakare kom till skolan för att hitta gratis skådespelare till sina kortfilmsprojekt var jag den de valde.

Sedan var det kvinnorna. De kom strömmande mot mig. Oftast räckte det med en blick och ett leende för att jag skulle få den jag ville ha.

Också lärarna intresserade sig för mig. Min entusiasm inför såväl repetitionerna som textanalyserna gjorde dem lyckliga. Vi förde ingående diskussioner om Shakespeare, Tjechov och Strindberg. Jag började skriva egna, kortare teaterstycken som jag iscensatte tillsammans med några förtrogna klasskamrater.

Min personlighet expanderade. Jag lade mig i lärarnas regi när jag ansåg att de inte gick tillräckligt på djupet. Jag och mina förtrogna stannade kvar på skolan och fortsatte att repetera efter skoldagens slut. Vi vidareutvecklade och gjorde om scenerna som vi repeterat med lärarna. Lärarna lät mig hållas. Jag gick från klarhet till klarhet.

Jag umgicks mycket med vår polske lärare, Wozzeck. Vi söp ihop, antingen på krogen eller i hans lägenhet på Hornsbruksgatan. Alice dök upp i sällskapet. Hon gick i klassen. Jag hade sedan lång tid tillbaka lagt märke till hennes blickar. Vi satt på restaurang Moldau på Bergsundsstrand och drack öl. Det var sommar. Alice stirrade på mig mer intensivt än vanligt. Jag skrattade och skämtade med henne. När krogen stängde drog vi hem mot Wozzecks lägenhet. Jag och Alice gick några steg bakom de andra.

När Wozzeck och de andra gick in i porten stannade Alice upp. Hon lutade sig mot ett elskåp som stod i gathörnet.

”Hur ska det bli med mig då?” sa hon.

Det var desperation i hennes röst.

”Vad menar du?” sa jag.

”Larva dig inte”, sa hon.

Hon sa:

”Vad vill du mig?”

”Vadå?” sa jag.

Hon sa:

”Du måste märka att jag är attraherad av dig.”

Sedan, efter ett ögonblicks tystnad, sa hon:

”Att jag är kär i dig.”

Denna underkastelse och tillbedjan var något nytt. Den hade jag inte upplevt tidigare. Alice spelade inte samma spel som de andra kvinnorna jag haft att göra med. Eller rättare sagt: hon spelade inget spel. Hon föreföll fullkomligt öppen och ärlig. Hon dyrkade mig.

Hon hade en egen lägenhet i Ropsten. Jag tillbringade det mesta av min tid där.

Det sista vi gjorde på skolan var en iscensättning av Tjechovs Onkel Vanja. Jag spelade läkaren Astrov. Det var en roll som passade mig. Vi framförde pjäsen på Komediteatern intill Gröna Lund. Det kom mycket folk och tittade. Jag kände att jag hade publiken i mitt grepp när jag framförde mina monologer om skogsbruk och livets allmänna futtighet och tarvlighet.

Alice sökte till och kom in på scenskolan i Malmö. Även jag sökte. Men jag sprack i andra omgången. Jag bestämde mig för att jag var färdig med skådespeleriet. I hemlighet hade jag redan börjat tröttna på det. Jag betraktade det som en alltför osjälvständig konstform. Det var skrivandet jag ville ägna mig åt.

Jag följde med Alice ner till Malmö och bodde tillsammans med henne i lägenheten hon hyrt. Medan hon gick i skolan på dagarna satt jag på kafé Gustav Adolf och skrev. Det var där jag fullbordade min första pjäs. Jag skrev den i ett enda svep under några dagars tid. Jag kallade den Barbie-Ken. Den byggde på ett rättsfall som nyligen utspelat sig i Kanada. Det var ett ungt, vackert par – därav den mediala benämningen Barbie och Ken – som nästlade sig in hos unga kvinnor och sedan mördade dem. Den första kvinnan de mördade var Barbies lillasyster. Det var kring den händelsen jag fantiserade ihop min pjäs. Jag tryfferade den med Nietzsches övermänniskoideal. Jag visade pjäsen för Alice. Hon läste den. Hon sa att hon tyckte den var mycket bra.

Jag åkte tillbaka till Stockholm. Jag visade pjäsen för en av mina före detta klasskamrater. Han sa att den borde sättas upp. Det var allt jag behövde höra. Jag började omedelbart arbeta för att möjliggöra en iscensättning av pjäsen. Sex månader senare fick pjäsens sin premiär.

Uppsättningen blev en framgång. Vi fick fina recensioner i flera av de stora dagstidningarna. Jag blev intervjuad i både teve och radio. Jag blev kontaktad av två olika teatrar som ville att jag skulle skriva för dem.

Jag satte omedelbart i gång med arbetet. Jag hade ett ämne som jag tänkt på en tid. Det var ett fenomen jag iakttagit på min morbrors tryckeri. Hur de anställda, när de pressades av arbetsgivaren, i stället för att gå samman och stå enade vände sig mot varandra och slogs inbördes.

Jag var vagt medveten om att ämnet rymde en politisk dimension. Men jag intresserade mig mer för den drastiska, absurdistiska stilen och för det psykologiska spelet mellan personerna i pjäsen. Handlingen utspelade sig på ett litet kontor där tre personer solidariskt delade på de få kvarvarande arbetsuppgifterna. Plötsligt dök det upp en konsult och meddelade att företaget måste skära ner på sina kostnader och att en av de anställda måste gå, men att företaget överlät åt de anställda själva att bestämma vem av dem det skulle bli.

Pjäsen mötte stor uppskattning hos både publik och press. Jag blev återigen intervjuad i teve och radio. Jag blev inbjuden att delta i olika symposium och debatter. Pjäsen fick till och med gästspela på nationalscenen. Det var på en av de föreställningarna jag första gången träffade företrädarna för den nystartade politiska teatergruppen. De var för närvarande på allas läppar. De satt på samma bänkrad som jag. De skrattade mycket. I pausen närmade jag mig dem. Vi hann bara växla några ord innan det ringde in till andra akten. När vi kom ut från salongen igen sa de att pjäsen var det bästa de sett på länge. De frågade om jag ville följa med och ta ett glas. När vi senare på natten skiljdes åt hade vi bestämt att vi skulle samarbeta.

6.

Jag red på en våg av framgång. Jag arbetade tillsammans med en av landets mest ansedda teatergrupper. Vi gjorde stor succé med en bearbetning av August Strindbergs Lilla katekes för underklassen. Strax därpå blev jag uppringd av en manusredaktör på Sveriges television som frågade om jag ville skriva manus för en av deras långkörare till serier. Ersättningen jag erbjöds var ansenlig.

Redaktionen låg i en gammal tegelbyggnad på Valhallavägen. Redaktionschefen var en före detta tandläkare som sadlat om till manusförfattare. Han bar det något ovanliga namnet Gert-Rune. Jag satt mittemot honom på hans kontor. Han gav mig ett synopsis för det avsnitt jag skulle skriva. Det var kortfattade beskrivningar av de olika handlingslinjerna. Medan jag bläddrade igenom det beskrev Gert-Rune hantverket i allmänna ordalag.

”Du vet, det är ingen mening med att försöka vara subtil. Det funkar inte. Det begriper inte tittarna. Allt måste sägas rakt ut. Annars går det över huvudet på dem.”

Gert-Rune pekade på pappren jag höll i handen.

”Jag tror du har några mer känslosamma scener i ditt avsnitt. Du vet, då ska du bre på riktigt ordentligt. Tänk Barnen från Frostmofjället. Det går inte att ta i för mycket. Ju smetigare det är desto bättre tycker tittarna att det är. Då slickar de sig om munnen där hemma i soffan. Då njuter de för fullt.”

Med tanke på det förakt Gert-Rune uppenbarligen hyste för teveseriens publik var det märkligt att han ville ägna sig åt att skriva för den. Men det var underhållande att lyssna till alla råheter han öste ur sig om tevepubliken. Han verkade på fullaste allvar anse att en förkrossande majoritet av alla människor som tittade på teve var idioter.

Jag gick hem och skrev mitt manus enligt riktlinjerna i synopsis. Det tog mig bara några få dagar. Sedan skickade jag in det. Två dagar senare ringde Gert-Rune. Han var eld och lågor. Han sa att det var det bästa avsnitt han läst på länge. Han bad mig komma in till redaktionen på en gång.

En stund senare satt jag återigen mittemot honom på hans kontor. Det första han sa var att jag omedelbart skulle få i uppdrag att skriva fler avsnitt till samma serie jag just skrivit för. Sedan sa han:

”Men det var inte därför jag bad dig komma hit. Den skiten hade jag kunnat meddela dig direkt på telefon.”

Han reste sig och gick bort och stängde dörren till kontoret. När han slog sig ner bakom skrivbordet igen lyste det ur ögonen på honom.

”Du vet, det är lite hemligt än så länge. Och folket som jobbar här är en samling avundsjuka as, så jag vill inte att de ska veta något. Det är ett projekt som jag och en av producenterna arbetar med.”

Det var inte bara Gert-Runes namn som var märkligt utan också hur han såg ut. Han hade tidigare antagligen varit kraftigt överviktig. Numera var han dock nedbantad närmast till svältgränsen. Följden var att formliga segel av blek, slapp hud hängde från hans armar och hals, och de påsar som tidigare varit hans troligtvis fylliga och rödglänsande kinder, hängde i jämnhöjd med hakan. Dessutom var de täckta med spretig vitaktig skäggstubb. Han såg ut som en avmagrad blodhund.

Projektet som Gert-Rune ville engagera mig i var en ny sjukhusserie. Enligt honom var det något högst originellt. Serien skulle utspela sig på en akutavdelning och skildra tillvaron för ett antal läkare, sjuksköterskor och patienter.

Vi gick genom en lång korridor till en annan del av byggnaden som var renoverad i modern stil och där kontoren hade glasväggar. Gert-Rune morsade på alla vi mötte. Varje gång den han morsat på passerat kastade han en flinande blick på mig och viskade:

”Idiot” eller ”nolla”.

Mötet hölls i ett visningsrum. Det var som en liten biograf. Där inne väntade producenten på oss. Det var en liten, solbränd och leende medelålders man. Han sträckte fram handen mot mig och presenterade sig som Lars Greve. I andra handen höll han en mörkblå kaffekopp på vilken det med ljusblå, nästan självlysande bokstäver stod ER.

Producenten bad mig och Gert-Rune slå oss ner i varsin fåtölj på första raden. Han serverade oss varsin kopp kaffe. Även våra koppar var mörkblå och försedda med texten ER. Producenten tecknade åt någon inne i ett kontrollrum i den bakre delen av rummet. Ljuset i rummet sänktes och projektionsduken framför oss tändes.

Det jag fick se var några avsnitt av den amerikanska teveserien Emergency room. Den var mycket påkostad och välgjord och mycket ytlig. Samtliga medverkande var vackra och deras läkarrockar var oklanderligt rena och strukna och de gick alla runt med ett dubbelvikt stetoskop hängande över nacken.

Jag sneglade på Lars Greve och Gert-Rune. Hänförelsen lyste ur ögonen på dem. Jag såg hur deras läppar rörde sig i takt med skådespelarnas repliker.

När visningen var över och ljuset i rummet gick upp igen sa Lars Greve:

”Det är något sådant här vi vill skapa. Det kan bli fantastiskt.”

Jag satt tyst.

Tanken var att Gert-Rune och jag skulle skriva varsitt provavsnitt av serien. Gert-Rune och Lars Greve hade utarbetat ett synopsis och en samling kortfattade karaktärsbeskrivningar av de personer som skulle förekomma i serien. Jag fick några papper i handen och ombads att gå hem och börja skriva.

”Det kommer att bli fantastiskt”, sa Lars Greve.

När jag kom hem läste jag igenom synopsis och karaktärsbe­skrivningarna. Det var generande likt de delar av Emergency room som de visat för mig.

En våldsam irritation grep tag i mig. Den övergick i förakt.

[Teveproducenten sitter på en brits i mottagnings­rummet. Ljuset i rummet är kallt och skarpt. Teve­producenten ser skärrad ut. Runt hans näsa och mun syns levrat blod. Framför teveproducenten står en läkare. Läkaren håller på att plåstra om teveprodu­centens näsa. Teveproducenten sitter så stilla han kan för att inte försvåra läkarens arbete. Hans ögon vandrar med jämna mellanrum mot taket. Plötsligt börjar han tala.]

[TEVEPRODUCENTEN] Jag fattade ingenting. Plötsligt låg jag där på golvet med blod över hela ansiktet och han, den där författaren, stod böjd över mig och skrek.

[LÄKAREN] [verkar inte riktigt lyssna på vad teveproducenten säger]. Hm –

[TEVEPRODUCENTEN] Han skrek åt mig att jag var en förbannad parasit, att jag förgiftade de själsliga brunnarna med dumhet.

[LÄKAREN] Hm –

[TEVEPRODUCENTEN] Vad tror du han menade med det?

[LÄKAREN] Vadå?

[TEVEPRODUCENTEN] Med det han sa.

[LÄKAREN] [rycker på axlarna, fortsatt koncentrerad på att lappa ihop den trasiga näsan]. Vet faktiskt inte.

[TEVEPRODUCENTEN] Han skallade mig rakt i ansiktet. Helt oprovocerat. Han kom bara plötsligt fram till mig och sa: där har du för all skit du öser ur dig. Människofiende kallade han mig. Men jag är ingen människofiende. Jag är en människovän. Jag underhåller människorna. Ser till att de för en stund får drömma sig bort och glömma den tråkiga vardagen.

[LÄKAREN] Hm –

[TEVEPRODUCENTEN] Förstår han inte det, den där författaren? Han sysslar ju själv med samma sak. Det var jag personligen som anställde honom.

[LÄKAREN] [tar ett halvt steg tillbaka och granskar sin näslagning]. Hm –

[TEVEPRODUCENTEN] [får något mörkt i blicken]. Men nu är det slut med det. Nu får han sparken.

Jag bäddade in scenen bland de övriga scener som jag enligt mina instruktioner skulle skriva. Jag betraktade mitt arbete och fann det gott. Scenen låg där, försåtligt inskjuten, väntande på att explodera i ansiktet på Lars Greve och Gert-Rune.

7.

Det var bara jag och Gert-Rune som var närvarande på mötet där vi skulle gå igenom mitt avsnitt. Lars Greve hade varit tvungen att gå på ett annat möte. Det gjorde mig aningen besviken. Jag hade gärna sett deras gemensamma reaktion på vad jag skrivit.

Gert-Rune satt tillbakalutad i sin stol med fötterna på bordet och bläddrade igenom mitt manuskript. Han kommenterade det scen för scen. Jag väntade med stigande spänning. Men det enda han gjorde när han kom fram till scenen med teveproducenten var att hastigt se upp från manuskriptet och säga:

”Den där scenen kan du nog ta bort.”

Han lät inte ens upprörd på rösten. Snarare likgiltig.

Återigen steg det intensiva föraktet upp inom mig. Jag skulle visa dem. På vägen hem smidde jag nya planer. Den här gången var jag mindre subtil. I det avsnitt jag fått i uppdrag att skriva för den andra teveserien lade jag helt enkelt till en ny slutscen, helt utanför den av redaktionen beslutade storylinen. Jag lät en rysk ubåt dyka upp och torpedera det passagerarfartyg där serien utspelade sig. Jag skildrade hur fartyget träffades av torpeden, som slet upp ett stort hål mitt i skrovet. Jag skildrade hur fartyget gick till botten, och hur samtliga ombord drunknade i det iskalla havet. Jag skickade in manuskriptet och väntade. Den här gången blev reaktionen större. Jag fick omgående sparken.

Det gjorde mig inget. Jag tog det till intäkt på att orden jag skrev hade verkan. Ekonomiskt var det inte något större avbräck. Jag hade redan fått ett annat uppdrag.

Det var då en fryntlig dansk dök upp på teatern. Han bjöd mig och teaterns regissör på krogen. Han sa att han ville erbjuda oss jobb i Danmark. Han var chef för en av Köpenhamns mest ansedda teatrar. Han sa att han fått tipset att besöka vår teater av författaren P.O. Enquist. Han sa att han var på jakt efter radikala människor. Han skrattade hela tiden medan han talade. Senare på kvällen gick vi till en bar där de spelade musik i källaren. Vi drack mer. Den fryntlige teaterchefen bjöd på allt. Han steg ut på golvet framför scenen där musikerna uppträdde och började dansa. Under hans skjorta såg man den stora magen dallra.

Några månader senare befann sig regissören och jag i Köpenhamn. Teatern hade hyrt en stor lägenhet åt oss på Nörrebro.

Jag måste säga något om regissören. Han var inte någon anonym bifigur. Han hade kommit att bli en av mina närmaste vänner. Han inte bara lärde mig mycket om teater, han påverkade mig på djupet som både människa och författare. Han väckte upp något som legat slumrande inom mig. Det var behovet av den politiska övertygelsen. Det var i en sådan miljö jag hade växt upp. Stora delar av mina tidigaste barndomsminnen var från olika demonstrationståg. Mina föräldrar tillhörde den berömda 68-generationen. De var bekanta med sådana som Jan Myrdal. De hade varit med och startat tidningen Folket i Bild/Kulturfront. Min mor var den första som anställdes på redaktionen. Det var hon som var på plats när säkerhetspolisen efter IB-avslöjandet stormade in på redaktionen och beslagtog hela bildarkivet.

Regissören hade en stark utstrålning. Han var övertygad kommunist. Han hade tillbringat ett studieår i Moskva. Han gav intryck av att vara en stor konstnär. Tillsammans utvecklade vi ett eget, rabulistiskt formspråk.

Den danske teaterchefen hade slagit på stort. Han hade engagerat några av Danmarks främsta skådespelare. Vårt uppdrag var att göra en föreställning motsvarande den vi gjort av August Strindbergs Lilla katekes för underklassen – men om Baader-Meinhof-ligan. Teaterchefen förklarade att han ville ha revolt och knutna nävar. Han sa att danskarna behövde skakas om, att de behövdes väckas ur sin medelklasslummer.

Jag bedrev tämligen ingående studier. Jag hade med mig en hel väska med litteratur till Köpenhamn. Jag satt vid köksbordet och skrev och läste. Mittemot satt teaterns dramaturg som fortlöpande översatte mina utkast till danska. Vi arbetade hela dagarna. I början gick det lätt. Jag skrev mängder med enskilda scener. Men snart uppenbarade sig problemen. Jag lyckades inte knyta samman det jag skrev till en helhet. Jag hittade varken kärna eller ingång. Varje scen förblev en disparat enskildhet.

Veckorna gick. Jag tog till alltmer vildsinta grepp och infallsvinklar, vilket enbart ledde till att jag hamnade än längre bort från ämnet. Jag skrev och skrev om. Jag strök och flyttade runt. Men jag kom inte framåt.

Jag flydde in i alkoholen. Varje eftermiddag gick jag till teatern och tittade på när regissören avslutade repetitionerna med skådespelarna. Sedan gick vi på krogen. Vi drog runt på konstnärsbarerna i Köpenhamn. På väg hem köpte vi med oss öl från snabbköpet och fortsatte att dricka hemma i lägenheten.

När ruset spred sig genom kroppen släppte desperationen. I takt med den tilltagande berusningen framstod dagens fruktlösa skrivarbete i allt ljusare dager. Jag tyckte mig se samband och möjligheter. Men den efterföljande morgonen hade de upplösts i intet.

Ju sämre arbetet gick desto mer drack jag. Krogrundorna blev allt längre och vildare. Jag raglade fram längs gatorna.

Vi satt på inuitbaren. Det var ett dystert ställe. En ölhall med robusta långbord och bänkar med mängder av försupna inuiter som håglöst stirrande ner i sina glas. Här av och var satt en och annan alkoholiserad färöing. Det var där jag träffade den danske dramatikern Asmussen.

Asmussen puffade på en cigarr. Han kände till att vi arbetade med en föreställning om Baader-Meinhofligan. Det var därför han kom fram och slog sig ner vid bordet där vi satt. På grund av hans kraftiga berusning var det svårt att uppfatta vad han sa. Men jag förstod i alla fall att han intresserade sig för Ulrike Meinhof. Han sa att han ville skriva en pjäs om henne. Att han ville visa vilken känslig och intelligent människa hon varit. Han sa att han ville skildra henne som en person som befann sig i ett psykotiskt tillstånd, en ond dröm framkallad av hennes eget vänsterengagemang. Regissören började gapskratta och kallade Asmussen för småborgare och reaktionär. Asmussen log undergivet. Hans läppar var fuktiga av saliv och fläckade av tobaksflagor. Sedan blev den döfulle färöingen som satt bredvid oss av någon anledning förbannad. Han reste sig upp och skrek några obegripliga ord och välte sedan det tunga bordet över ända.

Jag vacklade hemåt.

Jag skrev och skrev, men allt jag skrev flydde undan och vägrade att sammanfoga sig med någon av de övriga delarna.

Den fryntlige teaterdirektören blev allt mindre fryntlig. Det blev tyst omkring mig. Dramaturgen slutade dyka upp i lägenheten på morgnarna. Till och med min vän regissören tycktes undvika mig.

Sedan ringde teaterchefen och meddelade att de skulle fortsätta arbetet utan mig. Några dagar senare for jag hem till Sverige. Jag vände teatern ryggen och gick ut i ensamheten. Jag sa till mig själv att jag klarade mig på egen hand, att jag inte hade behov av någon annan.

Min begynnande framgång hade egentligen varit ett fall.

Andra delen

1.

Någon lämnade in en bukett rosor i centralvakten. Buketten hade ingen adressat, eller så hade personalen i centralvakten slarvat bort adresslappen. Hur som helst dök buketten upp på vår avdelning. En av gubbarna från centralvakten kom upp och lämnade in den.

”Jag tänkte ni kunde ta den. Det här är ändå kvinnoavdelningen”, sa han.

”Vem är de till?” frågade portvakten.

Centralvaktsgubben ryckte på axlarna.

”Vet inte”, sa han. ”Men de är till häktet. Det är häktets rosor.”

Kjell försökte förgäves hitta en vas till rosorna. Han sprang runt och letade, men han kunde inte hitta en enda av dem blå plastvaserna vi brukade låna ut till dem intagna när de fick in blommor. Till slut hittade Kjell en glasburk i ett av skåpen i personalpentryt. Enligt etiketten hade burken tidigare innehållit ättiksgurka.

Kjell ställde rosorna i korridoren. Ovanpå ett av förvaringskärlen för gamla tidningar. Burken stod inte riktigt plant vilket fick rosorna att luta in mot korridorens mitt. I några timmar lyste de upp den dystra, smutsgula korridoren.

Sedan välte burken och rosorna föll ner på golvet. Det var en intagen som inskrivningspersonalen kom uppsläpande med som stötte till förvaringskärlet. Det blev uppståndelse. Inte på grund av de utslagna rosorna utan på grund av att den intagna kvinnan var stökig. Inskrivningspersonalen tryckte ner henne på britsen inne i cellen. Det blev spring fram och tillbaka i korridoren. Tunga kängor trampade på rosorna. Stjälkarna plattades till och blombladen spreds ut över golvet.

När uppståndelsen lagt sig och kvinnan var inlåst hämtade Kjell sopkvasten och skyffeln från de intagnas städförråd och sopade upp resterna av de söndertrampade rosorna.

Jag satt på en stol i ena änden av den långa korridoren.

Jag knep ihop ögonen och försökte tänka mig tio år framåt i tiden. Samma korridorer. Samma celldörrar. Samma arbetskamrater. Ett ändlöst traskande fram och tillbaka genom den femtio meter långa korridoren. Ett ändlöst öppnade och stängande av dörrar. Ett ändlöst tjafsande med de intagna.

En nyanställd ung kvinna sa mig:

”Du verkar vara en bitter människa.”

Repliken träffade mig som ett slag i ansiktet. Det enda svar jag lyckades få fram var ett mumlande:

”Bitterhet är väl inte riktigt rätt ord…”

Hon uppfattade inte vad jag sa. Hon stirrade mig i ansiktet.

”Vad sa du för något?” sa hon.

Jag svarade inte. Jag fortsatte bortåt i korridoren.

Jag vet inte om hon verkligen genomskådat mig eller om hon förväxlat den sarkasm jag stundtals gav uttryck för med bitterhet. Repliken förföljde mig. Jag tänkte på den när jag låg i sängen för att sova. Jag vred mig av och an.

Fridagarna drog förbi som i ett töcken. De var för få för att jag skulle hinna samla mig till något beständigt. Det blev på sin höjd spridda ansatser till ordningsskapande. Sedan ryckte schemat mig tillbaka till häktet igen och ansatserna förblev inget annat än ansatser vilka, när nästa fridagsperiod infann sig, fallit i glömska eller fallit samman på grund av sina egna inneboende orimligheter.

I början, när jag kom ny till häktet, höll jag noga reda på och intresserade mig för vad de intagna satt häktade för. Jag läste på dörrkorten och tittade i databasen och spekulerade och drog slutsatser om de intagnas personligheter. Det gick snabbt över. Redan efter några månader falnade intresset. Efter ett halvår sket jag fullständigt i vilka brott de intagna var misstänkta för.

2.

Jag hade försummat allt för att kunna skriva. Jag hade misslyckats. Jag var utestängd eller hade stängt mig själv ute överallt. Det var därför jag hamnade på häktet. På häktet var en gymnasieutbildning, vilken som helst, tillräcklig för att få arbete. Häktet sökte ständigt arbetskraft. Det var så jag blev kriminalvårdare.

Jag satt inne på vårdarexpeditionen tillsammans med en intagen. Det var en kvinna i fyrtioårsåldern. Hon hade restriktioner men hade efter ansökan hos åklagaren beviljats ett telefonsamtal till sin fosterhemsplacerade dotter. Jag satt tillbakalutad i kontorsstolen bakom skrivbordet. Kvinnan satt i besöksstolen mittemot. Telefonen var inställd på högtalarläge.

Samtalet med dottern var till en början trevande. De var bägge tysta långa stunder. Kvinna stödde huvudet i handen och stirrade ner i bordet. Till slut sa hon:

”Jag vet att jag sagt en massa dumma saker till dig, sådant som jag egentligen inte menat…”

Det fick dottern att explodera. Hon öste ur sig en ström av hat och besvikelse.

”Din fitta, din hora, din sugga! Du har aldrig brytt dig om mig eller tagit hand om mig när du varit ute! Det är bara när du sitter inne som du ringer. Det är enda gången du någonsin bryr dig om mig. Då får du plötsligt dåligt samvete. Jag fyllde sjutton för två veckor sedan, men då var du ute och pundade så då ringde du minsann inte. Du kunde fan inte ens ringa och säga grattis!”

Kvinnan stönade under trycket av dotterns raseri.

”Nej, jag vet, jag glömde, förlåt…”

”Ringde du inte då behöver du fan inte ringa nu heller!”

”Men snälla Madelene…”

”Håll käften”, vrålade dottern och drämde på luren.

Kvinnan satt kvar med huvudet stött i handen och stirrade ner i bordet.

Jag frågade henne om hon var färdig. Hon nickade. Jag reste mig och gick med henne tillbaka till hennes cell. Jag stängde dörren om henne och låste. Jag gick och satte mig på stolen vid korridorens mynning. Jag tog fram och fortsatte att läsa ur min medhavda bok.

3.

Jag sökte mig till de äldre kriminalvårdarna. Jag bad dem berätta hur det var förr, innan kriminalvården hamnade i de successiva nedskärningarnas malande kvarn.

De berättade för mig om alkoholistanstalternas – torkarnas – förlovade tid.

Kjell sa:

”Du vet, på den tiden kunde till och med en plit bygga upp ett litet sparkapital. Du vet, en hel del av personalen bodde inne på området. De fick hyra en liten lägenhet för en billig penning. De åt alla sina måltider gratis i matsalen tillsammans med de intagna. De behövde inte köpa några kläder eftersom de alltid gick runt i arbetskläderna som de fått av arbetsgivaren, och underkläder kunde de knycka i de intagnas förråd. De hade helt enkelt inga utgifter. De perioder när staten höll de intagna med bjudcigaretter kunde de till och med röka på statens bekostnad.”

Ove sa:

”Jag minns en inskrivningsman som satt på ett kontor nere i källaren hela dagarna. Han dök upp på jobbet varje morgon och gick ner till sitt kontor och sedan satt han där bakom skrivbordet med armarna i kors tills hans arbetspass var över och då gick han hem igen. Han arbetsvägrade. Det var något med att han ansåg sig ha blivit förbigången i samband med en befordran. En gång strax efter att jag börjat jobba på torken gick jag ner till honom och frågade om han kunde hjälpa mig att skaffa fram några handdukar ur förrådet. Han svarade att om han arbetsvägrat i tio år tänkte han fan inte börja jobba nu.”

De skrattade.

Klas berättade om hur en annan tjänsteman på torken i triumf visat upp sitt klädskåp som var fyllt till bristningsgränsen med burkar med raklödder som han stulit från förrådet.

De skrattade.

Klas var den av de äldre tjänstemännen jag kom närmast. Klas var en in till självutplåning ödmjuk människa. Varje lunchrast såg jag honom, med häktets blå trenchcoat fladdrande kring benen, ila bort till Pilgatan för att gå ut med sin före detta hustrus hund. Hustrun hade lämnat honom för en annan. Men Klas fortsatte att gå ut med hennes hund. Även i övrigt hjälpte han henne så mycket han kunde.

Klas och jag förenades i vårt litterära intresse. Klas läste. Det var något som han ofta återkom till i sina berättelser om häktets svunna tider, hur mycket tid man hade haft att läsa.

”När man hade helgtjänst. Det var fantastiskt. Man kunde ta med sig en hel packe böcker och sitta och läsa två dagar i sträck. Det var fantastiskt. Men det går inte längre.”

Senare fick jag klart för mig att Klas hade problem med spriten. Han berättade att han varje vecka gick på möten hos Anonyma alkoholister. Men han fick ofta återfall. Han gick upp på nätterna och satte sig i köket och drack öl. Han talade om sin egen tillvaro som ”mitt lilla liv”. Sedan drabbades hans före detta hustru av cancer och dog. Då började Klas supa ordentligt. Han slutade dyka upp på jobbet. Han var borta i flera månader.

När han kom tillbaka såg han tärd ut. Han sa att han fått behålla jobbet mot löfte om att han genomgick behandling. Han ryckte på axlarna och log sitt milda leende och sa:

”Jag antar att man får se det som en erfarenhet.”

4.

Kjells temperament förändrades. Han blev lynnig. Fick svårt att hantera de intagna. Han brusade upp och skrek åt dem.

Sedan kom det fram att Kjells hustru Britt-Marie varit otrogen. Hon hade inlett ett förhållande med änklingen som hon och Kjell bodde granne med i radhuset i Knivsta. Kjell överraskade dem på bar gärning när de stod i trädgården och kysstes. När Kjells frågade vad fan de höll på med svarade Britt-Marie att hon och grannen hade haft ett förhållande i flera år. Hon sa:

”Du är ju aldrig hemma.”

Det var sant. Kjell var inte hemma mycket. Förutom arbetet på häktet var Kjell engagerad i frivilligbrandkåren, hemvärnet och den lokala gruppen för grannsamverkan mot brott. De få stunder han var hemma i radhuset tillbringade han framför teven eller i trädgården.

Kjell stirrade stint på sin hustru som stod där bredvid grannen i dunklet mellan de två äppelträden.

”Jag behöver en man, som är hemma. Jag behöver någon som tar i mig någon gång ibland”, sa Britt-Marie.

Kjell sa ingenting. Han bara stod där med armarna hängande ner längs sidorna och tittade på sin hustru. Efter ett slag sänkte han blicken och stirrade ner i gräsmattan. Britt-Marie gick in i huset.

När Kjell kom in stod hon i köket och diskade.

”Det står middag i kylen”, sa hon.

Kjell visste inte om Britt-Marie fortsatte att träffa grannen. Han frågade inte och hon sa inte heller något om det.

”Jag skiter i det”, sa han.

Det var efter det han fick upp ögonen för Mona. De hade arbetat tillsammans på häktet i tio år. Kjell började byta tjänster med andra kollegor för att få så många arbetsdagar som möjligt tillsammans med Mona.

Det tisslades och tasslades i arbetslaget.

”Kjell är kär i Mona.”

Det fnittrades över hur löjligt det var.

Kjell började träna. Han ville komma i form. Han ville vara så vacker som möjligt för Monas skull. Han gick till gymmet på plan tre. Han körde en timme varje dag efter jobbet. Han tränade armar, rygg, axlar och ben. Det gav resultat, särskilt som Kjell samtidigt med träningen skar ner högst väsentligt på sitt matintag. Han gick ner femton kilo på en sommar.

Viktminskning fick honom att se äldre ut. Den intensiva träningen medförde också att han var konstant högröd i ansiktet, vilket accentuerades ytterligare av hans kritvita hår.

Någon sa:

”Kjell ser ut som ett stopplyse.”

Det blev aldrig något mellan Kjell och Mona.

5.

Jag fortsatte att traska upp och ner längs kvinnoavdelningens korridor. Den ena dagen lades till den andra.

Ove sa:

”Livets två mest utmärkande drag är att det är kort och långtråkigt.”

Jag log mot honom. Men det var ett tillkämpat leende. Den iskalla, malande rutinen tärde alltmer på mig. För att få åtminstone någon form av omväxling gick jag ibland in och jobbade på någon av häktets andra avdelningar. Till exempel restriktionsavdelningen 8:1. Det var när jag öppnade en av celldörrarna där som jag stod öga mot öga med Ronny. Det var vid matutdelningen. Jag såg på honom att han kände igen mig. Men ingen av oss sa något. Vi undvek att se varandra i ögonen. Jag räckte honom matlådan och sedan stängde och låste jag celldörren och gick vidare till nästa. När jag var färdig med matutdelningen frågade jag en av avdelningens ordinarie personal vad Ronny satt för. Kollegan sa:

”Grov kvinnofridskränkning. Han har tydligen spöat på flickvännen ordentligt. Vad jag har hört är han också tidigare dömd för mord.”

”Ja, jag vet”, sa jag.

”Ett jävla kräk är han hur som helst”, sa kollegan. ”Jävligt bra på att gnälla och tycka synd om sig själv, men empatin med andra är det sämre med.”

Jag gick in i portvaktskuren och satte mig på en av stolarna. Kollegan fortsatte att utveckla sina tankegångar.

”Det vore inte direkt någon förlust om vissa av dem som satt här tog saken i egna händer och hängde sig på direkten. Lakanet kring dörrhandtaget bara. Jag skulle i alla fall inte sakna dem.”

Jag svarade inte.

Jag stötte på fler gamla bekanta från Drakenberg. En av dem försökte till och med rymma när jag och en kollega var med honom på häktesförhandling i tingsrätten. Han började tjafsa med åklagaren och sedan stack han ut genom en sidodörr som någon av misstag lämnat öppen. Jag och kollegan sprang efter honom. Men det var först efter att vi brottat ner honom framför entrén som jag kände igen honom. Kollegan satte på honom handfängsel och sedan reste vi honom upp. Det var då jag såg att det var Lill-Magnus.

”Magnus?” sa jag.

Han nickade.

”Du är väl från Drakenberg?” sa jag.

”Ja”, sa han.

”Jag med”, sa jag.

”Jag vet”, sa han.

På vägen tillbaka till rättssalen pratade vi om gamla tider. Lill-Magnus berättade vad som hänt de senaste åren. Vilka som dött och vilka som satt inne. Han sa att Stefan Juhlin lämnat in. Lill-Magnus verkade inte överdrivet berörd av hans frånfälle. Lill-Magnus sa att Stefan Juhlin blivit skjuten på grund av en knarkskuld.

”Steffe var alltid dålig på att betala tillbaka”, sa Lill-Magnus.

”Han tyckte bättre om att ta pengar”, sa jag.

”Precis”, flinade Lill-Magnus.

När jag frågade hur han själv hade det sa han att det varit mycket droger senaste tiden.

”Det är ett jävla gift”, sa han.

Sedan sa han att han hoppades att processen i domstolen skulle gå så snabbt som möjligt så att han kunde få en plats på kåken, där tillgången på droger var betydligt bättre.

Sedan en dag öppnade jag en celldörr och stod öga mot öga med Micke Andersson.

Det fanns ingen möjlighet att låtsas som ingenting. Våra blickar möttes så fort dörren genom min handrörelse svängde upp. Vi stod tysta ett slag. Sedan nickade Micke en hälsning och sa:

”Tjena.”

Jag nickade tillbaka.

Micke sa:

”Det var länge sen. Hur är läget?”

”Bra”, sa jag.

Micke och log och sa:

”Du behöver kanske inte fråga mig samma sak.”

Jag hade velat säga:

”Det är samma skit här på andra sidan dörren.”

Men jag sa inget. I stället räckte jag Micke Andersson hans frukost och stängde och låste dörren mellan oss.

Jag gick bort till portvaktkuren och bad kollegan som satt där slå på Micke Andersson i häktets databas. Jag bad kollegan kolla vad Micke satt för. Kollegan gjorde vad jag bad om. Micke satt för grovt narkotikabrott.

Jag satte mig ner på en av stolarna i portvaktskuren. Kollegan måste ha märkt att det var något med mig för han vände sig mot mig och frågade:

”Hur är det med dig?”

Jag skakade på huvudet och sa:

”Inget.”

Jag sa till mig själv att det bara var det förväntade som hände. Jag visste ju att det skulle gå på det här sättet. Vad brydde jag mig egentligen om det? Det var ett liv jag lämnat bakom mig.

Av kollegorna fick jag alla detaljer i historien. Det var amfetaminförsäljning i stor skala. Enligt åklagarens gärningsbeskrivning var det Micke som organiserat alltihop från sin lägenhet. De hade haft span på honom. Det som störde mina kollegor mest var att Micke tydligen inte missbrukat amfetamin själv utan bara ägnat sig åt att sälja. I mina kollegors ögon gjorde det brottet mer förkastligt. Jag kunde förstå synsättet, men i det här fallet påverkade det mig inte, eftersom jag kände Micke Andersson.

Efter nio månader fick Micke sin dom fastställd av hovrätten (sex års fängelse) och transporterades till riksanstalten Kumla för bedömning och vidare placering inom fängelsesystemet.

Jag stod dold inne i portvaktskurens dunkel och tittade på när transportpersonalen kom och hämtade honom. De satte på honom handfängsel. Hans enda packning var två bruna papperspåsar. När han passerade portvaktkuren på väg till hissarna satte jag mig ner och höll upp en tidning framför ansiktet. Det var sista gången jag såg Micke Andersson.

6.

Jag visste att det inte skulle hålla i längden. Jag visste att jag inte kunde tillåta mig själv att stanna kvar. Men det berodde inte på Micke Andersson eller någon av de andra gamla kompisarna jag med jämna mellanrum stötte på inne på häktet. Allt hade med mitt eget misslyckande att göra.

Jag lutade mig fram i stolen och slöt ögonen. Pressade samman dem hårt. Jag föreställde mig själv på samma plats om femton, tjugo år. Det räckte för att fatta det nödvändiga beslutet.

Jag tog nödutgången in i den anständiga borgerligheten. Blev jurist. Det var inget övervägt val. Det var ett desperat val. Jag valde det som för tillfället råkade finnas framför ögonen. Jag var omgärdad med mängder av jurist- och polisstudenter som arbetade extra på häktet parallellt med studierna. Polisyrket lockade mig inte. Göra patrulltjänst och bärga fyllon och medla i lägenhetsbråk. Jag hade fått min beskärda del av umgänge med kriminella. Det var därför valet föll på juridiken. Jag saknade de erforderliga betygen. Jag snackade mig in. Antagligen tog de in mig på någon kvot reserverad åt överåriga studenter. Jag var trots allt över trettio. Jag gick igenom utbildningen, satt ting och gick sedan domarutbildningen. Sammanlagt tio och ett halvt år.

Mitt gamla liv föll i spillror bakom mig. Det försvann. Det var som om jag ömsade skinn och blev en annan. Det enda som inte försvann var bitterheten. Men den lär man sig leva med.

Numera är jag på Regeringskansliet.

Jag har erövrat en fin titel.

Kansliråd…

7.

Jag vände mig om och tittade ner längs korridoren. Det var fortfarande ingen som syntes till. Jag började gå bortåt. Jag var ganska säker på att det var från det hållet vi ursprungligen kommit. Då och då stannade jag till och prövade att trycka ner handtaget på någon av dörrarna jag passerade. De var alla låsta.

Till sist tog korridoren slut. Där fanns en dörr. Jag tryckte ner handtaget. Den gick upp och jag kom in i konferensrummet där samtliga mina kollegor satt församlade. Enhetschefen, som stod på podiet framför whiteboardtavlan, log mot mig och sa:

”Men där är du ju. Vi undrade just vart du tagit vägen. Du missade genomgången av de rätta svaren på frågesporten.”

Jag log tillbaka mot henne, stängde dörren bakom mig och gick bort till min plats och satte mig.

Enhetschefen vände sig om och fortsatte att fylla i flödesschemat som hon ritat upp på whiteboardtavlan.