Om den senaste pandemin

Om den senaste pandemin:

COVID-19 i backspegeln

Mike Powers

Nu  när vi har fått lite distans till den explosiva debatten under COVID-krisen, eller åtminstone  har lärt oss att leva med den och inte längre behöver vaccinpass för att resa, är det dags att göra några historiska reflektioner. En del reaktioner var, som förväntat, irrationella. Men omfattningen av förväntningar och kritik mot regeringar för deras handlingar eller – tidvis – brist på handling var kanske någonting nytt.

Staten och folkhälsan

COVID-epidemin är inte den första eller sista pandemiska infektionen som drabbar miljontals människor. I forna tider var det enda som vanliga människor kunde göra för att försöka skydda sig mot oförklarliga sjukdomar att hålla avstånd och om möjligt isolera sig eller fly från all kontakt med de smittade [1]. Man förstod att människor spred infektioner.

Vilhelm Moberg

Men historien har också lämnat oss några rapporter om andra reaktioner som skulle kunna ses som protester mot ett så grundläggande rationellt svar. I sin Svenska folkets historia beskrev den svenske författaren Vilhelm Moberg tre inte ovanliga grupper under pesten i mitten av 1300-talet. Han kallar dem ”nöjessökarna”, ”smärtsökarna” och ”judehatarna”.

Karnevaler av nakna folkmassor drev och dansade på stadens torg i vad som beskrevs som offentliga orgier. Krogarna var förstås också fulla. Den andra gruppen av dem som trodde att slutet var nära trodde att bön var den enda utvägen. Det dök upp parader av flagellanter som slog sig blodiga, när de marscherade i tät formation bara för att sprida sjukdomen snabbare. Antisemiterna som ”skyller på den andra” gömde sig bakom intoleranta religiösa slagord när de brände tusentals levande judar till döds inne i synagogor. Han menar att ekonomiska motiv som att avskriva sina skulder till lokala långivare var viktiga motiv för organisatörerna av dessa grymheter.

Spanska sjukan

Även efter den vetenskapliga revolutionen och upplysningen ser vi i nationalstaternas moderna tid liknande reaktioner. Två av min fars yngre bröder, 8 veckor gamla tvillingar, dog av spanska influensan i juli 1919. När den spanska influensan spred sig i slutet av första världskriget fanns det massivt motstånd i många amerikanska städer mot alla lokala myndigheters försök att förhindra spridning av sjukdomen. Den federala regeringen gjorde absolut ingenting. Den kunde inte. Dess makt var i alla fall extremt begränsad. En permanent federal inkomstskatt infördes först 1913 med en sats på 1 % för inkomster över 800 dollar per år.

Lokala ”anti-maskföreningar” organiserades av rika köpmän. De arrangerade marscher för att protestera mot säkerhetsföreskrifter såsom maskering och stängning av stora offentliga sammankomster. Många städer vägrade stänga skolor, även om fakta visade att de drabbades i större utsträckning av infektioner. S:t Louis till exempel stängde sina skolor medan Philadelphia tillät parader och väntade 8 dagar innan den reagerade för att förhindra spridningen av sjukdomen bland barn.

Ett vanligt argument var att vaccinationer var ”tyska metoder” som infördes av ”hunnerna”, demokratins hatade fiender.

Syfilis

Attityderna till statliga åtgärder förändrades på 1930-talet. Detta var den stora depressionens period då massfattigdom och arbetslöshet var utbredd. Den allmänna opinionen krävde, eller accepterade åtminstone mer statligt agerande på många områden och nivåer. Ett bra exempel var oron över spridningen av syfilis, även kallad ”franska sjukan” [2]. Denna sexuellt överförbara sjukdom blev utbredd bland amerikanska trupper i Europa 1917 och 1918. Den svenske författaren Jan Myrdal rapporterade i Sälja krig som margarin att ”i den amerikanska armén ökade antalet smittade (med könssjukdom) från 16% vid krigets början till 40% vid slutet”! USA:s regerings uppskattningar visade att mer än 10% av militärens arbetstimmar, nästan 7 miljoner dagar, gick förlorade på grund av sjukdomen. Infektionsnivåerna bland de krigförande länderna var per 1000 soldater: 25,5 i Tyskland, 34,2 i USA, 41,9 i Frankrike, 61 i Österrike-Ungern, 84,9 i Italien och 173,8 i Storbritannien. Det fanns skillnader i nationella propagandakampanjer. Amerikanska affischer varnade männen att det var kvinnorna som spred sjukdomen. Brittiska affischer varnade kvinnor att hålla sig borta från män i uniform!

Ett decennium senare skulle detta resultera i en folkhälsokris i USA. Det fanns inget botemedel, men sjukdomen kunde behandlas om den identifierades.

Det finns naturligtvis viktiga kulturella skillnader i olika samhällens attityder om statliga inblandningar i människors privatliv. Även om frågan till en början inte diskuterades offentligt av anständiga människor, blev frånvaro på grund av sjukdom snart ett problem, inte bara för militären utan även för den privata industrin.

Före vaccinpasset

I slutet av 1930-talet började delstaterna kräva testning för syfilis för att man skulle få en äktenskapslicens. Rustningen hade tagit fart igen och fler kvinnor kom ut i arbete. Och armén återmobiliserade sakta inför ett nytt krig. Det skedde med mina föräldrar. Min mamma arbetade på Navy Yards som byggde stridsfartyg. Min pappa kom att tillbringa större delen av krigsåren stationerad på Galapagosöarna i Ecuador i väntan på en japansk invasion som aldrig ägde rum. När de gifte sig 1944 krävdes att de skulle testas. Jag har fortfarande deras provcertifikat. Dessa lagar antogs i omkring 30 stater. Det fanns mycket litet uttalat motstånd mot dessa regler, som av vissa sågs som intrång i den personliga friheten. De sista upphävdes på 1980-talet! Observera att av 34 antagna delstatslagar i USA krävde 3 av dessa att enbart kvinnor skulle testas. Idag är det bara North Dakota och Washington DC som fortfarande kräver blodtestning före äktenskap.

Kriminell, hemlig och rasistisk testning

1972 avslöjades det att Tuskegee Institute genomförde experiment fram till den tiden där de i hemlighet hade infekterat 600 svarta arrendatorer med syfilis utan deras vetskap. Det fick allvarliga konsekvenser för deras hälsa. Detta rasistiska brott begicks trots kunskap sedan 1943 att penicillin kunde användas som ett botemedel vid behandling. Det är inte så överraskande kanske att ett stort antal människor nu trodde att regeringar hade skapat sjukdomen i hemliga laboratorier.

COVID

Även om allmänhetens attityder kan ha ändrats till allmän acceptans, finns minnen kvar om tidigare beteende. Det är inte bara festande högskolestudenter under våren som trotsar rekommendationer om att hålla avstånd. Megakyrkor fortsätter att samla stora folkmassor som sprider sjukdomen vid bönemöten. Värst av allt såg vi en infektion benämnd ”Kinasjukan” av en president (Trump) och ökat våld mot asien-amerikaner – de nya ”andra” för konspirationsförespråkare. Det finns ett stort antal människor som motsätter sig bristen på öppen debatt även bland forskare och som ser en legitim fara för individuella friheter. Men det finns också ett stort antal – inklusive jag själv – som tycker att staten borde spela en ännu större roll än vad den har gjort i den nuvarande folkhälsokrisen.

NOT (tillagd av red):

[1] Ordet ”karantän” har sitt ursprung i italienskans quarantena, som betyder (en tidsperiod av) fyrtio dagar. Under digerdöden i Venedig i mitten på 1300-talet isolerade man smittade personer på en ö utanför staden, och utländska fartyg som anlöpte Venedig var tvungna att ligga för ankar i fyrtio dagar innan besättningen tilläts gå iland. Av erfarenhet visste man att en infekterad person som överlevde i 40 dagar inte längre förde sjukdomen vidare.

[2] Ännu tidigare kallades syfilis för ”spanska sjukan”, ett namn som försvann när pandemin med detta namn dök upp i slutet av 1:a världskriget.