När Italien blev en nation. Del II.
Per-Olov Käll
Italiens historia är nästan osannolikt lång, men inte förrän sent – på 1860-talet – kom landet att bilda en nation i ordets moderna mening. I denna andra artikel behandlar Per-Olov Käll Italiens historia från Napoleonkrigen och fram till nationsbildningen, då efter omfattande strider Kungariket Italien kunde utropas med Viktor Emanuel II av Huset Savojen som monark. I första delen (Förr och Nu nr 2 2022) behandlades Romarriket och Karl den Stores rike.
Ett land som inte finns
Få händelser i Europas historia – möjligen med undantag av reformationen – torde haft lika genomgripande politiska och intellektuella konsekvenser som Upplysningen och den Franska revolutionen. Även de som tycker direkt illa om den senare händelsen – och de är inte så få, till dem hörde bland andra den stora franska porträttmålaren Élisabeth Vigée-Lebrun (1755-1841), som vi berättade om i Förr och Nu nr 1 och nr 2 2019 – har tvingats medge de filosofiska impulsernas och revolutionära händelsernas långsiktiga betydelse. Ja, den dag som är framstår den revolutionära epoken från 1789 års stormning av Bastiljen till Napoleon I:s fall 1815 som i någon mening oavslutad. När Folkrepubliken Kinas första premiärminister Zhou Enlai (1898-1976) en gång tillfrågades om sin syn på den franska revolutionen och svarade (enligt den amerikanske diplomaten Charles W Freeman, som var närvarande och därtill behärskade kinesiska) att frågan var för tidigt väckt, har detta lett till en seglivad missuppfattning. Zhou Enlai lär dock ha syftat på 1968 års studentuppror i Paris, inte på händelserna etthundrasjuttionio år tidigare!
Upplysningen, kanske i synnerhet idén om den upplyste despoten som styr över sitt folk som en god herde och ser till att befrämja utveckling och kultur liksom revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap påverkade alla europeiska länder, inte minst Italien. De nya idéerna väckte också de nationella känslorna till liv liksom synen på den egna historien och kulturen som speciella och värda att slå vakt om. Det var ett stort steg framåt, när människornas uppfattning om sig själva inte längre begränsades av den egna byn eller provinsen utan började omfatta hela nationen, alltså även de landsändar som man själv aldrig hade besökt och där man inte kände några människor.
Men trots en blomstrande kultur och beredvillighet att ta till sig nya idéer förblev Italien djupt splittrat. I söder dominerades landet ömsom av den spanska grenen av huset Habsburg, ömsom av det franska huset Bourbon. I norr hade de österrikiska habsburgarna makten och det mellersta Italien dominerades av den mäktiga Kyrkostaten under ledning av påven, (se del I not [10]). Ännu långt efter Västroms sammanbrott år 476 e.Kr. behöll det Östromerska kejsarriket makten över betydande italienska områden, bland dem städerna Ravenna, Venedig och Rom. Först mot mitten av 700-talet hade de sista bysantiska resterna städats ut av mer lokala makthavare.
1792 utbröt det krig – eller snarare den serie av krig – som brukar kallas de franska revolutionskrigen. I dessa krig ställdes den nygrundade franska republiken mot olika koalitioner av fientliga europeiska stater. I den så kallade Första koalitionen ingick den Habsburgska monarkin med centrum i Wien samt Kungariket Neapel, (även känt som Kungariket av Sardinien och Piemonte). Dessa krig, som skulle vara 1700-talet ut, var tvetydiga. Det var inte endast Frankrikes motståndare som önskade se den gamla ordningen, l’Ancien Régime, återupprättad och ville störta den republikanska regeringen, som gick under namnet Direktoriet och bestod av fem medlemmar. Även den franska regeringen hade ett intresse av kriget som ett medel att skyla över interna konflikter. Vad skulle man till exempel göra med alla de soldater som i händelse av fred måste återvända hem och inte längre åtnjöt friheten att kunna leva på plundring i främmande land?
Napoleon Bonaparte och Italien
År 1796, efter att kriget under ett par år böljat fram och åter, fattade den franska statsledningen beslutet att skicka den blott tjugosexårige generalen Napoleon Bonaparte till Italien som befälhavare för de franska trupperna därstädes. Kanske gjorde man så därför att Italien ansågs som en lagom ”omöjlig” uppgift för en uppåtgående general; under alla förhållanden slapp man i Paris att ha den lågadlige men utomordentligt äregirige och temperamentsfulle uppkomlingen Bonaparte alltför nära inpå sig. Strax innan sin avfärd i slutet av mars 1796 till Nice, där han avsåg att upprätta sin bas i sitt italienska krig, hade han ingått äktenskap med Josephine de Beauharnaise [20], sex år äldre än han själv. Hon hade tidigare varit gift med en adelsman, Alexandre de Beauharnaise, med vilken hon hade två barn, en son och en dotter. Josephine – som ofta skildrats som tämligen lättsinnig, nästan som en Ulla Winblad fast en som till skillnad från Bellmans Ulla uppträder inom samhällets elit – var knappast en ointressant person. (Då hade hon nog inte lyckats fånga Napoleon.) Sonen Eugène de Beauharnaise blev för övrigt far till Sveriges och Norges drottning Josefina av Leuchtenberg (1807-76), hustru till Oscar I. Även om Josephine misslyckades med att ge sin make, den blivande kejsaren Napoleon I, en tronföljare blev hon således farmor till en drottning, därtill farmorsmor till de svenska kungarna Karl XV och Oscar II.
Oavsett vilka motiv den franska regeringen må ha haft att skicka sin påtagligt unga – fast inte oprövade – general till Italien, skulle denne snart låta höra talas om sig. Napoleon insåg att Kungariket Neapels styrkor endast kämpade halvhjärtat. Han koncentrerade därför sina ansträngningar på att först slå ut de syditalienska trupperna, vilka redan i slutet av april tvingades acceptera ett vapenstillestånd och därefter drog sig ur bataljen. För denna militära framgång hade Napoleon endast behövt en månad. Därefter tog han itu med huvudmotståndaren Österrike. Denna tvingades nu till reträtt och vid småstaden Lodi i Lombardiet utkämpades den 10 maj 1796 ett berömt slag, eller kanske man ska säga en större skärmytsling. Inte därför att Napoleon där vann en avgörande seger (huvuddelen av de österrikiska trupperna hann smita undan med svansen mellan benen) men för att han där för kanske första gången demonstrerade sitt överlägsna sätt att utnyttja den militära situationen. Särskilt omtalad blev den djärva stormningen över bron över floden Adda, som företogs på den franske befälhavarens order (bild). Kanske mindre av militär nödvändighet än för att Napoleon ville visa världen sitt ”varumärke”. (Stormningen skildras i den i not [20] omtalade franska TV-serien Napoléon från 2002. Hur historiskt exakt skildringen är låter jag vara osagt.)
De österrikiska styrkorna omgrupperade vid staden Montua, omkring tio mil öster om Lodi. Napoleon inledde genast en belägring av staden samtidigt som han själv förde en division söderut för att ockupera Storhertigdömet Toskana och Kyrkostaten. Inom ett och ett halvt år hade Napoleon möblerat om Italien i grunden och skulle – om han velat – kunnat förvandla landet till ett franskt lydrike. Nu gjorde han så endast i begränsad omfattning och kanske utan riktigt långsiktiga målsättningar. Ett av Frankrikes strategiska huvudintressen var upprättandet av ”naturliga” gränser, snarare än erövring av andra länders territorier. Till de naturliga gränserna räknades Rhen i nordöst, alperna i öster och Pyrenéerna i söder.
Österrike gjorde upprepade försök att återta initiativet. Efter att man tvingats ge vika i belägringen av Montua, som varade från juli 1796 till februari 97, kunde Napoleon fortsätta österut i riktning mot Wien. På vägen mot den österrikiska huvudstaden passade han på att lägga beslag på Romagna, den nordliga regionen av Kyrkostaten. Påve Pius VI kunde inte göra annat än att gå med på att regionen inlemmades i den av Napoleon just upprättade Cisalpinska republiken. Den tysk-romerske kejsaren Frans II [21] lät nu skicka ut sin yngre bror ärkehertig Karl av Österrike-Teschen, som var en duglig härförare, för att möta Napoleon. Denne fortsatte dock att pressa på och befann sig snart endast 15 mil från Wien. I detta läge anhöll kejsaren om vapenvila.
Fredsfördraget slöts den 17 oktober 1797 i Campo Formio (numera Campoformido), en liten stad i nordöstra Italien. Fördraget undertecknades för den franska sidan av Bonaparte och för den österrikiska av greve Philipp von Cobenzl. Den sistnämnde var av allt att döma en bildad och kulturintresserad person, som även lär ha varit bekant med Mozart.
I fördraget överlät Österrike de Habsburgska Nederländerna – som i stort sett motsvarade dagens Belgien – till Frankrike medan republiken Venedig delades mellan de två fördragsländerna. Österrike erkände vidare den av Napoleon upprättade Cisalpinska republiken med Milano som huvudstad. I praktiken var denna konstruerade stat ett franskt lydrike. Av större betydelse var antagligen att det så kallade Kungariket Italien formellt upphörde att existera genom att alla i riket ingående stater inte längre behövde svära trohet till den Tysk-romerska kejsaren. Den vålnad som denna säregna statsbildning utgjorde levde alltmer på övertid, men Napoleons egen inställning till frågan var likväl tvetydig. Han skulle ju om ett antal år utropa sig själv till arvtagare av det ”moderna” Romerska kejsardömet med centrum i Paris! Det som förde 1789 års idéer vidare. Och vad beträffar Kungariket Italien skulle det snart återuppstå, nu i form av det moderna Italien.
Efter undertecknandet av fördraget i Campo Formio tycks Napoleon ha fått nog av Italien. Den ära som kunde skördas där var i hans ögon av ett begränsat slag. Istället riktades hans blickar alltmer mot Egypten och redan under det italienska fälttåget hade han korresponderat med den formidable politiske fixaren Talleyrand om detta sitt nya projekt. När Napoleon nu lämnade Italien för att förbereda en expedition till Egypten (som han hoppades kunna erövra), fortsatte istället Direktoriet, alltså regeringen, med erövringen av den italienska halvön. De hertigar som styrde i Neapel och Toskana, Ferdinand IV respektive Fernando III, drevs bort och 1799 var nära nog hela Italien i Frankrikes händer (se jämförande kartor).
För att det historiska skeendet ska bli mera begripligt är det av vikt att förstå att de franska soldater som stred i Italien såg sig själva som frihetskämpar under trikoloren. Något som gav dem rätt – inte enbart i deras egna ögon utan även juridiskt – att lägga beslag på värdefull konst, som råkade komma inom räckhåll. En hel del av de mästerverk med italienskt ursprung som idag finns i franska muséer har förvärvats på detta sätt. (En metod Frankrike ingalunda varit ensam om att tillämpa!) Lyckligtvis behöll man inte allt stöldgods. Det gäller till exempel de fantastiska fyra ”Bysantiska hästar” (även kallade ”Konstantinopelhästarna” eller ”De venetianska hästarna”) vilka återlämnades 1815 (bild). Originalen, vilka daterats till Grekland eller Bysans någon gång mellan 300 f.Kr. och 300 e.Kr., finns idag i Markuskyrkan i Venedig men kopior finns på flera ställen, bland annat ovanpå Triumfbågen vid Place de Carrousel i Paris (inte den mer kända triumfbågen vid Place Charles De Gaulle) och på Blasieholmen i Stockholm.
Den franska krigslyckan blev emellertid kortvarig. Snart återvände motståndarna i form av en andra koalition, nu förstärkt med Ryssland. Neapel ockuperades av engelsmännen. I norr delades landet mellan Österrike och Ryssland. Inom loppet av några få månader hade Frankrike förlorat alla sina italienska besittningar utom Genua, som hamnade under belägring av Österrike. Republiken Genua hade för övrigt av Napoleon döpts om till Liguriska republiken och ingick i det geopolitiska pussel den franska generalen försökte lägga. På kort tid hade pusslet i Napoleons bortavaro raserats.
Nu blev den egyptiska expeditionen inte riktigt den framgång Bonaparte hade hoppats. Den ursprungliga strategiska tanken var att via Egypten (och Syrien) söka krossa det brittiska kolonialväldet och erhålla tillträde till de handelsvägar som ledde till Indien och Kina. Den franska flottan och armén lyckades också inledningsvis ta sig till Egypten utan att britterna upptäckte detta och besegrade i slaget vid pyramiderna i juli 1798 de över Egypten härskande osmanerna. Vid sidan av dessa militära framgångar skedde också vetenskapligt en viktig insats genom den franska upptäckten av Rosettastenen [22] och som bidrog till grundandet av egyptologin. Men på öppet vatten var britterna som väntat alltför svåra för fransmännen. Vid Abukirbukten förintade britterna under ledning av ingen mindre än Lord Nelson den egyptiska franska flottstyrkan i ett slag som gått till historien som slaget vid Nilen. Slaget pågick under de två första dagarna augusti 1798, och den brittiska segern gav osmanernas sultan Selim III förnyat råg i ryggen att ta sig an den franska invasionshären. Sultanen förklarade Frankrike krig, en konflikt som efter strider i Syrien mynnade ut i ett nytt slag vid Abukirbukten i slutet av juli 1799, denna gång på landbacken. Osmanerna hade förberett sig för slaget genom bygge av fortifikationer på Abukirhalvön men den taktiskt överlägsne Bonaparte lyckades bryta igenom befästningarna och driva försvararna på flykten. Den osmanske befälhavaren Mustafa Pasha, som miste två fingrar i bataljen, hamnade i fransk fångenskap.
Följande månad, i augusti, lämnade Napoleon under stort hemlighetsmakeri Egypten för att återvända till Frankrike. Under förevändningen av en inspektion av Nilens delta avreste han från Kairo med ett urval av sina mest förtrogna medarbetare. Till kretsen hörde bland andra kemisten Claude Louis Berthollet (1748-1822), känd för sina bidrag till förståelsen av kemiska jämviktsreaktioner, målaren och skriftställaren Dominique Vivant Denon (1747-1825), som bland annat arbetade som tecknare under fälttåget i Egypten och generalen Joachim Murat (1767-1815), som snart skulle gifta sig med Napoleons yngre syster Caroline Bonaparte (1782-1839). Makarna Murat och Caroline Bonaparte skulle med tiden av Carolines mäktiga bror utnämnas till regerande kung och drottning över Neapel. Den 23 augusti offentliggjordes dock att Napoleon utsett generalen Kléber till ny chef för de egyptiska trupperna. Detta väckte vrede och en känsla av att bli lämnade i sticket hos mannarna, vilka dock lugnades av Kléberts löfte att den alltmer mytomspunne generalen snart skulle vara tillbaka.
Diktatorn
Napoleons färd gick via huvudstaden Ajaccio på Korsika, den plats som en gång sett honom födas [23]. Det sägs att det var sista gången han återsåg sin barndomsmiljö. Varför återvände han hem så snart efter att han anlänt till Egypten? Det militära nederlaget mot britterna kan naturligtvis ha spelat en roll för hans stämningsläge. Men viktigare var nog att han förstått att hans prestige nu var så enorm att han inte hade någon tid att förlora. Målet för hemresan var att göra sig till Frankrikes diktator.
I oktober 1799 anländer Napoleon till Paris, där den politiska stämningen både präglades av att landet på sistone haft militära framgångar och samtidigt befann sig i statsbankrutt. Direktoriet, regeringen, var impopulär genom sin oförmåga att hantera den ekonomiska krisen. Förutom de fem ledamöterna av Direktoriet, som utgjorde den exekutiva makten, stiftades lagarna av ett parlament som benämndes Femhundrarådet efter antalet ledamöter. Det fanns också ett överhus, De äldstes råd, med 250 ledamöter. Systemet hade vissa grunddrag av parlamentarisk demokrati, med begränsningen att endast män som uppnått 30 års ålder och hade hyfsat goda inkomster var valbara till Femhundrarådet. Den republikanska författningen hade trätt i kraft 1795 (år IV enligt den revolutionära kalendern) och kom att bestå fram till Bonapartes statskupp den 9 november 1799 (den 18:e Brumaire år VIII). Det revolutionära Frankrikes konstitutionella tänkande var både merito- och plutokratiskt och den främste exponenten för detta dualistiska synsätt var Napoleon Bonaparte själv.
Napoleon samlade nu en liten grupp dugliga politiker kring sig: Emmanuel Joseph Sieyès (1748-1836), vanligen kallad abbé Sieyès eftersom han var skolad teolog. Han var en av den franska revolutionens främsta teoretiker och författare till pamfletten ”Vad är Tredje ståndet?” (Qu’est-ce que le Tiers-État?), vars politiska betydelse i sin tid nog kan jämföras med Karl Marx och Friedrich Engels 1848 publicerade ”Kommunistiska manifestet”. Han inträdde som ledamot av Direktoriet 1799 och hade således goda kunskaper om den institution han beredde sig på att störta.
Lucien Bonaparte (1775-1840), yngre bror till Napoleon. Han var fjorton år när revolutionen utbröt och var från första början en hängiven anhängare av dess idéer. Medlem i Jacobinklubben i Ajaccio invaldes han 1798 i Femhundrarådet och blev dess ordförande året därpå. På många sätt en mer äkta revolutionär än sin bror. Han ogillade dennes avsikt att utropa sig till kejsare och vägrade att av dynastiska skäl låta gifta sig med den spanska drottningen Maria Luisa av huset Bourbon utan gick istället i självvald exil i Rom. Under det tumult som uppstod under statskuppen och Napoleon själv ett tag tappade huvudet, höll Lucien sitt huvud kallt och redde upp situationen.
Roger Ducos (1747-1816), talman i Femhundrarådet som ställde sig på Napoleons sida i statskuppen. Han hade tidigare röstat för giljotineringen av Ludvig XVI och mottog många belöningar av Napoleon, när denne blivit kejsare. 1814 vände han sig dock emot kejsaren och röstade för dennes deportering (till ön Elba).
Charles-Maurice de Talleyrand-Périgord (1754-1838), vanligen endast kallad Talleyrand. Utnämndes till biskop i Autun strax innan revolutionen och blev med tiden en av Frankrikes främsta diplomater. Tjänade som utrikesminister åt Napoleon, Ludvig XVIII och Ludvig Filip I. Hans principaler sägs aldrig ha litat på honom men hans skicklighet var sådan att de inte kunde avvara hans tjänster.
Joseph Fouché (1759-1820), hertig av Otrante, fransk statsman och politiker som i början av revolutionen hade kontakter med Maximilien Robespierre. Utnämndes till polisminister under Napoleon och blev känd för att bruka hårda nypor, när han ansåg det nödvändigt. Hans agerande som polisminister torde ha varit stilbildande. Han höll omsorgsfullt reda på alla ledande politikers och andra makthavares förehavanden, deras kontakter, korrespondens (brevöppning), älskarinnor och annat. Napoleon misstrodde honom men hade svårt att ersätta honom. Så småningom hamnade Fouché i onåd och flydde till Italien. Han återkom dock till Paris efter Napoleon fall men föll på nytt i onåd och tillbringade sina sista år i Österrike. Inget förvånar mindre än att han tidigt hade goda kontakter med marskalk Bernadotte. Hans två yngsta söner Armand Cyriaque Francois Fouché (1800—78) och Paul Athanase Fouché (1801—86), 3:e respektive 4:e hertig av Otrante, kom att migrera till Sverige, förmodligen på grund av sina kontakter med Bernadotte. Den svenska grenen av släkten lever alltjämt.
Det dramatiska förloppet av 18:e Brumaire-kuppen har skildrats många gånger. En spännande skildring på svenska hittar man i Herman Lindqvist bok Napoleon [24]. Det som här intresserar oss är dock de politiska konsekvenser Napoleons maktövertagande fick för Italien. Statskuppen ledde till att Napoleon utnämndes till ”förste konsul” på tio år med två konsultativa konsuler vid sidan av honom. Femhundrarådet avskaffades vilket i realiteten gjorde Napoleon till diktator, fast han sökte behålla en form av demokratiskt inflytande genom rådgivande folkomröstningar. Denna kombination av diktatur stödd på folkomröstningar skulle bli stilbildande för framtida auktoritära regimer, såsom Napoleon III:s (Napoleon I:s brorson), Bismarcks, Hitlers, Putins med flera. Det bör sägas att Napoleon var en originell och långsiktig politiker, därtill en första rangens härförare och på många sätt motsatsen till den självöverskattande Adolf Hitler.
En av den nya konsulns första åtgärder var att sända generalen André Masséna till Genua för att söka lätta på trycket mot den belägrade staden. Generalen Masséna kom från enkla förhållanden. Han föddes i Nice 1758, son till en vinhandlare. Före revolutionen, alltså under l’Ancien Regime (den gamla regimen), kunde en person med sådan bakgrund inte göra karriär som officer. Först en bit in på 1790-talet sköt därför Massénas militära karriär fart: med tiden skulle han nå positionen som en av Napoleon marskalkar – i likhet med Jean-Baptiste Bernadotte, den blivande Karl XIV Johan – och kejsaren skulle själv kalla honom ”det största namnet i mitt militära imperium” [25]. Masséna, vars namn hör till dem som finns ingraverade i Triumfbågen, avled i Paris 1817.
Under tiden hade Napoleon satt upp en egen armé och våren 1800 lät han den under sitt eget befäl marschera över de schweiziska alperna in i Italien. Avsikten var att genom ett överraskningsanfall återta Lombardiet. Det avgörande slaget utkämpades i mitten av juni vid Spinetta Marengo i Piemonte i nordvästra Italien. Inledningsvis såg det ut som om den österrikiska hären, som var numerärt överlägsen, skulle överflygla den franska och Napoleons trupper tvingades slå till reträtt. Den österrikiska generalen Michael von Melas trodde sig ha vunnit, men Napoleon lyckades kalla på förstärkningar under generalerna Desaix och Kellerman vilka vände det hotande nederlaget till en strålande militär seger. Den Habsburgska armén sargades svårt och drevs ut ur Italien. Generalen Desaix stupade i striden. För den nytillträdde konsuln var denna seger av avgörande betydelse. Hade han förlorat hade hans tid som Frankrikes självhärskare snabbt tagit slut.
Napoleon gick nu vidare och erövrade Piemont och lät upprätta vad han benämnde den ”Italienska republiken” under fransk överhöghet och med sig själv som dess förste president. Den italienska republiken kom även att inkludera bl.a. Verona och det påvliga Romagna. Freden slöts i staden Lunéville i nordöstra Frankrike i februari 1801. Undertecknarna av fördraget var Napoleons äldre bror Joseph Bonaparte och för Österrike greve Ludwig von Cobenzl. I det stora hela bekräftade fördraget vad man tidigare överenskommit om i freden i Compo Formio i oktober 1797. Nu stod endast Storbritannien utanför fredsuppgörelsen, som högtidligt deklarerade att det
”från och med nu och för alltid skall råda fred, vänskap och god förståelse” mellan fördragsparterna [26].
Det vill säga tills Österrike 1805 valde att återuppta kriget mot Frankrike. Fördraget i Lunéville stipulerade att de Cisalpinska, Bataviska (ung. Nedländerna) och Helvetiska (ung. Schweiz) republikernas oberoende och suveränitet erkändes. I verkligheten blev dessa områden franska annekteringar. Vidare överlämnades hela Rhens vänstra strand, inklusive de Habsburgska Nederländerna, till Frankrike. Samma sak gällde för Hertigdömet Savojen, Kungariket Italien (även kallat det Italienska imperiet, i stort sett norra halvan av den italienska halvön) och Storhertigdömet Toskana. De prinsar och storhertigar som på detta sätt förlorade sina landområden lovades kompensation i Tyskland öster om Rhen. Österrike fick dock behålla sina områden runt Venedig (Terraferma) liksom sina områden på Adriatiska havets östkust.
Attentatet på rue Saint-Nicaise och kejsardömet
I likhet med en senare tids Charles De Gaulle (eller Fidel Castro) utsattes Napoleon Bonparte för flera mordförsök. Ett uppmärksammat sådant var Rue Saint-Nicaiseattentatet, som ägde rum julaftonen år 1800. Napoleon befann sig tillsammans med sin hustru Josephine, dennes dotter Hortense och sin syster Caroline Murat i en vagn på väg till Operan i Paris. Systern Caroline var gravid i nionde månaden. Sällskapet skulle lyssna till Joseph Haydens oratorium ”Skapelsen” (Die Schöpfung), som för första gången framfördes i Paris. När ekipaget, som hade utgått från Place du Carrousel utanför Tuileriepalatset där Napoleon hade sin tjänstebostad, nådde slutet av rue Saint-Nicaise för att ta till höger in på rue Saint-Honoré, exploderade en kraftig bomb, en vintunna fylld med krut och andra explosiva ämnen.
Ingen av passagerarna i vagnen skadades allvarligt men blev förstås ordentligt omtumlade. Napoleon gav order om att färden skulle fortsätta och framme vid teatern möttes förste konsuln och hans sällskap av stående ovationer på grund av sin visade sinnesnärvaro. Sämre gick det för en del av åskådarna. Det är oklart exakt hur många som avled eller skadades, men bland dem som omkom var en fjortonårig flicka, Peusol, som råkade befinna sig på fel plats denna julafton.
Bakom attentatet låg främst rojalister, anhängare av Huset Bourbon, men även andra kontrarevolutionärer. Till den senare gruppen hörde Georges Cadoudal (1771-1804), som var en av ledarna av chouanerna, den grupp av katolska rojalistiska bönder i främst Bretagne som inledde ett gerillakrig mot den franska revolutionen. Ett antal av deltagarna i sammansvärjningen kunde gripas och dömdes till döden genom giljotinering [27].
I början av december 1804 lät Napoleon kröna sig till kejsare. Det skedde i närvaro av påven Pius VII i Notre Dame i Paris. Påvens närvaro innebar att kröningen skedde med katolska kyrkans välsignelse. Napoleon å sin sida hade lovat påven att denne skulle få full suveränitet över Rom. Under förutsättning, givetvis, att påven inte glömde vem som var det nya (pseudo)romerska imperiets härskare. Det bör ha roat den nye kejsaren att spela rollen som en ny Charlemagne (om Karl den Store, se del I).
Men var allt endast ett spektakel iscensatt på grund av fåfängan hos tidens mäktigaste man?
Förmodligen inte. Napoleon var väl medveten om att Huset Bourbon alltjämt levde och frodades. Det gör för övrigt så än idag, bland annat i form av kung Felipe VI av Spanien. De olika mordförsöken hade gjort klart att medlemmar av ätten var beredda att gå mycket långt för att återta makten. En välriktad kula kunde öppna porten för en ny ättling till tronen. Men om släkten Bonaparte själva hade kejserlig status kunde detta kanske försvåra en bourbonsk comeback. Riktigt så blev det inte. När Napoleon störtats 1815 blev tre medlemmar på raken av släkten Bourbon kungar av Frankrike: Ludvig XVIII, Karl X och Ludvig Filip I. De två förstnämnda var för övrigt yngre bröder till den avrättade Ludvig XVI.
Bourboner i all ära – det som verkligen överlevde och blev stilbildande för framtida statskonst var den lagbok som Napoleon utarbetade tillsammans med några framstående jurister och som bar namnet Code civil des Français eller helt enkelt Code Napoleon. I princip är denna lagbok, som trädde i kraft i mars 1804, alltjämt gällande i Frankrike (givetvis med många tillägg) och den har inspirerat lagstiftningen i ett stort antal länder, inklusive vårt eget. Det har sagts att Code Napoleon hör till det lilla antal skrifter som påverkat utvecklingen i hela världen [28]. Code Napoleon gjorde rent hus med det lappverk av lagar, mycket ofta av lokal karaktär, som det feodala Frankrike styrts av. De grundläggande principerna hämtades från 1789 och innebar att lagen skulle gälla lika för alla och att inga grupper skulle åtnjuta juridiska privilegier, som inte gällde för andra. Den fullständiga religionsfriheten erkändes; vad man trodde – eller inte trodde – på var juridiskt sett en privatsak. (I Frankrike används begreppet laïcité, se Julien Hach artikel i Förr och Nu nr 1 2018.) Vidare fastslogs att alla som kunde skulle betala skatt.
Som alla vet upphörde inte privilegiesamhället att existera med en moderniserad lagstiftning. Men det som tidigare varit en nedärvd rätt, till exempel till vissa ämbeten eller egendomar, inom en viss (adlig) familj kom istället att regleras genom borgerliga egendoms- och arvslagar. Den som föds in i en miljardärsfamilj behöver sällan söka sitt natthärbärge under en bro, vilket – som författaren Anatole France påpekade – är lika förbjudet för både rika och fattiga [29].
1805 upprättade Napoleon Kungariket Italien och utsåg sig själv till dess kung. Samma år la han beslag på Neapel där han utsåg sin bror Joseph till kung. Emellertid behövde Napoleon Joseph för att styra Spanien och istället fick hans svåger, marskalken Joachim Murat, överta kronan i Neapel. År 1810 styrdes hela den italienska halvön – med undantag av Sicilien, som hölls av britterna – av Napoleon. Att upprätthålla att imperium är dock kostsamt och det visade sig snart att Napoleons största intresse för Italien var som källa för skatteintäkter. Han fortsatte också att konfiskera konst som han uppskattade. Att han blev föremål för italienarnas hat är inte svårt att förstå. Men hatet var dubbelbottnat: de rättsprinciper som fastslagits i Code Napoleon kom även italienarna till del och möttes av uppskattning. Det har påpekats att italienarnas dubbla inställning till usurpatorn (som ju i egenskap av korsikan hade ett starkt italienskt påbrå) kom att fungera enande på det splittrade Italien.
Från Wienkongressen till 1848
Del I av denna artikel började med den europeiska kongress som 1815 ägde rum i Wien efter Napoleons fall. Denna kongress var till sin natur reaktionär, då den syftade till att återställa det Europas som existerat innan Franska revolutionen. När det gäller Italien – som alltså ännu inte fanns som ett självständigt land – var målsättningen att återställa den samling stater, 11 stycken, som hade funnits 1789. De inneboende självmotsägelserna i denna plan gjorde dock att man fick nöja sig med ett Italien bestående av 9 pseudo-suveräna stater. Åter blev italienarna undersåtar i det habsburgska Österrike, vilket motiverades med att Wiens beskydd behövdes för den händelse Frankrike på nytt skulle få för sig att invadera halvön. Den österrikiska kungen Frans I (som påpekats tidigare Tysk-romersk kejsare med namnet Frans II) tog dessutom över det nygrundade Kungadömet Lombardiet-Venetien [30]. Hans bror Ferdinand III gavs Storhertigdömet Toskana. Det just framtrollade Kungadömet Lombardiet-Venetien skulle bestå i femtioett år, till 1866, då Otto von Bismarck städade upp i Den Tyska Konfedertionen och klargjorde att det habsburgska Österrike inte hörde ihop med det växande och allt mäktigare Preussen. Frans I:s dotter Marie Louise erhöll Parma medan Bourbonerna fick ta Lucca, en stad och provins i regionen Toskana, samt det viktiga Neapel. Kyrkostaten, som under Napoleons ockupation i stort upphört att existera under det att påven Pius VII hade hamnat i fransk fångenskap, denna försvunna stat reste sig ur askan och den tilltufsade påven kunde i triumf återvända till Rom.
Ja, den belevade man eller kvinna med smak för en förfluten tids fröjder och som 1815 såg sig om i Europa kunde gilla mycket av vad hen såg. Men naturligtvis gick det inte att driva historien baklänges: det var inte de gamla återuppståndna Bourbonkungarna, som ändrade det historiska förloppet (annat än marginellt), det var det historiska förloppet som ändrade på kungarna. Den näst siste franske kungen, Ludvig Filip I av Bourbon-Orléans (1773-1850), är en monark som kan sägas ha övergivit aristokratin för att bli borgare. Det lönade sig bättre. Han var en av sin tids rikaste personer och för att ställa sig in hos de lägre klasserna lät han 1841 återföra Napoleon Bonapartes stoft från Sankt Helena till Paris. Det hjälpte inte. Folket misstrodde honom och i 1848 års revolution tvangs han abdikera. Om detta mera nedan.
1848
Den 18 mars 1848 utbröt ett folkligt uppror i Milano riktat mot det österrikiska styret av staden. Samtidigt utbröt ett liknande uppror i Wien och resulterade i den österrikiske kanslern Metternichs fall.
Upproret i Milano varade i fem dagar och har gått till historien som ”De fem dagarna i Milano” (it. Cinque giornate di Milano). Trots att de österrikiska trupperna i staden sägs ha varit väl rustade och leddes av den berömde marskalken Joseph Radetzky von Radetz, tvingade de intensiva gatustriderna marskalken och hans trupper bort från staden [31]. Ledare för de upproriska var den förtiosexårige filosofen och författaren Carlo Cattaneo (1801-1869), som presiderade över den provisoriska regeringens i Milano krigsråd från den 18 mars till 5 augusti 1848. Medan den österrikiska garnisonen lär ha förfogat över 12 000–13 000 soldater hade de upproriska endast tillgång till drygt 600 skjutvapen och tog skydd bakom 1700 hastigt resta barrikader. I övrigt förlitade man sig på enkla tillhyggen som gatstenar, flaskor, svärd, pikar osv. Barnhemsbarn fungerade som budbärare mellan posteringarna.
Upproret i Milano, och även i Venedig, var uttryck för det växande inflytande som rörelsen Risorgimento (”Återuppståndelse”) börjat få på det italienska samhället, en rörelse som syftade till att ena halvön till ett enda kungarike med ett gemensamt språk. Händelserna i Italien hängde även nära samman med övriga revolutioner som ägde rum detta dramatiska år 1848 och skulle föra till Italiens enande halvtannat decennium senare. Nationsbildningen fullbordades 1871 genom att Rom intogs och utsågs till Italiens huvudstad. Kyrkostaten försvann för gott och ersattes först i slutet på 1920-talet med den lilla enklaven Vatikanstaten, (som i och för sig åtnjuter status av självständig stat).
En viktig rörelse i enandet var de så kallade carbonari (”kolare”), som utgjordes av patriotiska diskussionsklubbar. Rörelsen uppstod i södra Italien i skiftet mellan 1700- och 1800-talet och samlade olika intellektuella, politiker, författare, journalister, lärare osv intresserade av att verka för Italiens enande. Rörelsen var starkt fientlig mot katolska kyrkan och hämtade inspiration ur frimurarrörelsens ritualer. Man var ideologiskt mycket starkt påverkad av 1789 års franska idéer om frihet, jämlikhet och broderskap. Dock med förbehållet att man tog avstånd från Napoleon Bonaparte, vars roll i Italien otvivelaktigt var tvetydig. Motviljan mot familjen Bonaparte tog sig även uttryck i att man senare försökte mörda Napoleon III och var på håret att lyckas med det.
Oavsett vilken praktisk politisk roll carbonari spelade i enandet av Italien, fungerade organisationen utan tvivel som en plantskola för framtida ledare. Naturligtvis hade man också olika idéer om den politiska framtiden. Radikala nationella liberaler som Guiseppe Mazzini (1805-72) och den ovan nämnde Carlo Cattaneo föreställde sig Italien som en federativ republik, medan den mer konservativt lagde historikern Cesare Balbo (1789-1853) såg framför sig en konfederation av mer eller mindre oberoende stater under ledning av Piemonte-Sardinien. Den senare linjen tycks länge har varit den tongivande.
Mazzinis inflytande som politisk tänkare och aktivist sträckte sig långt utanför Italien. Han kan väl närmast beskrivas som en tidig socialdemokrat och anses ha påverkat så olika politiska personligheter som Woodrow Wilson (USA:s president 1913-21), David Lloyd George (brittisk premiärminister 1916-22), Mahatma Gandhi (indisk icke-våldsledare mot det brittiska kolonialväldet), Jawahalral Nehru (indisk premiärminister 1950-64), Sun Yat-sen (framstående kinesisk politiker, som även var Kinas president under två månader 1912) m.fl. Mazzini var öppen i den sociala frågan men tog avstånd från Marx klasskampslära. Han karakteriserade denne som “en destruktiv ande, vars hjärta var fyllt med hat snarare än av kärlek till mänskligheten” [32]. Marx å sin sida avfärdade Mazzini som en ”reaktionär” och ”den där evinnerliga gamla åsnan”. De två revolutionärerna tycks ha haft svårt att erkänna varandras kvaliteter. Ändå liknade Mazzinis och Marx liv varandra; de var båda passionerat upptagna med sina politiska målsättningar och båda tillbringade tider i exil i Paris och London.
Inom kulturen hade man alltsedan de stora renässansförfattarna Dante Alighieri (1265-1321), Francesco Petrarca (1304-74) och Giovanni Boccaccio (1313-75) målmedvetet sökt utveckla en litteratur skriven på ”folkspråket”, alltså på någon av de italienska dialekterna. Beroende på vad han skrev växlade Dante mellan en egenutvecklad italienska och latin, det officiella språket. När han skrev å ämbetets vägnar använde han latin, men när han skrev litterärt använde han italienska. En författare som anses ha spelat en stor roll för Italiens självmedvetande var Alessandra Manzoni (1785-1873), särskilt med romanen I promessi sposi, 1823 (sv. titel ”De trolovade”, eng. ”The Betrothed”). Författaren bearbetade oupphörligt sitt verk och den senaste utgåvan är från början av 1840-talet. Boken angriper den österrikiska dominansen över Italien och har översatts till svenska, senast 1974 av Harry Lundin. Jag har inte lyckats hitta något exemplar av översättningen på ett svenskt antikvariat. Den engelska utgåvan av The Betrothed är dock lätt tillgänglig inom Penguin Classics.
Mazzini och Garibaldi
De historiskt två viktigaste figurerna i Italiens enande var troligen Giuseppe Mazzini och Giuseppe Garibaldi (1807-82). Att de två skulle råkas var oundvikligt och så skedde 1833 i Marseille, där Mazzini två år tidigare hade grundat sin rörelse Det unga Italien (La Giovine Italia) [33]. Rörelsens paroll var Gud och Folket (Dio e Popolo).
Garibaldi, som rankas som en av den moderna historiens skickligaste generaler, föddes i Nice i en familj som ägnade sig åt handel och sjöfart. På den tiden ingick Nice (sedan 1792) i Republiken Frankrike men Wienkongressen återlämnade 1815 området till Sardiniens kung Viktor Emanuel I. I februari 1834 medverkade Garibaldi i ett av Mazzini iscensatt men misslyckat uppror mot Piemonte och döms till döden i sin frånvaro. Han satte sig i säkerhet genom att fly över gränsen till Marseille. 1836 inledde han en mångårig exiltillvaro, där han framför allt uppehöll sig i Sydamerika, i synnerhet i Brasilien och Uruguay. Där träffade han den fjorton år yngre märkliga Ana Maria di Jesus Ribeiro, mest känd som Anita Garibaldi (1821-49). Denna vackra, republikanskt sinnade och passionerade kvinna blev inte endast Garibaldis hustru utan även hans stridskamrat. Tillsammans stred de på Uruguays sida i konflikten med Argentinas diktator Juan Manuel de Rosas (1793-1877). I dessa strider lärde sig Garibaldi gerillakrigföring, vilket han drog nytta av när han 1848 tillsammans med Anita återvände till Europa. Än idag åtnjuter makarna Garibaldi status som frihetshjältar i Brasilien och Uruguay. I Brasilien finns även en kommun som heter Anita Garibaldi. Bland namnkunniga politiker och intellektuella som uttryckt beundran för Garibaldi återfinner man Abraham Lincoln, Victor Hugo, Alexandre Dumas d.ä., George Sand (pseud. för Aurore Dupin), Charles Dickens, Friedrich Engels m.fl.
Mazzini och Garibaldi var bara två av många förkämpar för Italiens enhet som tvangs leva i exil. Tiden mellan 1820 och 1848 präglades också av flera lokala upprorsförsök.
*1820 revolterade ett av carbonarirörelsen inspirerat regemente i Kungariket Bägge Sicilierna. Man erövrade den del av kungariket som tillhörde den italienska halvön men upproret slogs ned av den Heliga Alliansens trupper. Kung Ferdinand I, som inledningsvis tycktes stödja upproret, bytte sedan påpassligt sida.
*Året därpå,1821, ville Santorre Annibale De Rossi di Pomerolo, greve av Santa Rosa (1783-1825), en av ledarna för Risorgimento, kasta ut österrikarna ur Piemonte och ena landet under Huset Savojen. Upprorsmännen förenades bakom den Cisalpinska republikens grön-vit-röda trikolor, som sedermera blev Italiens flagga. Santorre av Santa Rosa hade trätt i statlig tjänst under Napoleons ockupation och därefter blivit Huset Savojen trogen. Åter slogs upproret ned av den Heliga Alliansen och Santorre tog sin tillflykt till Paris. Kungen spelade även denna gång dubbelt, men Huset av Savojen skulle omsider få tillfredsställelsen att utropa det självständiga och enade Italien. Man innehade sedan kungaämbetet fram till 1945, då en folkomröstning avskaffade monarkin.
*Den engelske historikern Denis Mack Smith (1920-2017), som särskilt intresserade sig för Italiens historia, har anmärkt:
”År 1830 trodde få människor att en Italiensk stat skulle kunna existera. Det fanns åtta stater på halvön, alla med sina egna lagar och traditioner. Ingen av dem hade vare sig önskan eller resurser att återuppliva Napoleons partiella experiment i nationellt enande. Uppgörelsen 1814-15 [Wienkongressen; POK] hade enbart återställt den regionala splittringen, och dessutom tillfört nackdelen att den avgörande segern för Österrike över Frankrike försvårade för italienarna att spela ut deras gamla förtryckare mot varandra.” [34]
I den franska s.k. julirevolutionen år 1830 hade Karl X tvingats bort från tronen och ersatts med sin kusin Ludvig Filip I. I likhet med sin avrättade släkting Ludvig XVI antog han titeln fransmännens konung för att markera sina nära samhörighet med folket. Även om Ludvig Filip inte helt tycks ha saknat radikala intressen, var nog titeln främst ett uttryck för slugt publikfrieri snarare än omsorg om den revolutionära omdaningen av samhället. Ludvig Filips verkliga supportrar fanns inom den förmögna bourgeoisien. Inte desto mindre smittade 1830 års upprorsstämning av sig inom Italien och under året förekom uppror i Modena, Bologna, Ferrara, Ravenna, Forli, Ancona, Parma och Perugia. De upproriska provinserna planerade att förena sig som Förenade italienska provinserna (Province Italiane unite). Detta föranledde i sin tur påve Gregorius XVI att kalla på hjälp från Österrike, som på nytt intervenerade och systematiskt undertryckte alla uppror.
*1844 ställde sig två bröder från Venedig, Attilio och Emilio Bandiera, i spetsen för ett angrepp riktat mot Kungariket Bägge Sicilierna. Upproret förråddes dock av en av de medsvurna och bröderna och deras grupp av anhängare ställdes framför exekutionsplutonen. Innan skotten föll utropade bröderna:
–Viva l’Italia! (Leve Italien!)
Den moraliska effekten av de patriotiska brödernas aktion blev stor. Istället för att med blod släcka ett uppror i sin linda hade kungariket skapat två nationella martyrer.
Det var under dessa år, eller kanske strax efter, som hymnen Il Canto degli Italiani (”Italienarnas sång”) framfördes för första gången. Texten skrevs av poeten Goffredo Mameli (1827-49) och tonsattes av Michele Novaro (1818-85). Hundra år senare, när 2:a världskriget avslutats, blev sången Italiens nationalhymn. Första raden i texten lyder
Fratelli d’Italia
(Italiens bröder, / Italien är väckt, / Scipios hjälm / spänner hon om huvudet. / Var är segern? / Hon erbjuder sina hårlockar, / ty såsom slavinna från Rom / skapade Gud henne. [35])
Det är värt att lägga märke till att inledningsorden Fratelli d’Italia (Italiens bröder) också är namnet på det högerpopulistiska nationellt konservativa parti som Giorgia Meloni, f. 1977 i Rom, skapat och nyligen fört till seger i det italienska parlamentsvalet.
Men nu var det 1848 och händelserna följde slag i slag. Fransmännens konung Ludvig Filip I fann för gott att lämna Paris, när revolutionen den 23 februari bröt ut och landet för andra gången utropade republik. Han lämnade inkognito – som ”Herr Smith” – Frankrike och framlevde sina sista år i England som ”greven av Neuilly”. När han övergav tronen utnämnde han sitt nioåriga barnbarn prins Filip av Orléans, greve av Paris, till tronföljare. Därav blev dock intet. Istället valdes i december 1848 Louis Napoleon Bonaparte (1808-73) till Frankrikes president. Denne var, åtminstone officiellt, son till Napoleon I:s bror Louis Bonaparte. När nevön så småningom kröntes till kejsare kallade han sig Napoleon III.
Det 1:a italienska befrielsekriget
Mellan den 18 och 22 mars utspelade sig de ovan omnämnda ”fem dagarna” i Milano och Venetien. De framgångsrika striderna föranleder en ny aktör att träda in på scenen, kung Karl Albert av Sardinien (1798-1849). Denne styr även över Piemonte och Savojen. Denne på sätt och vis gåtfulle monark tycks länge ha vacklat mellan den liberala principen om en konstitutionell monarki och den absolutistiska om kungligt envälde, vilket föranledde poeten Giosuè Carducci att kalla honom ”Italiens Hamlet” [36]. Karl Albert anser att tiden nu är kommen att göra slut på huset Habsburgs ockupation av Italien och att ena landet. Han förklarar krig mot Österrike. Till en början såg det – lite överraskande – ut som om även Kyrkostatens överhuvud, påve Pius IX, stödde Karl Alberts krigsförklaring och detsamma gällde för Kungariket Bägge Sicilierna. Men dessa stater tycks ha stridit utan större övertygelse och drog sig snart ur kriget, även om många frivilliga i länderna ställde upp i kampen mot Österrike. Inledningsvis hade de upproriska också militära framgångar i slagen vid Goito och Peschiera i maj 1848, två närbelägna städer söder om Gardasjön i Lombardiet. Det vacklande stödet från hans opålitliga allierade lämnade dock Karl Albert ensam mot den österrikiska övermakten, där även den skicklige fältmarskalken Radetzky var tillbaka i sadeln. Denne besegrade de sardinska styrkorna eftertryckligt i slaget vid Custoza i juli, även om de senare styrkorna förmådde hålla ihop och inte revs upp.
En viktigare händelse var måhända att Garibaldi detta revolutionsår återvände till Italien. I tron att Karl Albert var en patriot av samma färgstyrka som han själv, erbjöd han sardinaren sina tjänster. Denne verkar dock ha misstrott Garibaldi och undanbad sig hans tjänster, (sannolikt en rejäl felbedömning).
I slutet av mars 1849 led Karl Alberts trupper ett förödande nederlag i slaget vid Novara i Piemonte i nordvästra Italien. Nederlaget föranledde Karl Albert att abdikera till förmån för sin son Viktor Emanuel II (1820-78), som så småningom verkligen fick nöjet att utropa Italiens enande. Karl Albert själv slog sig ner i Oporto i Portugal, där han snart avled. Han hade dock i februari 1848 medverkat till utarbetandet av en ny konstitution, Statuto Albertino (”Alberts stadga”):
”CARLO ALBERTO, genom Guds nåd, KUNG AV SARDINIEN, CYPERN OCH JERUSALEM Etc, Etc, Etc”
Trots att anslaget kunde föra tanken till kungligt envälde, deklarerade lagen (med Code Napoleon som förebild) att alla medborgare var lika inför lagen och hade samma medborgerliga och politiska rättigheter oavsett rang och titel. Alla medborgare hade därtill tillträde till alla civila och militära ämbeten och var ålagda att betala skatt i proportion till sin förmögenhet. Monarkens egen makt förblev dock stor. Denne hade bland annat rätten att
– förklara krig och fungera som högsta befälhavare för de militära styrkorna;
– sluta fredsfördrag, ingå allianser och handelsöverenskommelser;
– dock måste kammaren godkänna alla överenskommelser som innebar finansiella bördor för landet eller påverkade dess territorium;
– utnämna statliga ämbetsmän;
– underteckna lagar samt föreslå nya;
– bevilja strafflindring för dömda
Statuto Albertino blev det enade Italiens lag som kom att gälla fram till slutet av 2:a världskriget. Diktatorn Mussolini kunde därför aldrig bortse från att kungen, som då hette Viktor Emanuel III (1869-1947), var Italiens statschef och måste godkänna alla lagar som regeringen föreslog.
Efter Karl Alberts avgörande nederlag i Novara hade Garibaldi begett sig till Rom för att ge sitt stöd åt den Romerska Republik, som där upprättats hösten 1848 och nu leddes av ett triumvirat där Mazzini ingick. I november hade folkliga demonstrationer med krav på demokratiskt styre och sociala rättigheter utbrutit och lett till att påven Pius IX flydde från staden. Iförd en enkel prästmundering hade han begett sig till Gaeta, en liten kuststad omkring 15 mil söder om Rom. Påven hotade nu från sin tillflyktsort alla Kyrkostatens medborgare som beblandade sig med upprorsmännen med exkommunikation, alltså uteslutning från den katolska kyrkan. Inte desto mindre genomförde den revolutionära stadsstyrelsen en allmän omröstning i Kyrkostaten, där alla manliga invånare som uppnått 21 år hade rösträtt. Trots Pius IX:s uttryckliga förbud för katoliker att delta valet anses minst 50 procent av de röstberättigade ha röstat i alla delar av Kyrkostaten [37]. Valet hölls den 21 januari 1849. Man röstade på personer, inte på partier vilka ännu inte existerade i Italien. Den valda ”Konstitutionella Församlingen” samlades i Rom den 8 februari och förefaller ha varit förvånansvärt representativ. Dess första beslut blev att proklamera den nya Romerska Republiken. Ett annat tidigt, förmodligen på politisk taktik grundat beslut som den alltför artiga församlingen fattade, var att erkänna Pius IX som den katolska kyrkans rättmätiga överhuvud med bibehållet säte i Rom. Pius IX själv hade dock inte en tanke på att tillmötesgå de ”monstruösa” republikanerna utan vädjade om militär hjälp för att krossa dem. Detta rop på hjälp kom att hörsammas från ett oväntat håll: Frankrikes nyvalde president Louis Bonaparte.
Louis Bonaparte hade 1831 själv medverkat i en resning mot påven i Kyrkostaten och var personligen vänligt stämd mot Italiens liberala krafter. Han hade egentligen inte mycket till övers för habsburgska österrikiska adelsmän, för att inte tala om den reaktionära påven och dennes Kyrkostat. Men nu råkade han vara president och hade burits till makten av inte minst papistiskt sinnade katolska väljare. Han hade vid denna tidpunkt säkert också börja leka med tanken att i sin farbrors efterföljd utropa sig till Frankrikes kejsare, (vilket han gjorde 1852). Trots sin personliga tveksamhet bestämde han sig för att av inrikespolitiska skäl ingripa till förmån för påven. Den belägring han inledde av Rom den 1 juni tvingade fram ett vapenstillestånd efter en månad, kanske delvis på grund av att Mazzini och Garibaldi hade skilda uppfattningar om hur försvaret borde skötas.
Romerska Republiken representerar ett kort – den existerade mellan 9 februari 1849 och 2 juli 1850 – men avgjort intressant och politiskt framåtsyftande inslag i Italiens historia. I den lagstiftning som antogs av republiken garanterades pressfrihet, en sekulär utbildning och som första stat i historien lät man avskaffa dödsstraffet. Republiken kan kanske bäst jämföras med Pariskommunen, som existerade mellan den 18 mars och den 2 maj 1871, se Förr och Nu nr 2 2021 och nr 4 2021.
Det 2:a italienska befrielsekriget
1848-49 års resning slogs effektivt ner av Österrike med hjälp av Frankrike. Mazzini och Garibaldi såg sig tvungna att på nytt gå i exil, denna gång till Schweiz respektive New York. Men anden hade sluppit ut ur flaskan och patrioterna i Risorgimento var beslutna att trots bakslagen inte ge upp. Och något hade de lärt sig av nederlagen. Framför allt behövde de använda sig av en mer genomtänkt taktik. Analysen visade att huvudfienden var det habsburgska Österrike samt att påven, som var nöjd med att härska över Kyrkostaten, aldrig kunde bli en allierad. Frankrike var däremot inte principiellt anti-italienskt utan snarare, rätt skött, en potentiell allierad. Med lock och pock borde Frankrike kunna fås att ställa sig på Italiens sida. En viktig framstöt i den riktningen skedde 1860, då Nice och Savojen överlämnades till Frankrike. Även om den typiske kämpen för ett enat Italien var republikan, insåg man att det var viktigt att låta kungen av Sardinien, Viktor Emanuel II, vara samlande gestalt.
Vid sidan av kungen träder nu en av dennes viktigaste medarbetare, Camillo Benso, greve av Cavour (1810-61) in på scenen. Han kallas ofta enbart Cavour. Han är en framsynt tidningsman och affärsman, som ivrar för Italiens modernisering med avseende på industri, jordbruk och handel. Han är också i likhet med monarken anhängare av ett enat Italien och utnämns 1852 till premiärminister. 1855 ställer sig Sardinien på Frankrikes och Storbritanniens sida i Krimkriget (1853-56), vilket stärker Cavours diplomatiska anseende inom den internationella politiken.
Cavour har i januari 1859 ingått ett hemligt avtal med Napoleon III (f.d. president Louis Bonaparte) om militär assistans vid en konflikt [38]. Den 9 mars mobiliserar Sardinien, provocerar därmed Österrike att göra detsamma. Den österrikiska armén på strax under 200 000 man är 3,5 gånger större än Sardiniens, och den österrikiska militärledningen torde ha hoppats på ett snabbt och behändigt krig av ett slag som man var vana vid att utkämpa. Den 23 april utfärdar Österrike ett ultimatum till Sardinien med krav på demobilisering. Då Sardinien vägrar invaderar Österrike Sardinien den 26 april. Den 3 maj förklarar Frankrike krig mot Österrike i enlighet med sin överenskommelse med Cavour. Det innebär en förstärkning av den sardinsk-franska sidan med nästan 130 000 man. Med ens har den österrikiska övermakten i manskap reducerats till 7 procent, eller 14 000 man. Österrikarna led dessutom sannolikt av en militär svaghet i jämförelse med motståndarna. Nämligen att officerskåren uteslutande rekryterades från adeln, inte från dem som var militärt skickligast, oavsett social bakgrund.
Det 2:a italienska befrielsekriget blev en påtaglig militär motgång för Österrike. Man led nederlag både i slagen vid Magenta den 4 juni och vid Solferino den 24 juni. Under tiden stred Garibaldi framgångsrikt med sina trupper av frivilliga Cacciatori delle Alpi (”Alpjägarna”) i norra Lombardiet och besegrade österrikarna både vid Varese och Como. I juli hade österrikarna, vars armé vid denna tidpunkt anfördes direkt av kejsaren Frans Josef I, fått nog och en vapenvila undertecknades i Villafranca di Verona. Det fanns dessutom ett skäl till att kriget avbröts efter mindre än ett års strider. Skälet stavades troligen Preussen. Det alltmer iögonenfallande mäktiga Preussen i Nordtyskland väckte oro på kontinenten. Man insåg att de styrkor man förfogade över kunde behövas i en annan uppgörelse. Det visade sig riktigt: Preussen under ledning av den osentimentale Bismarck skulle först slå till mot Österrike i allians med Tyska förbundet (det s.k. Tyska enhetskriget mellan juni-augusti 1866, där Italien slöt upp på Preussens sida), därefter mot Frankrike (i det Fransk-Tyska kriget 1870-71, det krig där Napoleon III förlorade sin tron).
Fredsförhandlingarna efter det 2:a italienska befrielsekriget drog ut på tiden men slutresultatet blev att Sardinien erövrade Lombardiet från Österrike. Vidare övertog Sardinien Storhertigdömet Toskana, Hertigdömena Parma, Modena och Reggio samt delar av Kyrkostaten. Som redan nämnts övergick i enlighet med överenskommelsen i Plombière Nice och Savojen till Frankrike, vilket Garibaldi – som var född i Nice – protesterade våldsamt mot. Österrike behöll dock tills vidare Venetien inklusive Venedig. Övriga alltjämt självständiga stater inom Italiens gränser var centrala delar av Kyrkostaten, Kungariket Bägge Sicilierna och San Marino. Såvitt bekant är idag de enda kvarvarande oberoende staterna inom Italiens gränser Vatikanstaten och San Marino.
Tusenmannaexpeditionen
Garibaldi hade svårt att smälta att hans födelsestad Nice blivit franskt. Till Cavours förfäran var han på vippen att starta ett krig mot Frankrike för att återta staden. Cavour lyckades emellertid övertala den hetlevrade krigaren att istället intressera sig för Syditalien, som alltjämt kontrollerades av Kungariket Bägge Sicilierna. Det var ett råd i Garibaldis smak. Den 6 maj 1860 avseglade Garibaldi med 1089 frivilliga från Quarto dei Mille (Mille i det nuvarande namnet syftar på Garibaldis tusen frivilliga) öster om Genua för att en knapp vecka senare landstiga i Marsala på Siciliens västkust. Det sägs att de flesta frivilliga kom från medelklassen och var antingen studenter eller skolade hantverkare. Endast en kvinna lär ha medverkat i expeditionen, Rosalia (Rose) Montmasson (1823-1904), som deltog både i egenskap av sjuksköterska och soldat. Garibaldis uppdrag: att för Kungariket Sardiniens räkning erövra Kungariket Bägge Sicilierna. Bakom planen stod förutom Garibaldi själv Cavour, Mazzini och kung Viktor Emanuel II. De fyra hedras med beteckningen ”nationens fyra fäder”.
I bakgrunden stöddes invasionsplanen såväl militärt som ekonomiskt av Storbritannien, som inför öppnandet av Suezkanalen var angelägen om att ha en vänligt sinnad regim i södra Italien. Britterna var även intresserade av att få tillgång till det svavel som fanns i rikliga mängder på vulkanön Sicilien. Svavel är en viktig komponent i svartkrut.
Kungariket Bägge Sicilierna utgjordes, som tidigare påpekats, av en sammanslagning av Kungariket Neapel och Kungariket Sicilien. Regerande monark i riket var Frans II (1836-94) av Huset Bourbon-Bägge Sicilierna.
Tusenmannaexpeditionen tycks ha mötts av svagt motstånd. Den 14 maj deklarerar Garibaldi i Viktor Emanuel II:s namn att han är Siciliens diktator. Följande dag vann de tusen ett slag mot omkring 2000 neapolitanska trupper vid Calatafimi. Den 27 maj belägrar man huvudstaden Palermo. Trots att staden ska ha försvarats av 16 000 soldater, var försvaret så ineffektivt att Garibaldi kunde tränga in i och erövra staden [39]. De sicilianska trupperna fick nu order om att dra sig tillbaka och lämna ön. Samtidigt bekymrade sig Cavour över den svårstyrde Garibaldis framfart på Sicilien och uppmanade honom att omedelbart annektera Sicilien till förmån för Kungariket Sardinien. Garibaldi ville dock inte lyssna på det örat utan fortsatte att bygga upp sina stridskrafter. Den 20 juli attackerade han och besegrade en numerärt starkt överlägsen Bourbon-styrka i slaget vid Milazzo.
Striden gick nu över till Kalabrien, foten på den italienska stöveln. Återigen möts Garibaldi av ett svagt motstånd, trots Bourbon-truppernas överlägsenhet i antal soldater. I själva verket deserterar många av kung Frans II:s soldater och övergår till Garibaldis läger, vilket vittnar om den senares popularitet bland fotfolket. Frans II tvingas överge sitt residens i Neapel och beger sig norrut till Gaeta. Garibaldi erövrar i september Neapel på enklast möjliga sätt: han sätter sig på tåget och hälsas som en befriare av befolkningen, när han anländer till staden. I september och oktober 1860 besegrar hans ”rödskjortor” de neapolitanska motståndarna i en serie slag kring floden Volturno i södra Italien.
Den 21 oktober 1860 bekräftar en folkomröstning att Kungariket Bägge Sicilierna inlemmats i Kungariket Sardinen. Därefter återstår diverse uppstädningsarbete och i mars 1861 omvandlas slutligen Kungariket Sardinien till Kungariket Italien med Viktor Emanuel II av Huset Savojen som monark. Därmed inleds Italiens moderna historia som ett enat och självständigt land.
Själv tilläts Garibaldi dock inte spela den politiska roll i det nya Italien som han kanske hoppats på. Han slog sig istället ner på ön Caprera vid Sardiniens norra kust, där han avled 1882. Den anspråkslöse mannens enkla hus är numera ett museum.
NOTER
[20] I den franska TV-serien Napoleon (org. titel Napoléon) från 2002 gestaltas Josephine de Beauharnaise övertygande av Isabella Rosselini, f. 1952, dotter till Ingrid Bergman. Serien har visats på SVT och andra namnkunniga aktörer är Christian Clavier (Napoleon), Gérard Depardieu (Paris polisminister Joseph Fouché), John Malkovich (diplomaten, politikern m.m. Charles-Maurice de Talleyrand-Périgord).
[21] Som tysk-romersk kejsare använde Frans (1768-1835) numret II. Dock gick under Napoleonkrigen detta rätt så artificiella rike snabbt mot sin upplösning och från och med 1804 lät han kalla sig för Frans I, kejsare av Österrike. Det var ett direkt svar på att Napoleon I just låtit utropa sig till fransmännens kejsare. Formellt upplöstes det Tysk-romerska riket två år senare, 1806, då 16 tyska kurfurstendömen och hertigdömen (bland dessa Bayern, Württemberg, Baden etc) bröt sig ur och bildade det så kallade Rhenförbundet. Rhenförbundet var dock aldrig en självständig politisk enhet. I praktiken fungerade det som en fransk buffertzon mot öster och var underställt den franske kejsaren.
[22] Rosettastenen (fr. Pierre de Rosette) hittades av franska soldater i närheten av den egyptiska hamnstaden Rashid, som fransmännen kallade för Rosette. Idag finns stenen på British Museum i London.
[23] Huset i Ajaccio på Korsika där Napoleon Bonaparte föddes, Maison Bonaparte, är numera ett museum. Det ligger på Rue Saint-Charles och är värt ett besök.
[24] Herman Lindqvist, Napoleon (Norstedts 2004, 608 sid).
[25] André Masséna – Wikipedia
[26] Treaty of Lunéville – Wikipedia
[27] Chouaner – Wikipedia
[28] Robert B. Holtman, The Napoleonic Revolution (Baton Rouge, Louisiana State University Press, 1981)
[29] “I sin upphöjda rättvisa förbjuder lagen såväl den rike som den fattige att sova under broar, tigga på gator och stjäla bröd.” Anatole France (1844-1924), fransk författare, Nobelpriset i litteratur 1921.
[30] Venetien var namnet på den region i nordöstra Italien där Venedig är huvudstad. I dag motsvaras regionen i stort sett av de tre regionerna Alto-Adige, Friulien och Juliska Venetien.
[31] Om namnet Radetzky låter bekant kan det bero på att han tillägnades både en elegant och medryckande marsch av kompositören Johann Strauss d.ä. (1804-49), ”Radetzkymarsch” (1848) och en läsvärd roman av den österrikisk-ungerske författaren Joseph Roth (1894-1939), ”Radetzkymarschen” (1932). Se även Anders Björnssons översättning och presentation av författaren i Förr och Nu, nr 3 2021.
[32] Fritz J. Raddats, Marx: A political Biography, (Little Brown, Boston 1978)
[33] En annan uppgift anger att Mazzini och Garibaldi första gången träffades i Genua.
[34] Unification of Italy – Wikipedia
[35] Il Canto degli Italiani – Wikipedia
[36] Giosuè Carducci (1835-1907) har ansetts som en av Italiens främsta moderna poeter. Han blev den första italienaren som tilldelades Nobelpriset i litteratur (1906).
[37] Roman Republic (1849) – Wikipedia
[38] Det hemliga mötet mellan Cavour och Napoleon III ägde rum den 21 juli 1858 i Plombières-les-Bains, numera en liten kommun i departementet Vosges i regionen Grand Est i östra Frankrike. Som framgår av namnet (les Bains) förfogar området över heta källor, som upptäcktes redan på Romarrikets tid. Orten har genom åren besökts av åtskilliga berömdheter såsom filosoferna Montaigne och Voltaire, författaren, urmakaren m.m. Beaumarchais (som skrev pjäserna Barberaren i Sevilla och Figaros bröllop, vilka kompositörerna Rossini och Mozart använde som förlagor till sina respektive operor med samma namn), Napoleon Bonaparte och dennes första hustru Joséphine de Beauharnais, kompositören Berlioz, författarna Lamartine och Alfred de Musset.
[39] Det har föreslagits att den som ledde försvaret av staden, generalen Ferdinando Lanza, kan ha varit mutad av engelsmännen.