Recension

Älskade museum

Av Anne Lidén

”Svenskarna är ett museiälskande folk”. Så inleds boken Älskade museum. Svenska kulturhistoriska museer som kulturskapare och samhällsbyggare (Nordic Academic Press 2016, 211 sidor). Författarna är Fredrik Svanberg, forskningschef vid Statens historiska museer, och Charlotte Hyltén-Cavallius, etnologisk forskare vid Institutet för Språk och folkminnen. Förutom de stora statliga ansvarsmuseerna, länsmuseerna och de kommunala museerna finns tusental stora och små museer runt om i hela landet, som fokuserar på olika specialintressen, lokalt och regionalt. Ideella krafter håller ofta kulturarvet levande.

Artiklarna i Älskade museum är ett resultat av samarbetsprojektet ”Museer bortom homogeniteten” mellan Historiska museet och Mångkulturellt centrum i Stockholm 2013 -2015, och de baseras på ett omfattande forskningsmaterial, källor och litteratur. Hit hör även Riksutställningars rapport Museerna och mångfalden 2014. Författarna har utgått från tre frågor kring nationalism och ultranationalism, presentationen av religion i utställningar samt vilka människor som representeras i utställningar. Historiska museets basutställning Vikingar står i fokus, vilken ger en åskådlig och komplex, multimodal och faktarik bild av vikingatidens människor och samhälle i bilder, föremål och kartor, (bild 1).

1. Entrén till nuvarande basutställningen Vikingar på Historiska museet i Stockholm. (Foto: Anne Lidén 2017)

I det inledande rummet vid entrén tar utställningen upp frågor om olika former av historiebruk och visar en rad historiska exempel på visuell historieanvändning, såsom Mårten Eskil Winges nationalromantiska målning av Thors strid med jättarna 1872. Skyltarna informerar om att vikingen inte bara var krigare utan även bonde och handelsman, något som även stöds av arkeologiska föremål i övriga utställningen, (bild 2).

2. Utställningsdel ”Historiebruk” vid entrén till Vikingar. Olika historiesyn och historieskrivning visas, från 1600-talets göticism, 1800-talets nationalromantik, 1910-talets demokrati, 1940-talets fascism till efterkrigstidens demokrati och arkeologisk pedagogisk information. (Foto: Anne Lidén 2017)

Här visas även en norsk SS-affisch från Hitlertysklands ockupation 1943, där en figur med en nazistisk krigshjälm framställs som rustad vikingakrigare stående i ett vikingaskepp, och denna affisch presenteras intill ett svartvitt foto från andra världskrigets offer, (bild 3). Det är denna presentation av nazismens förhärligande anakronistiska missbruk av vikingahistorien, som nu har kritiserats från högerextremistiskt håll.

3. Norsk SS-affisch i Oslo 1943, från den tyska ockupationen av Norge. Skylten informerar om den anakronistiska moderna tyska soldathjälmen som den rustade vikingen i vikingaskeppet bär. (Foto: Anne Lidén 2017)

Denna högerextrema kritik mot museets ställningstagande diskuterar Fredrik Svanberg i en värdefull undersökande artikel utifrån museets utställningstradition och historiebruk samt olika definitioner kring nationalism och ultranationalism. En historisk genomgång görs av det glorifierande ”germanska” historiebruket under Nazitiden i Tyskland, med flera åskådliga exempel, samt det rastänkande och den nationalism som förekom i svenska utställningar under 1900-talet, (s. 25-76).

Svanberg baserar sin undersökning på en bred dokumentation av den anti-mångfaldsaktivism som skett mot de svenska museerna, och som resulterat i hat och hot på internet mot museianställda. Kampanjen mot Historiska museet på den högerextrema nätsajten Avpixlat och även Flashback visade många främlingsfientliga inlägg om att museet ”utplånar” svensk historia, ras och identitet, samt uttrycker ett hat mot ”förrädare” och ”kulturmarxister”. Vikingatidens människor borde exempelvis presenteras som naturliga ”urinnevånare i landet Sverige”. Ultranationalisterna vill skapa en tydlig exkluderande gräns mellan ”vi och dom”, ”pursvenskar” och ”rasfrämlingar”. Svanberg för en klargörande diskussion om de olika definitionerna av ultranationalism och nationalism och hans undersökande genomgång är ett utmärkt underlag för en kritisk vetenskaplig blick på ”vårt” kulturarv och den svenska nationalromantiken.

Ett annat liknande norskt exempel, som kan belysa nazistbilderna i utställningen Vikingar, är Vidkun Quislings historiemissbruk 1942 av kung Olav den heliges martyrdöd 1030, då han lät förlägga partistämman till Stiklestad under Olavsdagarna, Norges nationella högtid i juli, (Lindaräng 2007 s. 93-108, bild 4). Affischen inför partimötet visar en uniformerad norsk nazist i profil jämsides med en viking i hjälm framför en siluett av den äldre ”Olavstøttan” från 1807 på helgonkungens dödsplats. Inte bara territoriet utan även landets historia och alla dess nationella symboler skulle således bemäktigas.

4. Norsk nazistisk affisch om ett partimöte 1942 i Stiklestad, Norge. Den äldre Olavsstøttan från 1807, som syns i bakgrunden, ersattes senare av Vidkun Quisling med ett nytt NS-monument. NS-monumentets bautasten grävdes dock ner efter andra världskrigets slut. Nu förs diskussion om detta problematiska historiska arv. [Källa:https://historiefrue.wordpress.com/2016/10/07/velkommindir-til-stiklastadir/]

I Nazitidens propaganda försökte arkeologer härleda sagotexterna, helgonkungens yxa och skepp till en nordisk förhärligande ”urgermansk” ledarkult och en Torskult med koppling till fornnordisk mytologi. Men som jag och många andra har visat i forskningen om Olav den helige, så saknas helt vetenskapligt underlag för dessa teser och överföringen från Torskulten (Lidén 1999 s. 219; Lidén 2016). Modern forskning har nämligen visat att sagan och historien, helgonkulten och dess bildkonst har sitt ursprung i en medeltida europeisk kristen tradition, där martyren slutligen avsäger sig sin jordiska makt, lägger ner sina vapen och offrar sig för kristendomen. Historiska museet och synen på Vikingen och Vikingatiden i nationalromantiskt historiebruk återkommer jag till nedan, i presentationen av museets invigningstävling 1943 och även aktuellt pedagogiskt material till Vikingar med lärarhandledningar och elevuppgifter.

I sitt kapitel ”Utställd religion – religiösa kulturarv på svenska museer” i boken Älskade museum diskuterar Charlotte Hylten-Cavallius hur de svenska museerna i en sekulär stat med religionsfrihet hanterar de olika världsreligionerna,i sina samlingar och utställningar, (s. 77-134). Hennes undersökning bygger på en bred dokumentation om museianställdas synpunkter och metoder. Övergången mellan fornnordisk religion till kristendomen kan framställas som ”hedendom” eller ”förkristen religion”. Men inte sällan så blir frågorna om religion och religiöst kulturarv osynliggjorda i ett kunskapsområde med föremål och konstobjekt där mer estetiska stilkvaliteter står i fokus, t.ex. det medeltida katolska kyrkliga kulturarvet på Historiska museet. När det gäller museets utställning Maria -drömmen om kvinnan 2008-2009 så stod det religiösa innehållet i fokus och de gotiska madonnaskulpturerna presenteras i en ny estetisk konstnärlig multimedial performativ rumsgestaltning med tydlig koppling till nutidens aktuella kvinnoteman, (s. 118-130, bild 5).

5. Utställningen Maria – drömmen om kvinnan på Historiska museet 2008-2009. (Foto: SHM allmänna pressbilder 2017)

Historiska museets stora utställning om Islam -konst och kultur 1985-86 under ledning av Olov Isaksson och i ett mycket brett samarbete med kulturinstitutioner, invigdes av Olof Palme, och den syftade till att ”skapa förståelse och respekt för likheter och olikheter länder och människor emellan”, (s. 100). För att kunna utveckla relationerna mellan arabvärlden, var det enligt utställningskatalogen viktigt att bryta ”fördomarna om arabvärlden i Sverige”, och det kunde en bred kunskapsmanifestation göra. Flera muslimska och arabiska föreningar deltog i utåtriktade arrangemang kring museets föremål med muslimsk koppling, vilket kritiserades från Israelvänligt håll i pressen. Utställningskatalogen vittnar om en stor öppenhet inför nya ”invandrares kulturarv” och ”andra religioners historiska betydelse”, vilket blev en banbrytande start för diskussionen om ”islamofobin”, (s. 95-108).

Hyltén-Cavallius diskuterar utifrån postkoloniala perspektiv även historiska konstföremål i Skulpturhallen- religioner i Asien på Östasiatiska museet, nu Statens museum för världskultur, och dessa representerar flera religioner som buddhism, hinduism och taoism samt jainism och daoism. Dragkampen mellan konstvetenskaplig och etnografisk forskning på museet handlar också om form och innehåll, där kultföremålen kan sättas in i en religiös kontext. Hon sätter ett problem i fokus och det gäller presentationen på utställda kartor, som lokaliserar dessa religionsområden i Asiens länder. Ingenstans framgår att dessa religioner idag finns inom Sveriges gränser. Det borde då enligt henne finnas en karta med nutidens buddhistiska och hinduiska tempel i Sverige. Hon pläderar vidare för en postkristen och sekulär hållning och ett mer inkluderande arbetssätt där besökare med olika religioner kan få möjlighet att möta ”sitt” religiösa kulturarv.

I relation till kritiken mot Historiska museets utställningar problematiserar och belyser Svanberg vidare även det metodiska och statligt-nationella historiebruket på museerna i Sverige och han resonerar om olika former av nationella regelverk i relation till museernas uppdrag (s. 31):

Men ett sådant historiebruk kan likaväl stå för en öppen och inkluderande nationalism som exempelvis historiserar svenskheten, berättar att den följt på tider utan något svenskt och synliggör dess komplexitet, dess historiska transformationer och det förflutnas uppenbara mångfald, samt framhäver kulturarvens föränderliga, globala och gränsöverskridande karaktär.

Svanberg påpekar det stora behovet av vetenskaplig analys och problematiserande forskning av det nationella systemets urval, inkludering och exkludering objekt, människor och berättelser.

Artiklarna i Älskade museum speglar den typ utvecklingsarbete kring historia och kulturarv, samlingar och utställningar, som har pågått runt om på världens museiinstitutioner, och som behandlas inom den internationella museiorganisationen ICOM på årliga konferenser och symposier (www.svenskaicom.se). Boken utgår från ICOMs definition av ett museum som idag är den mest vedertagna (s. 10):

A museum is a non-profit, permanent institution in the service of the society and its development, open to the public, which acquires, conserves, researches, communicates and exhibits the tangible and intangible heritage of humanity and its environment for the purposes of education, study and enjoyment. (http://icom.museum/the-vision/museum-definition/)

Ett museum ska alltså vara icke-vinstdrivande och icke-kommersiellt, i allmänhetens tjänst och öppet för alla. Museet ska samla, vårda och forska, samt visa och kommunicera kulturarvet. Tidigare har uppdragen samla och vårda stått i centrum, därefter forska och visa, medan kommunikation och pedagogik länge haft en lägre status. I de nya multimodala och interaktiva mediernas kravrika tid förändras utställningarna och besökarnas tolkning och inflytande har fått ökad betydelse vilket också påverkar verksamheten.

En bakgrund till boken Älskade museum är också den statliga Museiutredning som pågick 2014-2015 och som gav en översyn över kulturarvssektorn och museerna i Sverige, vilket speglades i den intensiva museidebatten om förändringsarbetet i museivärlden (DN 2015.04.09). Officiella siffror om 25 miljoner årliga besök 2014 talar sitt tydliga språk, mer än Allsvenskan, Globen och Melodifestivalen tillsammans. SIFO noterade 2016 att 66% besöker museerna varje år. Sverige har alltså en stark museikultur. Den svenska riksdagen ställde sig sedan bakom regeringens kulturarvsproposition i maj 2017 som bland annat handlade om en ny museilag och en ny museimyndighet. Och den 1 augusti 2017 trädde den nya museilagen i kraft, vilken nu ger museer och kulturarvsinstitutioner en ökad kulturpolitisk självständighet gentemot staten. En summering av den nya kulturarvspolitiken ges på Sveriges museers hemsida (www. sverigesmuseer.se).

Marknadskrafternas påverkan på museerna har diskuterats flitigt sedan 1990-talet och då har det handlat om entréavgifter eller fri entré, sponsorer och donatorer, och vilken roll de kommersiella aktörerna och kommersiella event ska spela. Flera kommersiella museer och utställningsorganisationer har dock tagit plats, som exempelvis Fotografiska museet. De frågor som stått i centrum för det senaste årens museidebatt har handlat om de statliga och kommunala museernas ekonomi och alltför höga hyror, styrningen av museets samlingar och forskningen, samt den minskande kunskapsuppbyggnaden på de statliga ansvarsmuseerna. Många museianställda tvingas arbete under omöjliga förutsättningar och många forskare med djup kunskap om samlingarna har tvingats sluta.

Kerstin Smeds, professor i museologi vid Umeå universitet, påpekar i sin recension av Älskade museum i Svenska Dagbladet, att museerna idag förutom uppdraget att förvalta och förevisa har fått flera utökade uppdrag som kräver flera nya kompetenser (Smeds 2016). Hon efterlyser exempelvis pedagogisk personal med djup utbildning. Hon menar även att ekonomin måste få utökade bidrag:

Sist men inte minst, ”finansieringsparadoxen” måste lösas. Det är löjeväckande att staten ger med ena handen och tar tillbaka med den andra (främst i form av marknadshyror). Detta om något, är en politisk fråga. Gör något åt den, så slipper vi mycket av dessa konflikter om kompetenser, professioner och verksamhetsprioriteringar i museerna.

Kerstin Smeds medverkar också i den nyligen utkomna antologin Museumsutstillinger. Å forstå, skape og vurdere natur- og kulturhistoriske utstillinger, där en rad museiforskare och verksamma vid norska och svenska museer och universitet deltar med artiklar. Redaktörer är Hege Børrud Huseby och Pia Cederholm, som även är chefredaktör för weborganisationen UtställningsEstetiskt Forum i Sverige. Utgivare är Museumsforlaget i Trondheim. Denna bok behandlar utställningsmediets roll och forskningen om utställningars utformning och design, mening och betydelse. Här undersöks och diskuteras såväl utställningsproducenternas intentioner som besökarnas tolkning och reception, de delar som ingår i museiuppdraget att visa och kommunicera kulturarvet. Några av artiklarna tar upp samma utställningar som boken Älskade museum, bl. a. Forntider på Historiska museet i Stockholm.En forskare som refereras i boken är Eva Insulander med sin avhandling Tinget, rummet, besökaren, som handlar om besökarnas uppfattningar om utställningarna på Historiska museet, deras tolkningar och meningsskapande av det som erbjuds dem (Insulander 2010). En aktuell etnologisk avhandling Publika museirum. Materialiseringar av demokratiska ideal på Statens Historiska museum 1943-2013 av Britta Zetterström Geschwind (disp i november vid Stockholms universitet) analyserar skeendet kring Historiska museets byggnad och invigning, de första konstnärliga utsmyckningarna och utställningarna utifrån frågor kring historiesyn och förhållningssätt till ”Vikingen” och ”Fädernas arv” (Zetterström Geschwind 2010 s. 56-78).

Redan vid invigningen av Historiska museet i Stockholm 1943 mitt under andra världskriget stod dock striden het om tolkningen och presentationen av ”Vikingen” och ”Vikingatiden” i den svenska historien. Det framkom tydligt i den utlysta tävlingen om den konstnärliga utsmyckningen av den nya entréhallen (Myrstener 2017 s. 30, 34). En av dem som lämnade in ett tävlingsförslag om utsmyckningen av museets stora entréhall var den unge konstnären Sven Ljungberg (1913-2010), som gått Konstakademins skola för muralmålning (Ljungberg 1977, s. 192-199). Sven Ljungberg vann så första priset i tävlingen 1944 med sitt förslag Lyckans lotter, ett realistiskt och avskalat porträtt av en vikingafamilj och nornorna vid Yggdrasil, till allas förvåning! (Lidén 1986 s. 112). Skulle en ung okänd hantverkarson från landet verkligen få göra detta uppdrag, det var en sensation! Men då grep det politiska och konstnärliga etablissemanget in med ett kraftigt motstånd. Striden om tolkningsföreträdet till den ”svenska” historien stod nu mellan Bonnierska prisnämnden och konstnärsklubben, som lämnade in 135 namnunderskrifter i protest. Kritikerna förordade istället ett annat tävlingsförslag med ett mer ”schvungfullt” vikingaheroiskt motiv av den tyskvänlige ”klubb-brodern” konstnären Ossian Elgström, ”den enda verkliga vikingen i svensk konst!”, som då fick ett tröstpris. Sven Ljungberg skickade dock in sina tunga provstycken av muralmålningen till museet, som överenskommits. Men de blev aldrig realiserade i entréhallen, ty några år senare 1945 avblåstes hela projektet. Nu står Ljungbergs målningsprov med vikingen på väggen i entrén till ett äldreboende i Ljungby.

Sven Ljungbergs folkkära konst och hans konstnärliga gärning har tidigare presenterats i flera äldre nummer av Förr och Nu och Folket i Bild. Att Sverige har en stark museikultur påpekades inledningsvis, men detta faktum bygger i många fall på ett stort ideellt och folkbildande arbete runt om i landet. Och ett exempel på ett sådant lokalt initiativ är det regionala museet Ljungbergmuseet i Ljungby, Småland, (bild 6). Det startade 1990-1991 i ett privat och kommunalt samarbete kring konstnären Sven Ljungbergs samling, där jag själv deltog i planeringsprocessen, och museet har nu blivit ett regionalt länsmuseum för bildkonsten och ett centrum för konstpedagogik. Ett brett folkligt lokalt stöd kan ge resultat!

6. Sven Ljungberg (1913-2010), Ljungbergmuseet byggs färdigt. Oljemålning 1990. Ljungbergmuseet, Ljungby. (Foto Anne Lidén 2014)

Det är glädjande att se att museernas ansvar för samarbetet med skolan och eleverna nu har blivit tydligare formulerat i och med den nya museilagen och kulturarvspropositionen. Och det bör nämnas att studiebesök på Historiska museet har ingått som en reguljär del i lärarutbildningen sedan lång tid tillbaka. När jag började som lektor på Lärarhögskolan i Stockholm 2001 kunde jag i samarbete med bl.a. Historiska museet starta flera kurser i museipedagogik och konstpedagogik vilka hela tiden haft fokus på att få lärare och museipersonal att samarbeta kring samlingar och utställningar. I tusentals samarbetsprojekt mellan skolor, museer och konsthallar genom åren har studenterna kunnat visa en tydlig utveckling mot att lärare i skolan och museipedagoger nu kan samarbeta bättre kring gemensamma pedagogiska mål.

Historiska museets särskilda lärarhandledning och elevuppgifter till utställningen Vikingar behandlar de flesta delarna i den stora och faktarika utställningen med alla dess originalföremål. Den innehåller många konkreta studieuppgifter som lärare och elever gemensamt kan ta ställning till i samband med museibesöket, före eller efter. Till utställningsdelen ”Historiebruk” finns frågor om Tors hammare i Winges målning av Tor, samt några frågor i relation till den utställda norska SS-affischen. De kan gemensamt studera affischens vikingastil, form och motiv, den tyska stridshjälmen samt SS-tecknet i runor. Eleverna uppmanas fundera kring affischens avsikt:

”Ett föremål på bilden hör inte alls hemma på vikingatiden. Vilket?

Varifrån kommer hakkorssymbolen? (Indisk urgammalreligionssymbol för sol, välgång och lycka.) — Är det tillåtet att rita hakkors idag?

Hur ska man undvika att låta sig luras av falskt historiebruk? ”

Förutom frågornas anknytning till historieämnet, sann och falsk kunskap samt anakronism, så berör de också frågor kring yttrandefriheten och tryckfriheten. Museets pedagogiska material är ett gott exempel på hur historieämnets läroplan i dagens skola tar upp begrepp som historiemedvetande och historiebruk. Ett klassiskt museiläromedel om vikingatiden är Historiska museets och Svenska Institutets utställningskatalog Vikingar 1997, av utställningsledaren Carin Orrling, som följde en omfattande internationell vandringsutställning med en rik dokumentation av vikingatidens samhälle och vikingafärder i österled och västerled. Ett kompletterande möte kan göras på den nya utställningen Vikingaliv på Djurgården.

De utbildningar i konstpedagogik och museipedagogik som min kollega Berit Ljung, Fil. Dr i museipedagogik, och jag har byggt upp inom lärarutbildningen i Stockholm, både på grundnivå och magisternivå, kommer tyvärr nästa år att läggas ner. Men det är vår förhoppning att det pedagogiska uppdraget inom museisektorn och kultursektorn kommer att förvaltas av andra ämnesinstitutioner på universitetet som sköter museiutbildningarna, bl.a. inom Kandidatprogrammet för museer och kulturarv. Studenterna kan inspireras av boken Älskade museum och dra viktiga lärdomar inför sin egen museipraktik och lärarpraktik. Boken kommer att bli nödvändig i fortbildning och debatt inom hela konst- och kulturarvssektorn samt skolväsendet under lång tid framöver. Och den är av stort intresse för alla som värnar om kunskap, integritet och självständighet inom kulturliv, kulturarv och museer.

Litteratur

Børrud Huseby, Hege & Cederholm, Pia (Red). Museumsutstillinger. Å forstå, skape og vurdere natur- og kulturhistoriske utstillinger. Trondheim: Museumsforlaget.

Hyltén- Cavallius, Charlotte & Svanberg, Fredrik (2016). Älskade museum. Svenska kulturhistoriska museer som kulturskapare och samhällsbyggare. Nordic Academic Press. Lund

Insulander, Eva (2010) Tinget, rummet, besökaren. Om meningsskapande på museum. Doktorsavhandling. Inst. f. didaktik och pedagogiskt arbete nr 7. Stockholms universitet.

Lidén, Anne (1986). Sven Ljungberg, målare. Bonniers: Stockholm (Med Vetenskaplig bilaga Stockholms universitet)

Lidén, Anne (1999). Olav den helige i medeltida bildkonst. Legendmotiv och attribut. Monografi KVHAA. Stockholm.

Lidén, Anne (2016) ”Sankt Olavs seglats i medeltida bild och legend – en bildpredikan i kyrkorummet”. (s. 55-76) Red. Øystein Ekroll. Antologin Helgenkongen St. Olav i kunsten. Nidaros Domkirkes Restaureringsarb. Museumsforlaget Trondheim 2016.

Lindaräng, Ingemar (2007). Helgonbruk i moderniseringstider. Bruket av Birgitta- och Olavstraditionerna i samband med minnesfirande i Sverige och Norge 1891-2005. Avhandling Linköping studies in Arts and Science no 392, Linköpings universitet.

Ljung, Berit (2009) Museipedagogik och erfarande. Doktorsavhandling. Pedagogiska institutionen nr 156. Stockholms universitet.

Ljungberg, Sven (1977). Debut. Bonniers Stockholm.

Museilagen 2017:563. Svensk författningssamling. Sveriges riksdag. Stockholm.

Myrstener, Pella (2017). Konsten att tävla i konst – en undersökning av tävlingar i offentlig konst i Sverige 1937-1970. Masteruppsats. Konstvetenskapliga inst. Uppsala universitet. S. 30, 34 not 134,

Rubin, Birgitta (2015). ”Från museikatedraler till interaktiva konsttempel”. Artikelserie Museerna och framtiden Del 1. DN 2015-04-09

Smeds, Kerstin (2016) ”Historien tillhör inte det förflutna”. DN 2016-11.02

Zetterström Geschwind, Britta (2017 ) Publika museirum. Materialiseringar av demokratiska ideal på Statens Historiska museum 1943-2013. Etnologiska inst Stockholms universitet.

Internetkällor

www.chsn.org : “Critical heritage studies network” Stockholms universitet

www.erg.su.se/etnologi

www.historiska.se/utstallningar

www.historiska.se/historia/historiaarkeologi/skapa historia/

http://icom.museum/the-vision/museum-definition/