Rankbäcken blues
Utdrag ur en nyligen utkommen roman
Håkan Ågren
Kapitel 3
Om min familj haft ett släktvapen hade det varit en flyttkartong.
Vi återvänder till Rankbäcken. För första gången har vi nu ett eget hus som inte är av kojstorlek. Gårdarna i byn följer Galgatmyren men framför allt bäcken med samma namn. På höst- och vinternätterna ser vi inga andra ljus än stjärnorna, månen och vår egen brolampa.
Vår far ser till att det finns ett fotbollsmål med hjälp av hässjevirke, en grop med sågspån vid höjd- och stavhoppsställningen, skidspår över ängen och genom skogen, och när Tomas och jag ljusa sommarkvällar behöver fylla himlen med vår livsglädje och de finaste och smäckraste pilar som bara vår far kan snickra till, gör han förstås det, och med hjälp av gummislangar och konservringar skjuter vi pilarna högt, högt upp i luften och när de kommer tillbaka har de med sig en blinkning från midnattssolen, ett avlägset eko av rävhonornas skrämmande skrik och en liten ugglas varma vingslag.
Under barmarkstider väsnas kråkorna i berget på andra sidan bäcken och jag blir vän för livet med flera fåglar, främst enkelbeckasin och storspov. Långt inne i vårkvällarna kan vi höra rävhonorna skrika ute på den väldiga Galgatmyren.
Om denna myr berättas det senare av en fröken i min skola att den är så stor och har ett så rikt fågelliv att till och med tyska ornitologer kommer dit för att studera den. Det är förstås perfekt att skryta med inför utsocknes.
Caesar har avlivats. Han drabbades av någon sjukdom och veterinär finns knappt i vår ordlista. Nu har vi en hund som heter Netta. Det är en liten lurvig svart hund, blandras med vackra, vackra bruna ögon. Vi har också en katt, Missan. När min bror och jag åker skidor från vårt hus och ner mot bäcken ställer sig Missan på skidorna och åker med. Och när jag är så stor att jag ensam kan ge mig iväg på bio i Sorsele följer katten med. Det är vinter och kallt. Jag skäller på henne och kräver att hon ska stanna. Då hejdar hon sig vid Kråkslottet, ett stort hus på gränsen mellan Rankbäcken och själva Sorsele.
När jag återvänder efter ett par timmar sitter hon kvar på samma plats i samma snödriva och i kompakt mörker. Hon följer med mig hem.
Vad gör man med katter som är så kloka att det gör ont och minnet av dem stannar kvar i en för hela livet? Missan får en unge, som vi behåller. Vi döper henne till Lasse-Maja. Det beror på att vi först tror att det är en hankatt och sedan inser att det är en honkatt, eller om det är tvärtom? Men hon blir inte kvar hos oss särskilt länge. Hon rymmer. Sedan finns det legender om henne som en vildkatt. Någon påstår sig ha sett henne och säger att hon var lika stor som en räv.
Jag ser framför mig hur hon möter en jätteräv, rävarnas räv, någonstans ute på Galgatmyren. Vinter, natt och ett milt månljus som samtidigt är övertydligt skarpt över snön på den frusna myren. Räven och Lasse-Maja stirrar på varandra. Efter en lång väntan inleder räven till slut ett anfall. Men aldrig får jag säkert veta vad som hände vår katt.
På kvällarna hämtar vi vår mjölk hos Valle Anderssons. Där bjuds vi ibland på värme, skratt, kokkaffe och våfflor. Äggen köper vi hos Ägg-Svenssons i andra änden av byn. I ett hus borta vid bron över bäcken bor Valdemar och Karin. Valdemar har jobbat som pälsjägare i Kanada. En gång skämtade de med vår familj genom att bjuda på en sockerkaka som innehöll salt i stället för socker.
Mellan äggen och mjölken utspelar sig det mesta av livet i Rankbäcken.
En bit från oss bor Harry och Helena. Harry reparerar bilar och ofta där ute på gården ser man bara undersidan på hans skor sticka fram under ett fordon. Det är sällan man ser hela Harry. Helena är eftertänksam och bra på att lyssna.
Mitt emot deras hus bor en äldre man tillsammans med en kvinna som är kortväxt och puckelryggig. Vid ett tillfälle upptäcker Tomas och jag att hon inte använder sig av dörren till huset. Istället klättrar hon in via en planka eller stege genom ett fönster. Det ökar genast respekten och intresset för vår granne och det är inte utan att vi själva skulle vilja använda samma metod. Vintertid kan man ofta se henne ute på landsvägen med en spark. Hon åker några meter och vänder sedan snabbt om, åker några meter åt andra hållet och vänder om. Det kan pågå ganska länge utan att hon egentligen kommer någonstans. Sommartid sker allt detta på cykel. Vi kallar det för att hon har snurrsjukan. Jag ser på henne som en främmande, men när kvinnorna i byn några år senare bildar en syjunta kommer min mor hem efter en träff och säger:
– Om det finns nån som har reda på sig så är det hon.
– Vem?
– Ja, hon.
– Jaså, hon.
– Och hur är hon då?
– Ja hon verkar veta det mesta om vad som händer runt om i världen. Hon tycks ha läst allt, och hon minns dessutom det hon har läst. Och duktig på att räkna. Det fattas då verkligen inget uppe i huvudet på henne.
Min mor säger hennes namn. Jag börjar ana att ”hon” inte är en främmande. Hon är bara eljest. Hon har ett namn. Det är jag som har sett på henne med mina otränade ögon.
Hennes man verkar ofta trött och allvarlig. En gång när Tomas och jag har kastat småsten på en stor vedpanna på deras tomt och haft sönder en termometer av något slag kommer han utrusande från huset och jagar iväg oss. Det är mannen som är den drabbade. Ändå är det Tomas och jag som ger igen. Vi lägger oss i bakhåll inne i skogen när vår granne cyklar förbi för att hämta dagens mjölk hos Valles och skjuter på hans lilla mjölkkruka med ett luftgevär så att det säger ”klonk”. Förmodligen märker han det aldrig. Han tror väl bara att det är en sten som har studsat upp.
Det dröjer inte länge, så har vi hyrt ut ena rummet på övervåningen till ett ungt par som har en stor hund. Hon röker nästan hela tiden men hon är mjuk och glad och pratar länge med Tomas och mig om allt möjligt, musik, kärlek, veckotidningar. Hennes kille säger sällan någonting. Även deras hund är ovanligt tyst. De har bara två kokplattor att laga mat på. Vi sover i det andra rummet på övervåningen. En natt har det unga paret radion på fast det är ganska sent. De lyssnar på musik, modern musik, jazz. Det är lyhört. Till slut bultar min far i väggen och ryter: ”Nu får det fan i mig vara tyst så att vanligt folk kan få sova!” Han har hård röst. Det blir dödstyst. Jazzen har blivit allvarligt skadad, ja nästan ihjälslagen, av en dragspelare.
En dag när våra hyresgäster är bortresta kommer en skogsarbetare från trakten hem till oss. Han säger att han har blivit bestulen på sitt armbandsur och att han är helt säker på att det är vår tyste hyresgäst som har tagit det. Han undrar om min far kan låsa upp det unga parets dörr så att han kan få ta sig en titt. Efter en viss tvekan går min far med på det.
Armbandsuret finns där inne, liksom flera andra föremål som inte borde vara där. Den tyste har inte kunnat låta bli att ta det som har hamnat framför hans ögon.
– Det är som en sjukdom. Han kanske inte ens kan hjälpa det, men man får ju helt enkelt inte stjäla, säger min far.
Det unga paret blir uppsagda. Jag hörde aldrig deras hund skälla. Den var tyst när paret kom till oss, och den var tyst när familjen försvann.
Bekantskapen med det unga paret leder till att jag litet senare blir intresserad av jazz. Jag börjar lyssna på jazz som spelas i radio. Charlie Parker, Benny Goodman, Gene Krupa. Jag kan sitta ganska länge och lyssna, kanske en hel timme ibland, inte för att jag egentligen tycker att det är så fruktansvärt bra men då känns det som om jag är mera vuxen, och det kan jag offra en hel del tid på. Jo, Gene Krupa gillar jag. Jag ser honom en gång spela trummor på en film på Röda Kvarn.
Efteråt älskade jag livet och framtiden. Men där är vi egentligen inte än. Fortfarande är det radion och Barnens brevlåda med Sven Jerring, Karusellen med Lennart Hyland och Frukostklubben med Sigge Fürst och Kaffe-Petter som gäller. Dessutom Mannen i svart med farlig gonggong och en skrämmande Olof Thunberg-röst.
Jag blir bekant med en pojke som heter Bosse som också bor i Rankbäcken. Han är något år äldre än jag. Om jag säger att nej nu måste jag gå in för nu är det Barnens brevlåda på radio, ler han outgrundligt. Sedan gör han en rivstart med sin cykel, som har uppåtsvängt styre och limpsadel, och drar iväg hem. Jag tar det som en anklagelse.
Ibland hälsar jag på hos honom. Hans mamma är livsfarlig och rolig. Hon jagar oss runt deras köksbord med en stor köttkniv. ”Nu tar jag er”, ropar hon och så är jakten igång. Hon höjer armen med kniven. Vi springer för livet. Efter några varv stannar hon och skrattar så att hon måste sätta sig.
Bosses pappa kommer från Norge och har varit med i andra världskriget. På övervåningen finns pappans hjälm från kriget som Bosse skryter med och som han själv har fyllt med stenkulor. Jag har fler stenkulor än Bosse, men ingen hjälm från andra världskriget, men jag skryter istället med att min far har suttit i militärens fängelse för att ha slagit en kapten på käften. En hel månad! Bosse ser litet stukad ut. Han tänker väl att aldrig får man vara riktigt glad. Nu räcker det inte ens med andra världskriget längre!
Det är dags för mig att lära mig cykla. Vi får låna en gammal damcykel som min faster Norma har använt. Det är inte lätt att lära sig cykla på den. Min far springer bredvid. Till slut kan jag, tror jag.
Då hittar Bosse en dag på att vi ska utmana Stenvalls backe. Jag är tveksam. Jag har ju visserligen lärt mig att cykla, men inte att bromsa eller svänga. Men Bosse, vars cykel har stort, uppåtsvängt styre och limpsadel, är övertygad om att allt kommer att gå bra. Det är ju hur enkelt som helst, menar han. Det är bara att köra. Det går inte att misslyckas. Jag låter mig tyvärr övertalas.
Jag ställer mig högst upp på Stenvalls backe med Normas gamla damcykel och gör mig beredd. Innerst inne vet jag att det här inte kommer att gå bra, ändå gör jag det.
Jag ger mig alltså iväg nerför Stenvalls backe. I slutet av backen lyckas jag naturligtvis varken svänga eller bromsa utan kör rakt fram och ut i avgrunden. Där finns ett djupt dike, pinnar, buskar, stenar och träd. Det gör ont överallt och jag kan knappt andas. När jag kan det börjar jag gråta, vilket gör Bosse lite nervös.
Normas cykel har fått sig en ordentlig smäll. Framhjulet är vint och allting annat verkar också snett, men Bosse säger att det egentligen är tvärtom. Förut var cykeln i obalans, nu är allting däremot rakt och fint. Tack vare min olycka har jag i själva verket räddat cykeln, säger Bosse som är litet äldre än jag och har en cykel med ett beundransvärt, uppåtsvängt styre och en limpsadel.
Sedan får jag faktiskt en ny och fin cykel och den fanns mycket riktigt i en butik och inte i himlen, precis som min far hade sagt.
Min bror och jag har en ocean av tid, ett hav av utrymme. En skog, ett berg och stora ängar att åka skidor på och en bäck att fiska mört och stäm i, en stor gårdsplan för fotboll med mål av hässjevirke, kulstötning med stor sten, spjutkastning med lång pinne, höjdhopp, stavhopp med sågspån att landa i och löpning fram och åter till postlådan, nummer 563. Den innehåller två tidningar, Västerbottens Folkblad och Jordbrukarnas Föreningsblad, och två serietidningar, Buffalo Bill och Vilda Västern med kapten Miki, Windy och Salasso. Brevbäraren heter Post-Adolv.
Vi drar upp så mycket mört att den ligger och surnar. Då och då måste vi gräva ner den illaluktande fångsten. Våra katter gömmer sig under lagårdsgolvet för att slippa äta mer fisk.
På sätt och vis lever Tomas och jag ett Huckleberry Finn-liv, utan att veta om det. Skidåkning i Rankbäcksberget. Två rejäla backar. Den värsta har vi döpt till Dödskallebacken. Bosse, Tomas och jag befinner oss högst upp. Bosse och jag övertalar Tomas, som är minst, att åka först. Vi vill se om han klarar sig, för då vågar vi också åka.
Det gör han även om han bryter ena skidan. Det var hans första tur med helt nya skidor, Splitken, med snygga märken längst upp på brättet. Den här dagen minns han i detalj. Jag minns den inte lika bra. Tomas blir förstås den överlägset bäste skidåkaren av oss tre och vinner flera skoltävlingar i sin årsklass.
Vid ett tillfälle hittar Bosse och jag en flaska med okänt innehåll i lagårn. Vi övertalar Tomas att provsmaka. Han spottar och fräser men överlever.
Bra, då vet vi ju att det inte är direkt livsfarligt i alla fall.
Det är skogsavverkning högst upp i den andra backen. Axel har lastat ett stort timmerlass på de stora, stadiga timmerdoningarna eller stöttingarna, ”bocken” och ”geten” och spänt fast kättingarna.
Tomas och jag får åka med. Vi klättrar upp och sätter oss på stockarna. Jag har Netta i knät. Lasset är så stort att jag inte ser Axel där framme på sittplatsen. Nu manar han på hästen. Den får ta i av alla krafter flera gånger innan den lyckas få kälkarna att röra sig. Det är brant. Hästen skyggar och sliter i skaklarna men pressas framåt av lassets tyngd.
Det går allt fortare utför. Till slut brister en av kättingarna och stockarna under oss börjar röra på sig. De rullar åt alla håll. Axel ropar till oss att vi måste hoppa. Tomas försvinner bort i ett snömoln. Jag kastar iväg Netta så långt jag kan och hoppar sedan efter. Lasset dansar vidare i ett virvlande kaos utför samtidigt som stockarna fortsätter att rulla av. Till slut blir det äntligen stopp nere på bäckens is.
Axel har brutit ena armen, den hänger viljelöst utefter sidan. Hästen skälver och svettas och har stora ögon som rullar runt av ångest och ansträngning. Tomas och jag skyndar oss hem. Båda försöker komma först. Det är bråttom, för nu har vi ju för en gångs skull verkligen något att berätta.
När jag några år senare ser ett fotografi i en tidskrift av Picassos Guernica känner jag genast igen Axels häst.
Helena är död. Vackra, unga, trevliga, eftertänksamma Helena. Harrys Helena. Hon hade kräfta i blodet, leukemi.
Människor dör alltså, till och med när de är unga, och när det är någon som vi känner måste kartan ritas om. Alla avstånd har förändrats.
När jag sitter i vardagsrummet och tittar ut genom fönstret och ser att snön stiger uppåt – vilket faktiskt kan inträffa – och tänker på att Helena är död stumnar rummet bakom mig och den nya tomheten skaver mig i ryggen.
Om Helena kunde dö, riskerar vi alla att dö. Gode, gode, gode Gud, låt ingen i vår familj dö. Om du låter alla leva ska jag alltid tro på dig, från och med nu. Låt undersidan av Harrys skor snart dyka upp igen, under bilarna ute på gårdsplanen och de trasiga avgasrören, oljefiltren och kardanknutarna. Om du ser till att alla i vår familj överlever ska jag alltid tro på dig, från och med nu.
Min far svär inte som andra människor. Han storsvär. Om något krånglar till sig och han tappar humöret kan han svära i mellan en halv minut och två, tre minuter.
– Fans förbannade satans helvete, djävlars satan förbannade helvetes djävlar, fan fan, fan förbannade helvetes satans djävlar, förbannade förbannade förbannade, djävlars djävlars djävlar, helvetes satans förbannade helvetes djävlar, alla församlade smådjävlars förbannade skitinihelvetes djävlars fan …
Jag ärver hans sätt att skala ett äpple i ett enda odelbart stycke, storsvära och att nysa. Det senare är som en häftig explosion. Nysningen kommer från ingenstans och på en sekund.
Det är en konst att storsvära. Det gäller att hålla på länge och att variera sig så långt det bara är möjligt men framförallt är det viktigt att hålla på länge. Till slut tappar man orken. Man kör slut på vreden.
Fortsätter man i det läget ändå att svära får svordomarna inget riktigt fäste. Det är fullbordat.