KOMMENTARER

Bortom höger-vänsterskalan: Marknadens expansion som politikens enda horisont

av julien hach

”Hur gammal är din son? Fyra? När han är gammal kommer han inte att leva i en demokrati utan i en teknokrati, eller en diktatur. Det är så in i helvete sorgligt. Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin.”

Håkan Juholts omdiskuterade dikaturutspel är inte det första i sitt slag. Faran för teknokrati, ett styrelseskick där maktutövningens legitimitet vilar på kunskap och teknik, pekas regelbundet ut som ett potentiellt hot mot demokratin. Detta hot tycks dock inte tillhöra någon avlägsen framtid. Vi lever redan i en värld där grå eminenser med särskilda intygade kunskaper svärmar kring våra folkvalda politiker och påverkar deras beslutfattande på alla nivåer. Detta är för övrigt inte speciellt oroväckande; det är inte i och för sig dåligt med politiska beslut som fattas i ljuset av kompetens och vetenskap.

Den samtida demokratins förfall är heller inget att skylla teknokraterna för. Inte heller de så kallade populisterna. Demokratins kollaps beror i första hand på en avveckling av det medborgerliga inflytandet, som de etablerade partierna själva har bidragit till. Genom att sakta men säkert anamma marknadens globala religion i takt med EU:s utveckling och globalisering har den politiska eliten själv upphävt den traditionella höger-vänsterskalan och på så sätt begränsat det politiska utbudet till ett parodiskt alternativ: det mellan mer eller mindre hängivna marknadsliberaler å ena sidan och extrema partier å den andra.

I en demokrati utgörs suveräniteten, det vill säga den högsta politiska makten, av folket. Denna grundläggande princip ärvd från de amerikanska och franska revolutionerna fullgörs genom möjligheten för medborgarna (till en början begränsade till förhållandevis välsituerade män) att välja mellan olika politiska linjer. En sådan möjlighet kan rimligen inte anses finnas när alla partier som växlar vid makten egentligen står för ungefär samma sak: en entusiasm för den globaliserade marknadsdominerande ordningen.

Det är ett faktum att socialdemokrater och moderater, inklusive alla deras satellitpartier, vilka gör anspråk på makten är både EU-vänliga och globaliseringsvänliga. Skillnaderna mellan dem ter sig i detta sammanhang som huvudsakligen betydelselösa nyanser. ”Högern och vänstern är återförsäljare från samma grossist: EU”, som den franska gaullisten Philippe Séguin (1943-2010) framhöll.

Kanō Naizen (Japan, 1570–1616). Portugisisk karack (handelsfartyg).   [Källa: Kobe City Museum, public domain]

Studier visar att en övervägande del av EU-medlemsstaternas lagstiftning inte längre har sitt ursprung i de nationella parlamenten utan kommer från den överstatliga maktapparaten i Bruxelles och Strasbourg, vars politik är baserad på en marknadsliberal grundsyn och på EU-fördragens principer.

Grundreglerna om fri konkurrens och fri handel, samt stränga budgetregler om låg statsskuld och lågt budgetunderskott, har sedan flera decennier tillbaka banat vägen för marknadens konstanta expansion och tvingat fram omfattande reformer inom medlemsstaternas offentliga sektorer, vilket ledde till en tillämpning av de metoder inom offentlig förvaltning som förordas i den så kallade New Public Management, (mer effektivt och mindre kostsamt, hävdar man). De mest påtagliga konsekvenserna av denna liberala politik har varit en rad privatiseringar och tuffa åtstramningsåtgärder. Vad dessa innebär i praktiken vet var och en alltför väl. För Frankrike och andra stater, som är medlemmar i den ekonomiska och monetära unionen, har ”det europeiska äventyret” dessutom lett till ett nästan totalt överlämnande av all makt över ekonomin: valutapolitiken har centraliserats hos den Europeiska Centralbanken (ECB) och budgetpolitiken bestäms som sagt inom bindande ramar.

I ett tal mot Romfördraget uttryckte sig Pierre Mendès France så här:

”Det finns två former som en demokratisk abdikation kan ta: antingen användningen av en intern diktatur genom överlämnandet av alla befogenheter till en försynens man, eller en delegering av dessa befogenheter till en extern auktoritet, som i teknikens namn kommer att utöva politisk makt…”.

Sällan har en politiker haft så rätt i sin prognos!

 

Pierre Mendès France (1907-1982), advokat och politiker, var Frankrikes premiärminister under åtta månader 1954-55. Han tillhörde  Parti républicain, radical et radical-socialiste, som sedermera under Mitterands ledning övergick i dagens Socialistparti. Foto av Mendès France av okänd fotograf maj 1968 [Källa: Dutch National Archives, Creative Commons ]

Den massiva maktförflyttningen från de nationella demokratierna till slutna möten i Bryssel, där privata aktörer från storbolags sändebud till olika slags lobbyister gör sig gällande, leder oss till en bitter slutsats: de europeiska nationernas suveränitet och demokrati håller på att bli ett minne blott.

Ett system där en enda politik har blivit juridiskt bindande och där möjligheten för medborgarna att rösta bort denna begränsas till ett val av ofta små och oseriösa extremistiska partier bör kallas för vad det egentligen är – marknadens autoritära styre. Näringslivets expansion, som skett parallellt med avvecklingen av den offentliga sektorn, har blivit den enda politik som vi medborgare ska få pröva på oavsett på vilket parti vi lägger vår röst. Maktelitens globaliserade marknadsprojekt, som ständigt presenteras som den pragmatiska, förnuftiga och nödvändiga vägen, har blivit västvärldens enda synliga politiska horisont. Margaret Thatcher, centerpartiledaren Annie Lööfs uppgivna idol, uttryckte detta rakt och tydligt för länge sedan:

”There is no alternative”.