Kjell Rosén – fängslande färglyriker och porträttmålare

Fredrik Elgh

Fredrik Elgh är professor i virologi vid Umeå universitet och överläkare i samma ämne vid Norrlands universitetssjukhus. Han är intresserad av kultur, historia och kulturhistoria och är för närvarande vice ordförande i Kulturnämnden i Umeå kommun. 2009 till 2018 ledde Fredrik Elgh arbetet med att renskriva och publicera en 5000-sidig, handskriven självbiografi, författad av Pehr Stenberg (1758–1824). Pehr Stenbergs levernesbeskrivning, utgiven i fyra band och med en omfattande registerdel, utgavs 2014–2018, och tilldelades Axel Hirschs pris av Svenska Akademien 2017.

Sedan sommaren 2019 är Fredrik Elgh engagerad i och ansvarig utgivare för nättidskriften Västerbotten förr & nu som är en fristående fortsättning på den kulturhistoriska tidskrift Västerbotten som gavs ut 1920–2014 av Västerbottens läns hembygdsförbund och Västerbottens museum. Västerbotten förr & nu samlar artiklar i olika kulturhistoriska teman från Västerbottens alla hörn.

Bakgrund

Kjell Rosén (1909–1982) föddes i Umeå som femte barnet i en stor syskonskara på nio, födda mellan 1902 och 1920. Hans föräldrar var Gustav och Tyra Rosén. Pappan var en välkänd person i Umeå från det tidiga 1900-talet och framåt. Han var tidningsman, ledde den frisinnade Västerbottens-Kuriren, och tog sig snabbt framåt som liberal politiker.

Familjen Rosén bodde under många år på övre våningen i den byggnad som idag kallas det ”Blå huset” och är beläget i hörnet Skolgatan-Vasagatan i centrala Umeå. På deras tid låg Västerbottens-Kurirens redaktion och tryckeri på bottenvåningen, så barnen hade daglig närkontakt med tidningsarbetet. I sina självbiografiska anteckningar skriver Kjell Rosén att de ”gjorde småjobb på tidningen, drällde omkring och insöp doften av trycksvärta, läste korrektur på grisannonser och predikoturer, städade bort skräp […] och så gick vi, gräsligt avundade av klasskompisar gratis på biograferna för att vi skrev biorecensioner”.

Gustav Rosén var både stridbar och omstridd. Kjell Roséns skolgång blev relativt tuff och han fick kämpa med både ungdomar och lärare som inte gillade faderns politiska hållning. Det var inte utan att han ibland blev rent utav motarbetad och har beskrivit hur han vantrivdes i skolan och hur betygen dalade.

De besvärliga skolåren i Umeå avbröts lyckligtvis när Gustav Rosén utsågs till försvarsminister i Carl Gustaf Ekmans liberala regering 1926 vilket medförde att familjen flyttade till Stockholm. Kjell Rosén gick i Enskilda gymnasiet som på den tiden låg på Biblioteksgatan mellan Stureplan och Kungliga biblioteket. Han fann sig väl till rätta och skolarbetet gick bra men fullföljde inte studierna. 1928 reste Kjell Rosén i stället till Göteborg för att utbilda sig vid Chalmers tekniska instituts lägre avdelning som förberedelse till att sedan fortsätta på den högre avdelningen för att bli arkitekt.

Konstnären

Det var helt uppenbart att Kjell Rosén hade ett stort estetiskt intresse. Han hade alltid tyckt om teckningsämnet i skolan. Inte för att det gick särskilt bra betygsmässigt, åtminstone inte i realskolan i Umeå. Han skojade om att han lyckades höja betyget i teckning från Bc till Ba med hjälp av ett ”förtjänstfullt kopierat tapetmönster” som måste ha tilltalat hans teckningslärare Maja Beskow. I hennes efterlämnade dokument vid Folkrörelsearkivet i Västerbotten hittar man en tidig teckning av Rosén.

Arkitekturyrket innebar karriärmöjligheter men också tillfälle att odla ett konstnärligt intresse. Tyvärr lockade inte allt som stod på schemat vid Chalmers. De praktiska studierna i verkstäderna och teckningsstudierna stimulerade men det var sämre med entusiasmen för matematiken och fysiken. Det gjorde att studierna i Göteborg blev en aning splittrade. Den unge Kjell Rosén spenderade mycket tid på stadens konstmuseer när han egentligen förväntades plugga. Han har berättat att ”många matte- och fysiktimmar tillbragte jag på Göteborgs fina konstmuseum och jag började vädra morgonluft. En dag gick det inte längre att upprätthålla illusionen av flitig arkitektstudent. Jag gjorde ett sista avstamp och landade på Berggren & Larssons konstskola i Stockholm, den bästa efter Otte Skölds.”

Man kan tänka att Kjell Rosén fick se mycket fin konst, det där året vid Chalmers. Göteborgskolorismen var i sin linda och några av dess konstnärer kan han säkert ha stött på. Likaså såg han mycket troligt verk av Carl Kylberg och Karl Isakson, två utpräglade kolorister som var inspiratörer. Senare i livet kom Kylberg och Rosén att ha en närmare personlig kontakt, bland annat i samband med en utställning i Umeå i mars 1938. Den utställningen hjälpte Kjell Rosén Kylberg att hänga och sedan recenserade han den i Västerbottens-Kuriren.

Redan efter ett år på Chalmers gav Kjell Rosén upp sina planer på att bli arkitekt och följde istället sin längtan till konsten. Han tog lån som möjliggjorde studier vid Edward Berggrens och Gottfrid Larssons konstskola i Stockholm 1929 till 1931. Konstskolan var inrymd i det vid denna tid mycket moderna Norra Kungstornet vid Kungsgatan. Drygt 100 år efter starten 1920 lever den kvar som Konstskolan Idun Lovén vid Södertörns högskola i Flemingsberg.

De var tjugo elever på konstskolan det året Kjell Rosén började, lika många unga kvinnor som män. Arbetet på skolan var intensivt och omväxlades med målande i en ateljé på Telegrafgränd i Gamla stan som han och en kamrat hyrde. Rosén beskriver att han målade modeller i sin ateljé och natur i friheten ute på Djurgården.

Galleribesöken var många och det tycks ha varit en lycklig och kreativ tid. Kjell Rosén drygade ut kassan med att sälja en och annan målning. Han sålde också teaterrecensioner till Västerbottens-Kuriren som bistod honom med presskort.

Gustav Rosén utsågs till landshövding i Västerbotten 1931 och familjen Rosén flyttade nu in i länsresidenset vid Storgatan i Umeå. I den vevan, vid 22 års ålder, återvände Kjell Rosén till födelsestaden. På residensets vind fick han tillgång till en lägenhet med ateljé. De rummen hittar man än idag ovan residensets östra gavel där två ljusinsläpp i form av fönsterkupor avslöjar läget.

Nu inleddes en mycket produktiv period för Kjell Rosén som sträckte sig över nästan hela 1930-talet.

För att förkovra sig vidare i måleriets konst reste han och hans Umeå-konstnärskamrater Stig Wretling och Bertil Bajo Johansson 1933 med lastbåt neråt Medelhavet och stannade i flera månader. De målade flitigt på Mallorca som på den tiden bara var sparsamt befolkad av turister. De fortsatte resan via Madrid och Pradomuseet och vidare till Paris och London för att se på mer konst. De här inspirerande upplevelserna tycks ha varit viktiga för Kjell Roséns utveckling som konstnär. Han skriver att ”en av förtjänsterna med resan var att vi upptäckte de måleriska möjligheterna hemma i Umeå. […] [och] man var inte hemmablind längre”.

Ett par år senare gjorde de tre konstnärerna ytterligare en resa, den här gången till Nordspanien.

Det var vid den här tiden som Kjell Rosén började intressera sig för porträttmåleriet, något som verkligen skulle utvecklas med åren. Det blev allt viktigare och utgjorde basen för hans konstnärliga verksamhet under drygt 50 år.

Modellmåleriet och modelltecknandet var också mycket viktigt för honom ”men i en sån där liten landsortsstad fanns ju ingen som vågade ställa upp. Jag importerade då helt enkelt en modell från Stockholm som jag kände till och som jag målat tidigare. En konstintresserad plåtslagarmästare finansierade mitt våghalsiga företag med en växel på 450 kr. Då blev resa och hotellrum betald och för återstoden av pengarna satt hon modell så mycket jag önskade på residensvinden. Det blev väl använda veckor men länsstyrelsens tjänstemän funderade nog över vad den mörka skönheten i tomatröd kappa som varje dag kl. 11 sneddade över gården och gick in i vägstyrelsens avdelning (det var min port) hade för ärende dit och vad hon gjorde där i flera timmar.

Så småningom återställdes arbetsron på Länsstyrelsen.”

Det tidiga 1930-talet innebar ett stort uppsving för konstlivet i Umeå och en lång rad av västerbottniska konstnärer startade verksamhet i Umeå och övriga Västerbotten de här åren. 1935 bildade Gustav och Kjell Rosén, tillsammans med flera lokala konstnärer och konstintresserade personer, Västerbottens läns konstförening. Det markerade starten på en lång period av mycket aktivt konstliv i Umeå. Gustav Rosén verkade som föreningens ordförande fram till sitt frånfälle i december 1942. Det blev många utställningar med inbjudna konstnärer och bland de första var Helmer Osslund. Kjell Rosén fick flera tillfällen att träffa honom och diskutera sitt och Osslunds konstnärskap. Kylberg var en annan favorit, tidigare nämnd, men man uppmärksammade också de unga lokala konstnärer som utgjorde en så viktig del i det växande konstlivet och -intresset. Bland dem fanns Vera Frisén, Olle Blomberg, Bertil Bajo Johansson, Stig Wretling och Berta Hansson för att nämna några av de lokala förmågor som själva ställde ut med stor entusiasm. Flera av dessa blev Kjell Roséns vänner, livet igenom. Man kan, i bevarade recensioner och i konstföreningens anteckningar som finns vid Folkrörelsearkivet i Umeå, se att det var ett stort intresse för de utställningar som konstföreningen ordnade. Till konstföreningens vårsalong 1936 i Folkets hus stora sal sökte sig till exempel 1 246 besökare ”vilket för en stad av Umeås storlek måste anses vara en rekordartat bra siffra” stod det att läsa i Umebladet. I utställningens katalog ser man att Kjell Rosén presenterade tio verk den gången.

Den lokala pressen recenserade och i artiklar från den här tiden framgår det att Kjell Roséns konst uppskattades och att man såg en positiv utveckling i hans landskaps-, porträtt- och modellmåleri.

1940 gifte sig Kjell Rosén med Karin, född Sandström från Sundsvall. Efter att de gift sig flyttade de till Hällnäs där Karin arbetade som folkskollärarinna, bland annat vid sanatoriet. En av Kjells mer kända målningar från den här tiden är porträttet av sanatorieöverläkaren Gunnar Hellsing som dennes underläkarkollegor gav honom i present på 40-årsdagen. Inkomsterna från detta och annat måleri kom säkert väl till pass för de här åren var det knapert. Krigsårens värnplikt betydde mycket bortovaro från familj och konstnärskap för Kjell Rosén.

Om den här tiden skriver Kjell att ”där var ett sagolikt landskap, det var ett eldorado för skidåkare, underbart för en målare och bättre kunde man egentligen inte ha det. Men beredskapen ställde till oreda i arbetsordningen och det fick man ju tåla.”

1937 gjorde Kjell Rosén sin utställningsdebut i Stockholm. Den skedde på Konstnärshuset. Han fick, åtminstone delvis, bra recensioner och sålde mycket bra. Denna utställning följdes av flera framgångsrika. Allt detta gjorde att en karriär i huvudstaden började hägra och 1944 flyttade Kjell och Karin ner. Utställningar på Konstnärshuset följdes av många andra och särskilt den 1948 på Gummessons konstgalleri blev en mycket stor framgång. Kjell Rosén sålde där sin porträttmålning ”Judinna” i rött till Nationalmuseum och det kunde man läsa om i de stora dagstidningarna.

Kjell Rosén kom att etablera sig i huvudstaden och verkade där under resten av sitt liv. Han hade huvudsakligen två ateljéer, den första låg tre trappor över gården på Mäster Samuelsgatan 25, bakom NK. Det huset revs på 1970-talet och då bar det av till en ljus och fin ateljé högst upp i huset Vasagatan 40. De sista åren hade han sin ateljé i villan i Bromma.

Det målades förstås på många andra ställen. Fjäll- och älvlandskap i Västerbotten, de öppna landskapen och havet på Öland samt det lummiga Provence blev favorittillhåll och motiv under hela livet.

Livet och konsten

Kjell Rosén kunde försörja sig på sin konst även om inkomsternas storlek varierade ordentligt. Hans fru Karin arbetade som lärare. Hennes insats gav en ekonomisk stabilitet för familjen och möjliggjorde hans livslånga konstnärskap.

Kjell Rosén var en omvittnat flitig och rolig brevskrivare. Det är dock inte alldeles lätt att fånga hans karaktär. När släktingar beskriver honom så är det genomgående som en okonstlad och vänlig person med en alltid närvarande, finstämd humor. Vännen och konstkritikern Einar Härlin vid Västerbottens-Kuriren skrev 1959 i samband med 50-årsdagen att ”bakom målarattityden gömmer sig en humorist som kan sätta färg också på en replik och göra den etsande vass. Kjell Rosén är nämligen en timid och gladlynt sällskapsmänniska som uppskattas lika mycket som hans konst, kanske just emedan hans framgångar inte avsatt sig i hans person i form av egocentricitet och divalater. Inför konsten har han förblivit ödmjuk.”

Om sitt vägval och sin konst skriver Kjell Rosén att ”hur jag hamnat på denna törnbeströdda väg är svårt att precisera. Det handlade om ett uttrycksbehov, en skaparvilja, berättartvång kanske. Inget av mina övriga syskon har någon som helst konstnärlig ådra och jag är väl nån slags mutation kantänka. Så där snett kan det gå. Jag betraktades emellertid ingalunda som det svarta fåret i familjen, kanske för att journalistik roade mej lika mycket som de andra.” Han fortsätter och berättar att ”det finns stunder då man undrar vad man egentligen håller på med, naturligtvis mest då det går dåligt med måleriet. Man vill förnya sig och pröva nya uttrycksformer och färger eller hitta på nåt alldeles galet (alltid är det nån kritiker som finner det genialt). Man är ju helt hänvisad till sig själv, ingen kan räcka en hjälpande hand.”

”Hur jag målar: […] de första kritikerna nämnde nåt om färglyrik och det stämmer väl fortfarande fast det betraktas som nåt fult idag. Jag blev tidigt fascinerad av Tärnafjällen och sedermera av Öland, två motpoler. Fjällandskapet är vertikalt och med klar luft, Öland är horisontalt och påminner om det franska Provence. Ön var förresten ett surrogat för Frankrike för många svenska målare under kriget. Beträffande porträttmåleri, är det naturligtvis roligast att välja modell själv men jag har haft turen att få måla många måleriska och på samma gång fascinerande personligheter. Jag försöker alltid ta reda på så mycket som möjligt om de blivande ”offren” så att man får en grund att stå på. Vi pratar mycket under sittandet, dels för att vederbörande inte ska somna och dels för att man alltid vill ha nåt att lära.”

Det var inte bara den gestaltande konsten som roade Kjell Rosén. Även klassisk och modern musik, både som lyssnare och pianist, samt litteratur var ständiga följeslagare.

Fjällen

De första fjällandskapen dyker upp 1931. Intresset för fjällen hade han fått av föräldrar och syskon. Det tidigaste måleriet är luftigt och ljust medan 1940- och 50-talen generellt producerade ett mörkare, kraftfullare färgspråk. De senare decennierna blev det återigen den höga och klara höstluften som kom att skina igenom hans dukar. Det blev höstens färger som kom att fascinera Kjell Rosén mest. Det finns många exempel på verkligt färgsprakande fjällandskap som upprymt tilltalar ögat. Han och Karin hade från det tidiga 1940-talet och fram till 1957 en fjällstuga i Klippen ovan Hemavan. Genom åren kom han att resa dit i stort sett varje höst och måla. Ofta i sällskap med sin gode vän, konstnären Ingvar Hällgren.

Om fjällmåleriet har Kjell Rosén skrivit att ”det går alltid trögt den första tiden och man nickar igenkännande åt dom gamla blåbärsställena i form av brinnande björkar och rönnar, gröna vattenspeglar, svarta fjällstup, fjällvråkar, orangefärgade myrar och cinnoberröda ytor av ripris. Men de sista dagarna blir det bråttom att ta vara på allt innan landskapet blir som en ljusbrun björnfäll. Man borde egentligen åka till fjällen bara sista dagen.” Han har också berättat att måleriet i höstfjällen, med de starka färgerna, var ett viktigt sätt för honom att kalibrera sin färgkänsla som sen användes i ateljémåleriet med porträtt, landskap och annat, under resten av året.

Älvlandskapen

De fanns tidigt i Kjell Roséns måleri, älvlandskapen i Västerbotten. Både Umeälven och Vindelälven fascinerade honom och i många målningar från 1930- och 40-talen får vi uppleva niporna och det strömmande vattnet under alla årstider. Ibland i ett pastoralt lugn, ibland forsande, ibland isande kyligt och vintrigt. En av Roséns större dukar på det här temat är den som hängt i aulan i Vindelns folkhögskola, föreställande Vindelälven som stilla flyter genom ett färgstarkt höstlandskap.

Öland

Redan tidigt på 1940-talet kom Kjell och Karin Rosén att förälska sig i Öland. Förutom några semestrar vid Höga kusten blev det många somrar på Öland med döttrarna Eva och Annika. 1957 sålde makarna sin stuga i Klippen för att ha möjlighet att köpa något eget på Öland i stället. Det blev till slut en liten gård i Gudesjölund i närheten av Löttorp på norra Öland där Kjell Rosén inredde sin sommarateljé. I närheten hade den västerbottniska konstnären Vera Frisén och flera andra kollegor sina sommarhus. I berättelser, artiklar och bilder från Ölandsvistelserna framstår livet som okomplicerat och lyckligt. På Öland umgicks familjen Rosén med flera konstnärer och författare, bland andra västerbottenkonstnärerna Vera Frisén, Lennart Gram och Ingvar Hällgren samt författarna Ivar-Lo Johansson och Sara Lidman. Deras umgänge skymtar fram i Ivar Lo-Johanssons postumt utgivna Blå jungfrun (Bra Böcker 1992).

Målningarna är luftiga, ljusa och färgbehandlingen mer sparsmakad än i de mer sprakande fjällbilderna. Det är vidsträckta landskap från Alvaret, havet, hamnar, stränder och kalkstensbrott på nordvästra stranden mot Blå jungfrun och Kalmarsund. Hit återvände familjen varje sommar ända till slutet av Kjell Roséns liv. Den sista tiden avbildade han gärna den grönskande trädgården och en färgglad hängmatta får symbolisera den välbehövliga vila som säkerligen gavs här.

Provence

I ungdomen gav sig Kjell Rosén och hans konstnärskamrater Stig Wretling och Bertil Bajo Johansson ut på flera resor till framför allt Spanien och Frankrike. Tillsammans med västerbottenskonstnären och gode vännen Ingvar Hällgren reste han till och förälskade sig i den gamla, bergiga byn Cotignac i hjärtat av Provence. Kjell Rosén och Ingvar Hällgren målade vingårdar, hus, plataner, höga klippor, brusande bäckar och andra landskap. Färgspråket är lite mer mustigt än det Kjell Rosén hittat på Öland. Men han beskriver samtidigt hur besläktat det öländska och det provencalska är när det gäller de horisontella landskapen och ett speciellt och besläktat dis som man svårligen hittar någon annanstans.

Porträtten

Redan i början av 1930-talet började Kjell Rosén att utveckla sitt porträttmåleri. Troligen målade han sammanlagt någonstans mellan 150 och 200 porträtt under sin karriär. Ett av de mer kända är det som föreställer sanatorieöverläkaren vid Österåsen, Helge Dahlstedt, och beställdes med anledning av doktorns 60-årsdag. Han och hans fru, Eva Mörner, var konstsamlare och konstmecenater av rang.

Dahlstedt skrev i sin beställning i september 1946 att ”Jag skulle ej gärna vilja ha ett vanligt porträtt utan en situationsbild från en läkares (mitt) arbete i rätt kraftigt format lite på längden. Tex. vid en sjuksäng i en sal eller om du har nån annan trevlig situation att föreslå.”

Det stora porträttet från 1946, hänger i samlingssalen på Österåsens sanatorium utanför Sollefteå. Det föreställer en vänlig och samtidigt myndig läkare som går rond hos en tuberkulossjuk flicka. I bakgrunden ses ett typiskt Rosénskt, färgstarkt landskap med nipor vid Faxälvsoset genom det stora, öppna fönstret.

Detta porträtt hade Kjell Rosén med på många utställningar under 1940- och 1950-talen. Han och Dahlstedt hade en livlig och vänskaplig korrespondens som pågick så länge den gamle doktorn levde. Så här skrev Rosén till Dahlstedt i november 1948, bara två veckor innan den aktuella utställningen på Gummessons konsthall vid Strandvägen i Stockholm: 1 november 1948:

”Broder!

Nu skriver jag några rader för att fråga om du vill låna ut porträttet; som vi talade om.  Hoppas att Du inte ångrat Dej. Jag vore kolossalt tacksam om jag finge låna porträttet. Den här gången ska jag försöka överraska Dej med att ordentligt betala fraktkostnader och dylikt. Har en känsla av att jag slarvat betänkligt med det tidigare. […]

Familjen Bonnier beställde fem porträtt av Kjell Rosén mellan 1940 och 1970 för samlingarna av författarporträtt i villan Nedre Manilla på Djurgården i Stockholm. De föreställer författarna och kulturpersonligheterna Erik Lindegren, Kjell Roséns gode vän Thorsten Jonsson, Ivar Lo Johansson, Ivar Harrie och Bengt Holmqvist. Här kan man verkligen följa Kjell Roséns utveckling inom porträttmåleriet från det drömlika till det alltmer konkreta.

Kjell Rosén avbildade många personer genom åren. En del av de beställningsverk han utförde kan upplevas som väl strama men det hörde till den genre av tjänstemanna- och företagarporträtt och liknande som det ofta handlade om. Ett av dessa, som till skillnad från många andra är mycket personligt och levande, är det avslappnade och väl avvägda porträttet av den kände svenske hjärt-, kärlkirurgen Clarence Crafoord som hänger på Eugeniahemmet vid Karolinska sjukhuset. I det högra, publika trapphuset på Dramaten i Stockholm finner man Kjell Roséns drömlika tolkning från 1948 av Gunn Wållgren i hennes roll som Mary Grey i Johanna från Lothringen, i regi av Olof Molander på Dramaten samma år.

Det är helt uppenbart att Kjell Roséns måleri blev betydligt mer avspänt och levande då han porträtterade privatpersoner och allra helst sina egna släktingar. Det finns förtroliga porträtt av hans mamma, pappa, hustru, barn, vänner, kollegor och andra i den närmsta kretsen, som andas både kärlek och närhet.

Kjell Rosén var fortfarande aktiv som konstnär när han hastigt och oväntat gick bort i februari 1982.

Källor, ej tryckta

Rosén, Kjell. Självbiografiska anteckningar, 1980. Familjen Kjell Roséns släktarkiv.

Samtal med Kjell Roséns döttrar Eva Söderberg och Annika Rosén.

Familjen Gustav Roséns släktarkiv. Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Västerbottens läns konstförenings arkiv. Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Konstnären Vera Friséns arkiv. Folkrörelsearkivet i Västerbotten samt brev i familjen Friséns ägo.

Sanatorieöverläkare Helge Dahlstedts arkiv. Avdelningen för arkiv och specialsamlingar, Universitetsbiblioteket, Umeå universitet.

Widmark, Annica. Kjell Rosén 1909–1982. B-uppsats. Institutionen för konstvetenskap, Umeå universitet 1991.

Källor, tryckta

Balgård, Gunnar. Intåget i sommarhagen. Västerbottens uppkomst genom sina bildkonstnärer. I Norrifrån. Essäer om norrländsk litteratur, konst och historia. Carlssons, Stockholm 1998.

Boberg, Gun. Pionjärerna – den första generationen konstnärer i Västerbotten. Västerbottens-Kuriren 1994.

Bonnierförlagen. Nedre Manilla. Katalog över den Bonnierska porträttsamlingen. Stockholm 1993.

Dahlstedt, Helge. Norrland i konsten. Föredrag vid Norrlandsmässan 1954. Umeå 1955.

Kronlund, Dag. Porträtten på Dramaten. Atlantis 2014, sid. 220–222.

Lindman, Stig. Västerbottenkonstnärer – Kjell Rosén. Västerbotten 1961, sid. 105–106.

Lindström, Arne. Konst och konstliv i övre Norrland. Ord och bild 1941, sid. 214–219.

Lindström, Arne. Kjell Rosén. Ord och bild 1952, sid. 33–38.

Rosén, Gull-Mari & Rasch, Elisabet. Med konsten som motiv. Västerbottens konstförening 75 år. Västerbottens museum 2011.

Öhman, Nina. Bonniers Porträttsamling Nedre Manilla. Albert Bonniers förlag 1994, sid. 156, 163, 180–182 och 210.

Den här artikeln är en sammanfattning av Fredrik Elghs kommande bok om Kjell Roséns liv och konst och innehållet har tidigare delvis publicerats i nättidskriften Västerbotten förr & nu [https://nattidskriftenvasterbotten.se/].