VID DOMSTOLEN

En scen av Jan Käll

Sofia Berg-Böhm i rollen som Eva i Teater Tribunalens uppsättning av Vår tids fruktan och elände hösten 2016. I bakgrunden från vänster Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Jan Ärfström och Henrik Dahl. Foto: Elias Lindén.

Scenen en förhandlingssal. Bakom skranket sitter rättens ORDFÖRANDE samt NÄMNDEMAN 1 och 2. Nedanför, till vänster om domarskranket, sitter en ensam medelålders kvinna, EVA. Platsen mittemot, på andra sidan skranket, står tom.

ORDFÖRANDEN (till kvinnan):

Det är Eva Olsson förstår jag?

EVA:

Ja.

ORDFÖRANDEN:

Välkommen till förvaltningsrätten.

EVA:

Tack.

ORDFÖRANDEN:

Mitt namn är Karl Gustavsson och jag är rättens ordförande. Tillsammans här med mig sitter två nämndemän. Egent­ligen ska det vara tre nämnde­män. Och det var det också, precis innan vi rop­ade på målet, men sen så blev hon, den tredje, dålig och var tvungen att gå hem. Men rätten har ändå gjort bedöm­ningen att vi kan genomföra för­hand­lingen eftersom vi hade påbörjat hand­läggningen av målet. Nämnde­mannen som blev dålig var nämligen närvar­ande under föredragningen. Och i och med att vi hade påbörjat målet så är dom­­stolen – enligt gällande regler – dom­för med bara två nämndemän.

EVA:

Jaha…

ORDFÖRANDEN:

Men med det sagt kan vi väl ta och börja förhandlingen.

EVA:

Men… Ska inte… Ska inte Försäkringskassan vara med?

ORDFÖRANDEN:

Försäkringskassan kommer att vara med per telefon.

EVA:

Per telefon?

ORDFÖRANDEN:

Ja.

EVA:

Jag trodde jag skulle få träffa hand­läggaren. Det var därför jag begärde den här förhandlingen…

ORDFÖRANDEN:

Någon sån rätt finns inte. Du får hålla till godo med den tjänsteman som kassan skickar. Det är en representant för myndig­­heten, det är det som är det vik­tiga. Veder­­börande har givetvis satt sig in i ärendet.

Det är tyst i salen medan Ordföranden ringer upp Försäkringskassan.

ORDFÖRANDEN (i telefon):

Hallå. Är det Monica Johansson på Försäkringskassan? Jag ringer från förvaltningsrätten. Du ska delta i en förhandling här idag. Om du hänger kvar så ska jag koppla upp dig på högtalar­anläggningen. (Trycker på skärmen framför sig) Hör du mig?

EN RÖST (ur högtalarsystemet):

Jag hör dig.

ORDFÖRANDEN:

Mitt namn är Karl Gustavsson och jag är rättens ordförande. Tillsammans med mig här i salen sitter två nämnde­män och så Eva Olsson, som är klag­ande i målet. Som du säkert vet ska det egentligen vara tre nämnde­män, men en av nämnde­männen fick förhinder efter att vi föredragit målet inför dag­ens för­handling. Men i och med att vi på­börjat handläggningen är rätten dom­­för även med två nämndemän. Dåså. Då kan vi börja. Skälet till att vi sitter här idag är alltså att Eva Olsson har överklagat ett beslut från Försäk­rings­kassan att inte bevilja henne sjuk­penning från och med den 6 juni förra året. Då får jag be Eva Olsson att fram­ställa sitt yrkande.

EVA:

Ja det var ju helt fel att dom nekade mig sjukpenning…

ORDFÖRANDEN (avbryter):

Nej, jag vill höra ditt yrkande. Det där är sakframställning.

EVA:

Va?

ORDFÖRANDEN:

Jag vill veta på vilket sätt du vill att Försäkrings­kassans beslut ska ändras.

EVA:

Ja… Jag vill ju ha sjukpenning…

ORDFÖRANDEN:

Du vill att Försäkringskassans be­slut ska ändras på så sätt att du till­erkänns sjukpenning?

EVA:

Ja…

ORDFÖRANDEN:

Tack.

EVA:

Ska jag berätta varför?

ORDFÖRANDEN:

Inte nu. Vi återkommer till det. Först ska vi höra vad Försäkrings­kassan har för inställning.

RÖSTEN:

Försäkringskassan anser att överklag­andet ska avslås.

ORDFÖRANDEN:

Tack. Då får jag be Eva Olsson att ut­veckla grunderna för sitt över­klagande.

EVA:

Va?

ORDFÖRANDEN:

Du ska berätta för rätten varför Försäk­rings­kassans beslut ska ändras.

EVA:

Jo alltså… Det var för fem år sen jag blev sjuk. Först fick jag panikattacker och sen så kom dom här smärtorna som vandrar runt i kroppen. Innan dess hade jag nästan aldrig varit sjuk en enda dag. Men det blev bara värre och värre. Till slut kunde jag inte ens hålla i en stekspade utan att få ont…

ORDFÖRANDEN:

Ursäkta, jag vet inte om jag sa det inledningsvis, men rätten har tagit del av alla handlingar i målet. Rätten känner alltså till dina diagnoser och dom besvär som redovisas i dom medicinska underlagen. Så det finns ingen anledning att gå igenom dom här. Det du ska göra är att berätta för rätten varför Försäkringskassans beslut är felaktigt.

EVA:

Va?

ORDFÖRANDEN:

Du ska förklara för rätten hur det kom­mer sig att du inte kan utföra ett på arbets­­marknaden normalt förekomm­ande arbete.

EVA:

Va?

ORDFÖRANDEN:

Vad är det som är så svårt att förstå?

EVA:

Vad betyder det? Normalt före­kommande arbete…

ORDFÖRANDEN:

Precis vad det låter som. Ett arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Det innebär i stort sett alla arbeten, förutom skyddade anställningar på Samhall och liknande.

EVA:

Men jag kan inte arbeta. Det har jag för­sökt förklara hur många gånger som helst för Försäkringskassan… Som jag sa så började det för ungefär fem år sen…

ORDFÖRANDEN:

Återigen: din sjukhistorik är rätten be­kant med. Den behöver du inte gå igenom. Vi kanske ska göra så att vi låter Försäkringskassan utveckla sin ståndpunkt och så återkommer vi till dig sen. Då blir det kanske enklare för dig, om du kan utgå från vad Försäk­rings­­­kassan säger. Ska vi göra så?

EVA:

Ja…

ORDFÖRANDEN:

Varsågod Försäkrings­kassan.

RÖSTEN:

Försäkringskassan har inte så mycket att tillägga utöver vad som framgår av det överklagade beslutet. Det är Försäkrings­kassan uppfattning att det inte av dom medicinska underlagen framgår att Eva Olsson inte skulle klara av ett lättare arbete som inte innebär fysisk påfrestning och alltför mycket stress. Enligt Försäkrings­kassans uppfattning är sådana arbeten normalt förekommande på arbets­marknaden. Mot den bakgrunden anser Försäkringskassan att Eva Olsson inte gjort sannolikt att hon är berättigad till sjukpenning. Tack.

ORDFÖRANDEN:

Tack. Då lämnar jag åter ordet till Eva Olsson. Nu får du berätta på vilket sätt din sjukdom gör att du inte kan arbeta.

EVA:

Att arbeta i ett skolkök är ett tungt arbete. Och jag hade arbetat i skolkök i tjugo år när jag började få mina besvär…

ORDFÖRANDEN:

Ursäkta mig, nu är det inte mot arbetet i skolbespisning som din arbetsför­måga ska bedömas. Det arbetet har du ju inte längre. Du arbetslös. Så det du ska förklara för rätten är varför du inte kan utföra något arbete överhuvud­taget.

EVA:

Men vad skulle jag kunna arbeta med, så som jag mår?

ORDFÖRANDEN:

Ja – skulle du till exempel inte kunna utföra ett lättare kontorsarbete?

EVA:

Jag har aldrig haft något kontorsarbete. Jag kan inte sådant…

ORDFÖRANDEN:

Det får rätten vid sin bedömning inte ta någon hänsyn till. Rätten får vare sig ta några sociala, utbildningsmässiga eller arbetsmarknadsmässiga hänsyn.

EVA:

Vad betyder det?

ORDFÖRANDEN:

Att rätten inte får ta hänsyn till vilka ar­beten du kan få utan endast till vilka arbeten du skulle kunna utföra.

EVA:

Ska jag bedömas mot arbeten jag inte kan få?

ORDFÖRANDEN:

Som sagt: din arbetsförmåga ska be­dömas mot alla på arbetsmarknaden normalt före­kommande arbeten.

EVA:

Men jag kan ju inte få något kontorsjobb!

ORDFÖRANDEN:

Som sagt: det får domstolen inte ta någon hänsyn till vid sin bedömning.

EVA:

Men… Vad ska jag säga då? För att få rätt… Ni skulle bara veta hur jag haft det… Först gick min man ifrån mig. Och jag stod där ensam med tre små barn. Och på jobbet blev det bara värre och värre. Det blev mer och mer stress eftersom dom hela tiden skar ner på per­sonalen och vi skulle hela tiden göra mer på mindre tid… Till slut blev det ett sådant varv inom­bords med stress­en och att sköta jobbet och hinna med barnen och… Och nu har jag inte fått någon er­sättning från Försäkrings­kassan på ett helt år… Jag… Jag håller på att gå under…

ORDFÖRANDEN:

Som sagt: rätten får inte ta några sociala hänsyn vid bedömningen av din rätt till sjukpenning.

EVA (börjar gråta tyst):

Nämndeman 1 reser sig och går fram och ställer en förpackning näsdukar på bänken framför Eva.

Eva nickar till tack och tar en näsduk och stryker tårarna ur ögonen. Sedan snyter hon sig.

ORDFÖRANDEN:

Är det något ytterligare du vill tillägga?

EVA:

Jag vet inte vad det skulle vara…

ORDFÖRANDEN:

Försäkringskassan?

RÖSTEN:

Nej.

ORDFÖRANDEN:

Då tror jag vi tar och avslutar den här förhandlingen. Dom kommer att med­delas så fort som möjligt, men senast om fyra veckor. Jag får tacka er för att ni medverkade här idag.

EVA:

Var det allt?

ORDFÖRANDEN:

Ja.

Eva Olsson reser sig och tar väskan som hon ställt på stolen bredvid sig.

EVA:

Ja tack då.

ORDFÖRANDEN:

Tack.

Eva Olsson går. Ordföranden väntar tills dörren gått igen bakom henne. Sedan vänder han sig till nämndemännen.

ORDFÖRANDEN:

Ja det är väl inte så mycket att orda om. Dom aktivitetsbe­gränsningar som beskrivs i Eva Olssons medi­cin­ska underlag är vaga. Det står i stort sett bara att hon är för sjuk för att arbeta. Och några nya uppgifter har inte tillförts målet här idag. Mot den bakgrunden är det min uppfattning att Eva Olsson inte uppfyller förutsätt­ning­arna för att vara berättigad till sjuk­penning och hennes överklagande ska därför avslås.

NÄMNDEMAN 1:

Nja – jag vet inte. Hon har det nog inte så lätt.

ORDFÖRANDEN:

Nej det har hon nog inte. Men lagen ser ut som den gör. Det är inte mycket vi kan göra.

NÄMNDEMAN 1:

Nja –

ORDFÖRANDEN:

Vadå?

NÄMNDEMAN 1:

Det kanske ändå vore rätt att bifalla hennes överklagande.

NÄMNDEMAN 2:

Det ligger något i vad du säger.

ORDFÖRANDEN:

Vänta lite nu…

NÄMNDEMAN 1:

Man förstår ju hur det gått till. Hon har insett att hon aldrig kommer att få det bättre. Hon har insett att resten av hennes liv kommer att se ut på samma sätt. Ett evigt vändande på slantarna. Ett evigt försakande. Då kommer grämelsen. Och sen kommer smärt­orna. Det är inte så svårt att förstå.

ORDFÖRANDEN:

Jag vill påminna er om att socialför­säk­­ringen inte är till för att kom­pensera för dåliga livsval…

NÄMNDEMAN 2:

Varför säger du så? Det är cyniskt tycker jag. Våra röster är väl lika mycket värda som din? Vi ingår väl också i rätten?

ORDFÖRANDEN:

Ja… visst, men…

NÄMNDEMAN 2:

Då ska du väl inte tala om för oss hur vi ska rösta? Meningen är väl ändå att vi ska följa vårt samvete.

ORDFÖRANDEN:

Ni ska följa lagen. För övrigt talar jag inte om för er hur ni ska rösta. Jag re­so­nerar! Men reglerna ser trots allt ut som dom gör. Vi ska bedöma om det mot bakgrund av dom besvär som be­skrivs i dom medicinska underlagen fram­­står som sannolikt att Eva Olsson inte skulle klara av något enda på arbets­­­­marknaden normalt förekomm­ande arbete. För det är vad som krävs, om hon ska vara berättigad till sjuk­penning…

NÄMNDEMAN 2:

Men det där är ju bara ord.

ORDFÖRANDEN:

Det är lagens ord!…

NÄMNDEMAN 1:

Det är bara ord. Så är det. I slutändan handlar det bara om vad vi tycker. Och sen moti­verar vi det efter vad som står i lag­texten.

ORDFÖRANDEN:

Jag får be er att tänka på…

NÄMNDEMAN 1:

Så är det. Det vet du lika väl som jag. I slutändan handlar det om att staten tycker att sjukförsäkringen kostar för mycket pengar.

ORDFÖRANDEN:

Jaha… Jaja! Så ni tänker alltså rösta för bifall till överklagandet. Jaja! Det kan jag naturligtvis inte ha några syn­punkter på… Men jag kommer inte att falla till föga och rösta med er. Jag tän­ker skriva mig skiljaktig, det ska ni ha klart för er! Och sen kommer För­säk­rings­kassan att överklaga till kammar­rätten. Och ni kan ju föreställa er vad kammarrättsråden kommer att anse om ert domslut. Det blir ändring med vän­d­ande post. Kammarrätten upphäver domen och fastställer Försäkrings­kassans beslut.

NÄMNDEMAN 1:

Det kan vi nog leva med.

NÄMNDEMAN 2:

Ja det kan vi nog.

ORDFÖRANDEN:

Jaså? Så modigt av er. Men det enda ni åstadkommer med en sån dom är att ni ger den där stackars kvinnan falska för­hoppningar! Ni låtsas att ni står på hennes sida, fast lagen egentligen för­hindrar det. Ni inbillar henne att hon vunnit en seger. Men om tre månader, när kammarrätten ändrar domen, inser hon att hon inte gjort det. Och någon sjukpenning under tiden får hon inte heller.

NÄMNDEMAN 2:

Men vad ska hon ta sig till? Vad ska hon leva på?

ORDFÖRANDEN:

Det är inte domstolens problem. Det är andra instanser som ska hantera det.

NÄMNDEMAN 2:

Men om dom andra instanserna inte tar det ansvaret? För det gör dom inte!

ORDFÖRANDEN:

Det kan domstolen inte ta någon hänsyn till. Domstolens arbete skulle bli omöjligt om den var tvungen att beakta alla effekter av sina beslut. Då skulle domstolarna inte kunna döma av ett enda mål. Rättssystemet skulle braka samman.

NÄMNDEMAN 2:

Men det känns inte alls bra. Det är som att sparka på en som redan ligger.

NÄMNDEMAN 1:

Det känns åt helvete fel.

ORDFÖRANDEN:

Ni får rösta så som ni finner riktigt i enlighet med gällande lagstiftning.

Tystnad.

NÄMNDEMAN 1:

Men det är en förbannat sträng lag­stiftning, det måste du hålla med om.

ORDFÖRANDEN:

Det håller jag med om.

NÄMNDEMAN 2:

Människor kommer i kläm.

NÄMNDEMAN 1:

Bara för att staten vill spara pengar.

ORDFÖRANDEN:

Kostnaderna för socialförsäkringen skenade. Man ansåg sig tvungen att göra något. Men vill man åstadkomma en förändring av lagen så är det en poli­tisk fråga. Då får man för­söka driva frågan till riksdagen.

NÄMNDEMAN 1 (skrattar till):

Ja det är ju inte det lättaste.

ORDFÖRANDEN:

Nej. Men det är så systemet fungerar.

Tystnad.

NÄMNDEMAN 1:

Tragiskt är det i alla fall.

NÄMNDEMAN 2:

Usch ja, det är det.

ORDFÖRANDEN:

Så vad anser ni? Hur ska ni rösta?

NÄMNDEMAN 1:

Ja det är ingen lätt bedömning. Det är det sannerligen inte. Men det är väl ändå så – som lagen ser ut – att vi inte har så mycket att välja på… Än att avslå överklagandet… Hur fel det än känns…

NÄMNDEMAN 2:

Nä det finns… Det finns kanske inte någon annan möjlighet… Än att avslå…

ORDFÖRANDEN:

Då är vi alltså överens om att över­klagandet ska avslås?

Nämndemännen nickar stumt.

ORDFÖRANDEN:

Då säger vi så.