En cent per ord – Chandler och Hammett

Peter Ekström

Ett möte mellan författarna Raymond Chandler och Dashiell Hammett som det kan tänkas ha gått till i Peter Ekströms nya bok Ohörda dialoger.

Människor möts hela tiden. Dessa möten – stora och små, viktiga och oviktiga – är en väsentlig del av att vara människa. Vid mötena märks vår samsyn och våra motsättningar. Men de flesta möten dokumenteras aldrig. Inte ens när det gäller välkända personer.

Peter Ekström har letat upp ett antal möten mellan olika kända kulturpersonligheter – Bertolt Brecht, Raymond Chandler, Charlie Chaplin, Agatha Christie, Friedrich Engels, Dashiell Hammett, Frida Kahlo, Vladimir Lenin, Leonardo, Vladimir Majakovskij, Filippo Marinetti, Henri Matisse, Michelangelo, William Morris, Georgia O’Keeffe, Pablo Picasso, Dorothy L Sayers och Tristan Tzara.

Här presenteras mötet mellan Dashiell Hammett och Raymond Chandler, de två amerikanska författare som förknippas med uppkomsten av den ”hårdkokta” deckargenren. Det är ett av nio kapitel ur boken Ohörda dialoger– Nio samtal som kanske ägt rum som kom ut på bokförlaget Korpen tidigare i år.

Peter Ekström är bildkonstnär och författare bosatt i Örebro. Han har varit rektor för Örebro Konstskola och han har skrivit ett flertal böcker varav några har presenterats här i Förr och Nu.

En cent per ord – Chandler och Hammett

I Raymond Chandlers roman The Long Goodbye (Långt farväl) från 1953 förekommer Terry Lennox. I bokens öppningsscen är han stupfull och ramlar ur en bil framför en flott restaurant. Han är lång och ungdomlig, elegant klädd, aristokratisk och med alldeles vitt hår. Han är patetisk i sin oförmåga att hantera alkohol, men behåller ändå sin värdighet på något sätt. Han blir vän med privatdetektiven Philip Marlowe som plockar upp honom från restaurangtrappan och fraktar hem honom. Marlowe är naturligtvis huvudpersonen och motorn i denna såväl som i de övriga sex romanerna som Chandler skrev.

Marlowes och Lennox vänskap ser på ytan inte ut att vara mycket. De träffas på barer ibland och dricker drinkar, framför allt Gimlets. De pratar inte så mycket. Sitter bara i varandras sällskap. Den vithårige aristokraten avslöjar några få fragment av sitt dunkla förflutna. Där finns en rik fru och där fanns uppväxtåren på ett barnhem i Salt Lake City.

”Du snackar in i helvete för mycket. Och det är alldeles in i helvete för mycket om dig”, säger Marlowe…[1]

Men under den fåordiga ytan utvecklar de en stark känsla för varandra, en vänskap. Om den handlar egentligen romanen.

Lennox råkar i trassel. Han misstänks ha mördat sin rika fru. Med Marlowes hjälp flyr han till Mexiko. Marlowe försöker ordna upp trasslet för att rentvå Lennox namn men hamnar naturligtvis i en riktig härva. När han så småningom upptäcker att Lennox utnyttjat honom känns det som ett oerhört svek. Han har gått igenom mycket för den fåordiga vänskapens skull. I slutet av romanen säger Marlowe bittert:

”Du träffade min ömma punkt, Terry. Med ett leende och en nick och en liten gest och ett par stilla drinkar på en och annan bar. Det var trevligt så länge det varade. So long, amigo. Jag säger inte adjö. Det sa jag till dig när det ännu betydde någonting. Jag sa det när det var vemodigt och ensamt och allra sista ordet.”[2]

Det kunde ha varit en försmådd älskares ord. Tonen är sådan att en del har undrat om inte Chandler här äntligen erkände den homosexualitet han undertryckt hela sitt liv. Ross MacDonald skriver:

”Mot slutet av The Long Goodbye […] förekommer en betydelsefull konfrontation mellan Marlowe och en vän som förrått honom och uppenbarligen blivit homosexuell. […] Vilken förborgad mening denna scen än må ha, så står det klart att den skrevs av en man vars ömtåliga och romantiska sensibilitet hade farit illa”[3]

Fast några andra ”bevis” på Chandlers homosexualitet än denna roman och en del hätska utfall mot bögar i olika brev, finns egentligen inte. Troligare än dold homosexualitet är att han, som hade romantiska riddarideal, sökte och hyllade ädel vänskap mellan män. Han upprätthöll ett slags vacklande integritet, men var en ensam och sentimental man. Han ville få möta sin jämlike och bli bekräftad utan att behöva vifta med några meriter. I det ytliga och prestigepräglade Hollywood där han levde, längtade han efter ett genuint Möte.

Terry Lennox skulle kunna vara ett porträtt av Dashiell Hammett, Chandlers store föregångare i den hårdkokta deckargenren. Hammetts utseende och personlighet stämmer mycket väl med Lennox. Inte minst det iögonfallande vita håret. Chandler beskriver själv Hammett som aristokratisk, gråhårig och whiskytörstande.[4] I sin essä The Simple Art of Murder (Mordets enkla konst) skriver Chandler:

”Både inom litteraturens språk och ämnesval hade en ganska revolutionär utrensning pågått rätt länge. Hammett tillämpade den på detektivromanen, som på grund av sitt tjocka skal av engelsk belevenhet var ganska svår att få fart på. Han tog mordet ur den venetianska vasen och slängde det i gränden. Det behöver inte bli kvar där i evighet, men det var en god idé att börja med att avlägsna sig så långt som möjligt från etiketthandbokens uppfattning om hur en väluppfostrad dam gnager på en kycklingvinge.

Han skrev till en början (och nästan hela tiden) för människor med frän, aggressiv inställning till livet. Dessa människor var inte rädda för tillvarons ruskiga sida, de levde där. Våld väckte inte deras avsmak, det var hemlandstoner för dem. Hammett gav tillbaka mordet åt den sortens människor som begår mord för att de har en anledning, inte bara för att tillhandahålla ett lik, och de gör det med vapen som finns till hands, inte med handsmidda duelleringspistoler, curare eller tropiska fiskar. Han satte dessa människor på papperet sådana de är och lät dem tala och tänka på det språk som de brukar använda för ändamålet.

Han hade stil, men det kände hans läsare inte till, för stilen var uttryckt i ett språk som i allmänhet inte anses mäktig ett sådant raffinemang”[5]

Det var inte enda gången han gav Hammett beröm. Han påpekade ofta att Hammett var hans läromästare. Han noterade dessutom särskilt att den av Hammetts berättelser som denne själv satte mest värde på, handlade om en mans tillgivenhet för en vän.

Terry Lennox har också drag av självporträtt. Chandler identifierade sig förstås mest med Marlowe. Men i The Long Goodbye lånade han ut några egna vekare drag till Lennox som han inte kunde ge den omutlige och principfaste Marlowe. Chandler hade, liksom Lennox, problem med spriten. Han hade en väluppfostrad framtoning, utbildad som han var på en fin engelsk internatskola med tänkt karriär som affärsjurist. Och Chandler var, till skillnad från Hammett, svag. Men han var också tillräckligt insiktsfull för att förstå det.

Hammett och Chandler skrev deckare, hårdkokta deckare. Hammett kommenterade detta sparsamt medan Chandler så småningom ville befria sig från genrebeteckningen. Deckargenren är i högsta grad levande och har blivit allt bredare med mängder av underrubriker. Ett stående gräl bland deckarkännare är om vem som skrev den första deckaren och när genren uppstod. Frank Heller föreslog Voltaire som den förste. Dorothy L Sayers gick tillbaka till antiken. Annars brukar Edgar Allan Poe och Arthur Conan Doyle nämnas som de tidigaste deckarförfattarna. Själva ordet deckare är en förvrängning av detektiv. Denne är en definierande figur för genren vare sig hen är privat eller offentliganställd. Efter Conan Doyles stora succé med Sherlock Holmes frodades genren i Storbritannien. Fokus lades på mysterielösande (även om det också fanns mer actionbetonade litterära hjältar även i England – som till exempel Bulldog Drummond eller Sexton Blake) och den här delen av genren fick namnet pusseldeckare (på engelska ”whodunnit”). Här är hjälten någon som framför allt genom logisk slutledning löser ett mysterium. Ibland enbart genom att röka pipa och sitta och tänka i en läderfåtölj.

Som en utveckling av den ymniga äventyrslitteraturen spirade en annan gren av deckarträdet – den hårdkokta deckaren. Den fick sin form i USA i händerna på Dashiell Hammett och andra. Den var tuffare, mer realistisk (ibland) och hjältens funktion var snarare som katalysator än som en problemlösare. Från dessa två huvudgrenar, pusseldeckaren och den hårdkokta deckaren, har mängder av små kvistar och skott vuxit – polisromaner, procedurdeckare, historiska deckare, true crime med flera. Gränsen mot andra genrer kan vara mycket otydlig. Närbesläktade är till exempel spionromaner och thrillers. Både Chandler och Hammett var medvetna om att de ingick i en litterär tradition.

Hammett kommenterar saken 1948 i ett utlåtande inför en domstol där rättigheterna till namnet Sam Spade skulle avgöras:

”Genom att använda Sam Spade som central och ledande karaktär i dessa senare berättelser efter hans framgångsrika debut i The Maltese Falcon har jag följt en vana i deckarförfattandet som bokstavligen är lika gammal som denna form av litteratur själv är. Denna gren av litteratur brukar generellt betraktas som en utveckling av de klassiska Sherlock Holmesberättelserna från ett halvsekel sedan.”[6]

Raymond Chandler började skriva sent i livet. Hans första deckarnovell, Blackmailers don’t shoot, trycktes 1933 i pulpmagasinet (en tidning tryckt på billigt cellulosahaltigt papper – en 25-öresdeckare) Black Mask. Då var han redan 45 år. Han hade velat börja skriva tidigare. Han försökte med högstämd lyrik och snobbig litteraturkritik i finkulturella tidskrifter i ungdomens England. Under Första världskriget ingick han i den kanadensiska armén, men hamnade sedan på den amerikanska västkusten. Där råkade han bli vicedirektör för oljebolaget Dabney Oil Syndicate. Det var han från 1919 och tretton år framåt. Han var ingen dålig chef men började så småningom vantrivas. Han kom på kant med sin arbetsgivare. Mer eller mindre systematiskt söp han sedan i rask takt bort jobbet, vännerna och sin position i Los Angeles societet.

1932 stod han och hans sjutton år äldre fru Cissy på bar backe. Hon började bli gammal och sjuk. Han var utan inkomster. Då bestämde han sig för att börja skriva. Men innan han satte igång tog han en korrespondenskurs och lät registrera sig i telefonkatalogen som författare. Han valde pulpmagasinen därför att:

”Det slog mig plötsligt att jag nog skulle kunna skriva det där och få betalt medan jag lärde mig.”[7]

Så mycket betalt fick han inte, i alla fall inte till att börja med. En cent per ord var standardarvodet. Han var inte heller särskilt produktiv. Han satt och filade och skrev om sina texter gång på gång. Någon ordentlig inkomst från skrivandet kom han inte i närheten av förrän långt senare. 1943 började han att arbeta åt filmbolaget Paramount i Hollywood och först då kom pengarna. Men han blev från första stund väl mottagen av läsarna. Snabbt gick han upp i täten av pulpförfattarnas tio-i-topp.

Den positionen kom han länge att dela med Dashiell Hammett som sedan många år var veteran i branschen. Redan 1922 hade han debuterat. Då hade Black Mask tryckt novellen The Road Home av Peter Collinson – Hammetts pseudonym i början.

Tillsammans med Black Masks första egentliga redaktör Phil Cody var det i stort sett han som skapade den hårdkokta deckargenren. Han var sex år yngre än Chandler, alltså född 1894, men började skriva mycket tidigare än honom. Ungefär samtidigt med Ernest Hemingway som han ofta jämförts med. Amerikanska litteraturkritiker brukar gräla om vem av dem som har påverkat vem. Hammett och Hemingway träffades också en del. De var bägge politiskt radikala och delade intresse för jakt. Hammett umgicks också med William Faulkner. Han hade en liten vänkrets av intellektuella jämlikar. Hans livskamrat Lillian Hellman, som efterträdde en tidigare fru, var en av USA:s mest kända dramatiker.

I Hammetts liv fanns ingen längtan efter Mötet. Han hade runt sig de människor han brydde sig om. Möjligen kände han att han behövde mer ensamhet ibland. Han var inte som Chandler en oförlöst, ensam och självupptagen person. Han var inte isolerad som denne utan tvärtom engagerad i tidens samhällsfrågor.

Bakom sig hade han ett brokigt liv. Strax innan han blev författare arbetade han ett tag som detektiv för The Pinkerton National Detective Agency. Ett jobb som många gånger överträffade hans krutluktande och bloddrypande noveller, seriemanus och böcker. Bland arbetsuppgifterna ingick att infiltrera och motarbeta den amerikanska arbetarrörelsen, särskilt de som var organiserade i den anarkosyndikalistiska rörelsen IWW – Industrial Workers of the World. Metoderna var ofta råa och ljusskygga. Hammett sa upp sig efter uppmaningen att slå ihjäl en radikal arbetare. Lillian Hellman beskriver detta:

”Jag kommer ihåg när jag satt på en säng bredvid honom någon gång under de första månaderna som vi träffades, lyssnande till hur han berättade om sina Pinkertondagar då en tjänsteman vid Anaconda Copper Company hade erbjudit honom fem tusen dollar för att döda Frank Little, den facklige organisatören.”[8]

Kanske bidrog det till att han själv radikaliserades. Han blev senare kommunist. Det stämplade honom och han fick betala ett högt pris för sitt ställningstagande. Men det gav honom riktning och substans i livet. Hellman skriver:

”Jag är rätt säker på att Hammett blev medlem i kommunistpartiet 1937 eller 1938. Jag vet inte eftersom jag aldrig frågade, och om jag hade frågat hade jag inte fått något svar, och att jag inte frågade, i vetskap om att jag inte skulle få svar, var typiskt för vårt förhållande.”[9]

Den amerikanska vänsterrörelsen var tidvis omfattande och vildvuxen. 1901 bildades Socialist Party of America. Många av dess medlemmar var nyligen invandrade. 1919 hade partiet vuxit och radikaliserats. En stor grupp ville ansluta partiet till den nybildade Tredje Internationalen, också kallad Komintern – den internationella organisationen för kommunistiska och socialistiska partier som dominerades av Sovjetunionen. Partiledningen vägrade dock och partiet splittrades. Utbrytarna startade Communist Party USA (CPUSA) och gick med i Komintern. Detta oroade de amerikanska myndigheterna och massarresteringar av de många partimedlemmar som saknade medborgarskap följde. Dessa utvisades. En spektakulär händelse vid denna tid var när 249 personer av varierande nationalitet sattes på ett fartyg, som pressen gav namnet The Soviet Ark, och skeppades till Sovjetunionen.

CPUSAs betydelse växlade. Under första halvan av 1930-talet var det en stark vänstervåg och partiet drog till sig kända intellektuella och växte. Då var partiet jämförelsevis stort. Vid sidan av detta parti fanns en rad andra organisationer för olika vänstergrupperingar – syndikalister, anarkister, trotskister, socialister, socialdemokrater med flera. De konkurrerade med varandra och bekämpades hårt av myndigheterna med alla möjliga medel. En del av dem existerar i en eller annan form fortfarande men saknar betydelse i amerikansk politik idag. Fast på 1930-talet uppfattades de som en betydande politisk kraft.

Hammett och Chandler kände till varandra. De hade av många utnämnts till de två främsta deckarförfattarna i landet. De arbetade båda i Hollywood som manusförfattare. Hammett åt Metro-Goldwyn-Mayer (MGM), Chandler åt Paramount och MGM. Chandler var mycket kritisk till metoderna inom filmindustrin. Han skrev en bitsk artikel i den ansedda tidskriften Atlantic Monthly. Där nämner han Hammett igen:

”Han var en av många som inte kunde klara Hollywood utan att försöka knuffa ner Gud från tronen. Jag minns en händelse som jag fick mig återberättad när Hammett bodde i en svit på Beverly-Wilshire. En person ville framlägga ett förslag för honom och kom förbi fram emot lunch, fördes av Hammetts houseboy in i vardagsrummet och efter en mycket lång väntan öppnades en dörr och den store mannen dök upp, iförd en dyrbar rökrock (utan tvivel med hans initialer på bröstfickan) med en halsduk smakfullt draperad kring halsen. Han stod tyst medan mannen la ut texten. Sedan sa han artigt: ’Nej’. Han vände på klacken och drog sig tillbaka, dörren gick igen, tjänsteanden visade gentlemannen ut och tystnaden föll, blott avbruten av skvalandet av scotch från ett av de inre rummen. Har du någonsin träffat Hammett så inser du värdigheten och patoset i denna lilla scen. Han har ett mycket distingerat utseende och jag kan föreställa mig att han kan säga ’nej’ utan det minsta spår av brooklynaccent.”[10]

Alla kände alla i 1940-talets kaliforniska filmindustri. De umgicks och gick på varandras fester. Men inte Hammett och Chandler. De träffades inte. Inte heller brevväxlade de. Chandler skrev annars enormt många brev. Långa ensamma pratsugna brev både till bekanta och helt okända mottagare som tagit kontakt med honom. Det finns de som hävdar att breven utgör den viktigaste delen av hans författarskap. Ett urval finns utgivna på svenska. Själv undrade han i ett av dem:

”Jag vet inte varför i helvete jag skriver så många brev. Jag antar att min hjärna är för aktiv för mitt eget bästa.”[11]

Han skrev till James M Cain, Ian Fleming, Alfred Hitchcock, Erle Stanley Gardner, gangstern Lucky Luciano och olika beundrarinnor. Han lyckades dock undvika att skriva till Dashiell Hammett.

De träffades ändå, men bara en enda gång. Det var på en middag i Los Angeles som arrangerats inför ett möte med Black Masks redaktör Joseph T Shaw, Codys efterträdare, i januari 1936. De av Black Masks författare som höll till på västkusten drogs samman till denna träff. De åt och drack på innestället Nikabob Café. De tog ett gruppfoto och skrev sina namn på bordsduken – en present till Shaw. Närvarande var Raymond Moffat, Herbert Stinson, Dwight Babcock, Eric Taylor, Arthur Barnes, John K. Butler, W T Ballard, Horace McCoy, Norbert Davis samt Raymond Chandler och Dashiell Hammett.

Tidningen stod för notan. Chandler noterade om Hammett:

”Han var mycket stilig, lång, tyst och gråhårig, fruktansvärd kapacitet för whisky, jag tyckte att han verkade helt oförstörd.”[12]

Det var den enda kommentar någon av dem gjorde angående detta enda möte. Ändå kan man anta att åtminstone Chandler hade varit rätt spänd innan. Nu skulle han träffa sin förebild. Trots Chandlers omtalade blyghet är det svårt att föreställa sig att han inte närmade sig Hammett med en komplimang eller en vink om deras gemensamma utnämning till brottets mästare i USA.

Men det enda som kunde tina upp hans blyghet var alkohol. Ofta med katastrofala resultat. Vid den här tiden försökte han hålla igen. Medan han satt och smuttade på ett glas juice satt väl Hammett och de andra och fyllnade till. Gapet mellan fyllesnack och nykterhet gick kanske inte att överbrygga.

Fast när de andra var ute ur leken kanske Hammett, som tålde det mesta, drog sin stol intill Chandlers och resonerade lite med honom. Skålade för hans goda stil och ännu oskrivna romaner.

Eller kanske de gjorde sällskap ut på muggen. Vid pissrännan på krogtoaletten framåt småtimmarna ger män varandra förtroenden som är otänkbara på varje annat ställe. Tog Chandler då mod till sig och sa något om det han tigit med så länge? Försökte han iscensätta Mötet?

– Dash, jag känner mig fångad. Livet har slagit igen som en fälla över mig. Cissy håller på att bli en gammal invalid. Vi kan inte umgås med någon. Hon gör så att jag själv blir inkrökt och gnällig. Jag känner mig som en gammal kärring. Ibland vill jag lämna henne. Men jag kan inte. Det vore bättre att bara dö…

Och skulle Hammett i så fall acceptera nödropet? Skulle han lyssna? Skulle han svara det som Chandler ville höra?

– Ray, jag vet hur det känns. Tro mig. Vi träffas och tiger om det tillsammans någon dag.

Och så skulle de stå tysta en stund. Och Chandler skulle känna att Hammett förstod honom. Han skulle gå därifrån och veta att han hade en vän.

Eller pratade de skrivarhantverk? Knappast troligt. Även om de skrev i samma genre var de så olika som författare. Hammett hade redan skrivit sin egentligen sista roman, The Thin Man (Den gäckande skuggan), ett par år tidigare. Hans författarskap stod och hackade vid detta tillfälle. Kanske var det han som hade behov av lite stöd? Chandler stod just inför att ta steget från novellerna till sin första roman – The Big Sleep (Den stora sömnen).

Chandler var en språkvirtuos. En skolad engelsman som älskade amerikansk slang. Han filade och putsade på sina texter tills varje wisecrack var rakbladsvässat och varje kommatecken orubbligt och skarpladdat. Han var också en romantiker.

Hammett var en cyniker som pendlade mellan det hafsiga och det välgjorda. Ibland var han suverän, ibland usel. Han var råare och kantigare än Chandler. Hade inte alltid språklig precision. Han skrev mer urskillningslöst för brödfödan. Massor av varierande noveller under olika namn. Några fantastiska romaner. Andra romaner – en del av dem uppkok på gamla noveller. Manus till filmer, radioföljetonger, tv och tecknade serier. Det var Hammett som skrev manuset till de första avsnitten av serien Agent X9 (som tecknades av Alex Raymond). Fan vet om han inte skrev reklamslogans också.

Men det viktigaste var att Chandler skrev litteratur. Hammett, den gamle Pinkertondetektiven, skrev däremot om sitt liv. De hade nog inte så mycket att säga varandra om skrivande.

Pulpmagasinen som härbärgerade de hårdkokta deckarna var en rent kommersiell produkt. När genren flyttade över till böcker och filmer var det samma förutsättningar. Konstnärliga överväganden som eventuellt kunde ha negativ inverkan på vinstmaximeringen var uteslutna. Denna mycket direkta relation till konsumenterna hade både nackdelar och fördelar. Författarna var tvungna att vara duktiga på sitt hantverk, men det fanns ingen plats för finlir. Den ökände Mickey Spillane sammanfattade denna sorts skrivande på ett elegant sätt:

”Ingen läser en deckare för att komma till mitten. De läser den för att komma till slutet. Om det är en besvikelse kommer de inte att köpa någon igen. Den första sidan säljer den boken. Den sista sidan säljer din nästa bok.”[13]

Chandler märkte dock att han kunde ha konstnärliga litterära ambitioner inom denna genre och ändå vara säljbar. Det konststycket är det inte många författare som klarar. Hammett skapade genren men det var Chandler som gjorde den till litteratur, i alla fall i ett europeiskt perspektiv. I USA, där kultureliten drömt om ”den stora amerikanska romanen” i decennier, är kanske Raymond Chandler idag en kandidat. Men ett erkännande vore i så fall senkommet. Länge betraktades hans böcker som skräplitteratur.

Långa rader av författare i den hårdkokta genren har yxat till böcker som förlagen har lyckats sälja med god vinst. Några få av dem har utvecklat genren och fördjupat den konstnärligt. Chandler var en av dem. Efter honom kom till exempel Ross Macdonald, James Ellroy, Patricia Highsmith och varför inte Paul Auster. Men också många fler medelmåttiga deckarförfattare som fyllde en hungrig marknad med sina massproducerade spänningsprodukter.

Hammett och Chandler kanske bara satt av middagen på Nikabob Café bland de allt fullare halvbra och halvdåliga pulpförfattarna. De noterade bägge att det var urtrist, nickade åt varandra och skiljdes för alltid. Eller kanske Chandler fumlade bort ett kontaktförsök. Och Hammett, som många upplevde som kylig och avståndstagande, hjälpte honom inte på traven. Han utstrålade ointresse. Chandler kände sig bortstött.

Men även om Mötet inte blev av så lämnade middagsträffen spår efter sig. Spår av Dashiell Hammett hos Raymond Chandler. Hans längtan fanns kvar efter Black Mask-middagen. Fast nu med ett bittrare stänk. Han beskrev Hammett hädanefter som ”ett intelligent fyllo”. Hans beundran var inte längre ogrumlad.

Hammett fortsatte visserligen att skriva ett antal filmmanus och lite annat, men någon ny roman klarade han inte av. Han påbörjade en roman med titeln There was a Young Man, men kom inte långt innan han gav upp. Den skaparenergi han hade kvar riktade han mot Lillian Hellman som många gånger berättat om hur mycket han hjälpte henne med hennes skrivande. Så här svarar hon i en intervju:

”…han var mycket kritisk mot mig. Reglerna fungerade inte åt andra hållet. Jag hade många problem när jag skrev The Little Foxes. När jag trodde att jag hade fått den rätt ville jag att Dash skulle läsa den. Det var fem på morgonen. Jag var mycket nöjd med denna sjätte version och jag la manuskriptet vid hans dörr med en lapp, ’Jag hoppas detta gör dig nöjd’. När jag steg upp låg manuskriptet utanför min dörr med en lapp som löd ’Det går rätt bra bara du stryker tjänstefolkets liberala babbel’.”[14]

Lillian Hellman hade slagit igenom stort 1934 med sin pjäs The Children’s Hour. Hon var också krigsjournalist och romanförfattare. Hon levde tillsammans med Hammett i trettio år. I sina tre memoarböcker har hon skrivit om honom.

1946 blev Dashiell Hammett ordförande för Civil Rights Congress (CRC) New York-avdelning och nationell vice ordförande. Detta var en organisation som bland annat arbetade med att ordna juristhjälp åt människor vars medborgerliga rättigheter hade kränkts. CRC hade också en fond som användes för att betala borgen för människor som ställts inför rätta. I samband med att fyra misstänkta kommunister, däribland Gerhart Eisler, kunnat avvika efter att CRC betalat deras borgen ur sin fond, blev Hammett 1951 inkallad som vittne i en rättegång i New York. Eftersom han vägrade att svara på frågor om CRC, borgensfonden och vem som fått pengar ur den, blev han själv dömd för domstolstrots till sex månaders fängelse.

Hammett hade fått tuberkulos under Första världskriget. Under fängelsetiden knäcktes hans hälsa på grund av ett återfall. Han blev aldrig riktigt frisk igen.

En ny stjärna hade blivit synlig på den amerikanska himlen. Det var en senator från Wisconsin vid namn Joseph McCarthy. Han fick mycket uppmärksamhet när han hävdade att han hade en lista på 205 anställda i statsförvaltningen som i hemlighet var kommunister. Detta ledde så småningom till att han 1953 blev ordförande för en senatskommitté som hette Permanent Subcommittee Investigation of the Senate Committee on Government Operations. Från denna bas jagade han främst kommunister och homosexuella inom statsförvaltningen och militären. Ett litet sidospår ägnades åt de böcker som köpts in till statligt finansierade bibliotek. En del av dessa böcker skickades till amerikanska soldater som var stationerade i andra länder. Så här har förlaget skrivit på försättsbladet till Dashiell Hammetts novellsamling Blood Money som gavs ut under Andra världskriget:

”Böcker är vapen – i en fri demokrati kan var och en läsa det han vill. Böcker utbildar, informerar, inspirerar; de ger också underhållning, höjer moralen. Denna bok har tillverkats enligt mallen för krigstidsrestriktioner – läs den och skicka den vidare. Våra militära styrkor behöver särskilt böcker – ni kan ge dem till ert närmaste USO-kontor, lämna dem till ert offentliga bibliotek, eller skicka dem direkt till Commanding Headquarters, 4th Service Command, Atlanta, Ga, marked ’For Army Libraries.’”[15]

Litteraturen togs på allvar. Men tänk om några av böckerna var skrivna av kommunister? Med anledning av detta blev Lillian Hellman inkallad till förhör till McCarthys senatskommitté den 21 maj 1952. Inför förhöret skickade hon ett brev till kommittén. Där skriver hon bland annat:

”Jag gillar inte subversiv verksamhet och illojalitet i någon form och jag ser det som min plikt att om jag såg något sådant så skulle jag rapportera det till en lämplig myndighet. Men att skada oskyldiga människor som jag har känt i många år för att rädda mig själv, är för mig inhumant, oanständigt och vanhedrande. Jag kan och vill inte kapa mitt samvete så att det ska passa årets mode, även om jag för länge sedan kom till slutsatsen att jag inte är en politisk person och inte skulle vara bekväm i någon politisk grupp. […] Jag är beredd att inte åberopa det femte tillägget om kommittén avstår att fråga mig om namn på andra personer.”[16]

Detta brev nådde pressen och Hellman fick mycket sympati, vilket många andra inte fått. Kommittén lät henne gå utan någon dom.

Hammett blev också inkallad till förhör inför McCarthys senatskommitté. Detta skedde 26 mars 1953. Det var ett förhör som genomfördes av juristen Roy Cohn och Joseph McCarthy själv. Den vanliga frågan: ”Are you now or have you ever been a member of the Communist party?” förekom i en lång rad variationer. Hammett svarade på varje sådan fråga att han åberopade det femte tillägget. Till slut frågade McCarthy:

”Får jag fråga ytterligare en sak: Mr. Hammett, om ni skulle spendera, som vi gör, över etthundra miljoner dollar om året på ett informationsprogram som främst syftar till att bekämpa kommunismen, och om ni kontrollerade detta program att bekämpa kommunism, skulle ni då köpa in verk av bortåt 75 kommunistiska författare och sprida deras verk runt om i världen, med vårt officiella godkännande på dessa böcker? Eller vill ni helst inte svara på den frågan?

Mr. Hammett: Tja, jag tror – så klart, jag vet inte – om jag bekämpade kommunismen tror jag inte att jag skulle ge folket några böcker alls.”[17]

Efter detta svar skickades Hammett hem. Men hans och Lillian Hellmans böcker togs bort från alla statligt finansierade bibliotek. De blev också svartlistade och kunde inte få några jobb. En stor skatteskuld dök plötsligt upp och alla Hammetts inkomster beslagtogs av staten fram till hans död.

Lillian Hellman, som nu var tvungen att arbeta som butiksbiträde under antaget namn, var mycket bitter över hur vänner och kollegor svek när det hettade till. Hammett skällde ut henne för hennes tilltro till liberala värderingar. Hon säger:

”…jag hade dumt nog sagt till mig själv att de skulle ta ställning under en sådan period och de flesta gjorde inte det. Och det är uppenbarligen fortfarande så svårt för mig att förstå. Många av dem var mina nära vänner. Jag antar att detta är så svårt att förstå att jag inte klarar det. Och jag är så rädd att det ska hända igen på något sätt så jag kan inte… Hela saken är så svår därför att många av dem nu förnekar det. Kanske tror de på vad de säger. Jag tror inte att de gör det och det är kanske inte mitt enda skäl. Jag var helt ruinerad, finansiellt sett menar jag, under den perioden.”[18]

Hellmans vänner och kollegor hade mycket att förlora. Hon skriver några år senare i en återblick:

”Hollywood levde på det sätt som araberna försöker leva nu och även om det inte är något konstigt med människor som tävlar med varandra om vem som har störst markegendom, så är den något underligt med människor som tävlar med varandra om vem som har bäst badrum. Det är tveksamt om sådan lyx någonsin har förknippats med normala handlingar som att gå på toaletten eller bada. Det är till och med möjligt att avföringen inte uppskattar att tas emot på ett sådant grandiost sätt och därför föredrar att slå sig till ro i själen.”[19]

Raymond Chandler visste naturligtvis vad som pågick men verkar mest ha hukat och skött sitt. Hans fru dog 1954 och det utlöste sannolikt depression och självmordsförsök. Deckarentusiasten Torsten Ehrenmark intervjuade Chandler i ett våningshotell på Eaton Square i London 1955:

”Jag såg honom egentligen aldrig. Han gömde sig bakom ett par mörka glasögon som sög åt sig ens blickar så att man efteråt har en högst osäker föreställning om att han var liten och spenslig med grått hår och en smärtsamt sammanbiten mun som aldrig skrattade. Strax före jul dog hans hustru, ett trettioårigt äktenskap revs itu lika meningslöst som en barnunge river sönder dagens tidning och sedan dess har han undflytt sin lyxiga bungalow i La Jolla på Stillahavskusten. Eaton Square är hans sommarnöje och där ska han skriva sin sjunde roman om Los Angeles-deckaren Philip Marlowe. Om han kan. Hittills har det inte gått. Han är för trasig invärtes.

– Jag sover tre, fyra timmar om dygnet, säger han. Resten av nätterna sitter jag uppe och gråter.”[20]

Torsten Ehrenmark fick läsa lite av det som Chandler ändå lyckats skriva den senaste tiden. ”Ett slags ädelpornografi”, beskrev han det som.

Chandler rörde inte en fena för att stödja Dashiell Hammett eller någon av sina vänner och bekanta som blev utsatta för HUAC-kommittén, Joseph McCarthy eller FBI. Tidigare hade han inte skyggat för att angripa de mäktiga. Filmindustrin hade han kritiserat öppet och hårt. Nu var det tvärtom. Så här skriver han i ett brev:

”Om kommunistpartiet i Förenta Staterna är en legal organisation, och om medlemskap i det föreligger som ett dokumenterat faktum vilket är tillgängligt för ett utskott inom Förenta Staternas regering, då är det ingen kränkning av privatlivets helgd att fråga någon om han är medlem i kommunistpartiet.”[21]

Den gamle oljedirektören resonerade sig i sin ensamhet fram till ett slags försvar för McCarthy och hans metoder. Han accepterade de godtyckliga domarna, svartlistningen och principen guilt by association. Han visste vad som hände med Hammett. Han gjorde inget åt det. Han var länkad till Hammett men svek alltså. Fast samma år, 1953, gav han ut The Long Goodbye. Det är hans bästa roman. I den visade han vad genren förmådde. Själv skriver han:

”Hur som helst skrev jag den här romanen precis som jag vill eftersom jag kan göra det nu. Jag brydde mig inte om huruvida Mysteriet var uppenbart eller inte, men jag brydde mig om människorna, jag brydde mig om den här underliga, korrumperade världen vi lever i och hur varje människa som försöker vara hederlig till slut inte verkar vara något annat än sentimental eller helt enkelt bara löjlig.”[22]

The Long Goodbye är en roman om att svika vänskap och om den vithårige aristokratiske Terry Lennox, mannen Chandler egentligen aldrig möter.

Fotografierna i artikeln är alla public domain.

Noter

---

[1] Raymond Chandler, The Long Goodbye, Houghton Mifflin 1956, s. 27. Min översättning.

[2] Raymond Chandler, The Long Goodbye, Houghton Mifflin 1956, s. 380. Min översättning.

[3] Ross Macdonald, Att skriva romaner om brott, Bokförlaget Korpen 1977, s. 20. Översättning Ingemar Johansson.

[4] Raymond Chandler, Selected Letters, Delta Books 1981, s. 165. Min översättning.

[5] Raymond Chandler, Mordets enkla konst, Janus/Jury 1984, s. 34. Översättning Sonja Bergvall.

[6] Matthew Bruccoli och Richard Layman, Hardboiled Mystery Writers, Caroll & Graf 1989, s. 191. Min översättning

[7] Raymond Chandler, Speaking, Hamish Hamilton 1962, s. 26. Min översättning.

[8] Lillian Hellman, Scoundrel Time, Quartet Books 1976, s. 35. Min översättning.

[9] Lillian Hellman, Scoundrel Time, Quartet Books 1976, s. 31. Min översättning.

[10] Raymond Chandler, Marlowes tema, Janus/Jury 1984, s. 49. Översättning Peter Lindforss.

[11] Raymond Chandler, Selected Letters, Delta Books 1981, Min översättning.

[12] Raymond Chandler, Selected Letters, Delta Books 1981, s. 165. Min översättning.

[13] Jon Winokur, Writers on Writing, Running Pr Book Pub 1986, Min översättning.

[14] Jackson R Bryer red, Conversations with Lillian Hellman, University Press of Missisippi 1986, s. 69. Min översättning.

[15] Dashiell Hammett, Blood Money, Dell Publishing Company 1943, s. 3. Min översättning.

[16] Lillian Hellman, Scoundrel Time, Quartet Books 1976, s. 81. Min översättning.

[17] Matthew Bruccoli och Richard Layman, Hardboiled Mystery Writers, Caroll & Graf 1989, s. 224. Min översättning.

[18] Jackson R Bryer red, Conversations with Lillian Hellman, University Press of Missisippi 1986, s. 153. Min översättning.

[19] Lillian Hellman, Scoundrel Time, Quartet Books 1976, s. 58. Min översättning.

[20] Torsten Ehrenmark, Lunch med Marlowe, Aftonbladet 550613.

[21] Raymond Chandler, Marlowes tema, Janus/Jury 1984, s. 71. Översättning Peter Lindforss.

[22] Raymond Chandler, Speaking, Hamish Hamilton 1962, s. 233. Min översättning.