DUM KAMP

Anders Björnsson

För inte länge sedan fanns det politiska organisationer, bland andra Vänsterpartiets föregångare, som krävde en gedigen självbiografi, idag skulle man säga CV, för inträde och medlemskap. Det var inte bara att sätta in pengar på ett postgirokonto, man skulle visa sig värd medlemskapet och det förtroende som då etablerades mellan medlem och organisation.

Denna relation är numera upplöst, undanröjd. Och det gäller inte bara på den partipolitiska arenan. Medlemskap i den svenska lutherska – tidigare statliga – kyrkan fordrar inte mera bekännelse, utan vem som helst som känner för det kan upptas som medlem, också sådana som tyr sig till en annan lära, också sådana som kan förväntas – eller misstänkas – vara fientliga mot det kristliga evangeliet. Dop kan bokas på nätet utan föregående dopsamtal med präst.

Svenska kyrkan kommer möjligen att straffas för detta. Vänsterpartiet har redan straffats. Detta parti, som har tagit arv av en rörelse, vars grundarfäder i många fall var judar till födsel men inte särskilt ohejdad vana, anklagas nu – med rätta, enligt min mening – för att hysa antisemiter i sina led och även bland sina ledande kadrer. Dessa torde föralldel inte vara särdeles många i förhållande till medlemsstocken som helhet, men likväl tillräckligt många.

Så man utesluter (till skillnad från kyrkan som ansluter, mer än gärna när de frivilliga utträdena stockar sig). Vilket man faktiskt inte behövt göra, om inträdet i partiet eller organisationen i fråga hade varit mera kontrollerat, diskuterat; om man hade krävt en accept rakt av från den aspirerande medlemmen, att vederbörande uppfyller de och de kriterierna, ja, ett CV, ett dopsamtal, och en vägran att gå den raka motsatta vägen. Ett politiskt parti, ett kyrkosamfund, kan väl för höge fan (som min fader uttryckte sig) inte vara som en bridgeklubb.

Detta är ett lättsinne. Till ideella organisationer – i motsats till exempelvis lärda sällskap och akademier, som är elitinrättningar – bör det vara relativt lätt att vinna inträde, förutsatt man uppfyller vissa basala redlighetskriterier. Gör man det ej, släpps man inte in. Trösklar finns (eller bör finnas), och om jag vill gå med i en jaktklubb för att inifrån motarbeta dödandet av djur eller i en vänskapsförening med Ryssland för att störta regimen i Moskva, är det inte konstigt om jag får nobben. Den som inte betalar sin medlemsavgift, får också gå, förr eller senare.

Även fackföreningar har varit noga på den punkten. Man vill inte ha svartfötter eller provokatörer bland medlemmarna. Dessa får söka andra ställen att roa sig på.

Det borde således inte finnas några som helst förmildrande omständigheter för att antisemitism och judehat måste bekämpas inom organisationer som programmatiskt inte omsluter sådana föreställningar – men ändå släpper in de oänskade. Och den kamp som bedrivs mot rasistiska vettvillingar, hur få de än månde vara, hade istället kunnat föras för andra ändamål än att vara vissa speciella befolkningsgruppers mest extrema företrädare till lags, det som förr hette opportunism.

Sådana element borde sorteras ut ur alla civiliserade sammanhang. Engelskan har ett ord för dem: outcasts.

Vad som istället sker är motreaktioner i stor skala: konstitutionella inskränkningar, givna av den mer eller mindre demokratiska statsmakten, mot förgripliga yttranden i frågor som rör tro, ras, åsikt – alltså ”hets” och ”hat” – som vi medborgare redan från skolåldern borde få lära oss att tolerera (inte acceptera!) och hantera. Det vill säga: där frivilliga sammanslutningar av olika kulörer, där trossamfund sviker i sin vakthållning mot mörkrets krafter, där griper staten och dess tjänare villigt tillfället att lägga locket på.

Det skadar rättssamhället, det underminerar demokratin. Några av de institutioner jag nämnt är alldeles uppenbart medskyldiga till detta. I farans riktning ligger parti- och organisationsförbud. Och då lever vi inte längre i en rättsstat.