En ren på verandan

Håkan Ågren

Äntligen kan jag ge mig i väg på fiskeresan till norr för första gången på nära tio år. I Tönnebro tankar jag och köper en grillad korv med bröd. Otroligt nog blåser det inte i Tönnebro, det är vindstilla! Jag övernattar på campingen i Hoting och badar vedeldad bastu med utsikt över vattnet. I Dorotea där någon slags vägkatastrof tycks ha inträffat kör jag vilse tre gånger. En kvinna säger: ”En meteorit, ja det skulle man ju kunna tro. Det är många här som är så förbannade på Vägverket”.

Flugor och tafsar och flytmedel inhandlas hos Grönlunds i Vilhelmina.

Termoskaffe vid Vojmån och världens förmodligen största flugspö.

De långa raksträckorna förbi milslånga myrmarker med ett stort stövelsug och längre norrut renar som ser ut att flyta fram i landskapet.  En vägskylt: ”Ensamheten”. Är det inte där som världens starkaste armbrytarsläkt finns? I fantasin ser jag mig köra bort till byn och utmana sällskapet men i nästa sekund har jag en bruten högerarm och måste återvända i ambulans. Alltså bort med den fantasin.

Handlar en veckas proviant på ICA i Sorsele. På den här platsen ungefär låg Judits och morfars hus. Står jag kanske nu som barn åter i ”vardagsrummet” där Judits första man från ett fotografi på byrån stirrade förbi den uppstoppade rävens porslinsögon i evigheternas evighet?

Eller befinner jag mig i ”köket” där Judit i mina minnesbilder fortfarande går omkring och stökar? Men nu är jag 79 och Judit är borta sedan många år, och jag handlar falukorv till en eventuell grillning vid Storfallet i Vindelälven. Ändå kan jag lätt inbilla mig att Judit fortfarande lever och att vi nu befinner oss i köket igen och att hon vänder sig om och säger med ett skratt: ”Bry dig inte om det där, du kan få en korvbit av mig”.

Från Sorsele kör jag upp mot Ammarnäs, med den tre mil långa sjön Storvindeln som sällskap, blådjup, fantasieggande med en egen sikart, blajokk, som öringen kan äta sig mätt och stor på. Genom de vackra byarna Ibäckheden, nedre norra Örnäs, övre norra Örnäs, Bjärdakken, Risnäs, Grannäs, Karlsgård, Månnäs, Vindelberga, Storsjö, Hällnäs, Sejaur, Svarttjärn, Hemfjäll, Gillesnuolle, Björkheden till Övre Sandsele.

Hyrstugan vid tjärnen välkomnar mig. Nyckeln sitter i dörren. Först gå in och hälsa på rummen. Och sen ut på verandan för att andas. Det doftar av tjärnens vatten. Den lever sitt eget liv med vindstråk som man inte genast kan förklara och som till och med möts. Några mindre tallar står nära huset och man kan nästan röra vid deras skägglav när man står på verandan. På andra sidan vattnet enorma stenblock från istidens konvulsioner. Ett av stenblocken ser ut att ha halverats och för flera år sedan upptäckte jag, inbillade jag mig, att den andra halvan hamnat ett tjugotal meter nere vid tjärnens motsatta strand.

Från stugan ser man Vouvosberget. Där finns det björn.

På morgonen, innan solen bryter igenom, rör sig dimslöjorna som små vilsna spöken över tjärnen.

Jag kör bort till Jannes och Agnetas hus och parkerar nere på ängen. Hulda hälsar entusiastiskt på mig. Hon är en blandning av Jämthund och östsibirisk Laika. Efter ett ”jaså det är dags nu igen” samtal med gårdsfolket är jag snart på väg ner till viken, där jag får låna en roddbåt så att jag kan ta mig över älven. 

Några meter innan jag ska vika av till vänster och gå ner till bryggan inser jag plötsligt att något stort och okänt andas mig i nacken. Jag ljuger om jag påstår att det är en angenäm upplevelse. Jag hinner inte tänka särskilt mycket men jag inser omedelbart att det inte är Hulda, visst är hon stor, men inte så stor. En annan flugfiskare? Nej, knappast. Nog finns det fiskare som är mer än lovligt ivriga men ett sånt stressknippe kan jag faktiskt inte föreställa mig.

När jag vänder mig om är det ett mycket kort avstånd mellan mitt bleka ansikte och förföljarens stora och skarpa horn. De tillhör en rentjur. Visst har jag sett åtskilliga renar i mitt liv men aldrig tidigare varit så nära någon. Renen passerar mig på den smala stigen. Jag stannar. ”Jaså du, rentjuren, nu tar vi det litet lugnt ”, hör jag mig själv säga med inte alltför hög röst. Rentjuren börjar äta av gräset vid sidan av stigen. Jag avvaktar och fortsätter att prata vänligt med låg röst. ”Jaha du, rentjuren …”

Vid ett tillfälle vänder den sig om och jag tycker nästan att den sänker hornen en aning. För säkerhets skull håller jag fram en kylväska mellan oss, som en slags sköld. Rentjuren ger mig en undrande blick. Mitt inställsamma tonfall kommer jag snart att få ångra …

Till slut kan jag i alla fall ro över älven till andra sidan. Jag går uppöver till de gamla vanliga favoritplatserna och det känns som om jag aldrig varit frånvarande. Jag följer den lilla lila flugan med blicken på dess upptäcktsresa över vattnet. Lila kan verkligen vara en lockande färg för harren sent på hösten. Då och då rycker det till i kastarmen. Det verkar finnas ett mothugg inbyggt i den. Flera småharrar blir det och de måste förstås försiktigt sättas tillbaka men jag får också några riktigt fina harrar. Övre Sandsele är ett perfekt område för flugfiske. 

Jag går upp till min sten. Där är det lämpligt att lägga ut en fluga. Men vad är det som händer? En gädda dyker upp och stjäl en harr för mig. Och sedan en gång till! Först tycker jag att den uppför sig som en öring, men det är en gädda. Den släpper taget om harren efter en mycket lång och hård strid. Allt detta händer på exakt samma ställe där jag en gång förlorade en liten harr och trodde mig se att angriparen var en stor harr. Nu tvivlar jag på att jag såg rätt. Det troligaste är nog ändå att det var en gädda, och att jag såg fel.

Rentjuren har sökt sig upp till gårdshuset. Där intresserar den sig för Agnetas torkställning. Och för klädnyporna.

– Tur att Hulda inte var ute just nu, säger hon.

Jag åker bort till stugan vid tjärnen och steker en harr, kryddar den med lite citronpeppar, dill och salt. Till detta smält smör, mandelpotatis och norrländskt tunnbröd, en kall öl och en Nyköping. Det enda jag saknar är Brieost.

Därefter går jag bort till vedboden och hämtar björkved, river av näver för att tända i kaminen i stugan och när elden har tagit fart sjunker jag ner i fåtöljen och återvänder ännu en gång till det långa minnet som bara kan väckas av en eld.

Sedan dyker rentjuren upp. Den har tydligen spårat mig till stugan. Den vankar omkring, lägger huvudet på Toyotans motorhuv och går sedan till sängs i en stenskreva.

Vid tretiden på natten vaknar jag av ett fruktansvärt oväsen. Rentjuren har tagit sig uppför de tre trappstegen till verandan vid ytterdörren. Där springer den omkring så att det dånar i hela huset. Det verkar pågå i evigheter. Till slut stannar den till vid välkomstmattan utanför dörren och slår gång på gång hårt på den med sin ena klöv. Jag dunkar till på dörrens insida. Det struntar rentjuren i.

Till slut ger den ändå upp och försvinner i nattens mörker, och jag vacklar i säng.

Nästa dag. Bra fiske på andra sidan. Ingen gädda. Jag bestämmer mig för att även göra några kast vid Storfallet och ror tillbaka över älven.

Jag fiskar ett par timmar. När jag återvänder till rastplatsen hittar jag ingen fiskeväska. Nu blir det cirkus. Ut till stenarna vid älven där jag stått och kastat, halvspringa de fyrahundra meterna till bilen, leta i bilen, leta i hyrstugan. Tillbaka till älven. Ingen fiskeväska. Har jag blivit bestulen?

Jag kör bort till gårdsfolket för att kunna beklaga mig för någon. Där finns förutom Agneta hennes vuxne son Per och hans barn Minna och Vilde. De ställer genast upp och hjälper mig att leta. Ny tur till Storfallet, men ingen fiskeväska.

Janne kommer hem från jobbet. Han är känd för att aldrig ge upp. Det första han gör är att ta med sig Hulda och ge sig iväg till Storfallet för att leta. Men han hittar ingen väska han heller. Han tar sig en funderare. På förmiddagen rodde jag ju över älven och sedan tillbaka … Han går ner till båten. Där står fiskeväskan dold i högt gräs. Jag mindes fel. Jag hade aldrig haft med mig den till Storfallet.

Middag hos gårdsfolket. Dagens äventyr har gjort intryck på Agneta. ”Jag ser framför mig en rentjur med en fiskeväska i hornen”, säger hon. Jag förstår henne.

Rentjuren dröjer sig kvar i byn. Ibland tar den sig en tupplur under torkställningen hos Jannes. På natten återvänder den till hyrstugan vid tjärnen.  Jag vaknar med ett ryck. Rentjuren är tillbaka på verandan där den uppför en ny dansföreställning så att det dånar i huset.

Min bror Bengt ansluter. Vi fiskar och har trevligt medan rentjuren drar omkring. Ingen vet varifrån den kommer, och därmed är det ju inte helt lätt att lösa problemet. Vid ett tillfälle möts rentjuren och Hulda utomhus. Rentjuren går till attack och det bär av i full karriär över ängarna. Hulda undkommer. Efter den upplevelsen, berättar Janne, måste hon ta fyra bad i älven i snabb följd för att svalka av sig.

Per gör ett sista försök. Han förser renen med en lina och tar den sedan med sig med fyrhjulingens hjälp och lämnar den någon kilometer in på en skogsväg.

Men rentjuren återvänder.

När Bengt och jag tar farväl av Övre Sandsele för den här gången gör vi det av en by med en ny invånare – en ren.

Dramat med den borttappade fiskeväskan och gäddorna som försökte stjäla harrarna kunde jag gärna ha varit utan, men annars – alla dessa hjälpsamma människor och att sent i augusti och sent i livet, i nattens mörker och i en stuga någonstans mitt emellan Vuovosberget och Storfallet, väckas av en rentjur som dansar på verandan – det är en oförglömlig upplevelse.

Efterord: Några veckor efter hemkomsten till storstaden ringer jag till Janne. Älgjakten är över. Jaktlaget fick sina två älgar. Förresten har du glömt kvar en termos i hyrstugan, säger han. Rentjuren då, hur gick det med den? Jo, det visade sig att den hörde hemma i Fjällnäs i Tärna, fem mil från Övre Sandsele. Nu har man hämtat den, så nu är allting som vanligt här i byn.